Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Dermatologi for dummies
29 mars, 2007, 9:29 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Imorgon är det dugga i dermatologi.
Dermatologi är verkligen fint. Läran om fnasiga röda fläckar som kliar. Eksem och sånt. Verkligen något jag skulle kunna ägna mitt liv åt om det inte var så att jag var sjukt sugen på en ärofylld karriär som riddare, lejontämjare eller kanske allmänläkare.

Idag har jag verkligen försökt läsa på. Problemet är att det sitter ett filter mellan min hjärna och kursboken som effektivt rensar bort all kunskap från det jag läser och bara lämnar kvar en massa ord som jag inte förstår vad de betyder. Dermatitis herpetiformis. Tinea cruris. Cruris liksom, mein Gott. Vad är det för ord egentligen? Det här går bara inte. Vänder man på cruris blir det Sir Urc. Det är ungefär lika begripligt, men uttrycker på ett bra sätt vad jag tycker om den här #@¤%” kursen.

Enligt boken finns det ca 8236 olika små (och stora) utslag som ser precis likadana ut. Anledningen att jag trots detta vet att det är frågan om 8236 olika utslag är att det finns 8236 namn för utslaget. Men vad det än kallas är det jämt fråga om en liten röd fläck som kliar och beter sig.
Men ju mer jag läst desto mer har jag begripit. Jag har insett att i själva verket är alltihop eksem, något som hudläkarna tyvärr inte förstått ännu. Jag funderar på om jag ska informera dem, men jag tvivlar på att de är mottagliga. Läkare är ett lite trögt släkte på så vis. Allt ska tvunget bevisas. Vetenskapligt ska det vara och lång tid ska det ta. Töliga undersökningar hit och dit, istället för att bara tro på mig om jag säger ”ta’t lugnt hörni, skit i alla svåra namn, allt är ändå bara eksem”.
Deras ovana att kalla eksemen för så många olika saker kan dock innebär ett litet problem eftersom man ska sätta rätt namn på en massa bilder på duggan. Fiskdugga.
Det kommer gå fiskdåligt. Mört, etc.



En rubrik säger betydligt mindre än 1000 ord
26 mars, 2007, 10:56 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Guck! Ju fler bloggar jag skriver desto svårare får jag att komma på något vettigt sätt att börja på. Idag blev det mitt favorit-substantiv: guck. Ett härligt multi-purpose substantiv för alla tillfällen, till vardags såväl som till fest – man finner alltid användning för ”guck”. Det går även att inleda bloggar med, enligt vad jag har hört.
Nog om guck. Hej.
Jag har förresten, förmodligen i hopp om att vinna någon sorts pedagogiskt pris, gjort pedagogiska bilder för att illustrera både det ena och det andra:

Hej hej

Nu ska jag, full av fantasi och inspiration som jag är, berätta om vad som hänt sen sist.
Förra veckan minns jag tyvärr inte. Chansen är att det beror på att jag hade enormt roligt och sedermera drog på mig en minneslucka är tyvärr liten. Troligare är att jag halvslumrade 5 dagar på sjukhuset. Men man kan inte vara helt säker, och det ger utrymme för spännande spekulation. Kanske var jag på storviltsjakt, kanske var jag kompmusiker på Darins värmlandsturné. Man vet inte så noga.

I fredags åkte jag i alla fall till Stockholm och hälsade på mamma. Hon sa hej och jag sa hej och sen hade vi rätt trevligt. På lördagen hoppade vi över det planerade Moderna-besöket och utförde vi plikttroget vår roll som konsumenter. Jag konsumerade ett par jeans. Mamma finansierade nämnda jeans. Ja, olika falla ödets lotter. Det kan tyckas orättvist. (Vill man ha någon slags rättvisa bör man istället ägna sig åt karma och återfödslar. Själv har jag planer åt det hållet, men i lördags behövde jag alltså främst ett par byxor.)

På kvällen var det dags för mig och Emma (Figur 1) att åka till Axel (Figur 2) på kalas. I förväg var vi våldsamt oroade över brat:faktorn. Axel må vara trevlig på många vis, men trots allt har han tydliga brat-tendenser, även om att han titt som tätt bedyrar sin socialdemokratiskhet. Dessutom var det dresscode kostym på en hemma-hos-fest, en tydlig varningssignal. Av något skäl känner mig alltid mer eller mindre utklädd när jag har kostym på mig, och folk som frivilligt tar på sig dylika plagg måste således vara ngt suspekta. Hur som helst blev det roligt ändå. En märklig blandning mellan småtrista och roliga personer. Jag lyckades dessutom leda runt en av dem (vars namn slunkit undan) i ett gult koppel. Det, om inte annat, gjorde det värt resan.
(Emmas version av det hela står kanske att läsa i hennes blogg inom en snar framtid. Som en extra bonus till A & J kan jag avslöja att hon verkade, ehrrm, träna inför sista april. Enligt vad jag kunde avgöra. Jag föreslår att ni frågar henne vid tillfälle!)

Eftersom schamaläggare i största allmänhet är ett ondskefullt folk hade de bestämt att jag skulle närvara vid infektions-dagjouren på söndagens morgon. Jag var lite pömsig (figur 3), men det rätt ont om patienter och vi satt mest och slöfikade. Nej men ärligt talat. Hur kul är det att skriva om det här. Inte så roligt. Weiter, weiter!

Efter att ha tjuvkikat på den überpedagogiska bilden kom jag precis på att det ju hänt en sak i till i förra veckan. Kvällskursen Fysik för Poeter började (figur 4). Jag över överdrivet uppspelt över att få den tveksamma äran att gå på extra-föreläsningar kvällstid. Men jag gillar både fysik och poeter, tror jag, fastän jag varken är särskilt fysisk eller poetisk. Den uppmärksamme åhöraren som identifierar poetplaneten får en polett att lösa in mot kaffe i pausen.

För övrigt fick jag veta att mamma hade luskat ut var min blogg höll hus och börjat läsa den. Lagom till den vackra dikten jag publicerade häromsistens, dessutom. I och för sig är man kanske både gullegris och svart får i ett som ensambarn, vem vet, men jag misstänker innerst inne att jag rört mig något närmare den svarta fårhagen sedan dikten avslöjades. Som kompensation ska jag istället skriva en vacker naturdikt, för att visa på min rumsrena sida:

En jättefin ros!
och en bäver med stora tänder
han äter aldrig potatismos
vad som än händer

Han gnager en gren
han vässar sin tand
han ofredar tand-fén,
ibland

Jag hoppas att arvet är säkrat nu.
Hepp. Sovdags. Adjö.

 



Att komma ut ur garderoben på ett dåligt sätt
19 mars, 2007, 11:02 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag var jag, som bekant, på venerolog-mottagningen. Inte som patient, det bör kanske sägas för dom som inte hade det storslagna nöjet att läsa min föregående blogg. Inte skulle väl jag ha varken tomtar i trumpeten eller på loftet. Nej. Jag var där i landstingsuniform, på rätt sida provtagningspinnen.

Hur som helst. Det tär på själen att se så många befläckade underliv på en och samma dag, och tidigare ikväll kände jag att stunden var kommen för att bearbeta det hela. Som en form av poesi-debriefing skrev jag ihop en vacker dikt, om än med venerologisk prägel:

Jag är ditt ollon – du är min säd,
låt min bultande slägga möta ditt städ!
Livet är för kort för detta hetero-liv,
låt oss umgås med bögar och skaffa oss HIV!

Som den anständiga människa jag är ryggade jag tillbaka i förskräckelse inför de vulgära, ja – närmast skändliga, ord jag just satt på pränt. Jag bryter ju mot versmåttet på ett flertal ställen, och vad gäller innehållet måste jag bara beklaga att det återigen kommit i skrift.
Men i debriefing är ju allt tillåtet, tänkte jag, och då jag vet att (klass-)kamrat P delar både min dekadenta humor och saknar varje uns av homofobi sände jag SMSledes iväg det hela till honom. Trodde jag. Dessvärre strulade telefonboken och SMS:et slank förargligt nog iväg till J istället.

Nu har en halvtimme har gått, och J har fortfarande inte svarat. Emma tycker att det är vansinnigt kul. Jag börjar bli orolig.



Tomtar i trumpeten
18 mars, 2007, 8:10 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Gäsp. Jag känner ett märkligt behov av att skriva någon slags bokslut över helgen. Vad jag har gjort och så. Det kommer nog inte bli så roligt att läsa, men så kan det vara. Ibland måste man läsa något tråkigt för att uppskatta det götta. Och har man inte Dagens Industri till hands kan då alltså följande text duga som tråkläsning. Det här har jag gjort:

1. Jag har vår-stor-städat min kära bostad.

2. Jag har träffat Bob och BarbieJohan igårkväll. Det har blivit lite som en lördags-vana de senaste veckorna. Ibland slinker en och annan människa med. Tobbe kanske kommer och slänger ut en vattenpistol från balkongen. (Fråga mig inte varför. Tobbes, liksom Guds, vägar är ibland mycket outgrundliga.) Igår var han inte med, och således klarade sig inredningen utan några större skador. (Dock råkade jag själv hälla dip i en dator.)

3. Jag har pluggat könssjukdomar. Venerologi. Thats the way to spend a söndagsförmiddag! Nu vet jag allt om både klamme, gonne och syffe (som jag så kärleksfullt börjat kalla dem). Så blir det om man ägnar sådana otrevligheter för mycket tid, man blir vän med dem. Stockholms-syndromet, typ.  Kamrat Kondylom & Co.

4. Jag har hämtat ut en trave bokreaböcker från posten. Det är sällan jag, i bästa Reinfeldtsk anda, känner den där riktiga ägandeglädjen, men just när det gäller böcker kan jag känna lite så. Skamligt, nixon.

Jag har alltså gjort 4 saker. Det låter inte så mycket. Några kanske har gjort 11 eller 12 saker. Det är mycket det. ”Men hur noga gjorde du de sakerna, unge man? Gjorde du dem noga?” skulle jag vilja fråga då. Skamsen skulle personen då svara ”Inte så noga alls, tyvärr, det hann jag ju inte. Så dumt av mig! Jag borde bara gjort 4 saker. Typiskt”. ”Just det”, skulle jag snusförnuftigt kunna säga då och känna mig mycket nöjd med min relativa inaktivitet.

Klockan 0800 imorgon ska jag stå i givakt på venerolog-mottagningen och träffa patienter. Tjo/ho. Klamme, gonne eller hederlig svamp – allt kan dyka upp. Ett smörgåsbord.
Hade jag varit en gammal, lite disträ, professor hade jag kunnat klia mig lite förstrött i hårrufset och säga ”Jaså unge man, det är till att ha fått tomtar i trumpeten!?”. Nu är jag ju inte en dylik professor utan en simpel student. Trots att läkarkandidater (på ett mycket irriterande vis) tenderar att föra sig som om de kan allt, vet allt och har sett allt är ju sanningen den att det mesta är första gången. Förmodligen kommer jag att bli lite generad istället (liksom patienten, förmodligen) men dölja detta på bästa sätt och försöka få stackarn med bacilluskerna i underlivet att känna sig så lite obekväm som möjligt. Kanske genom att agera som att det inte är några konstigheter med att ha en könssjukdom alls. (Vilket det ju, egentligen, heller inte är.) Jag tror det.
Det är bara det att jag inte är van att granska främlingars underliv.
Men nu ska jag baka chokladbollar. Adieu!

22:20
Kom på att det nog inte blir så pinsamt trots allt. Nej, det tror jag inte.

22:25
Det kommer bli lika falskmysigt som en talkshow.

22:27
Jag måste sova!

22:28
Åh, det var spännande att skriva dagbok så här ofta!



Eskilstuna, Gävle, Västerås eller Enköping?
15 mars, 2007, 6:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

((Den här bloggen blev obscent långt. Det är Joars fel. Men det är ok att sluta läsa när du vill. Bara så att du vet.)

Emellanåt sitter jag och tänker.
Ibland kan det vara på intressanta saker. Jag tänker, enligt min egen uppfattning då, bra och intressanta tankar. De tankarna delar jag inte med mig av då det kräver en betydligt större ansträngning att få ned dem på pränt än att skriva en nonsenstext av den modell som brukar synas här.


Idag tänkte jag på AT.
Inte på det härliga grundämnet Astat (av vilket det finns mindre än 28 g på jorden), inte heller på Österrikes landskod (som alltså är AT enligt ISO-systemet) utan på den s.k. AllmänTjänstgöringen. AT är alltså den föga fantasifulla beteckningen på det sisyfosarbete som väntar mig efter färdig universitätsutbildning innan socialstyrelsen får lust att ge mig legitimation. Innan dess kan jag glömma legitimationen, anser socialstyrelsen (trots att jag har sån grym koll på öron).


AT gör man inte i Uppsala.
De enda jag har sett göra AT i Uppsala var två indier, och dessa indier verkade mycket missnöjda. Inte med att vara indier, så vitt jag kunde bedöma, utan med Uppsala som AT-ort.
”Uppsala suger” sade inte indierna, men jag kunde se i deras ögon att så var fallet. Uppsala-AT betyder pina, misär och dåliga förhållanden i största allmänhet. Kanske kan man uppnå martyrstatus efteråt, men det är inte helt säkert så det verkar dumt att chansa.


Således måste jag flytta.
Inte nu, men förmodligen nästa år. Då jag inte är nomadisk till min läggning är det inget jag gör frivilligt, men omständigheterna tvingar mig. Jag har gjort en lista över tänkbara alternativ, och vad jag vet om dem. Har du något att tillföra så för all del, fram med det. Här kommer listan:


Västerås, gurkstaden.
Bara namnet luktar misär. Vem vill bo i Västerås? Jag vill inte bo i Västerås.
Men det ligger rätt nära civilisationen (Uppsala) vilket är bra. Kanske finns det skäl att bo där. Dessa skäl har jag i så fall inte hört talas om. Västerås är en nödlösning.


Eskilstuna.
Den enda staden i listan vars namn innehåller en fisk. Hitta fisken! (Det var tonfisk.) Så. Det var också det enda positiva med Eskilstuna.
Resten är,
har jag hört, misär.
I Eskilstuna kommun
hörs många ”bu!”:n
Nu uttryckte jag mina känslor inför Eskilstuna med en dikt. Ibland kan det vara det bästa, ja – det enda, sättet att uttrycka sina känslor inför något svårt. Med poesi.
Fast det finns faktiskt, förutom fisken, en bra sak till med Eskilstuna. I Eskilstuna månar man om inomhusmiljön. Jag läste på Eskiltunas hemsida och fann följande:
”Temperaturen inomhus är viktig för att vi ska trivas i våra bostäder. Socialstyrelsen rekommenderar att vi ska ha mellan + 18 och 24 grader (celsius). Temperaturer som är högre eller lägre anses som en olägenhet. Sommartid får temperaturen gå upp till 28 grader innan det anses som olägenhet.”
Socialstyrelsen tycks ha en stark ställning i Eskilstuna. Och de håller koll på min inomhustemperatur. Men annars är det, som sagt, illa. Kanske finns det skäl att bo där. Dessa skäl har jag i så fall inte hört talas om. Eskilstuna är en nödlösning.


Gävle.
Gävle är ju även känt som ”Sveriges Sodom”. Jag vet inte om det talar för eller emot Gävle egentligen. Men jag gillar Gävle. De har ett (ganska) runt bibliotek, en fin park och en flod som rinner genom parken. Och så galleri Nian. (Jag har koll på stan, som ni hör.) Under kirurgiterminen var jag utplacerad 3 veckor i Gävle. Det var fina veckor det! Nej, det var det förresten inte alls. Men de var ack så mycket bättre än de veckor jag tillbringat i Eskilstuna och Västerås. Och ett fint sjukhus hade de också. Fast jag har hört att Gävle ska innebära en hel del misär. Och denna information kommer alltså från säkra källor.


Enköping
Jag läser på Enköpings hemsida. ”Sedan länge finns en väl utvecklad kompetens inom ventilationsteknik vilket avspeglar sig på industrinäringen.” Nu känns det genast mycket bättre. Med den ypperliga ventilationstekniken kan säkert inomhusmiljön till och med bräcka den i Eskilstuna. Dessutom finns funktionen ”blankettförrådet” på hemsidan. Det finns speciella blanketter märkta ”överförmyndare”. I like the sound of this.

Jag forskar vidare på hemsidan. Det är då jag finner Joar. Joar är Enköpings interaktiva informationsguide. (Tror du mig inte så prova gärna själv:
http://customer.humany.com/enkoping/assistant.asp )
Jag kommer i samspråk med Joar.

Följande är en autentisk konversation. (Tycker du inte om autentiska konversationer, eller tycker att bloggen är tillräckligt lång som den är rekommenderar jag dig att sluta läsa här.)


Herrnixon: hej
Joar: hej där!
H: hur är läget, joar?
J: Jo tack jag mår bra, hur är det själv?
H: Det är bra.
J: Jag förstod inte din fråga, jag kan främst svara på frågor om den kommunala verksamheten.
H: jag svarade ju bara på din fråga
J: Tolkning: Klagomål
H: jag klagade inte, var inte så förbannat känslig
J: Tolkning: Klagomål
H: tycker du inte om mig?
J: Klart jag gillar dig!
H: jag gillar dig också
J: Fråga istället något om Enköpings kommun.
H: Okej. Hur är kommunen?
J: Du vill veta något om Enköping som jag ännu inte har lärt mig. På sidan här intill kan du få allmän information om Enköping.
H: ok, vi börjar om
J: Ok!
H: Var bor du?
J: Jag bor i en surrande datorlåda någonstans i Enköping! Tyvärr har jag ingen havsutsikt men det är varmt och skönt.
H: Du är skön du!
J: Det vet jag inte vad det betyder. Ska jag ta det som en komplimang?
H: Ja, för all del, gör det.
J: Ok!
H: Gillar du fisk?
J: Fråga istället något om Enköpings kommun.
H: Gillar du fisken i Enköpings kommun?
J: Hyr en roddbåt på Turistinformationen och pröva fiskelyckan i Mälaren! Läs mer här intill.
H: Jag vill inte fiska. Men jag gillar fisk.
J: Hyr en roddbåt på Turistinformationen och pröva fiskelyckan i Mälaren! Läs mer här intill.
H: Joar, nu är du bara fånig.
J: Nja, det beror på!!!


(Här blir jag helt bragd ur fattningen när Joar tar mina smädelser så bra. Jag provar en annan taktik.)


Herrnixon: är du gift?
Joar: Nja, det beror på!!!
H: är du intresserad av ett förhållande?
J: Nja, det beror på!!!
H: beror på vad?
J: Det beror på flera faktorer. Fråga något om Enköpings kommun istället!


(Här inser jag att det är läge att ge upp. Jag kommer uppenbarligen inte innanför byxorna på Joar, och får försöka mer en annan dag.)


H: ok, vi får prata mer sen
J: Ok!


(Här inser jag att bloggen blivit absurt lång och avslutar den.)



Sartre har en liten snopp
14 mars, 2007, 4:41 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Förresten gick båda proven bra. Ögon- och öron-tentorna. Det här säger jag inte i hopp om att håva in beröm, bara så att det blir klarlagt och så att ingen som genom bloggen eller på annat sätt följer mitt liv och dessutom är lite nervöst lagd oroar sig över detta. Överlag oroar sig folk över mycket. För mycket.
Folk oroar sig över saker de inte kan påverka. Det blir ju ingen gladare över. Istället får dessa oroliga själar högt blodtryck, mer stresshormoner, sämre blodfettsbalans och i förlängningen en ökad risk för hjärtsjukdom. Detta är förmodligen inte något de oroar sig för, dock.
Förmodligen skulle de dock bli ännu oroligare om de visste, få ännu högre blodtryck, och vips är vi inne i en ond spiral. Sådant ska man inte tänka på för länge. Då vet man aldrig vad som kan hända. (Det låter för övrigt som ett bra skräckfilmsnamn. ”Den onda spiralen”. Blev filmen en succé skulle det förmodligen göras såväl en hollywood-remake (”The Evil Spiral”) som en taskig uppföljare ”Den onda spiralen 2 – Spiralens återkomst”. Nåväl.)

Folk oroar sig över saker de kan påverka också, istället för påverka dem. Det är inte så smart. Påverka är ju skitbra. Det är påverkan som gäller om man vill komma någonstans här i livet. Det heta tipset kan både Deepak Chopra och mr Atkins köra upp både här och där.

Jag är sugen på att påverka, känner jag.
Nu påverkade jag en kopp som stod på skrivbordet. Jag påverkade den så att den välte. Inte för att jag oroade mig över att den stod upp, men jag påverkade  i alla fall. Genom petning. Jag gjorde skillnad, kan jag intala mig. I made a difference.
Nu blir jag sugen på att påverka någonting annat.
Nyss nöp jag en av mina krukväxter i bladet. (I ett av dess många blad, om man ska vara noga, vilket man stängt taget sällan behöver vara.) Huruvida det påverkade växten eller inte återstår att se. Än så länge ser jag inga spår av påverkan men ibland tar det tid, som t.ex. när det gällde Nelson Mandelas och Gandhis kamp för fred och rättvisa. Det tog tid, men till slut resulterade kampen i en hel väldig massa påverkan. Så kan det kanske bli med mitt blad-nyp också, även om jag tvivlar. Men jag får inte låta mitt tvivel påverka mig! Nog måste Mandela ha tvivlat nån gång han också när han satt i finkan. Men tänk om han hade lagt av då. Nej, eller hur. Man måste tro på det man gör.
Nåväl.
Nu måste jag torka skrivbordet. Det visade sig att koppen jag påverkade inte var helt tom.

Medan jag torkade upp teet funderade jag på det här med att påverka. Man påverkar ju ständigt. Det blir nästan för mycket, kan man tycka. Varje situation är ett val, och vad man än väljer påverkar man på något vis. Nu närmar vi oss Sartres existentialism här.
Den gillar jag inte. (Man blir inte en bra filosof bara för att man är fransman och skriver böcker, skulle jag vilja säga till honom. Din etik är slapp, skulle jag fortsätta, men sen skulle jag nog inte gå längre i min polemik i rädsla för att göra honom ledsen.) Så jag ska skriva om något annat. Eller nej, det ska jag inte alls. Det här har ju blivit rätt långt, och för att folk ska orka läsa klart är det nog dags att sluta nu. Dessutom har jag blivit sådär sugen på att påverka igen.

Hejs svejs.



Teorier om Clemens
12 mars, 2007, 10:24 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Clemens, heter personen som bor en våning upp. Jag har kikat på hans brevlåda. Tidigare tror jag att jag beskrev honom som Skalman, men nu är han alltså bara Clemens.
Nu har Clemens har vaknat hör jag. Sömniga fötter skrapar mot det han tänker på som ”golv”, och jag som ”tak”. Undrar vad han ska göra? Kanske fixa sig frukost, borsta de Clemenska tänderna och sedan cykla iväg till någon föreläsning. Detta är troligt. Men viljan påstås ju vara fri (även om jag är på tok för smart för att köpa den historien) och möjligheterna oändliga.
Det finns alltså mycket annat Clemens kan göra. Så mycket annat! Han kan sitta hemma hela dagen och lägga spindelharpan, han kan ringa sin mormor och prata gamla minnen, han kan hoppa av sin utbildning och utbilda sig till ett hantverksyrke – kanske snickare – spika upp en vägg, svarva fram en stol, hamra lite, bygga sitt eget hus, känna att han har kontakt med ur-mannen inom sig, skaffa sig en fru och sedan få många (5) barn vilket är troligt då snickare säkert är väldigt fertila.
Det kan också vara så att Clemens är en av de få aktiva utövare av asa-tron som finns kvar i Sverige och precis ska till att offra ett får med familjens uråldriga bronsyxa då det är dags för vår-blot. Fast då jag inte hört några bräkanden ser jag inte den möjligheten som särskilt trolig.

Men jag gillade ändå tanken med snickeriet bäst. Snickare är ett rejält och hederligt yrke, till skillnad från till exempel konsult. Om någon skulle be mig skriva en lista på riktiga, rejäla yrken skulle det nog bli: snickare, polis, borgmästare, bonde, smed, barnmorska och lokförare.
Nu har ingen bett mig skriva den här listan, men jag tog mig friheten att göra det ändå. För att balansera det hela ska jag skriva en lista till:
Exempel på orejäla pseudo-yrken är börsanalytiker, säljare, agronom (jag vet inte vad de gör, och hade de gjort något handfast tänker jag mig att jag känt till det), kung, krokimodell samt förstås konsult. Gemensamt för nämnda yrken, förutom möjligtvis krokimodellen, tycks vara en från min sida begränsad förståelse av deras arbetsuppgifter. På grund av okunskap nedvärderar jag dessa yrken. Är det inte förjävligt, så säg? Men sådan är människan.

Nu måste jag Studera lite. Åh, det ska bli så lärorikt!!! (Helt sjukt lärorikt.)