Institutet för Vardagsnära Upplevelser


FödelsedagsFallos: nej
30 januari, 2007, 7:45 e m
Filed under: Bonjour tristesse

06:16 vaknade jag. Jag vet inte vad det är, men jag har verkligen blivit bra på att vakna innan klockan ringer. Kanske skapar de meterhöga tvättbergen här och var i rummet dålig feng shui som stör min sömn. Kraftlinjerna i sovrummet är säkerligen tilltrasslade som ett plockepinn, de kosmiska vibrationerna skorrar fram ett halvfalskt fiss (F#), och jag har märkt  att till och med skrivbordslampan ser ut att vantrivas i röran.
Harmonin är långt ifrån närvarande. Jag funderat på vad det skulle kosta att hyra Tomas diLeva så att han kunde prata lite om solenergier och plantera några rymdblommor. Han är nog inte gniden när det gäller bistånd till de sömnlösa. Måste bara komma mig för att ringa.

Hur som helst gick jag upp och tittade på frukosten. Den såg inte god ut, och jag kände mig inte hungrig. Sen åt jag upp den medan Maria Wetterstrand var arg på forsmark-VD:n i teve. Det är duktigt att kunna bli arg så tidigt på morgonen. Men så är hon säkert också duktig, fröken Wetterstrand.
(Så fel det kan bli när man tvångsmässigt skriver lite småironiskt. Jag Tycker faktiskt att Wetterstranden är bra.)

Im Universität genomled jag och P två sövande ögonseminarier.
Jag undrar om det hade varit mot någon slags copyright-lagstiftning att spela in dem och sälja som avslappningsband för stressade stackare (som jag). (Nej, jag gnäller inte. Det är roligt att vara stressad. Hör ni det, ROLIGT!) Helt säkert skulle de vara effektivare än apotekets diton.

Eftersom K fyller år imorgon var P, M och jag ute på stan med det särdeles goda syftet att finna en lämplig present åt karln. Strax efter det att vi slevat i oss någon sorts lunch-sallad (sorgligt dränkt i den slibbigasteRhode Island-sås man kan tänka sig) hittade vi en lämplig present. För det facila priset av 300 kr var det möjligt att som man få sin pillevipp avgjuten och sedan tillverkad i mjukt och vänligt gummi.
Det var snubblande nära att vi köpte den. En gummisnabel kan säkert komma väl till pass i många situationer; som bokstöd, bordsdekoration, you name it! Alternativt skulle K:s kära kvinna (fru!!) sätta upp den som en trofé på väggen, såsom män sätter upp älghorn och anda besynnerliga troféer. Eller eventuellt ta den med sig som ressällskap eftersom hon ska börja veckopendla till sitt nya jobb.
Den värsta tonårs-ivern la sig dock, främst tack vare P:s mogna och omdömesgilla ledarskap, och det blev en högst ordinär systemetflaska. Lite tråkigt, men man kan inte vara rolig jämt. Ibland måste man vara tråkig, för omväxlingens skull.

Sen snyltade jag in på ett fika med Emma och Johan. Ja jädrar vad det var intressant, men nu är det korridorsmöte jag måste bringa ordning i.
Toodiloo.



det skrämmande resultatet av för lite inspiration i kombination med för få sömntimmar:
29 januari, 2007, 7:21 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Biografier!!

 

Alltför kända personer tycks ofta ha ovanan att skriva biografier om sig själva. Självbiografier kallas de då. Är den kända personen lite extra känd, lite extra dyslexisk eller kanske död kan han (eller hon, även om det är ovanligare) inte skriva själv. Då får någon annan göra det, någon som har god hand med pennan.

Nyss kollade jag på biografier på Wikipedia, jag läste på.
Man kunde sortera dem efter personens nationalitet, vilket jag gjorde. Det föreföll mig vara ett bra sätt att bringa ordning bland det stora antalet biografier. Först kom Afghaner. Hela nio afghan-biografier fanns det att läsa. En sloven. Inte en enda ekvatorialguinean. Kanske är det svårt att bli tillräckligt känd i Ekvatorial-Guinea, kanske är konkurrensen för hård. Alternativt har de inget Big Brother som kan sålla ut agnarna från vetet. Som ni förstår finns det många teorier om varför så få ekvatorialguineaner har satt spår där. Kanske är det bara blyga. Somligt får man aldrig veta.

Jag höll mig ett tag, men till slut var jag tvungen att kika bland tyskarna. Ett så strävsamt folk måste ju ha frambringat en och annan stor man, eller kvinna, tänkte jag, och mycket riktigt var det så.
Jag fastnar för ett namn: Bertha Krupp von Bohlen und Halbach. Jag läser hennes biografi. Man skulle kunna säga att det är min favoritbiografi på Wikipedia, kanske på hela Internet – som är så stort. Jag läser hela, med nöje. Låt mig berätta lite om Bertha, medlem i Kruppfamiljen och ägare av Kruppkoncernen:
Hon föddes i Essen. Sedan står det om Kruppkoncernen och hennes Kruppska släktingar. Det är Krupp hit, Krupp dit, och så kommer hennes man Gustav in i bilden.
Så kan och bör man sammanfatta det. Bertha är inte så intressant, bortsett från hennes flådiga namn.

Jag är sugen på att skriva en egen biografi. Hade jag kände någon ekvatorialguniean hade det kanske blivit honom, eller henne, men det gör jag tyvärr inte. Det är över huvud taget få jag känner så väl så jag skulle kunna få ihop en biografi om dem. Jag hade tyvärr inga låtsaskompisar när jag var liten, annars hade det varit ett säkert kort. Men jag har ju god självinsikt! Ja, verkligen. Kanske kan jag skriva en om mig själv. Jag är förvisso inte särskilt känd, men jag kanske blir, och det skadar aldrig att vara ute i god tid. Fast det får bli en annan dag.

Jag har tråkigt. Det hade jag när jag började skriva det här också. Till min stora sorg har det inte hjälp att skriva om biografier, jag har inte fått det roligare för det. Jag hade kul en kort stund, när jag så alla roliga tyska namn. Sedan var det inte roligt mer. Nu är det inte roligt alls.
Nu vill jag ha lite roligare, tack.
Har du haft roligt någon gång? Kanske kan jag göra samma sak i så fall. Har du någon bra förslag på hur måste du genast ge mig detta förslag.
Alltför kända personer tycks ofta ha ovanan att skriva biografier om sig själva. Självbiografier kallas de då. Är den kända personen lite extra känd, lite extra dyslexisk eller kanske död kan han (eller hon, även om det är ovanligare) inte skriva själv. Då får någon annan göra det, någon som har god hand med pennan.

Nyss kollade jag på biografier på Wikipedia, jag läste på.
Man kunde sortera dem efter personens nationalitet, vilket jag gjorde. Det föreföll mig vara ett bra sätt att bringa ordning bland det stora antalet biografier. Först kom Afghaner. Hela nio afghan-biografier fanns det att läsa. En sloven. Inte en enda ekvatorialguinean. Kanske är det svårt att bli tillräckligt känd i Ekvatorial-Guinea, kanske är konkurrensen för hård. Alternativt har de inget Big Brother som kan sålla ut agnarna från vetet. Som ni förstår finns det många teorier om varför så få ekvatorialguineaner har satt spår där. Kanske är det bara blyga. Somligt får man aldrig veta.

Jag höll mig ett tag, men till slut var jag tvungen att kika bland tyskarna. Ett så strävsamt folk måste ju ha frambringat en och annan stor man, eller kvinna, tänkte jag, och mycket riktigt var det så.
Jag fastnar för ett namn: Bertha Krupp von Bohlen und Halbach. Jag läser hennes biografi. Man skulle kunna säga att det är min favoritbiografi på Wikipedia, kanske på hela Internet – som är så stort. Jag läser hela, med nöje. Låt mig berätta lite om Bertha, medlem i Kruppfamiljen och ägare av Kruppkoncernen:
Hon föddes i Essen. Sedan står det om Kruppkoncernen och hennes Kruppska släktingar. Det är Krupp hit, Krupp dit, och så kommer hennes man Gustav in i bilden.
Så kan och bör man sammanfatta det. Bertha är inte så intressant, bortsett från hennes flådiga namn.

Jag är sugen på att skriva en egen biografi. Hade jag kände någon ekvatorialguniean hade det kanske blivit honom, eller henne, men det gör jag tyvärr inte. Det är över huvud taget få jag känner så väl så jag skulle kunna få ihop en biografi om dem. Jag hade tyvärr inga låtsaskompisar när jag var liten, annars hade det varit ett säkert kort. Men jag har ju god självinsikt! Ja, verkligen. Kanske kan jag skriva en om mig själv. Jag är förvisso inte särskilt känd, men jag kanske blir, och det skadar aldrig att vara ute i god tid. Fast det får bli en annan dag.

Jag har tråkigt. Det hade jag när jag började skriva det här också. Till min stora sorg har det inte hjälp att skriva om biografier, jag har inte fått det roligare för det. Jag hade kul en kort stund, när jag så alla roliga tyska namn. Sedan var det inte roligt mer. Nu är det inte roligt alls.
Nu vill jag ha lite roligare, tack.
Har du haft roligt någon gång? Kanske kan jag göra samma sak i så fall. Har du någon bra förslag på hur måste du genast ge mig detta förslag.



Inte är det väl motsägelsefullt att gnälla över att folk är gnälliga, och att de av det skälet borde
26 januari, 2007, 5:51 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har fått problem. Två stycken till och med. Fortsätter det såhär kan jag börja samla, lägga dem i en liten låda, katalogisera dem, jämföra dem tillsammans med folk med samma intresse.
Förmodligen skulle jag redan nu kunna krysta fram några till, men spontant kommer jag bara att tänka på två.

Problem #1
Det första problemet handlar om en personalchef som vägrar svara i telefon.
Personalchefen har vägrat att svara i telefon under en hel vecka.
Kanske finns det andra delar av personalen som är lite bångstyrigare och kräver hennes odelade personalchefsuppmärksamhet. Kanske ordnar dessa bångstyrigare delar av personalen lömska bakhåll för sjukhusets vaktmästare i kulvertarna, kanske saboterar de kaffeautomaterna i protest mot nedskärningar, eller världsproblemen i allmänhet.
Det skulle jag ha förståelse för, i så fall. Att sabotera kaffeautomater, eller för all del att kasta gatstenar, hjälper ju faktiskt mot det mesta.

(Men med tanke på kaffekonsumtionen vore det förmodligen rationellare att helt avskaffa kaffeautomaterna och helt enkelt installera kranar för kaffe mittemellan varm- och kallvattenkranarna. En gigantisk gammal sovjetisk CentralKaffekokare kunde stå och mullra längst ned i källaren, producera någon slags trögflytande vätska med vaga, om än tillräckliga, likheter med kaffe. Det skulle klä landstinget. Om man dessutom placerade den folkilskna sköterskan från kardiologen som vaktpost utanför skulle man effektivt hindra alla framtida sabotageförsök.)

Hur som helst, personalchefen svarar inte.
Kanske tror hon att jag bits. Det gör jag förvisso, men har inga planer på att bita just henne. Personalchefen går trygg. Om hon, mot förmodan, läser det här kan hon nu känna sig lugn i förvissningen att jag inte kommer att utöva något som helst dentalt våld mot henne och helt enkelt kan lyfta luren nästa gång jag slår en pling.

Problemet är att jag måste få tag i henne innan sommar-schemat är spikat eftersom jag har på känn att jag kommer sättas på straffkommendering 1:a juni – 48:e augusti om jag inte protesterar i tid.
Att de över huvud taget vågar anställa mig är ju lite otippat, och att de skulle vilja att jag ställer till oreda hela sommaren än mer osannolikt, men jag har hört rykten om att det är så det går till. Alltså måste jag få tag i henne och avvärja sommarkrisen. Utan någon sorts ledighet skulle min psykiska stabilitet förmodligen sväva i allvarlig fara. Samt emmas goda (hrrm) humör… :)

Problem #2
Det andra problemet har jag glömt bort.
Så synd, nu när det hade passat så bra att skriva om det. Kanske kan jag därmed se mig som fri från det? Kanske bevisar det att bloggning är en underskattad terapiform? Fast om man tjuvläser folks bloggar och ser hur många som verkar vara nöjda med saker och ting får man snarare motsatt intryck. Det är faktiskt makalöst hur svårt folk har det.
Det är tydligt väldigt svårt, det klagas och gnälls. Somliga människor är arga också. Indignerade, kränkta och lite lagom bittra.

Jag förstår att folk gnäller, gör man det med lite distans kan det till och med vara rätt roligt. (Ja, inte för att jag själv någonsin gnällt eller så, jag är ständigt glad och hurtig som en manisk Martin Timell, men det händer som sagt att andra människor gör det.)

Och andra mår förstås verkligen dåligt. Jag kommer ihåg alldeles för många deprimerade människor från psykiatri-terminen. Vissa som bara mådde riktigt dåligt, andra som blivit mobbade, slagna, utnyttjade. På ett sätt vore det konstigt om de inte mådde dåligt – det är inte så lätt att le åt livet när ens pappa slog sönder hela ens värld med ett läderbälte var gång han drack för mycket. Vilket var ofta. Att man mår dåligt om man varit med om något sådant går att förstå. På sätt och vis är det ännu läskigare med folk som mår skit efter en genomsolig barndom, och det är en jäkligt märklig känsla att ha en sådan (utåt sett) ”lycklig” person framför sig som helt enkelt bara konstaterar att hon vill begå självmord och hade gjort det inte funnits folk omkring henne som hindrade henne dygnet runt.

 Det jag tror att jag försöker säga är att det naturligtvis finns en massa människor som verkligen mår dåligt. Men ibland, efter lite bloggläsande, får jag känslan att det inte är de som verkligen mår sämst som klagar högst.
Somliga klagar ohämmat över småproblem i sina liv med total brist på distans, och verkar dessutom finna en slags bitter tillfredställelse i det. Kanske nöjda i martyr-rollen och får hellre uppmärksamhet-through-gnäll än ingen uppmärksamhet alls. Verkar nästan vara skadeglada över sina egna problem.
 För tusan, skaffa sig lite perspektiv på ditt liv människa, om du utgår ifrån att livet ska vara jämnkul och problemfritt lär du bli både förvånad och besviken ett antal gånger. Lever man brukar man få en dos problem på köpet.
Får jag lust att skriva.

klaga

Fast det gör jag förstås inte. De skulle förmodligen bara ta illa upp, tycka att jag var en oförstående knöl (vilket jag för all del kan vara ibland), de skulle känna sig ännu lite mer missförstådda och utsatta och det är ju inte alls vad jag vill. Jag tänker bara att de skulle de må riktigt bra av att få lite perspektiv på sitt vardagsömkande, tänka på att det faktiskt finns en massa människor som mår riktigt dåligt, på riktigt.

(Och ja, jag förstår att allt klagande som folk ägnar sig åt inte alls är särskilt allvarligt menat. Och jag klagar inte på något sätt över det för egen del, för mig är det ju bara att låta bli att läsa gnället (vilket jag också gör). Vet inte varför det blev en lång blogg om gnällande, det var sannerligen inte meningen, min antiGnäll-rabiata inställning var nog bara en kvarleva från min anti-prat-blogg häromdagen.
Men för all del, gnäll gärna på mig om du tyckte det var tråkigt att läsa om…)



R som i Ruda
24 januari, 2007, 1:10 f m
Filed under: Bonjour tristesse

R som i Rotmos. Men också R som i Ruda. Fiskarnas fisk, stolt simmande längs botten, stolt ätandes slam och härliga alger. Och annat som rudor äter. Till fest kan det bli lite insjödy. Kanske tänker den, rudan alltså, på Pablo Neruda, den chilenske poeten. Hans far var järnvägsarbetare och hans mor, som dog två månader efter hans födelse, lärare. Förmodligen hette hon Nelly Neruda, ett namn så fullt av finess att hon också brukade det som artistnamn i den lokala varité-puben där hon uppträdde med en säregen blandning av gospel och lap-dance som sällan skådas på den här sidan Bollnäs. Som lärare kallade hon sig kort och gott madame Glasnost – för barnens skulle. Så de avgudade henne, och så intressanta hennes lektioner var!

Ruda (Carassius carassius) är en art i familjen karpfiskar. Den liknar karpen men saknar dennas karaktäristiska skäggtömmar och är inte lika avlång. Den är alltså något kortare än andra karpar, men knappast mindre värd för det. När det kommer till karpar är det alltså inte längden som räknas, utan bredden – d.v.s. djupet sett från sidan.
Redan den minoiska högkulturen högaktade de heliga rudor man hade i vitkalkade dammar och sjöng finstämda lovsonger till rud-guden Prutt som sades ha makt över både väder och vind, men förstås framförallt över Rudornas väl och ve.

Denne karpfiskarnas beskyddare är nu sorgligt bortglömd, men i Småland, strax söder om Högsby hedras likväl hans härliga karpfisk.
”Nähä!”, kanske du säger.
””Vi vill berätta för dej om hur det är att bo och arbeta här.” säger Ruda samhällsförening.

ruda

 http://forening.hogsby.se/ruda/

”Rudan är lekfull som en liten kattunge.”, säger jag.

Ruda är en tätort i Högsby kommun i Kalmar län. Här fanns tidigare ett stort sågverk och en antenntillverkning samt glasbruk. Alla de industrierna är numera nedlagda.
Var kommer antenner ifrån nuförtiden?
Inte Ruda i alla fall.



Att monitorera en mammut
22 januari, 2007, 8:20 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag på morgonbussen tänkte jag att jag kanske varit lite väl hård i förra bloggen.
Visserligen tycker jag att folk häver ur sig en väldig massa ointressantheter, men jag tycker ju faktiskt om att lyssna på folk. Ibland kan jag sitta och snegla på folk på bussen; undra vad som döljer sig bakom de halvsovande ögonen, vad personen egentligen sitter och tänker på. Vad som är viktigt i hans eller hennes liv. Jag tänker extra mycket så när det gäller äldre, får för mig att det måste finnas både en och två spännande historier bakom alla rynkorna. En par pigga ögon, väl kamouflerade bakom alla fåror och linjer.
Det skulle vara kul att bara fråga dem någon gång, vad har du gjort med ditt liv?, varför gjorde du så?, hur är det att vara du? Jag skulle verkligen vilja veta, vilja höra sådana historier. (…vilket inte alls är samma sak som folk meningslösa gnäll och småsaker och ointressanta åsikter som allt och alla, d.v.s. pladdret jag gnällde på sist.)
Så jag tar egentligen inte tillbaks nåt, säger bara (här i min egna pladder-stinna blogg) att det finns en massa prat jag vill höra också.

Idag har vi i alla fall lärt oss allt om öron.
Jag har alltid trott att poängen med de charmiga små organen var att de skulle fånga upp ljudvågor och sedan omvandla dem till nervsignaler som vår käre vän hjärnan kan tolka.
Detta var doch inte hela sanningen, fick vi veta.
Det är nämligen så att öronen sänder ut ljud också. Ett litet försynt sus, men ändå.
Lyssnar man riktigt noga vid någon annans öra kan man kanske höra det, eller i vart fall mäta det med en känslig mikrofon (vilket faktiskt är vad man gör numera när man ska kolla att nyfödda barn har fungerande hörsel). Du kanske inte tror mig? Kupa händerna till små skålar och håll utanpå öronen… (eller köp en svindyr medicinsk mikrofon och spela in det… :)
Otoacoustic emissions kallas det.
(Hah, att till och med öronen surrar passar ju ganska bra ihop med åsikten att folk är tämligen pladdriga, dåliga lyssnare.)

Det tuffa är hur man upptäckte det:
När ett engelskt par kom hem från BB tyckte de att det var märkligt att de hörde en testbilds-ton trots att TVn var avstängd. Till slut kom de fram till att pipet kom från babyns öron. Ljudet växte tydligen bort, och så högt låter det förstås inte i vanliga fall, men ändå.
Man vet hur det fungerar, men inte varför det är så. Det skulle kunna vara så att öronen försöker kommunicera med andra öron, kanske bilda en liten gospelkör tillsammans, men så vitt jag vet är den teorin inte vetenskapligt bekräftad. Än.

Vi har haft information om den Valfria Perioden som kommer i slutet av terminen också.
En lite lustig man i träskor och skägg, någon utan mina skarpa alvögon kunde mycket väl tagit honom för tomten, informerade oss om de roliga kurser som stod till buds. Ett smörgåsbord, var det tydligen.
Tanken är att man ska läsa om något som intresserar en alldeles särskilt. Vilket inte är så lätt med kurser som ”Biomedicinsk dataanalys”, ”Cirkulationsmonitorering” och ”Nuklidteknik”.
Kursen i cirkulationsmonitorering talade sig tomten extra varm för. Med lyrisk röst förkunnade han att man skulle få Monitorera (läs experimentera på ) Stora Djur. Jag funderade lite på om flodhästar kanske skulle kunna komma i fråga eller om kursdeltagarna får hålla tillgodo med älg och kanske någon enstaka grizzly. Fast man kan inte vara säker på något när det gäller fysiolog-ledda kurser. Kanske kunde det bli tal om att cirkulationsmonitorera en mammut. På rasten diskuterade vi vidare och frågan är om man i så fall inte borde ordna en speciell kurs i Cirkulationsmonitorering Av Utdöda Eller I Vart Fall Utrotningshotade Djur. Kanske kunde man locka dit en dront också.

(Nej, givetvis ska jag inte läsa den kursen. Scanbilsbrännande vegetarian som jag är har jag faktiskt anmält att jag inte ska vara med på liknande grejer vi gjort på grisar, och protesterat i kursutvärderingen när sånna saker varit obligatoriska och, enligt mig, onödiga. (Precis den sortens protester som inte gör någon skillnad i praktiken med får mitt kära samvete att känna sig lite renare…))

Aber nein. Nicht mehr blogg jetzt.



Prat.
21 januari, 2007, 5:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har tappat gnistan. Den så kallade glöden. Jag tvivlar på att ens tändvätska, som hjälper mot så mycket, skulle hjälpa i nuläget. Det finns inget som helst behov av att sätta mina senaste vardagsbedrifter på pränt, även om de som vanligt förstås varit storartade, inte heller mina tankar om politik, konst eller fisk (som för all del engagerat mig tidigare). Folk skriver så mycket ändå. Och de pratar också för den delen. Det är något alldeles förskräckligt vad folk pratar.
Kanske pratade folk mindre förr, det är inte omöjligt. Man vilade stämbanden, led av skörbjugg, arbetade träget och dog ung. Kanske hann man med att få tio-tjugo barn innan dess. Det är intrycket jag fått av historieundervisningen.
Men idag pratar folk hur som helst mycket. Sex miljarder människor pratar, pladdrar, pläderar. Man skulle kunna tro att de hade något att säga, men om man tar sig tid att lyssna – vilket förstås långt färre än 6 miljoner gör – visar det sig att de flesta inte har det.

Tänker man så känns det lite meningslöst att prata. Rent statistiskt är chansen dessutom väldigt liten att man någonsin kommer att säga något som ingen annan redan sagt. Även om folk pratade mindre förr har en väldig massa saker hunnit sägas.
(Jag har funderat på en aktion emot allt det här pratandet. Kanske en aktiv protest genom att själv inte prata under ett dygn. Det har jag funderat på länge. Förmodligen skulle jag inte lyckas tysta någon annan än mig själv på så vis, men det vore nog en lite speciell upplevelse. Att för en gång skulle bara lyssna, oberservera, kanske till och med tänka en smula. Det kommer jag helst säkert att prova en vacker dag.)
(Någon har säkerligen sagt precis det här förr också. Uppenbarligen minskade det inte pratandet.)

Nåja. Jag höll ju på att skriva om gnistbrist. En sådan har jag.
Jag har förvandlats till något som närmast kan beskrivas som en kastrerad hankatt; slö och smånöjd. Det enda jag känner mig genuint intresserad av är mat. Ständigt är jag sugen på något, och detta något är oftast chokald. Oftast hindrar jag mig från att köpa något, vilket får mig att känna mig väldigt duktig, även om det i praktiken snarare är det långa avståndet till ICA (500m) och den svåra kylan (-2) som gör grovjobbet.

Nu ska jag, trots nämna flegma, berätta vad som hänt sen sist. Trots allt har jag ju dagboksambitioner med den här bloggen.

1. Det var tentafest. Den var riktigt rolig.

2. Jag fick sommarjobb. Precis det jobbet jag ville ha. (…bortsett från att jag inte ville ha ett jobb. Kastrerade hankatter trivs bäst när de får lata sig, eventuellt åka på någon slags resa. De jobbar inte.) Fast att de ger mig ett arbete med en massa ansvar är lite underligt. De har uppenbarligen inte läst min blogg.

3. Det har varit föreläsningar om ögon. Småkul ämne, fast på ett sätt känns det lite tråkigt att lära sig en massa om ögon. Något vackert och nästan lite magiskt blir ett avmystifierat organ vars alla sjukdomar man ska lära sig. Mmmm som i mydriasis

4. Det har varit helg. Jag har som sagt varit sällsynt slö. Det har varit skönt. Till slut skrev jag en blogg. Nu tog den slut.



Tentor, Tvångssyndrom och Tropiska oväder
11 januari, 2007, 10:22 e m
Filed under: Bonjour tristesse

A-wää, kära vänner!
Er favorit-bloggare (han med det Stora Egot och Karl XII-hallisarna) är tillbaka!
Må vara att jag har varit borta länge, men det var enbart för att jag skulle kunna skaka fram ett riktigt fint scoop åt er. Det stora scoopet har dock uteblivit, och här sitter jag och får skamset nöja mig med att berätta vad som hänt sen sist. (Läs gärna texten högt för er själva på nasal journalfilms-svenska för bästa effekt.)

Nyårsstämningen gick över, Karl XII har åkt hem till sig och 2007 tycks över huvud taget misstänkt likt 2006: Vardagen är lika vardaglig, vattnet är (minst) lika blött och herrnixon vet som vanligt inte alls vad han ska skriva blogg om, då det inte hänt så mycket spännande sen sist. Det visade sig nämligen att någon, (kanske satan), hade bestämt att neurologi/psykiatriprovet skulle infalla den 11/1, och att M, P och jag förstås inte hade ägnat jullovet åt de idoga studier som egentligen hade varit lämpligt.

När krutångorna från nyåret till slut lagt sig sig samlade vi således styrkorna på Günterska Hovkonditoriet för en sedesam inläsningsperiod med té och bakelser.
Günterska Hovkonditoriet är en riktig stofil bland konditorier.
Bakom kassan stod en underbart vresig tant, special-leasad från 50-talet för att kunna blänga på oss kids under sina (buskiga) ögonbryn och undra vad människor födda efter 1934 gjorde på hennes Hovkonditori.
Men stofil som jag är funkar jag bättre på Hovkonditorier än i Bronx, och på Günterska Hovkonditoriet trivdes jag förstås som fisken i vattnet. Jag kan tugget liksom, I talk the talk, I walk the walk. Jag inledde en konversation med frau Günter:
– Åh, vilket underbart väder vi har, ja, nästan som på Hylands tid, oj oj oj, ja, har ni hört att fru Nilsson fått starr, jaså inte, nej det är ju förskräckligt, det måste vara färg-tevens fel, annat var det förr, nämen sermanpå så många kakor, på min ära! Om jag inte skulle ta en liten biskvi då och en slät kopp Gevalia till.
Genast förstod Hovkonditoriets führer att jag var en kund av den gamla skolan. Hon tog fram heders-biskvierna från 1955, bjöd laget runt, och vi lät oss väl smaka.
   Ja, vi lärde oss mycket om neurologi den dagen, skålade i svart gevalia, och om aftonen flanerade vi hemmåt på lätta fötter.

Andra pluggdagen var vi några kilo hippare och samlades på Joels (ett café) med våra 127 färgglada pennor och de cirka 30 kilo böcker och kompendier som behövde pluggas in. Joels är, till skillnad från Günterska, ett fruktansvärt varmt café. Det tog inte många minuter innan både jackor och tröjor åkt av, och snart satt både jag och P i t-shirt och uppkavlade jeans och försökte lära oss diagnoskriterier på 48 kluster-A-personlighetsstörningar. Det hela gjordes inte lättare av att några vilsna finnar, som misstagit caféet för en bastu, satt och stånkade och späkte sig själva med björkris vid bordet bredvid.
   Idogt pluggade vi på medan svetten rann och många personlighetsstörningar hann vi lära oss innan ett tropiskt oväder drog in från caféets köksregioner. Den varma köksluften blandades med den svala luften från ytterdörren och gav upphov till ett mindre monsunregn över vårt bord. Åskan (eller om det var borrmaskinen i lokalen bredvid) dånade och regnet (eller om det var vår egen transpiration) droppade och många goda psykiatri-kompendier gick förlorade den dagen.

Nästa dag, som var en lördag, beslutade vi att det var säkrast att plugga hemma hos M.
Vi pluggade givetvis mycket koncentrerat hela tiden, och eftersom det trots allt var lördag bestämdes det att vi skulle belönas med lite whiskey. Sagt och gjort, Laphroaigen åkte fram och vår studieeffektivitet sköt förstås upp till nya höjder. Snart fanns det inte ett neurologiskt symptom vi inte kände till.

På den fjärde dagens morgon träffades vi på Norrlands Nation.
Solen hade just glidit upp ovan horisonten och tofsmesar drillade glatt från kyrktorn runt om i hela staden. Det var med andra ord en ypperlig dag för studier, och vi kände att tiden nu var mogen för övningstentor. Vi satte oss vid en dator och tuggade oss igenom ett antal övningstentor, innan vi långsamt, nästan omärkligt, gled in i poesins värld.
För vad kan väl vara ett bättre sätt att plugga på än att dikta?
Ja, så tänkte vi när vi skulle lära oss allt som fanns att lära oss om olika ångestsjukdomar.

Tvångssyndrom är något hemskt och de drabbade med sin ångest kanske inte alltid får den förståelse han behöver av omgivningen. Omgivningen (om den tycker om att rimma) kan t.ex. säga:

Skärp dig, du behöver inte tvätta händerna 27 gånger när du kommer hem /
om du tänker efter räcker det nog med tjugofem!

Stackarn med tvångssyndromet kanske (om han också gillar att rimma) (eller om rimmande bara är ett tvång han har) svarar:

men jag Kan bara inte tvätta händerna med måtta /
nästa gång blir det fler gånger – kanske tjugoåtta!

Men han mår ju inte bättre för det.
Så. För att öka förståelsen för folk med tvångssyndrom vill jag publicera följande lilla poem om tvångshandlingar (eller OCD som de förkortas på engelska) som skrevs den dagen:

Tvångsmässig är den
som gör saker igen
men upprepningen ger ånger
även om man gör den många gånger

– – –

Nåja. på den femte dagen, som alltså är idag, var det tenta och jag hoppas sannerligen att den gick bra.  (Hur det bara kunde vara fyra dagar mellan den 2:a och den 11:e januari förtäljer inte historien, men det pluggades något alldeles kopiöst, det vill jag lova.)

(På den sjätte dagen blir det tentafest.)
Och nu ska jag sova.