Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Jesus i popcornskålen
27 juni, 2006, 10:05 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Har du någonsin drömt att hela din familj försvinner i en stor olycka? Du ser allt men kan inte göra något när allt bara glider iväg från dig, ditt liv, människor du älskar mer än dig själv?
Eller att din älskade får cancer och långsamt tynar bort; blek i en alldeles för stor sjukhussäng. Du blir kvar alldeles ensam, tom, önskar att det varit du som låg där, vad som helst utom det där. Du börjar skrika och gråta i drömmen, vaknar kallsvettig av att du har tappat andan och flämtar efter luft.
Och upptäcker att du ligger varm under täcket medan regnet trummar på taken utanför, att älsklingen ligger precis bredvid, andas lugnt medan bröstkorgen sakta rör sig upp och ned. Du lägger dig lite närmare, kramar om henne och borrar ned näsan i hennes nackhår och bara andas. Lycklig, trygg, känner att ögonblicket dras ut till en gungande oändlighet innan du somnar om med armarna runt henne.

Man kan säkert ha massor av roliga vänner, få vilken befordran som helst, hitta Jesus i en popcornskål och vinna jackpot på travet två veckor i rad – har man inte upplevt den där känslan är det en stor bit av livet man har missat nånstans, nåt som inte ens Killroys stora va-tuff-och-luffa-i-asien-i-24-månaders-med-san daler-och-dreads-paket kan ersätta.

* * *

Resten är utfyllnad. Läs om du är uttråkad.

* * *

Vet inte riktigt varför jag skrev om det här. Mest för att jag ju lovade att skriva en annan sorts dagbok sist än mina vanliga svammlerier. Ja, just det, den lilla dagboken om bajs som kom däremellan som några olyckliga själar hann läsa var det alltså Inte jag som skrev. Man ska inte lämna en dator när man är inloggad längre stunder.

Apropå det jag skrev om sist tänkte jag på en annan sak. När jag var liten fanns det vissa saker som var så självklara att jag aldrig ens funderade på dom (även om jag funderade på mycket konstigt). Jag visste bara att dom var sanna.
Jag visste att alla poliser var snälla, att mina föräldrar kunde och visste allt. (Utom den gången jag var för varm och bad pappa stänga av solen. Kanske då jag övergav den Sanningen?)
När jag blev äldre fanns det andra saker som var lika självklara. Även om jag nog fortfarande hade mamma på nån sorts piedestal fanns det andra saker jag var ännu säkrare på. T.ex. att det var ungefär lika troligt att någon av mina kompisar lyssnade på country som att någon av dom regelbundet brukade nedsänka pungen i saltsyra på sin fritid. Eller att jag någonsin skulle kunna bli annat än grungekommunist.

Nu har jag flera CountryCoumpisar (dock ingen som jag vet doppar pung), men jag har säkert fortfarande föreställningar om att vissa saker självklart är på ett visst sätt.
Men ändå. Det spelar inte så stor roll längre. Innan hade jag nog blivit upprörd och min världsbild hade wobblat lite om jag plötsligt förstod att mina föräldrar faktiskt var vanliga människor som allt som oftast hade fel, men nu tror jag inte det finns några grejer som skulle göra mig upprörd på det sättet.
Visst, jag trycker det är rätt okej att mr Bodström sätter upp övervakningskameror lite varstans, och jag tror inte staten skulle missbruka dom och skapa ett Orwell-samhälle. Men jag skulle nog inte bli särskilt förvånad om det blev så heller. Det var ett sketet exempel, glöm det, poängen är att jag inte tror på Sanningar längre (i den betydelse jag pratat om dom här), eller tycker i vart fall inte dom är särskilt viktiga. (kanske en bieffekt av för mkt filosofiläsande? Jag tycker ju i princip inte att man kan veta Något säkert utom att man själv existerar / herr nihilistsson) Det känns som att jag inte kan bli förvånad på det sättet längre, det skulle nog krävas att jag var med i typ truman-show eller nåt åt det hållet.
Men den sortens sanningar räknas inte längre, det är snarare Upplevelser som betyder ngt.
Att känna kärlek och harmoni och tjosan. Som det jag skrev först i dagboken.

Men nu ska jag äta glass. Jag kan verkligen inte sitta här och skriva mer prettoblogg.



tapirens hemliga testamente
23 juni, 2006, 2:12 f m
Filed under: Bonjour tristesse

 

 

 

Tjofräs i bloggosfären. Nu är herrnixon här. Du kanske inte har väntat direkt. Jag, å andra sidan, har förstås väntat hela livet för att via tangentbordet kavla ut mitt ego över din skärm, så du kan ändå tänka på det här som ett stort ögonblick om du vill.

 

Egentligen vill jag förstås helst sälja min själ till Benjamin Syrsa eller bli dokusåpaStjärna än att vara justhärjustnu, men i väntan på att rätt teve-producentPåle ska dansa förbi så jag kan slicka mig ända in i big brother-studion får jag snällt och jante-mässigt hålla tillgodo med en aftonbladetBlogg.

Das VölkBlogg, dagböckernas Volvo 240.

 

 

Vad skriver man om. Sin dag kanske. Det låter väl roligt?

Min dag har varit som en smäcker gasell. Först betade den lugnt Uppsalas småsega tuvor, njöt av solstrilet, klippte förstrött med öronen. Sen fick den nåt vilt i blicken (klövdjur är ju som alla vet till naturen mycket opålitliga djur) och galloperade spattigt kring lite innan den speedade ut på den motorvägen.

Eller ursäkta, jag började tänka på älgar.

Skogens konung, tystTuristens ferieFetisch.

Hah. Tror snarare älgen är skogens raggare, en brunstig whitetrash-varelse som särskriver alla ord längre än två stavelser (bilmärken undantagna) och tycker att manliga lekar på asfalt  är det bästa civilisationen har att erbjuda.

Så fel dom har. Man kan ju blogga också. Dööh.

 

Sen betade jag lunch på stan med sina gasellkompisar: klas, per och karin. Det började regna som fan på oss, och eftersom vattendroppar är asfarliga när dom inte kommer från duschmunstycken under ordnade former gick vi in. Sen regnade det ännu mer, och vi pratade lite om Jesus, själen och genus. Alla tre var lite diffusa, men intressanta. Speciellt själen.

En sån skulle man ha. Fett grymt, vore det.

 

Om aftonen fixade jag presenter. Tiden går, folk fyller år, jag fixar presenter.

Livet är förutsägbart, jag är trött.

Jag ska skriva en dikt. Om bloggande, om livet.

 

 

 

Tärningen är rullad

fisen är släppt

Rooney verkar snedknullad

och Laila Freivalds lite tillknäppt

 

Jag brukar sova, vill gärna bädda

i sällsynta fall på bussar

snart sover jag som en skendöd gädda

och drömmer glatt om pussar

 

 

Puss puss på er alla.