Spionerad på

Spionerad på

13 april, 2007, 6:22 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag, när jag väl ruskat en hotande kronisk morgontrötthet av mig, gick jag ut i Hågadalen igen. Jag luktade lite på våren, tog några misslyckade bilder och satte mig mot en sten vid Högen och läste. Precis som med musik påverkas böcker av var man upplever dem. Något man läser bekvämt tillbakalutad och solduschad blir mycket bättre än samma bok läst i en inpyrd korridor.

Plötsligt hördes märkliga ljud från stenens ovansida. Det lät lite som en brunstig ekorre med svår pollenallergi hållandes en ekorrmonolog, men mina känsliga öron bedrog mig. Det var två små femåringar som smög på sitt byte, på mig. Fnysandet, fnissamdet och ett ljudligt krafsande avslöjade dem dock. Jag tittade snett uppåt och såg två små varelser, barn, som nyfiket iakttog mig.
-Vad gör du? frågade den ena.
– Jag läser, svarade jag.
-Varför har du en penna då? frågade han då, med ett triumferande tonfall. Ett detektivämne, tänkte jag, för mycket riktigt satt jag med en penna i handen. Man vet aldrig när en penna kan komma till nytta. Jag hade fått för mig att jag just den här eftermiddagen skulle fyllas av gudomlig inspiration och stora tankar ute i naturen. Kanske skulle mångtusenårig visdom (visdom från grottmänniskan i förra bloggen?) sippra in i mig genom träd och tuvor, tänkte jag, och hade pennan redo där jag satt och läste. Fast jag hade inte skrivit en bokstav och nu var jag alltså avslöjad av ett stensmygande barn.
– Om jag skulle få för mig att skriva något, sa jag, något måste jag ju svara även om det sagda på intet sätt var en fullgod förklaring till varför jag höll i pennan.
– Jaha, sa pojken. Sen drog han med sig tyste följeslagare, något lockade inne bland tallarna. Jag läste vidare, skickade ett sms till mamma, tänkte att det trots allt kunde vara lite roligt att ha barn. Fast föräldraransvaret skulle nog göra mig stressad, grinig, olekfull och över huvud taget till en mycket sämre förälder än jag skulle varit om jag varit fri utan barn att ta hand om. Jag tänkte att idealet skulle vara att bli morfar direkt. Barn att passa lite då och då, leka med, prata med. Men inte ansvara för, ägna tid när man var så trött och stressad att man bara vill somna i något hörn, uppfostra utan att någonsin vara riktigt säker på vad som är det bästa. Jag insåg att jag inte riktigt var mogen för några små battingar än (även om jag tänker mig att de som skaffar barn att ta hand om innan de är riktigt redo för det nog mognar illa kvickt när det väl behövs och blir bra föräldrar ändå, och att det förhoppningsvis skulle gälla mig också). Tur att det inte är några på gång heller.
Plötsligt väsnades något upp på stenen igen. Jag tittade uppåt och dem igen, kikande ned på mig.
– Vad läser du?
– En bok om en kille som skriver en bok, sa jag.
– Är det du? frågade barnet.
– Nej, så kul är det tyvärr inte, svarade jag.
Sen skuttade barnen iväg igen, det är ju inte lika roligt att spionera om man är avslöjad. Jag skrev ned vad de sagt (med visdomspennan), läste lite till innan jag gick hem.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att skriva en bok. Det vore riktigt kul att ha ett sånt projekt att hålla på med, något kreativt, även om jag misstänker att jag aldrig skulle ha tålamod att någonsin skriva nåt längre än en bloggiskt oseriös novell om pratsamma fiskar eller så. Det är ju lite synd. Tänk vad världen går miste om!

16 kommentarer

16 kommentarer so far
Lämna en kommentar

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI