Det blev teak! Jag var jättenöjd tills jag insåg att de tydligen tänker odla upp teak-träden från frönivå och sen låta sina sömngångare snickra ihop bänken innan den kommer hit. Åh, ack, ve!
PS
Det är förstås återanvänd samt återplanterad teak som används. Man måste få vara både miljömupp och teakfetischist.
Dessutom hoppas jag på att jag har en vän som har en trähund. Jag har kommit på världens sämstbästa ordvits!
Att Stockholm ligger före min lilla stad när det gäller mode (och att man alltid känner sig lite som en tofflig redneck när man kommer dit) är inget nytt. Vad som däremot är helt nytt är att Det Senaste i SoFo är att ha en (levande) katt som halsduk. (I alla fall var det en i tunnelbanan som hade det. En fluffig perser dessutom!)
Jag förstod aldrig riktigt chihuahua-trenden, men det här är något som jag definitivt vill hänga på. Hoppas lite på att min kära Molly Katt, som ändå är rätt utseendemedveten, också inser att det är katthalsdukar som gäller 2012. (Frågan är bara hur mycket lugnande man skulle behöva ge henne för att hon skulle ligga kvar.)
(Att det är 8 grader varmt bidrar förstås också till den kontinentala storstadskänslan, och ger inte minst flashbacks till En obekväm sanning (som sågs för en månad sen och rekommenderas om man inte redan har bra koll på klimatförändringar).)
Filed under: Kalas, mat | Etiketter: en stor slev, kalv, kalvbräss, kalvhuvud, lungmos, nejonögon, ragu
Egentligen flanerade jag bara omkring och spanade på 20-talshus, gav utlopp för min arkitekturfetischism, men så fanns det plötsligt där: ett väl dolt antikvariat på stans mysigaste gata. Jag kunde inte låta bli att kliva in, och lite senare kliva ut, ett antal böcker rikare.
Favoriten hittills måste vara ”Kvinnans bokskatt”, en progressiv kokbok från 1913. Jag tror aldrig jag sörjt min vegetarianism så mycket som när jag upptäckte receptet på Köttglass.
Det är bara jag som vet vad man ska göra med den stora sleven.
Givetvis finns det många andra härliga recept, Kokta nejonögon och Stuvad syra får det riktigt att vattnas. Dock, har jag lärt mig, är det speciellt kalvar man som renlärig husmor bör ge sig på. Inte undra på när det finns så mycket gott man kan göra på kalv! Lungmos, Inbakat kalvhuvud och inte minst en annan personlig favorit: Ragu på kalvhjärna.
(Hårt att vara vegetarian som sagt, men jag har inte helt gett upp hoppet. Blir jag någon gång tvungen att dräpa en kalv, om den t.ex. utmanar mig på duell, eller bätre: kal-if-fee, vet jag i varje fall vad jag ska göra med min nemesis efteråt.)
Plötsligt känner jag hur all oro för ekonomin efter pensionen försvinner och ersätts av visioner av söderhavsöar och parasolldrinkar. Jobbar man åt Universitetet har man sitt på det torra.
Egentligen är det ju modebloggande jag brinner för, och idag ska det skrivas en.
Ämnet blir operationsmössor, accessoaren nr #1 på hospitalet (tills någon avlar fram sterila väskhundar). När man står på operationer, oavsett om man skär, söver eller syr, är det nämligen mössa som gäller. En mössa för att se snygg ut i, en mössa som matchar det sterila förklädet, en mössa som hindrar ens killermjäll och slingriga hår från att infektera patienten med snuva, AIDS och annat otyg.
Det fina är att det finns olika modeller att välja mellan. De som finns att välja på för tillfället är:
– COMMODUS (Plus: tufft namn. Minus: ser ut som en stor vadderad svamp.)
– GLENN (Plus: den är stor och fladdrig, och ger en skön känsla av sommar-burka. Minus: namnet ger göteborgsvibbar)
– PEGGY (Plus: namnet förstås. Minus: lite för baggy, reggae är inte rätt 2010.)
– ALBIN (Plus: sensuellt tight. Minus: svårt att få plats med tiaran under.)
– MONEYPENNY (Plus: exklusivt engelskt märke (jämfört med mölnlyckeprodukterna ovan). Minus: den är grymt ful.)
Skandalöst nog har hospitalet valt att inte längre köpa in riktiga hipstermodeller som den läckert turbanlika KOSACK, och framförallt inte min favorit (som de i och för sig aldrig haft) MICKI, enligt tillverkaren utrustad med finesser som knytband och öron. Helt obegripligt att man inte lägger skattepengar på operationsmössor med öron när det finns. Jag måste nog ta mig ett snack med landstingsdirektören vid tillfälle.
Ikväll ska det tittas på VM, när Kim Jong Ils tappra spelare vinner över brassarna. Det blir blir fina grejer det.
Filed under: Dikt, Kalas | Etiketter: eurovision, peter nalitch, politbyrån, putin, ryssland, schlager, vinnare
Idag är det Eurovision och jag hejar på sovjets bidrag, eftersom det är bäst.
Lägenheten är (snart) städad, gästerna är (snart) här och sovjet har (snart) vunnit. Jag kan inte tänka mig att det blir på något annat sätt. Putin, eller vad deras nuvarande stormogul heter, lär ju ha kontakter i jurygrupperna. Och hjälper inte det får de väl annektera Polen och några grannländer och styra upp så att de röstar Rätt. Vinner inte Peter Nalitch and Friends (and hans stiliga mjukisbyxor) vet jag inte vad jag tar mig till. Ja ba döör, kanske.
Bjuder på en video gör jag också, på Bidraget!
PS
Jag kanske uttryckte mig lite drastiskt. I nödfall kan jag även acceptera att Tyskland vinner, alternativt Preussen.
Om den gamla datorn fick lues insjuknade den nya jag köpte i fredags snabbt i en svår variant av… pseudokrupp kanske. Imorgon ska den tillbaka till affären, den rackarn. Jag lär övergå till skrivmaskin efter det, även om de ska vara svåra att surfa på.
Men är jag deppig för det? Ånej. Idag blev jag nämligen bjuden på fest av en patient. Det är livat på kardiologen. Hon skulle ha 90-årsfest senare i veckan, och blev så glad när jag sa att hon inte behövde vara kvar på avdelningen längre att jag blev utlovad ”en liten drink eller två” om jag kom förbi. Jag gillar verkligen mina tant- och gubbpatienter.Vi får väl se om jag gör en special appearance.
Semestern tog slut, och jag kom tillbaka till Sverige. Det är egentligen först då man får veta vad man tycker om sitt jobb, och hur semestern har varit.
Resan måste ha varit riktigt bra eftersom jobbet, som bara kändes lite småtrist och slitigt före sommaren, kändes i det närmsta olidligt när det började igen. (Kanske för att första dagen var en nattjour som med sammanlagt 0 minuters sömn inte alls var ngn mysiga mjukstart.)
Men sen tog det sig. Med ett drygt års samlat jourkomp tog jag ledigt från kliniken hela september. Nu delar jag upp tiden mellan högkvalitativ slappning, lite extraforskning och att föreläsa, (vilket jag verkligen inte gjort mycket, men ändå måste nämna eftersom det låter så flashigt).
Nu sitter jag och rullar upp och ned på mushjulet. Samtidigt rör sig bilden på skärmen upp och ned. Det kan inte vara en slump. Det känns nästan lite magiskt. I like.
Av det kan man dra slutsatsen att:
– det är långdraget och lite svettigt, men går (oftast) bra till slut
– man använder sällan sugklocka
– Ingvar Kamprad är pappan
– jag har aldrig fött barn
Snart ska jag nog på 75årsfest.
På med damaskerna!
Filed under: Arbeit, Bonjour tristesse, Kalas, Succé | Etiketter: professor med mössa, rebell med medelålderskris
Vardagsterrorism är inget man blir rik på. Det är inte en OS-gren, och man får inga nobelpris. Men det är roligt. Allt man behöver är en kvarglömd mössa och institutionens bronsstaty av en professor.
Man uppnår storslagna resultat med enkla medel. Man uppnår dessutom att någon blir upprörd och tar ned mössan. Andra fnissar i det fördolda. Man sår split i arbetsgruppen.
Kanske är man lite ond.
Jag bluffade i förra bloggen, nyår firades inte alls i närheten av Sigtuna, det var såklart Strängnäs jag menade. Fast jag kan fortfarande inte skilja på dem, och i hemlighet tror jag nog att Strängnäs är ett smeknamn för Sigtuna.
Hur som helst åkte vi dit. Hej hej, ät ät, prat prat, pang pang, skål skål och så lite sova till slut. Det är väl ungefär så nyår går till. Jag minns att jag skickade 2 timmar sena nyårsSMShälsningar till folk och skyllde på att jag gick efter grönlandstid och tyckte det var mycket roligt. Trots att det inte var så roligt. Men mobilnätet är ju hur som helst förstoppat vid 12slaget.
Vi sov över, och nyårsdagen hade superduktiga E2 fixat frukost och allt. Vi satt och småpratade på förmiddagen, egentligen tycker jag att det var mkt trevligare/roligare/bättre än själva nyårsfirandet, har svårt för det där högtidliga nyårsfixandet.
Kameran, som sovit sig igenom nyårsafton med vaknade (till skillnad från mig) pigg och alert på nyårsdagen och vi fick gå ut och rasta den, dessutom skulle ju E2 visa Tallen.
Ice is nice. Jag har rim-skillz.
Jag har även motljus-skillz.
Jag och E1 gör upp. Relationskonflikter löses bäst med istappsfäktning.
E2s übersöta katt.
Utlovat tallbevis
Nu ska jag spela Wii. Det är viktigt.
Nu skriver jag en blogg, men snart packar jag. Nyår ska nämligen inte firas ”här” utan ”där”. ”Där” är i det (”)här(”) fallet, som jag har förstått det, en gård på en ö utanför Sigtuna. Det låter ju vansinnigt idyllish. Den största attraktionen, förutom sällskapet förstås, lär vara att ”det finns en enorm tall om man vill se”. Tallen har sedan nämnts ett flertal gånger i såväl inbjudan, sms och facebooken så jag har rätt högt ställda förväntningar på nämnda barrträd.
Men en kändis-tall kan nyår inte bli annat än succé, förutom den detaljen att jag ev. måste ha kostym på mig. Jag får andlig klåda och själsliga utslag av kostym. Det är lite märkligt, men så är det. Kanske kommer jag att ha paljettbyxor, som en stilla protest. Och kanske kommer jag att bli utstött och sova under den stora tallen.
Håhå. Gott nytt år på er.
Jag hoppas att du får en god jul. Ja, just du. En god jul, så gott det går. Det är ett önskemål från min sida.
För övrigt: I am the kock, som man (verkligen inte) säger i England. Jag lagar rödbets- och ädelostgratäng med valnötter.
Nu är det meningen att du ska bli avundsjuk på mig, och för all del även alla andra som ska få smaka den. Jag är själv avundsjuk på mig själv, en framtida mig själv som äter den. För jag är wrålhungrig, och just nu står den nämligen i ugnen.
Tjipp tjipp.
Den mystiska munterheten kvarstår visst. Tro inte att jag inte försökt råda bot på den, jag har försökt allt. I lördags hade jag t.ex. jour, 10 timmars jour efter 5 timmars sömn. Inte ens det kunde göra mig sunt surmulen. Dessutom var det en helt ok jour. Dels för att det var rätt mycket variation (lika mycket skärskador och urinvägsinfektioner som depressioner), dels för att det kändes som att det gick rätt bra. Det är så skönt när man faktiskt gör något bra och inte bara sliter och sliter men att det ändå blir fel till slut, som det kan vara.
I söndags marscherade jag krampaktigt och i hög hastighet mellan olika stadsdelar. Detta utan att äta, fram till klockan 16. Man kan tycka det verkar konstigt, men det fanns goda skäl. Utöver självspäkelsen förstås. Sedan städade jag intensivt. Dammsög.
Kanske slokade jag något framåt kvällen, men då fick jag å andra sidan höra det mest absurda ljud jag någonsin hört, en människa som nös och rapade samtidigt. Jag tänker mig att det är få människor förunnat att höra något sådant. Jag tror att jag fnissade hysteriskt i flera minuter. Senare på kvällen somnade jag, och drömde om ninjor. De var fasligt aktiva, som bara ninjor kan. Hoppade och skuttade och hade sig. Man kan ju bli alldeles matt. Sen vaknade jag, och ninjorna var borta.
Idag har jag som en sista desperat åtgärd mot munterheten utsatt jag mig för den slutgiltiga plågan, jag har utsatt mig för ett avsnitt av dr Phil. Faktum är att jag aldrig sett programmet förr, bara fnissat lite åt mina egenkonstruerade fördomar kring karln. Jag trodde att han var en stor farbror med mustasch som gav snusförnuftiga råd under publikens jubel. Det var väl iofs lite så det var också. Det är ett helt absurt programupplägg, att spela in showterapi för publik. Men jag måste erkänna att plågan bara var 13% av plågan av att se på doktor Åsa.
Nu måste jag nog göra en smoothie. Annars vet man inte vad som kan hända.
Filed under: Kalas | Etiketter: champagnegalopp, chihuahua, Fairytale of New York, valborg, Yoda
Hello jump. Det har varit valborg, ett utmärkt tillfälle för Folkuppfostran. Tyvärr uppfostrade jag inte folket utan firade med dem, men det var väl trevligt det också. Jag försöker låtsas att jag fortfarande är student, stundtals går jag nästan på det själv, så det blev ekonomikumpicknick och champagnegalopp mit live muzik. Man sprutar mousserande vin på varandra, dansar och tycker att man är tuff. Man är visserligen inte så tuff, men eftersom alla beter sig likadant inser man det inte förrän, i bästa fall, senare. Även i år fick jag en gratis hårinpackning med billig champagne, det ger ju håret en så speciell glans och naturlig lyster.
Pga min mogna ålder och sköra hälsa (eller eventuellt pga ett bristfälligt vattenintag) blev jag traditionsenligt ytterst seg frammåt kvällen. Vi skulle ha följt med A, J & co på någon slags fest eller A, E & co på någon slags grillning men så blev det inte. Emma mådde ännu mer skunk, och vi insåg att det var mycket tuffare att ha ont i huvudet och kolla på Family Guy, vilket vi gjorde.
Idag cyklade jag hem, genom stadsskogen. Den skogen gillar jag. Jag träffade inte Ekorren (den tjocka, onda), men jag träffade en vän från en tidigare blogg: stålchihuahuan. Idag såg den oroväckande glad ut, lurig och dann. Dessutom var den, som påpekades i en klok kommentar till förra inlägget, ytterst lik master Yoda (bildbevis):
Vi umgicks lite och sedan åkte jag hem.
Institutet för Vardagsnära Upplevelser 