Filed under: Arbeit | Etiketter: borderline, doktorera, flintskallig, Katt
Lyckligtvis, så här i 30årskristider, är det Leo Katt som håller på att bli flintskallig. Han har fått en (nästan) kal fläck högst upp på katthuvudet. Man hade kunnat tro att han var en liten munk, och det inte vore så att han så kärleksfullt gnager på folk han gillar. Det är sällan munkar gör det.
PS
Jo, det blir doktorering. (Tur jag inte läste om den runda hatten först.) Det blir i alla fall en del borderline-relaterat, min favvo-diagnos, så det blir nog bra.
Efter en vecka står det klart att kirurgi (fortfarande) är oerhört tråkigt. I vart fall operationerna, och det är ju dem som är lite grejen med kirurgi.
(Där jag håller till är det tarmar som gäller. 9 meter slingrande tarm har man, och det är mycket som kan gå fel på den sträckan. Tarmen är som ett långt rör, minns jag att det stod i kursboken när jag pluggade. Jag har inte vågat säga det till de andra tarm-kirurgerna än, men egentligen är tarmkirurgi som att vara rörmockare, bara det att man måste söva rör-ägaren innan man börjar fixa saker. Nästa vecka får jag vara på akuten i alla fall. Jag kanske får stifta bekantskap med andra skojigare organ. Som t.ex. den där levern man hört så mycket om.)
Katterna har för övrigt fortfarande inte fått några riktiga namn. Skulle omröstningsresultaten från förra bloggen få bestämma skulle det bli Lenin och Den Vita Katten, trots finfina förslag som Tribble (och kanske det lite mer otippade Hylla). Vi får se vad det blir. Tills dess bjuder jag på Lenin papegojstyle.
Institutet för Vardagsnära Upplevelser 