Institutet för Vardagsnära Upplevelser


de är små och de är vita, på tabletter kan man lita
27 juni, 2007, 11:48 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Det är lugnt på avdelningen, björnen sover. Det finns tillochmed lite tid för bloggeri.
Jag hade högtflygande planer. Tänkte skriva en seriös dagbok om hur det kändes de första veckorna här på jobbet. Trots allt är det ju det här jag kommer att syssla med under de kommande 40 åren, och jag tänkte att det kunde vara kul att sitta som 50åring och skrocka lite överseende åt de naiviteter jag skrev ned som 25åring, i bästa fall kanske hitta någon slags poänger i det som tappats bort under åren som gått däremellan.

Men så blev det förstås inte, mitt alltid lika lömska undermedvetna har effektivt hindrat mig från så storslagna projekt. Eller om jag bara varit för slö för att sätta igång. Fast jag har ju tänkte lite på det. Funderat lite på om jag påverkats något av det också, har blivit någon annan, utvecklats. Som vanligt när jag tänker för mycket kan jag inte bestämma mig för ett svar, alla verkar lika troliga och jag är om möjligt ännu mer förvirrad än innan, eller i vart fall mer säker på min osäkerhet. Å andra sidan spelar det kanske inte så stor roll, allt behöver inte dissekeras närmare, även om jag tycker sånt är kul.

Fast jag ska nog göra det i helgen. Emma ska helgjobba och korridoren är tom och jag kommer inte ha flera kilo fritid att göra av med. En hel liten roman ska det bli. (Inte för att jag kommer att lägga ut den här, jag måste ju hålla på min ironiska image här på la’blogg, men ändå). Det och projektarbetet. Fantastisch vilken rolig helg jag kommer att få.

Tills dess fortsätter jag väl med att ha patientsamtal och deala piller. Kanske framförallt deala piller. Jag är inte snål, inte alls.

Nu måste jag skaffa lunch. Svälten är nära.



(ingen) fallos med björklöv
22 juni, 2007, 4:01 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag är det midsommar. Det ska jag inte fira. På sätt och vis är det lite tråkigt, men jag har ändå inte riktigt vett att känna mig så nedstämd för det. Egentligen skulle jag åkt ut till Österby och midsommrat där, men mitt lömska (stackars) sällskap blev tvungen att jobba idag (inatt), och vips försvann planerna. Och jag har inte riktigt försökt göra några nya, sjukt nog är det lite skönt att sitta här och slöa. (Dessutom ryktas det om att både H & P ska vara kvar i korridoren ikväll. Kanske fixar vi ett riktigt lössläppt ungkarlsparty.) Har ändå lite grejer att fixa till imorgon när Emma fyller år. Ev. får jag festlighets-kvoten uppfylld då.

Ute, (till skillnad från på Kameruns avbytarbänk), ser det grått ut. Det bekymrar mig, jag är ju en anhängare av fotosyntesen. Men så kan det vara. Nu ska jag måla en present. Mer än så kan inte avslöjas om Emma händelsevis skulle flukta i bloggen innan imorgon.


Ovanstående blogginlägg fick pris för ”Tråkigaste blogg 2007″ i Cannes och publiceras därför här, som en liten kuriositet. Det bör dock poängteras att jag inte rekommenderar att man faktiskt läser den annat än i studiesyfte.
— 

 



– migraine boots –
19 juni, 2007, 10:35 e m
Filed under: Bonjour tristesse

För en gång skull började jag med att skriva rubriken, före själva bloggen alltså. Jag tänkte att jag skulle se vart det kunde leda. Tyvärr verkar det inte leda så mycket alls. Och tyvärr kan jag inte alls förklara vad den betyder. Migraine boots, migränstövlar. Jättekonstigt. Kanske hade en låt av Neil Young kunnat heta så om han läst medicin istället för att spela så mycket gitarr. Kanske kan det funka som beskrivning på ett par alltför färgstarka skodon. Jag ska nog googla på det sen, se vad som dyker upp.

Idag har jag, förutom att jag givetvis har arbetat hårt och proletärt, skämts en aning över gårdagens blogg. Det är det här med sjuksköterskenamnen som gnager.
Jag minns det som att jag skrev att jag inte kunde lära mig deras namn och därför kallade alla för ”syster Marianne”. Anledningarna att jag skäms är följande:

1. Det är inte helt sant. Jag är sjukt dålig på namn, men oftast kommer jag med mer välgrundade gissningar än just ”Marianne” när jag gör mina tafatta försök till kommunikation. Det där ”syster” utelämnar jag helt.

2. Jag avskyr folk som, med ett upplevt statusövertag och stort ego, ser sig som lite viktigare än andra och behandlar dem därefter. Typ läkare som ser ned på sköterskor. Och det kändes som att det lät som att jag gjorde lite så. Fy mig, hemskt mycket fy. Vilket yrke ngn på ens arbetsplats har ska förstås inte påverka hur man bemöter honom/henne. Det är ju självklart, förstås. Nu blir jag nästan lite arg känner jag. Oj. Jag ska andas lugnt, tänka på blommor, och går vidare till nästa punkt:

3. Valet av namn. ”Marianne” är på något sätt ett lite oestetiskt namn. Inte fult, inte alls, men det skär sig mot min blogg känner jag. Jag gillar det inte riktigt. Jag kollade i words synonymordlista efter synonymer till Marianne, men inga fanns att tillgå. Det tycker jag är synd, för jag hade som sagt föredragit ett annat namn.

Nu ska jag sluta med att göra en skäms-lista innan du, käre läsare, trött nar.
(Jag särskrev just ”tröttnar”. Detta är väldigt märkligt. Det kunde blivit trött narr, men inte ens det. Nu blev det nästan lite tragiskt, men ändå värdigt en parentes.)
För övrigt har jag tröttnat på att vara vaken, så jag tänkte sluta med det för att undvika en trött natt.

Guten Nacht, kidz.

PS
En migränbild. Jag hade ju alldeles glömt bort mina bildbloggsambitioner.

migrän


DS



en propavan om dan (minst)
18 juni, 2007, 12:58 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Yo.
Efter mötet med nappe har jag legat lågt på bloggfronten och istället njutit av mitt ”härligt utmanande sommarvikariat”. Dessutom har jag varit jetlaggad. Givetvis inte för att jag flugit någonstans (man är ju ingen fågel) men ska man ställa om dygnet från att gå-och-lägga-sig-vid-3-på-natten till att börja-jobba-vid-8-i-andra-änden-av-stan krävs en veckas omställning, minst.

Vad går då det beryktade sommarvikariatet ut på?
Jag har blivit kulturarbetare, jag spelar teater. Närmare bestämt spelar jag underläkare. Det sjuka är att folk tycks gå på det. Både patienter och personal. Jag vankar omkring på vårdavdelningen eller sitter och kurar i läkarrummet och plötsligt kommer det någon och frågar mig något. Det känns lite märkligt, pirrar nästan lite i magen, men jag svarar något efter bästa förmåga och håller tummarna. Vi får se hur länge det håller.

Ibland gör jag läkargrejer också. Jag:

  1. säger ”hmmm” och ”ahaa” på ett sätt som antyder att jag vet en massa saker som jag står och funderar på
  2. samlar på mig ett stort antal reklampennor som jag ständigt bär omkring på. Den 46:e pennan visar sig säkert mkt användbar den dagen de 45 andra pennorna plötsligt krånglar samtidigt.
  3. skriver recept. Fast det görs på dator, så jag får inte leka med färgglada lappar dessvärre.
  4. pratar snällt med patienter
  5. uppfattas som snorkig

Det sistnämnda är lite olyckligt. Jag är ju väldans osnorkish i verkligheten. Snorkfrei faktiskt. Men om man är totalt dyslektisk när det gäller att lära sig namn och bara något bättre på att känna igen ansikten blir det svårt. Det finns säkert både en och annan jag fortfarande inte hälsat på. Därför ler jag krampaktigt mot alla jag ser och hoppas på det bästa. Så länge jag skiljer mellan personal och patienter kan det ju inte bli total katastrof i alla fall.

Och namn är också svårt. Jättesvårt. Förstår inte varför inte alla bara kan heta samma sak. Typ ”Kim”, som han i Korea. Eventuellt skulle man kunna skilja på män och kvinnor och använda två namn, ett för pojkar och ett för flickor. (Fick jag välja skulle det bli Rupert och Asta.)
Jag har arbetat lite utefter den linjen och kallar alla sköterskor ”syster Marianne”, men jag tror att folk har börjat genomskåda mig. Kanske ska byta namn den här veckan. Syster Clara? Eller syster Lotta kanske?
Så många svåra beslut.

(Nej, om man skulle jobba lite kanske.)



framtiden
11 juni, 2007, 10:29 e m
Filed under: Bonjour tristesse



Fysik för poeter
9 juni, 2007, 5:32 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag var det tenta i Fysik för poeter-kursen. Emma och jag, sena som alltid, hetsläste boken igår/förrgår och lustläste kompendiet inatt. Det var partiklar hit och dit, kosmologi och så dimensioner förstås. Och allt var lurigt och lämpligt att ställa lömska tentafrågor kring. Det flöt dock på bra fram till fråga 4:

4. Det finns mer energi och massa i universum än det man ser. Vad utgörs den av?”
Jag blir mållös. Vad är det för frågor han ställer?
Ja, vad utgörs den okända massan av måntro? Inte vet jag. Jag brainstormar. Jag kommer på två idéer. Den stora okända massan består av:
1. Tjocka personer som gömmer sig.
2. Alla strumpor som försvinner mystiskt när jag tvättar (och därmFörsvinnande strumpaed lämnar mig med ett stort antar udda-sockor). Det måste ha blivit en hel del strumpor genom åren, speciellt om jag inte är den enda som drabbats av detta problem, och någonstans måste de ju finnas. Om dessa strumpor dessutom vore svaret på en av den moderna fysikens stora gåtor vore det ju verkligen finemang.

Jag kände att svaret kanske inte helt räckte till för fem poäng. Skrev till några väl valda partiklar jag kom på istället (”neutrino” låter som ett bra svar på de flesta frågor på den här tentan) och lite annat smått och gott. Lägger till slut till strump-teorin också, för säkerhets skull. (Kan Palme-gruppen få hålla på med bisarra teorier kan väl jag.)

Sen tar provet slut och jag tvingas ut i den verkliga verkligheten. Eftersom jag har lärt mig så mycket matnyttigt tänkte jag att jag skulle föra kunskapen vidare. This is folkbildning, mina vänner:

Vi börjar med relativitetsteorin, den gillar jag.
Den säger saker som att endast ljushastigheten är oberoende av sina betraktare, och att både tid, avstånd och massa kan påverkas av hastighet. Och av varandra. Ja, det är något sjukt kladdigt det där. Därför är det tur att ni har mig som kan reda ut det. Jag har tänkt noga och kommit fram till några bra slutsatser man kan gotta sig åt.

Relativitetsteorin säger att tiden går långsammare när man rör sig fort. Rör man sig jättefort, nära ljushastigheten, står den faktiskt nästan stilla. Man kan visa det med ett fint tanke-exempel, men det orkar jag rakt inte dra. (Det gör sig nog inte i bloggform heller.) Jag hoppar till slutsatserna direkt.
Jag har nämligen kommit fram till att borde innebära att om man joggar (iaf om man joggar fort) så åldras man långsammare än någon som inte joggar. Det var revolutionerande när jag förstod det. Kanske har folk alltid vetat sånt här? Kanske är det därför de, till skillnad från mig, joggar.
Einstein
Om man däremot har tråkigt, och därmed vill att tiden ska gå så fort som möjligt tills något roligt händer, bör man alltså sitta absolut stilla eftersom tiden går snabbast då.
Det är också så att tiden påverkas av gravitationsfält. Tiden går långsammare nära starka gravitationsfält och snabbare långt från dem. Jordens gravitationsfält är starkare ju närmare jordytan man är, så vill man att tiden ska gå fort ska man alltså inte bara sitta stilla – man ska sitta stilla på vinden, eller kanske högt uppe i ett träd, som en apa. Det måste ju också innebära att man lever kortare om man bor högre upp i ett hus (vilket inte bådar gott för mig).

Den där E=mc2-ekvationen har ni förstås hört talas om.
Den säger, lite förenklat, att energi och massa (dvs vikt) är samma sak. Det låter kanske skumt, men det är inte konstigare än att man kan ha en statsminister som ser ut som Alfons Åberg. I kärnkraftverk använder man sig av den här principen: (Inte den om Alfons Åberg.) 
Reaktor 3 i pålitliga Forsmark är på 1000 MW(megawatt) och den massa som krävs för att driva den i ett helt år är 3 hekto. Det är inte mycket, i t.ex. lösgodissammanhang. (Jag kan inte överleva i ett år på 3 hg lösgodis.)

Sjukt mycket energi finns det alltså i massa, kan man tänka. Det skulle folk som klagar över energi-innehållet i feta bakelser veta. (Förmodligen hade de inte ens vågat titta på grädden, och jag hade fått äta upp alla själv. Mohaha.) Fast kroppen använder förvisso inte energin i massan som kärnkraftverket gör. Men ändå.

Solen gör också om massa till energi, 4 000 000 ton per sekund istället för 3 hg per år, och massan far iväg som ljus. Delar av ljuset träffar som bekant jorden som faktiskt tar emot 7kg solljus i sekunden. Sju kilo solljus. Det låter nästan lite fint tycker jag. Poetish.

Nu ska jag ut och fånga lite. Tjillevipp.



Värre än pedofili
9 juni, 2007, 4:24 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag tror bestämt att det, av någon anledning, har pågått en pedofilidebatt på bloggen. Det har fått mig att fundera över diverse konstiga böjelser, inte minst min egen.

Det slog mig att en relation mellan en man och en växt måste te sig ännu sjukare, om det är möjligt. Det är förmodligen så långt ifrån naturligt man kan komma. Och jag har ju, som bekant, en relation med min kära krukväxt Pierre. (Läs gärna de två föregående bloggarna för mer info i frågan.) Vår relation är förvisso inte sexuell, någon pollinering lär det aldrig bli frågan om, men jag tror nog att folk kan titta snett på oss ändå. Ska ligga lågt med bloggandet om mig & Pierre ett tag.