Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Konsten att få miljoner kommentarer utan att skriva nya inlägg
22 april, 2007, 10:01 e m
Filed under: Bonjour tristesse

(a.k.a. the blogg previously known as Konsten att (inte) plugga)

Eftersom det är så fantastiskt stimulerande, utvecklande och ett sådant oerhört privilegium i största allmänhet att få studera – och kanske för att vi ligger pinsamt långt efter med inläsningen inför dermatologi(=hud)-tentan – beslöt sig jag, P och M för att vi skulle ses vid Norrlands och plugga klockan 10:00 idag. Det gäller ju att börja tidigt om man ska få något gjort. Att stiga upp i ottan en söndag tar ju inte emot heller, eftersom studier är så infernaliskt roligt. Wow, alltså.

Klockan 11:07 parkerar jag cykeln vid ån utanför Norrlands. Jag är först på plats, visar det sig. Gudarna är dock inte välvilliga alls idag, kanske har jag inte offrat getter i den mån jag borde, och det visar sig att Norrlands med sin förunderligt användbara datorsal har stängt. ”Skitsöndag”, hade jag kanske tänkt om jag inte var så mån om att vårda mitt språk. Hur som helst misströstar jag och sätter mig ned på cykelstället i hopp om bättre tider, eller i vart fall lite sällskap. 11:13 dyker M upp. Vi ringer P som visar sig vara kvar hemma, drabbad av ett ”oförklarligt bakrus”. Vi vredgas svårt när vi hör detta, och finner det lämpligast att gå och fika på VG i väntan på vårt fyllo. En halvtimme dyker P upp, dessvärre utan den dator med hjälp av vilken vi skulle studera. ”Den var för tung” får vi höra. Vi ler (inte) och har (inte) en fin och trevlig diskussion om blommor. Istället cyklar vi till sjukhuset, lånar dator, skriver ut och tar oss tillbaks till VG.

Klockan var nu över 12 och mat kändes relevant. På maten följde dessert, och på desserten följde en viss dåsighet. Strax efter 13 började vi håglöst studera. M uttalade lösryckta ord från ett dermatologi-papper, P såg ut att sova och jag funderade på om det inte var dags för fika snart. Strax efter 15 stod det klart att vidare dermatologiska studier omöjliga p.g.a. ämnets oöverträffat tråkiga natur. Vi cyklade hem, och sedan dess har jag inte ens petat på hud-boken. Och nu skriver jag en blogg, till råga på allt.

Provet kommer med största säkerhet att gå apbra.



Allt du aldrig velat veta om skabb, löss och klassfester
21 april, 2007, 3:30 e m
Filed under: Bonjour tristesse

God morgon.
Av oklara skäl fick jag för mig att jag skulle sammanfatta veckan i bloggform. Arbetet försvåras något av att jag bara kommer ihåg torsdagen och fredagen. Låt mig börja med torsdagen, en dag så god som någon.

06:02 började klockan jazza lite. Den låter alltid sjukt hurtig hur tidigt jag än tvingar den att ringa. Den attityden gillar jag hos en väckarklocka. Jag steg upp, ilade runt och försökte rafsa ihop frukost innan jag for till stationen där resten av kandidatgruppen stod och frös. 07:09 for vi beim Zug till Gävle och härjade på hudkliniken. Nu är jag sugen på ett nytt stycke.

En patient hade skabb, ett säkert tecken på det syndiga leverne som frodas i Gävle. Det känns oroväckande inför min förmodade AT i där. Frågorna hopar sig. Kommer jag att få skabb? Eller ja, det var bara en fråga. Men en viktig fråga. En ödesfråga.

Lyckligtvis är hudläkarna i Gävle vana vid skabbdjur och löss och annat oknytt. De gav oss ett kompendium med sin samlade visdom. Kompendiet heter ”Den lilla lusen”. Bara en sån sak! Med ”Den lilla lusen” i rockfickan känner man sig trygg, stabil, nästan som dr Alban.

Jag känner att min blogg har försummat sina folkbildande plikter på sista tiden. Så får det inte vara. Nu: lusinfo, direkt från ”Den Lilla Lusen”:

”Löss och skabb har varit människans trognaste följeslagare sedan begynnelsen. Detta till trots har vi ännu inte kunnat tämja dem.” Ni förstår ju vilken guldgruva Den Lilla Lusen är. Det går alltså inte att tämja skabb. Nu ska vi se vad mer man kan få lära sig ur häftet. Skabbdjur och löss ”alstras inte av smuts utan alla har en mamma och en pappa”. En hel liten skabbfamilj, så gulligt! Skabbmamman, skabbpappan och lilla barnet skabb.
Det finns även två specialvarianter av skabb. Norsk skabb och Salongsskabb. Ska det vara skabb ska det vara Salongsskabb, så känner jag.

För att det inte bara ska handla om skabb måste jag berätta lite om löss också. Löss behöver blod från kvinnor och barn, tror man. Män duger inte. Man har provat att plantera in löss i ett munkkloster, men de dog. Kanske var det den sakrala stämningen och vigvattnet som tog kål på dem? Kanske startade en lus en självmordssekt? Inget vet säkert.
Lössen är också liderliga små varelser. I Den Lilla Lusen står att läsa att det går fyra hon-löss på en han-lus. Fru Lus vill helst befruktas av Herr Lus mellan varje ägg, och 6-10 ägg läggs varje natt. Och ”med tanke på könsfördelningen torde lushanarna ha tämligen svettiga nätter”, säger kompendiet.

Nog om äckliga djur. Nog om torsdagen. Den var ju inte så himla rolig, trots allt.

I fredags Fredagen. Hoppla, det var en konstig mening jag skrev där. Jag väljer att inte ta bort den. Grammatisk mångfald etc tänker jag, som en liten förklaring.

Såsom antyddes i gårdagens blogg var det alltså klassfest igår. Jag slog personligt rekord i förfester. (Inte mig emot då jag alltid varit av den uppfattningen att en förfest så gott som alltid är roligare än själva festfesten.)
Jag och M åkte till P för att komma igång. Sedan bar det av till F där folk samlats för en liten större förfest. Till sist gick vi till födelsedagsbarnet K, där storfesten var. Doch visade det sig att storfesten bara varit en förfest hela tiden eftersom en mycket omedgörlig granne på nattkvisten ringde på och påstod att det oljud som sipprat ned till hans våning var högst opassande och att vi gjorde bäst i att genast stänga av musiken. Han verkade grymt farlig där han stod i sin morgonrock och såg dessutom ut att ha högt uppsatta kontakter inom PRO, så folk tyckte det var lika bra att masa sig till BJ istället, vilket också somliga gjorde.
Sen levde alla lyckliga, i alla sina dagar.



herrnixon vs Sverigedemokraterna
20 april, 2007, 5:14 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Sverigedemokraterna är ett skämt. Tyvärr inte ett särskilt roligt skämt, vilket jag upptäckte när jag och de politiska delarna av korridoren (emma, A och C) tittade på teve igårikväll. Den lille SD-kretinen (Jimmie ”Adolf” Åkesson) debatterade Mona ”sammetsrösten” Sahlin.

 
SD-mannen skällde som en ettrig liten mops, körde sina vanliga argument med deras vanliga logiska brister, blev direkt pinsam i sina märkliga påhopp, kunde inte låta bli att sitta och undra om han verkligen menade allvar.
Mona – Jimmie: 325 – 0.
Enligt mig. Tyvärr inte enligt alla andra, tycks det. Och även om Jimmieponken bara lyckas övertyga 1 av 10 med sina låtsasargument betyder det att de blir tredje/fjärde största partiet med 10% av rösterna, och det är sannerligen inte bra. (Det skulle till och med göra mig bittrare än när borgarna vann valet. Tur att jag kan självbehandla mig med SSRI snart.)

Nu: logik.
Om man som icke-SD-anhängare är emot att SD ska få debattera med de etablerade partierna i teve tror man förmodligen något av följande:

1. SD:s motståndare har inga bra argument att komma med vilket gör att SD kan vinna debatten och således också väljare.
Aber nein. Så är det inte. Tyvärr orkar jag inte skriva ned ngt om det, jag litar på att folk som läser det här inte behöver upplysas i den frågan.

2. Folk är för dumma för att ta till sig argumenten emot Sverigedemokraterna, vilket således gynnar nämnda bajsparti.

Kanske har jag varit lite folkilsken i tidigare bloggar, men Så dumma är folk inte. Nåja, i alla fall inte särskilt många (även om jag gärna vill tro det i mina mest cyniska stunder).

3. Det finns bra argument och svenska folket är trots allt inte bortom all räddning. Men 25minuters teve-debatter enbart gynnar nedkortad, snuttig bajsretorik där Åkesson kan hoppa vilt mellan ämnena så att hans motståndare aldrig hinner bemöta sakfelen och de logiska luckorna i hans argumentation, vilket förstås gynnar SD.
Och eftersom tv-debatter alltid är mer eller mindre infantila (tja, kan jag inte köra med mitt vanliga folkförakt kan jag ju kokettera med lite politiker-dito istäkket) kommer han att framstå som en småful retoriker bland andra, en slirig politiker som – liksom alla andra politiker – bara vinklar verkligheten en aning för att passa deras argument.
 (Nu tyckte jag iofs att Mona skötte det hela bra med tanke på vilka möjligheter hon hade, även om TV4  naturligtvis borde bjudit in mig istället. Nixon:s har ju tidigare i historien visat sig ha politiska kvaliteer. Minns bara Richard, den gamle godingen.)

Alltså.
Problemet är inte att det inte går att bemöta SD:s argument, det gör det.
Problemet är hoppiga TV-debatter gynnar folk som inte har bra argument men kan spela på folks fördomar (läs: Jimmie Åkesson) och kan dra några lösryckta statistiska uppgifter som på ytan tycks stödja deras inskränkta kantiga världsbild.
De som redan lutar lite åt SD:s syn på invandringspolitiken kommer aldrig att ta sig tid att sätta sig in i frågan, läsa på motargumenten och använda sina små slumrande hjärnor till att byta åsikt. De kommer bara att höra vad de vill höra, deras fördomar blir bekräftade av SD:s lilla partiledarmupp, och SD får fler röster. Eftersom det plötsligt blir mer ok att rösta på dem i och med att de är med i teve och får positivare opinionssiffror kommer ännu fler att lockas. En härlig liten spiral för det lilla smygnazisekten.
Fy fan. Nu blir jag ju till och med arg här, och skriver således inte mycket vettigt alls.
Vad jag hade tänkt komma fram till var nog att det funkade bättre att argumentera mot SD-åsikter på andra sätt än i teve-debatter och att SD i alla fall till en början kommer vinna väljare på det här. Men nu har jag, helt överraskande, kommit på att folket är för dumt för demokrati och att debattprogram (med TV4-muppen Johan ”feltänket” Hakelius) därför är högst olämpligt. Oh no, flocken behöver en orubblig fåraherde (t.ex. mig! red. anm.) som leder den framåt och kan ordinera ålpisk åt inskränkta SD:are. Nixon for president som vanligt, m.a.o..

Men nu ska jag sannerligen inte skriva mer politikblogg. Nu vankas förfest med P och M.



en konstig blogg om vänner
17 april, 2007, 10:01 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Det är roligt att ha mer än en vän. Då upptäcker man att de är lite olika, vännerna. Man umgås med dem på olika sätt, de får olika roller. Vissa har man roligt tillsammans med. Vissa pratar man lite allvarligare med. Någon kanske man kan sporta med, om man har sådana böjelser (vilket man i mitt fall inte har). Somliga funkar både som det ena och som det andra. Multi-purpose-vänner. Bra att ha. (Lämpliga att ta med sig till en öde ö den där gången man blir tillfrågad och bara får ta med sig 5 personer.)

Vissa vänner brukar jag träffa själva, andra umgås jag nästan alltid med i flock.
Ibland när jag träffar en vän jag i vanliga fall brukar umgås med i flock på tu man hand blir relationen lite annorlunda, lite spännande. En lite ny person tittar fram, eller snarare får man se nya sidor av en gammal goding. Tror jag ibland. Kanske är det jag som bjuder på andra sidor av mig själv, lockar fram andra svar. Förmodligen båda, jag vet inte.

Ibland blir det nästan lite spännande, som att lära känna en ny människa igen, som, helt överraskande, visar sig vara riktigt trevlig. Ibland blir det tvärt om, man undrar snarare vad man egentligen har gemensamt, och vad i all världen som får det att fungera i grupp, fundera på om det faktiskt gör det.

Ungefär samtidigt som mitt undermedvetna gormar att det här är vardagsfilosofi när den är som sämst kommer en anka in på scenen.

Anka: Hördu nixon. Du tänker sönder saker, vrider och vänder på dem en gång för mycket. Det är ju samma person fortfarande, varför krångla till det?
herrnixon
: Visst är det samma person. Men det är ju på något vis relationen med personen man upplever, det som uppstår när man umgås, inte personen i sig (som säkert har en massa andra sidor också som man aldrig får se).
Ankan: Varför behöver relationen bli annorlunda, varför beter du dig inte likadant bara?
herrnixon: Jag vet inte riktigt. Det funkar väl helt enkelt inte att vara precis likadan i stora grupper som när man pratar med bara en person.
Ankan: Blir det inte jobbigt att hålla reda på?
herrnixon: Jobbigt? Nja, det är inte medvetet alls. Men jag är nog bara rätt känslig för sammanhang över huvud taget, pratar och beter mig olika beroende på vem jag pratar med också, lite beroende på hur jag tror att han eller hon ska reagera.
Ankan: Det låter ju inte helt naturligt.
herrnixon: Haha, nej, det lät ju lite lömskt. Men så gör nog alla, mer eller mindre.
Ankan: Smit inte från frågan nu. Varför måste du spela roller med folk, kan du inte bara vara dig själv?
herrnixon: Att vara mig är nog att spela roller, om man tvunget ska kalla det roller. Kanske kan man snarare se det där ”jag”:et du vill åt är summan av rollerna, den ena är inte mer eller mindre äkta en den andra. Så som jag är med t.ex. Emma, med mamma och med mina närmsta vänner. Visst, det är tre lite olika herrnixons, men alla ”rollerna” är delar av mig, och alla kan inte få utlopp samtidigt. Det funkar inte. Det om något skulle bli ”onaturligt”. Och apropå det, hur naturligt är det med talande ankor?
Ankan: Funkar och funkar… det funkar alltid att komma med personangrepp, uppenbarligen. Hmpf. Vad har du emot pratande ankor? Och du kan inte påstå att alla roller är lika mycket du! Ytliga bekantskaper, personer du nyss träffat, till och med för vissa du känner väl visar du ju bara upp delar av det som är du.
herrnixon: Det är nog sant.
Ankan (lite utmanande): Kvack!
herrnixon (irriterat): Vad?
Ankan
: Varför gör du så då? Till och med mot folk du känner rätt bra. För att de ska tycka bättre om dig? För att du inte ska framstå som fånig i deras ögon? För att du inte vågar annat?
herrnixon: Men det är ju inte så att jag Aldrig tar konflikter eller tycker annorlunda än människor, tvärt om gillar jag ju att diskutera med folk, ha motsatt ståndpunkt, och…
Ankan (avbryter): Så sant, men det är inte det det handlar om, du missar poängen. Det är snarare när det handlar om saker som har med dig som person att göra som du smusslar och väljer vad du vill visa upp, inte när det gäller åsikter eller tankar.

Här slutade herrnixon plötsligt skriva blogg. Förmodligen för att han kände att ankan hade en poäng men inte ville kännas vid det. Fortsättning följer (förmodligen inte) i nästa blogg.



Scouten gnäller
14 april, 2007, 7:31 e m
Filed under: Bonjour tristesse

På något vis har jag gått baklänges längs evolutionens slingriga vägar. Någon stans mellan neandertalaren och homo sapiens tycks jag ha stannat, i form av en scout. (Alltid redo!) Jag vet inte hur jag ska förklara det annars, att jag slinker ju ut i naturen vid första bästa tillfälle nuförtiden. Det är inte normalt för mig. Jag som alltid tyckt att scouter tett sig lite otäcka. Nu börjar jag väl knyta knopar också, innan man vet ordet av. (Alltid redo!)

Idag har jag alltså på bästa scoutmanér lekt skogsmulle i Hågadalen, igen. Det är inte bra inspiration för bloggeri. I skogen händer det nämligen inte mycket. Ibland faller det ned en kotte, sen händer det inte mycket mer. En fågel kanske kvittrar. Det är den typen av grejer som händer. Det är inte mycket att skriva om.

Jag slingrade mig runt dalen i alla fall, gick lite i skogen. Såg lite blomma, lite träd, lite kulle, lite å. På vägen hem såg jag ett stall också, ett stall med hästar. Små människor av honkön stod och pillade med hästarna på de mest besynnerliga sätt. Somliga satt på hästarna när hästarna gick omkring, andra stod och dammade av hästarna med något borstliknande redskap. Uppenbarligen hade hästarna blivit dammiga över vintern, men nu när det var vår skulle de få komma till heders igen och vad passade då bättre än att damma av dem lite? Ja, det är för lustigt med hästar. Det hela fick mig, helt osökt, att tänka på skabb. (Alltid redo!)

På sätt och vis är det lite skönt att gå omkring själv, på sätt och vis är det lite tråkigt. Men jag tror jag börjar tröttna på det. Doch är det ont om andra låtsas-scouter i bekantskapskretsen. Kanske borde jag ägna mig åt något helt annat? Kanske är jag bara rastlös.
Jag tröttnar ju lite på mitt liv med jämna mellanrum. Inte på något suicidalt sätt alltså, inte alls, men det känns lite som en sönderlyssnad låt, eller en teaterpjäs som spelats lite för många gånger för att dra publik, och jag är våldsamt trött på kulisserna och rekvisitan.
Vet inte om jag är nöjd eller missnöjd, snarare både och än varken eller.
I veckan träffade jag t.ex. K, P och M. I onsdags såg vi ’Direktören för det hele’ och gick ut och tog en öl. I torsdags åkte vi till skroten och köpte märkliga metallsaker. Sedan försökte vi göra konstverk av dem, grillade hos K, förfestade och gick på preklin-släppet. Det är sol och vi är lediga. Wir haben Party. Det låter ju superroligt, kan man tycka. Det var för all del inte direkt tråkigt, men jag tyckte inte det var överdrivet roligt heller om jag ska vara ärlig.

Så känns det med det mesta (utom möjligtvis att vara hemma och småslöa med Emma, fast jag verkar säkert rastlös då också även om jag hade haft så mycket tråkigare utan henne).
Inte så att jag är deprimerad, jag är på rätt gott humör för det mesta, men inget känns särskilt roligt. Kanske får jag inse att världen är lite för långtråkig för sitt eget bästa. Kanske borde jag skaffa mig en hobby. Eller sluta gnälla.
Hej bloggterapeuten. Hejdå.



Spionerad på
13 april, 2007, 6:22 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag, när jag väl ruskat en hotande kronisk morgontrötthet av mig, gick jag ut i Hågadalen igen. Jag luktade lite på våren, tog några misslyckade bilder och satte mig mot en sten vid Högen och läste. Precis som med musik påverkas böcker av var man upplever dem. Något man läser bekvämt tillbakalutad och solduschad blir mycket bättre än samma bok läst i en inpyrd korridor.

Plötsligt hördes märkliga ljud från stenens ovansida. Det lät lite som en brunstig ekorre med svår pollenallergi hållandes en ekorrmonolog, men mina känsliga öron bedrog mig. Det var två små femåringar som smög på sitt byte, på mig. Fnysandet, fnissamdet och ett ljudligt krafsande avslöjade dem dock. Jag tittade snett uppåt och såg två små varelser, barn, som nyfiket iakttog mig.
-Vad gör du? frågade den ena.
– Jag läser, svarade jag.
-Varför har du en penna då? frågade han då, med ett triumferande tonfall. Ett detektivämne, tänkte jag, för mycket riktigt satt jag med en penna i handen. Man vet aldrig när en penna kan komma till nytta. Jag hade fått för mig att jag just den här eftermiddagen skulle fyllas av gudomlig inspiration och stora tankar ute i naturen. Kanske skulle mångtusenårig visdom (visdom från grottmänniskan i förra bloggen?) sippra in i mig genom träd och tuvor, tänkte jag, och hade pennan redo där jag satt och läste. Fast jag hade inte skrivit en bokstav och nu var jag alltså avslöjad av ett stensmygande barn.
– Om jag skulle få för mig att skriva något, sa jag, något måste jag ju svara även om det sagda på intet sätt var en fullgod förklaring till varför jag höll i pennan.
– Jaha, sa pojken. Sen drog han med sig tyste följeslagare, något lockade inne bland tallarna. Jag läste vidare, skickade ett sms till mamma, tänkte att det trots allt kunde vara lite roligt att ha barn. Fast föräldraransvaret skulle nog göra mig stressad, grinig, olekfull och över huvud taget till en mycket sämre förälder än jag skulle varit om jag varit fri utan barn att ta hand om. Jag tänkte att idealet skulle vara att bli morfar direkt. Barn att passa lite då och då, leka med, prata med. Men inte ansvara för, ägna tid när man var så trött och stressad att man bara vill somna i något hörn, uppfostra utan att någonsin vara riktigt säker på vad som är det bästa. Jag insåg att jag inte riktigt var mogen för några små battingar än (även om jag tänker mig att de som skaffar barn att ta hand om innan de är riktigt redo för det nog mognar illa kvickt när det väl behövs och blir bra föräldrar ändå, och att det förhoppningsvis skulle gälla mig också). Tur att det inte är några på gång heller.
Plötsligt väsnades något upp på stenen igen. Jag tittade uppåt och dem igen, kikande ned på mig.
– Vad läser du?
– En bok om en kille som skriver en bok, sa jag.
– Är det du? frågade barnet.
– Nej, så kul är det tyvärr inte, svarade jag.
Sen skuttade barnen iväg igen, det är ju inte lika roligt att spionera om man är avslöjad. Jag skrev ned vad de sagt (med visdomspennan), läste lite till innan jag gick hem.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att skriva en bok. Det vore riktigt kul att ha ett sånt projekt att hålla på med, något kreativt, även om jag misstänker att jag aldrig skulle ha tålamod att någonsin skriva nåt längre än en bloggiskt oseriös novell om pratsamma fiskar eller så. Det är ju lite synd. Tänk vad världen går miste om!



Jag knarkande när jag var liten, tror jag
10 april, 2007, 9:41 e m
Filed under: Bonjour tristesse

När jag var mindre tänkte jag mycket, en ovana jag till stora delar slutat med.
Jag vet inte var jag fick allt ifrån, jag måste ha knarkat. Somliga av tankarna kommer jag ihåg, även om jag i mina nuvarande, mognare, upplaga har lagt dem bakom mig. Alla utom två som jag fortfarande funderar på då och då. Nu ska jag skriva om en av dem.

Det där var en anspråksfull inledning, märker jag. Man skulle kunna tro att det var en stor tanke jag tänkt. Men så är det inte alls, den är bara långdragen. Jag har tänkt den titt som tätt i säkert tio år. Tanken går ut på följande:

Om jag åkte tidsmaskin några hundra/tusen år tillbaka i historien, vad skulle jag då kunna tillföra människorna jag stötte på?
Alltid när jag funderat på det har jag kommit fram till att 99% av den kunskap jag besitter är ytterst teoretisk och skulle vara i princip oanvändbar. (I och för sig är den rätt oanvändbar nuförtiden också, om jag inte plötsligt dras in i en Jeopardy-omgång, men det kan vi ju bortse från.)

I tanken säger det –poff!- och vips står jag och hänger med en hårig stenålders-figur. (Jo, på stenåldern var alla helt sjuuukt håriga.)
– Uuuughh, ugga mugga, säger stenåldersfiguren.
– Wassup!? kanske jag säger då.
– Ugh! Jag softar och jagar mammut och plockar bär & rötter säger stenålderskillen.
Mammutjakt alltid har varit ett sorgligt bortglömt ämne i skolan. Jag har inte så bra koll på mammutar. Inte på rötter heller.
-Ey, skit i mammutarna mannen! säger jag som av någon oförklarlig anledning börjat prata lite hiphopish med stenålderskillen. (Nog för att 50 cent har vissa likheter med en gorttmänniska, men någon gräns får det ju finnas kan man tycka.)  Hur gott kan det vara med hårig elefant på en skala?
-Yo, säger stenålderskillen som fallit in i ganster-pratet, mammut är fett gott jag sväär. Dissar du mammut?
-Nej nej, för all del, mammut är bra svarar jag oroligt men funderar på vad jag har att tillföra egentligen.
När det kommer till kritan suger jag ju när det gäller praktiska saker (även om jag faktiskt knyter mina egna skor numera). På sin höjd kunde jag kanske förnya hällristningen med lite kubistiska mammut-ristningar, eller en art deco-buffel. Jag har svårt att tänka mig att de skulle ha så stor nytta av mina fysik-kunskaper heller, eller av att jag kan alla Europas huvudstäder utantill.
Men tänk om jag avslöjade pythagoras sats för dem! Då skulle de allt må, kan man tänka. Kom jag med den skulle jag säkert få massor av reespect, de skulle överösa mig med lingon, djurhudar och annat bling-bling i tacksamhet. Om de nu hade problem med längden på en rätvinklig triangels sidor. Annars är den ju tyvärr inte så användbar, satsen.

Nej men tänk på det själv en stund. Det är svårt att komma med så mycket vettigt. Man skulle vara väldans bortkommen, och in stort sett allt man vet skulle framstå som oanvändbart.
Man skulle i och för sig kunna tro att det skulle bli lite ändring nu när jag går en hederlig yrkesutbildning, men icke. Om jag inte lyckas bygga ihop en röntgenapparat av lite löv och kvistar, fixar några flinta-skalpeller och en steril operationssal i ett hörn av grottan eller tälja till lite effektiva piller att behandla folk med blir det svårt att göra så mycket nytta på det området heller.

Nu kan man verkligen fråga sig varför jag skriver en blogg om det här. Jo! för att om jag skulle skriva om vad jag gjort sen sist skulle den bloggen bli väldigt kort. Den skulle se ut såhär:
Jag har varit förkyld (host), läst (vindens skugga), åkt (från Stockholm) och ätit (obscena mängder godis). Slut.
Just det, jag har lyssnat på bob dylan också.
Moi då små knattar!