Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Julmisshandel – stoppa våldet i våra kök!
30 december, 2007, 5:52 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Efter ett lugnt och städat julfirande hos mor min och en kort sväng förbi Österby i mellandagarna var det dags att bege sig tillbaka hem till min kära korridor. Sent igårkväll öppnade jag ytterdörren och möttes av en unken lukt och stora mängder bråte på golvet – allt såg ut att vara som det brukade med andra ord.

Det var först när jag kom in i köket som jag såg det. Anton, en av mina kära krukväxter och en av Pierres absolut bästa vänner, låg på golvet medStackars Anton stammen böjd i en onaturlig vinkel. Jord låg utslängd här och där på golvet och jag såg snabbt med min vana blomsterblick att han förlorat många blad. Krukan syntes inte till över huvud taget.
Det var som om tiden hade stannat. Det kändes som jag rörde mig i slow-motion när jag kastade mig fram emot Anton där han låg på golvet. Jag drog snabbt fram stetoskopet och höll det mot hans späda lilla stam men hörde inget alls, förstod att Anton var svårt skadad, kände hur paniken var nära. Jag ruskade honom förtvivlat i några kvistar och hällde kallt vatten på honom. Till slut kvicknade han till och jag hjälpte  honom ned i en provisorisk kruka där han nu står och slokar.
Nu i efterförloppet har jag löst upp en magnecyl brustablett i vattenkannan och gett honom en rejäl dos. Det måste väl rimligen hjälpa.

Men vem kunde misshandla en pelagon så brutalt, i juletid till råga på allt, och vad var motivet? Krukan saknades som sagt. Var det en simpel krukryckning som urartat när Anton gjorde motstånd eller är det frågan om ett brutalt krukrån? Och varför lät förövaren Anton ligga kvar på golvet? Utredningen går vidare. Huvudmisstänkta är P och Kinesen då de är de enda som varit hemma i korridoren under julen.

P är väl egentligen huvudhuvudmisstänkt då han är en stökig figur och en notoriskt dålig städare. (Han har även en mängd positiva egenskaper, men de hör sannerligen inte hemma här.) En kinesisk gärningsman är dock inte heller helt uteslutet. Vår kines är förvisso mycket fridsam och snäll, men han har många kinesiska vänner varvav en är särdeles lömsk och har tidigare gjort åverkan på min egendom. (Då tog han av ideologiska skäl ned min fina vietnamflagga från köksväggen.)
Utredningen går vidare, stay tuned.
Och god jul i efterskott förresten.

 

Annonser


Den Ultimata Shoppingstrategin
22 december, 2007, 12:57 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har utvecklat den ultimata julshoppingstrategin.
Långsamt, lite som en somnolent pingvin, vaggar jag omkring i på stadens gator. Ofta, kanske var 5:e meter, vaggar jag in i någon eftersom det är oerhörda mängder kött i omlopp. Köttet är också på julklappsjakt, och det är väldigt stressat. Det är sjukt att det finns så mycket människor, tänker jag ibland. (Det är tur att jag inte är jägare. Då kanske hade jag fått märkliga tankar om skyddsjakt och värdet av att begränsa stammen en aning. Men det får jag ju inte nu, inte alls.)

Nåväl, till strategin:
Jag vaggar planlöst omkring en stund tills jag blir så kall att jag inte riktigt kan röra fingrarna längre. Då går jag in i första bästa affär, värmer mig och passar på att julshoppa samtidigt, vilken affär jag än kan ha hamnatHere it is i. Sedan vaggar jag vidare tills tårna domnar bort i kylan och vips är det dags att gå in i nästa affär.
Fördelen är att jag får se många märkliga affärer jag aldrig skulle satt min fot i annars.
Nackdelen är att folk kommer få mycket märkliga presenter i år.
Har jag förresten nämnt att årets julklapp blir en inställbar tépås-doppare?

 



Iprenmannen söker jobb
19 december, 2007, 6:38 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Igår var kursen slut och efter en kurs kommer det en tenta, efter tentor kommer det tentafester och efter tentafester kommer det visst en morgondag också, vilket jag bittert fick erfara idag.

När jag vaknade imorse av ett ilsket pipande stod klockan på 10 (vilket lustigt nog sammanföll med det antal hjärnceller som behagade samarbeta dagen till ära) gjorde sig mitt huvud, mest känd för sina rikliga produktion av bra idéer, påmint med en värk av sällan skådad kaliber. Det hela var mycket märkligt med tanke på att jag bara intagit alkohol i homeopatiska doser, förmodligen var smärtan orsakat av lufttryck, fuktighet och en rad andra meterologiska fenomen som det inte är värt att fördjupa sig närmare i. Jag beslöt mig för att ignorera nämnda värk i möjligaste mån, men det visade sig att huvudets livliga protester även påverkat min kära mage som hotade med att ställa till med dramatiska scener om jag inte tog det lite lugnt. Det är jäkligt när diverse kroppsdelar samarbetar mot en på det där sättet, men vad ska man göra?
Ta det lugnt och göra ingenting kan tyckas vara en god idé. Dock var möjligheterna att ta det lugnt något begränsade av en arbetsintervju jag lämpligt nog bokat in just idag. Under stor möda masade jag mig dit och försökte säga förtroendeingivande saker. Jag tror det gick sådär.



La belle tristesse
16 december, 2007, 9:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag satt vi och pluggade intensivt på vårt vanliga café, jag P och M. Det är långt ifrån Uppsalas bästa, men vi håller hårt på den traditionen, man måste få vara konservativ på något område även i vårt ytterst progressiva sällskap.

Efter en tid, en mycket kort tid faktiskt, blev det tråkigt. Mina tankar vandrade bort. Även min hand vandrade bort, den smög då och då i hemlighet ned under bordet och nöp mina kära pluggkamrater i knäna på ett lömskt sätt. Ofta fick jag spännande reaktioner såsom förvånade utrop i falsett, ibland till och med lustiga små hämndaktioner mot mitt studiematerial – ibland till och med mot mina egna knän. Jag fortsatte med mina försåtliga knä-attacker närhelst jag kände att studieledan blev för svår.
 Jag ser varje nyp som en seger. Var dag måste man vinna dessa små fältslag mot den oformliga tristess som kallas livet. Pompidou.

 

 

 

Nu är det bara en inläsningsdag kvar. På tisdag är det, förhoppningsvis, dags för min sista universitetstenta någonsin. Allt om barn och de nesliga sjukdomar som drabbar dessa mycket små människor ska vi ha lärt oss. Vi är på god väg, känner jag.
Speciellt när det gäller virussjukdomarna har vi en utmärkt kunskap då vi i hög grad själva fått uppleva hur allehanda lustiga små virion byggt bo i våra halsar. För detta vill jag av hela mitt hjärta tacka alla de barn som hostat, nyst och på andra kreativa sätt duschat ned oss med virus så till den milda grad och på så vis gjort våra egna förkylningar möjliga. Tack!



Hur långt är saffran?
11 december, 2007, 7:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Ja, hur långt är saffran egentligen?
De lärde har tvistat länge utan att riktigt komma någon vart, men ICA – den välkända matvarukedjan med den finurliga kötthanteringen – ger oss äntligen svaret:
Saffrans längd

Saffranets längd är alltså 19. Frågan är bara vilken enhet. Själv tycker jag att ”meter” lockar, men somliga menar kanske på att decimeter är rimligare. Vem vet. Imorgon ska jag nog gå in på ICA och fråga.


PS
Ja, jag vet att det är B att skriva korta bildbloggar men jag har inte haft ordentligt med tid att skriva något riktigt på hur länge som helst. Men vi får se vad tomten kommer med till jul

 



Revirmarkering och stor poesi
8 december, 2007, 4:55 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag ska författa ett poem om revirmarkering. Här kommer det:

En hund kissar på mitt ben
jag kissar tillbaka
till hämndaktioner är jag aldrig sen
jag firar med en butterkaka

I verkligheten har jag aldrig ätit butterkaka, men i poesins underbara värld får man ljuga friskt. Jag tror det kallas kreativitet. Nu ska jag nog skriva en annan blogg istället. Men först en avslutande dikt om något som jag tror berör oss alla, nämligen förkylningar.

Virus i min hals
kittlar fram en otäck snuva
det gillar jag inte alls
jag tar på mig min varmaste luva

Där tycker jag verkligen att jag slog huvudet på spiken. Men int f-n hjälper luvan.




Hyresvärden hör bön
5 december, 2007, 11:24 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Eller i alla fall läser Heimstaden blogg. Appropå föregående blogg har inomhustemperaturen stigit till ca 25 grader. Kanske 30. Eventuellt till och med 35. Som temperaturmässigeJag, såklart finsmakare jag är trivs jag förstås inte i det tropiska klimatet heller. När man ska sova spelar syrsorna små serenader och jag har blivit allt mer rädd för malariamyggor. Snart kommer det nog zebror också, och jag avskyr zebror. För att inte tala om hur trött jag är på att gå omkring i enbart höftskynke (leopardmönstrat, såklart) för att inte dö av värmeslag.

Jag vill inte leva med en manodepressiv termostat längre. Ge mig ett normalt inomhusklimat kära Heimstaden. 20 grader. Tack.