Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Att söka tröst på institutionen
15 maj, 2014, 1:02 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter: ,

.
Forskningsmånad. Umgänge med statistikprogram. SPSS. De senaste fem timmarnas arbete bortkastat. Jag är i affekt.

Men jag har upptäckt att om man tar hissen till våning 3, smyger in på mottagning B, navigerar sig fram till deras postrum och letar till vänster finns en förpackning ballerinakex. Jag stjäl! Två stycken.
I en torftig miljö är också ett litet byte en stor tröst.
.



Oförutsägbarheten
23 februari, 2014, 12:31 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 Jag har varit ganska sjuk. 2013 blev jag opererad två gånger, var sjukskriven drygt fyra månader. Sen dess har det funnits bättre och sämre perioder förstås, men i år har det ändå varit om än inte helt bra så åtminstone stabilt bättre. Fritid och arbete och livet har, som det brukar, fortsatt.

Människor har ju en förmåga att anpassa sig till det mesta, och jag har tänkt att jag har blivit vän med livet som det ser ut nu. Jag har förstått hur det jag varit med om rent praktiskt kommer att påverka mig, tänkt färdigt på vilka saker jag har gått miste om och vilka saker jag inte kommer att kunna göra, men också, desto viktigare, tänkt på allt det som jag faktiskt kommer att kunna göra, och allt som kommer att vara som vanligt. Vilket faktiskt är det mesta.

Men så blir det sämre igen, och det känns så mycket jobbigare än jag hade föreställt mig att det skulle göra. Det är inte smärta som gör mest ont, och det är inte något av det andra kroppsliga heller. Det värsta är just oförutsägbarheten. Att inte kunna veta hur det kommer att vara om två veckor, två månader, två år. Att inte kunna se framåt och ens planera vad jag ska göra till sommaren utan att jag inom mig skakar på huvudet och tänker att alltihop känns onödigt, när jag inte har en aning om vad som kommer att fungera då. Att inte veta, men samtidigt att veta att det inte bara påverkar mig utan också dem omkring mig är otroligt frustrerande, och jag kan inte ens försöka beskriva hur trött jag är på det.



It’s fukt
19 januari, 2014, 1:54 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter: , ,

I  forntiden levde människorna utan kök. Man var jägare och samlare. Man jagade mammut och klubbade gnu, vad man samlade på är mer oklart. När jag var lite samlade jag på kapsyler, men det gjorde inte forntidsmänniskorna. De kan ha samlat på stenar, eller vackra löv. Men utvecklingen gick frammåt (vilket ju ligger i ordet utveckling), och istället för att hålla till godo med lägereldar byggde man hus med kök.

I detta lyckliga kökens tidevarv levde jag fram till förra veckan. Dessvärre visade det sig då att diskmaskinen (kanske hade den blivit en smula till åren?) drabbats av inkontinens och i smyg småskvätt vatten under skåp och lådor. Oklart hur länge den lömska hushållsmaskinen pinkat revir under köksinredningen, men tydligen var hela golvet genomfuktigt. Plötsligt svärmade lägenheten av hanterverkare, och vips var både golv, skåp och bänkar, liksom möjligheten att laga mat, borta.
Den dietära krisen var ett faktum. Yoghurten i kylskåpet tog snabbt slut, och frågan väcktes vad man egentligen ska leva av när man berövats sina möjligheter att röra ihop en fiskaladåb eller  annan adekvat föda.

Historiker, och ledarskribenter, säger ofta att man bör lära av historien, och det är det jag försöker göra nu. Vad kan de gamla jägar- och samlarsamhällena lära mig om hur man klarar sig utan kök?
Sedan jag till frukost slukat det sista av drottningsylten har jag suttit vid fönstret och spanat efter något att jaga eller samla. Det ser inte ut att finnas mycket att samla förutom snö, och jag tvivlar på att en snösamling skulle vara till stor hjälp här.
Efter att ha läst DN förstår jag dessutom att det nog ligger i min natur som man att jaga snarare än samla. Men även om klimatet här tycks mammutvänligt har jag inte sett några. Ej heller gnu. Jag har sett ett tvåbent djur röra sig fram längs gatan, men det såg magert ut, troligen inte värt besväret. På hustaket mittemot sitter en svart fågel, men jag är ärligt talat tveksam till om jag ska börja samla på sådana, och om jag – i mitt av svält försvagade tillstånd – faktiskt skulle kunna övermanna den.

Framtiden känns osäker, att få uppleva morgondagen en from förhoppning snarare än en självklarhet. Kanske finner jag på något sätt att fånga föda, kanske blir detta slutet för Institutet för Vardagsnära Upplevelser?
Fortsättning följer.

.



7 januari, 2014, 5:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Även om det, sett till konkreta resultat, inte gått så bra för kamrat Barack gillar jag honom. Dessutom ger Obama-administrationen bra svar på relevanta frågor, som när frågan om inte amerikanska militären borde bygga en Death Star får ett officiellt svar från vita huset!

(Det är annat än vår kära blå Allians. Svar på frågor är inte deras grej, och det här gör mig nästan mer irriterad än att det inte blir någon dödsstjärna. Irritationspriset tar dock det här. Frust.)



i lönndom

Att göra vissa lite oväntade saker, åka buss naken till jobbet exempelvis, skulle resultera i en hel del uppmärksamhet. Andra, minst lika oväntade saker, skulle passera obemärkt förbi. Nu tänker jag till exempel på att skriva ett blogginlägg efter drygt åtta månaderns tystnad.

Förstår man sig på mekanismerna bakom sådana här saker, varför det blir si eller så, kan man bli PR-konsult. Jag är inte PR-konsult, men så har jag har heller inga ambitioner att förklara varför det är på dette viset.

Istället tänkte jag belöna dig, käre potentielle läsare, med ett julklappstips såhär dagen före julafton. Om den inte faller mottagaren på läppen är jag lite sugen.



inte finsk bushmeat

.

Jag tror inte att jag är ensam om att vara väldigt trött på personfokuseringen i politisk rapportering, även om Sverige förstås ligger efter USA. Jag tycker för all del att den här Barack verkar vara en reko kille som jag gärna kunde ta en fika med, men jag har väldigt svårt att förstå hur hans glada familj, söta hund eller kyrkotillhörighet skulle kunna vara relevanta nyheter för någon.

Här tycker jag också att det lätt blir lite mycket personfokus på bekostnad av sakfrågor (och för all del för mycket sakfrågefokus på bekostnad av ideologiska diskussioner), så man skulle kunna tro att jag skulle sucka lite trött åt hela Almqvist-grejen. Men icke! Istället blir jag genuint illa berörd av klippet, men tänker samtidigt att det här är best of personpolitisk rapportering.

Och jo, jag inser att 85% av Sveriges befolkning redan vet att SD är ett rasistiskt parti och tänker old news!, och att någon enstaka procent säkert inte alls tycker att Almqvist gjorde något fel. Men det finns trots allt en hel del människor (nästan var tionde!) som faktiskt kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna, vissa säkert för att de har köpt bilden av Nya Snälla Sverigedemokraterna, och allt som kan få dem att inse vad partiet de skulle kunna rösta på faktiskt står för är både bra och otroligt viktigt.

Men innerst inne tänker jag att det inte bara är nyhetens eventuella påverkan på opinionssiffror som gör att jag plötsligt tycker att det är så bra med personpolitisk rapportering här, trots att jag ju verkligen brukar ogilla det. På något sätt tror jag att det behövs just med SD eftersom det är alldeles för lätt att smyga in rasistiska, sexistiska och allmänt intoleranta värderingar bakom prydliga kostymer och låtsad saklighet. Och just p g a det tror jag att en sån här nyhet är ett mycket bättre sätt att få potentiella SD-väljare att förstå vad det är för parti de faktiskt överväger att rösta på än tio (ofta för snuttifierade) politiska debatter, där SD lätt framstår som så mycket rumsrenare än vad deras parti faktiskt är. (Och med risk för att låta elitistisk tror jag att just SD:s potentiella väljare inte i så stor utsträckning lyssnar på sådana debatter, medan en sån här nyhet nåt ut så mycket bättre.)

Så Erik Almquists person är egentligen fortfarande helt ointressant, men filmklippet sätter fingret på attityder som, gissar jag, är väldigt vanliga inom SD på ett sätt och med en trovärdighet som annan rapportering skulle ha svårt att göra.
Så ja ba myser och hoppas på att de har halverat sitt väljarstöd lagom till nästa SIFO-mätning.

.

PS
Beklagar ev. chock som kan ha uppstått till följd av att det kommit två blogginlägg på två dagar! Det kommer med största sannolikhet inte att behöva upprepas.

.



Hipster Jugend
2 november, 2012, 1:04 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter:

 .
Är tillbaka på min gamla mottagning (där jag jobbar svindlande en dag per månad), vilket som vanligt är kul. Det som kanske är ännu roligare är att det numera finns en hipsterpsykolog här. Han har en liten liten hipstermössa allra högst upp på huvudet (och en liten liten mustasch) (och en stor stor skjorta).

Mössan är verkligen väldigt liten. Man skulle kunna tro att han (kanske i desperation, en kylig dag) tagit den från ett barn. Men nej! Med min skarpa blick och med de mode-skillz jag fått av att jobba på barn-kliniken inser jag att det är en accessoar.
 .