Institutet för Vardagsnära Upplevelser


ett och annat
25 november, 2011, 6:33 e m
Filed under: Bonjour tristesse, Bostad, Succé, zombies | Etiketter: , ,

Ett gäng virus har slagit sig ned i min hals, det hör liksom till traditionen så här års. De har övertalat mig att stanna hemma, nu för andra dagen. Ska man vara noga så kallas faktiskt ett enda virus, dvs en enstaka viruspartikel, för ett virion. Vilket alltså är helt otroligt sött. Virion! Om jag någonsin får några barn ska åtminstone ett av dem heta Virion. ”Valle och Virion” funderar jag på.

Virion-gänget i min hals, och att vara hemma 2 dar i rad, har för övrigt fått mig att:
1. Ta tillbaka allt jag sagt om att alla fräna virus bör förvandla folk till zombies. Jag gillar för all del 28 dagar senare, men är inte så sugen på att bli zombie än.
2. Hänga upp ett gammalt våffeljärn på väggen. Det kanske är Sjukdomen som talar, men jag måste säga att jag tycker det blev riktigt bra.
3. Planera att städa under badkaret. Förmodligen är det Sjukdomen som talar igen. Det är f ö ett inbyggt badkar vi pratar om här, inte städat under sen 40-talet ser det ut som, så det finns en del att jobba med. Jag har kommit så långt att jag har skruvat bort det lilla gallret så att man kommer in under det och tittat in. Där är mörkt och unket, på det stora hela ser det ut att vara en zombievänlig miljö.
Blir det inga fler blogginlägg kan ni utgå från att badkars-zombiesen fick mig till slut.

PS
Det här med Valle var givetvis ironi, det måste jag vara tydlig med. Man döper inte barn till Valle.

PS igen
Nej, jag vet inte heller riktigt var den här zombie-fixeringen kommit ifrån, men den ska nog kunna gå över.

Annonser


Hewlett gillar inte mjölk
1 februari, 2009, 9:17 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter:

Jag har varit sjuk och hemma. I fem långa dagar. De första var klart mest spektakulära. Då hade jag feber, och allt var lite som i en dåligt regisserad David Lynch-film, inkl. märkliga drömmar (men ingen dvärg). Jag minns en speciellt. Alla människor flöt omkring i en lång lång cirkelkorridor. Det var inte så bra gjort av arkitekterna som formgivit den eftersom det innebar att den inte tog slut någonstans. För övrigt fanns det inga dörrar heller, vilket gjorde att det var svårt, omöjligt faktiskt, att ta sig ut. Dessutom var alla i halvdvala, man flöt omkring och kunde varken somna eller vakna. Det var rätt obehagligt. Sedan vaknade jag lite, men det kändes ungefär likadant då, bortsett från att jag låg insnärjd i blöta lakan istället för en cirkelkorridor.

Jag såg på en massa film. Funderade först på Bergman-tema, feber och lite ångestdrama kunde kanske vara en bra kombination. Aber nein. Så det blev Woody Allen-tema istället. (Enbart Match Point kan rekommenderas). Jag tror att han fortfarande är gift med sin 36 år yngre adoptivdotter, vilket jag iofs försöker undvika att tänka på. Men det är ändå rätt modigt av honom, på sätt och vis.
Såg förstås en del arkiv x också. Bra sjukdomsSerie. Lyckades för övrigt smitta Emma också, så nu har jag filmtittarsällskap.

All film visades på laptopen. Fina fina Hewlett Packard. På torsdagskvällen ville jag visa min tacksamhet mot den. Jag beslutade mig för att hälla ca 1 dl mjölk i Hewlett Packard, många uppskattar ju mjölk. Det visade sig vara ett på många sätt oklokt beslut. En liten stund senare började det knastra oroväckande i Hewlett Packards små högtalare. Sedan förlorade Hewlett medvetandet och föll i koma. Mjölkallergi, kan man fråga sig. Sen gick det inte att sätta gång datorn alls, men pillade man intensivt på on-knappen kunde man få högtalarna att knastra lite mer och några lampor att lysa lite. Det ingav ju hopp. Emma tog med Hewletts livlösa kropp till Alina Systems som på ett burdust manér sa att det nog skulle kosta 10 000 att återuppliva Hewlett, och att det var bättre att köpa en ny. Men icke sa Nicke, dvs jag. Vi lade Hewlett på elementet, på tork, och ett dygn senare vaknade han mirakulöst ur sitt komatösa tillstånd.
Sen hostade jag och såg på några fler filmer. Nu ska jag nog se på arkiv x. Håhåjaja. Och imorgon måste jag nog till jobbet. Usch då. Hej då.