Institutet för Vardagsnära Upplevelser


inte finsk bushmeat

.

Jag tror inte att jag är ensam om att vara väldigt trött på personfokuseringen i politisk rapportering, även om Sverige förstås ligger efter USA. Jag tycker för all del att den här Barack verkar vara en reko kille som jag gärna kunde ta en fika med, men jag har väldigt svårt att förstå hur hans glada familj, söta hund eller kyrkotillhörighet skulle kunna vara relevanta nyheter för någon.

Här tycker jag också att det lätt blir lite mycket personfokus på bekostnad av sakfrågor (och för all del för mycket sakfrågefokus på bekostnad av ideologiska diskussioner), så man skulle kunna tro att jag skulle sucka lite trött åt hela Almqvist-grejen. Men icke! Istället blir jag genuint illa berörd av klippet, men tänker samtidigt att det här är best of personpolitisk rapportering.

Och jo, jag inser att 85% av Sveriges befolkning redan vet att SD är ett rasistiskt parti och tänker old news!, och att någon enstaka procent säkert inte alls tycker att Almqvist gjorde något fel. Men det finns trots allt en hel del människor (nästan var tionde!) som faktiskt kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna, vissa säkert för att de har köpt bilden av Nya Snälla Sverigedemokraterna, och allt som kan få dem att inse vad partiet de skulle kunna rösta på faktiskt står för är både bra och otroligt viktigt.

Men innerst inne tänker jag att det inte bara är nyhetens eventuella påverkan på opinionssiffror som gör att jag plötsligt tycker att det är så bra med personpolitisk rapportering här, trots att jag ju verkligen brukar ogilla det. På något sätt tror jag att det behövs just med SD eftersom det är alldeles för lätt att smyga in rasistiska, sexistiska och allmänt intoleranta värderingar bakom prydliga kostymer och låtsad saklighet. Och just p g a det tror jag att en sån här nyhet är ett mycket bättre sätt att få potentiella SD-väljare att förstå vad det är för parti de faktiskt överväger att rösta på än tio (ofta för snuttifierade) politiska debatter, där SD lätt framstår som så mycket rumsrenare än vad deras parti faktiskt är. (Och med risk för att låta elitistisk tror jag att just SD:s potentiella väljare inte i så stor utsträckning lyssnar på sådana debatter, medan en sån här nyhet nåt ut så mycket bättre.)

Så Erik Almquists person är egentligen fortfarande helt ointressant, men filmklippet sätter fingret på attityder som, gissar jag, är väldigt vanliga inom SD på ett sätt och med en trovärdighet som annan rapportering skulle ha svårt att göra.
Så ja ba myser och hoppas på att de har halverat sitt väljarstöd lagom till nästa SIFO-mätning.

.

PS
Beklagar ev. chock som kan ha uppstått till följd av att det kommit två blogginlägg på två dagar! Det kommer med största sannolikhet inte att behöva upprepas.

.

Annonser


finsk bushmeat
13 november, 2012, 8:03 e m
Filed under: Reise | Etiketter:

.
Idag blir det varken hipsterspaning eller karolinskahistorier. Jag vet inte riktigt vad det blir istället, det är inte som att jag sitter på några spektakulära nyheter att dela med mig av. Kanske en vardagsnära upplevelse, det är inte fel att ära sitt bloggnamn emellanåt.

Nyss satt jag och mös över att jag hade ett bord i vardagsrummet igen, men säg den glädje som varar för evigt! Glädjen av att ha ett vardagsrumsbord varar i strax under 20 minuter.
Sen googlade jag lite på Helsingborg, något som i normalfallet troligen inte skänker någon någon glädje alls, men nu har jag råkat komma in på en kurs där, så jag kände att jag ville ha koll på vad som gäller i Helsing-B. Det jag uppskattade mest var att det fanns en koreansk restaurang som serverade hemul. (Ibland känns det tungt att vara vegetarian.) Jag har ju tidigare fått lära mig att halloumi egentligen är muminkött (och keso är muminfärs, givetvis), men att det även går att få in en bit hemul på tallriken kom ändå som en positiv överraskning. Väl på plats tänker jag känna av möjligheterna att bonda lite med kocken och se om han kan ordna in en hattifnattburgare. Det om något skulle kunna få mig att börja äta kött igen, de ser ju ändå ut som sjögurkor.
.



Hipster Jugend
2 november, 2012, 1:04 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter:

 .
Är tillbaka på min gamla mottagning (där jag jobbar svindlande en dag per månad), vilket som vanligt är kul. Det som kanske är ännu roligare är att det numera finns en hipsterpsykolog här. Han har en liten liten hipstermössa allra högst upp på huvudet (och en liten liten mustasch) (och en stor stor skjorta).

Mössan är verkligen väldigt liten. Man skulle kunna tro att han (kanske i desperation, en kylig dag) tagit den från ett barn. Men nej! Med min skarpa blick och med de mode-skillz jag fått av att jobba på barn-kliniken inser jag att det är en accessoar.
 .