Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Julmisshandel – stoppa våldet i våra kök!
30 december, 2007, 5:52 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Efter ett lugnt och städat julfirande hos mor min och en kort sväng förbi Österby i mellandagarna var det dags att bege sig tillbaka hem till min kära korridor. Sent igårkväll öppnade jag ytterdörren och möttes av en unken lukt och stora mängder bråte på golvet – allt såg ut att vara som det brukade med andra ord.

Det var först när jag kom in i köket som jag såg det. Anton, en av mina kära krukväxter och en av Pierres absolut bästa vänner, låg på golvet medStackars Anton stammen böjd i en onaturlig vinkel. Jord låg utslängd här och där på golvet och jag såg snabbt med min vana blomsterblick att han förlorat många blad. Krukan syntes inte till över huvud taget.
Det var som om tiden hade stannat. Det kändes som jag rörde mig i slow-motion när jag kastade mig fram emot Anton där han låg på golvet. Jag drog snabbt fram stetoskopet och höll det mot hans späda lilla stam men hörde inget alls, förstod att Anton var svårt skadad, kände hur paniken var nära. Jag ruskade honom förtvivlat i några kvistar och hällde kallt vatten på honom. Till slut kvicknade han till och jag hjälpte  honom ned i en provisorisk kruka där han nu står och slokar.
Nu i efterförloppet har jag löst upp en magnecyl brustablett i vattenkannan och gett honom en rejäl dos. Det måste väl rimligen hjälpa.

Men vem kunde misshandla en pelagon så brutalt, i juletid till råga på allt, och vad var motivet? Krukan saknades som sagt. Var det en simpel krukryckning som urartat när Anton gjorde motstånd eller är det frågan om ett brutalt krukrån? Och varför lät förövaren Anton ligga kvar på golvet? Utredningen går vidare. Huvudmisstänkta är P och Kinesen då de är de enda som varit hemma i korridoren under julen.

P är väl egentligen huvudhuvudmisstänkt då han är en stökig figur och en notoriskt dålig städare. (Han har även en mängd positiva egenskaper, men de hör sannerligen inte hemma här.) En kinesisk gärningsman är dock inte heller helt uteslutet. Vår kines är förvisso mycket fridsam och snäll, men han har många kinesiska vänner varvav en är särdeles lömsk och har tidigare gjort åverkan på min egendom. (Då tog han av ideologiska skäl ned min fina vietnamflagga från köksväggen.)
Utredningen går vidare, stay tuned.
Och god jul i efterskott förresten.

 



Den Ultimata Shoppingstrategin
22 december, 2007, 12:57 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har utvecklat den ultimata julshoppingstrategin.
Långsamt, lite som en somnolent pingvin, vaggar jag omkring i på stadens gator. Ofta, kanske var 5:e meter, vaggar jag in i någon eftersom det är oerhörda mängder kött i omlopp. Köttet är också på julklappsjakt, och det är väldigt stressat. Det är sjukt att det finns så mycket människor, tänker jag ibland. (Det är tur att jag inte är jägare. Då kanske hade jag fått märkliga tankar om skyddsjakt och värdet av att begränsa stammen en aning. Men det får jag ju inte nu, inte alls.)

Nåväl, till strategin:
Jag vaggar planlöst omkring en stund tills jag blir så kall att jag inte riktigt kan röra fingrarna längre. Då går jag in i första bästa affär, värmer mig och passar på att julshoppa samtidigt, vilken affär jag än kan ha hamnatHere it is i. Sedan vaggar jag vidare tills tårna domnar bort i kylan och vips är det dags att gå in i nästa affär.
Fördelen är att jag får se många märkliga affärer jag aldrig skulle satt min fot i annars.
Nackdelen är att folk kommer få mycket märkliga presenter i år.
Har jag förresten nämnt att årets julklapp blir en inställbar tépås-doppare?

 



Iprenmannen söker jobb
19 december, 2007, 6:38 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Igår var kursen slut och efter en kurs kommer det en tenta, efter tentor kommer det tentafester och efter tentafester kommer det visst en morgondag också, vilket jag bittert fick erfara idag.

När jag vaknade imorse av ett ilsket pipande stod klockan på 10 (vilket lustigt nog sammanföll med det antal hjärnceller som behagade samarbeta dagen till ära) gjorde sig mitt huvud, mest känd för sina rikliga produktion av bra idéer, påmint med en värk av sällan skådad kaliber. Det hela var mycket märkligt med tanke på att jag bara intagit alkohol i homeopatiska doser, förmodligen var smärtan orsakat av lufttryck, fuktighet och en rad andra meterologiska fenomen som det inte är värt att fördjupa sig närmare i. Jag beslöt mig för att ignorera nämnda värk i möjligaste mån, men det visade sig att huvudets livliga protester även påverkat min kära mage som hotade med att ställa till med dramatiska scener om jag inte tog det lite lugnt. Det är jäkligt när diverse kroppsdelar samarbetar mot en på det där sättet, men vad ska man göra?
Ta det lugnt och göra ingenting kan tyckas vara en god idé. Dock var möjligheterna att ta det lugnt något begränsade av en arbetsintervju jag lämpligt nog bokat in just idag. Under stor möda masade jag mig dit och försökte säga förtroendeingivande saker. Jag tror det gick sådär.



La belle tristesse
16 december, 2007, 9:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag satt vi och pluggade intensivt på vårt vanliga café, jag P och M. Det är långt ifrån Uppsalas bästa, men vi håller hårt på den traditionen, man måste få vara konservativ på något område även i vårt ytterst progressiva sällskap.

Efter en tid, en mycket kort tid faktiskt, blev det tråkigt. Mina tankar vandrade bort. Även min hand vandrade bort, den smög då och då i hemlighet ned under bordet och nöp mina kära pluggkamrater i knäna på ett lömskt sätt. Ofta fick jag spännande reaktioner såsom förvånade utrop i falsett, ibland till och med lustiga små hämndaktioner mot mitt studiematerial – ibland till och med mot mina egna knän. Jag fortsatte med mina försåtliga knä-attacker närhelst jag kände att studieledan blev för svår.
 Jag ser varje nyp som en seger. Var dag måste man vinna dessa små fältslag mot den oformliga tristess som kallas livet. Pompidou.

 

 

 

Nu är det bara en inläsningsdag kvar. På tisdag är det, förhoppningsvis, dags för min sista universitetstenta någonsin. Allt om barn och de nesliga sjukdomar som drabbar dessa mycket små människor ska vi ha lärt oss. Vi är på god väg, känner jag.
Speciellt när det gäller virussjukdomarna har vi en utmärkt kunskap då vi i hög grad själva fått uppleva hur allehanda lustiga små virion byggt bo i våra halsar. För detta vill jag av hela mitt hjärta tacka alla de barn som hostat, nyst och på andra kreativa sätt duschat ned oss med virus så till den milda grad och på så vis gjort våra egna förkylningar möjliga. Tack!



Hur långt är saffran?
11 december, 2007, 7:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Ja, hur långt är saffran egentligen?
De lärde har tvistat länge utan att riktigt komma någon vart, men ICA – den välkända matvarukedjan med den finurliga kötthanteringen – ger oss äntligen svaret:
Saffrans längd

Saffranets längd är alltså 19. Frågan är bara vilken enhet. Själv tycker jag att ”meter” lockar, men somliga menar kanske på att decimeter är rimligare. Vem vet. Imorgon ska jag nog gå in på ICA och fråga.


PS
Ja, jag vet att det är B att skriva korta bildbloggar men jag har inte haft ordentligt med tid att skriva något riktigt på hur länge som helst. Men vi får se vad tomten kommer med till jul

 



Revirmarkering och stor poesi
8 december, 2007, 4:55 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag ska författa ett poem om revirmarkering. Här kommer det:

En hund kissar på mitt ben
jag kissar tillbaka
till hämndaktioner är jag aldrig sen
jag firar med en butterkaka

I verkligheten har jag aldrig ätit butterkaka, men i poesins underbara värld får man ljuga friskt. Jag tror det kallas kreativitet. Nu ska jag nog skriva en annan blogg istället. Men först en avslutande dikt om något som jag tror berör oss alla, nämligen förkylningar.

Virus i min hals
kittlar fram en otäck snuva
det gillar jag inte alls
jag tar på mig min varmaste luva

Där tycker jag verkligen att jag slog huvudet på spiken. Men int f-n hjälper luvan.




Hyresvärden hör bön
5 december, 2007, 11:24 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Eller i alla fall läser Heimstaden blogg. Appropå föregående blogg har inomhustemperaturen stigit till ca 25 grader. Kanske 30. Eventuellt till och med 35. Som temperaturmässigeJag, såklart finsmakare jag är trivs jag förstås inte i det tropiska klimatet heller. När man ska sova spelar syrsorna små serenader och jag har blivit allt mer rädd för malariamyggor. Snart kommer det nog zebror också, och jag avskyr zebror. För att inte tala om hur trött jag är på att gå omkring i enbart höftskynke (leopardmönstrat, såklart) för att inte dö av värmeslag.

Jag vill inte leva med en manodepressiv termostat längre. Ge mig ett normalt inomhusklimat kära Heimstaden. 20 grader. Tack.



VM i dubbelmoral 2008
2 december, 2007, 8:36 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Oh boy. Det var sannerligen länge sen jag pillade på bloggen. Jag har inte hört talas om någon som blivit dömd för vanvård av blogg än, men det kanske kan hända, så för att vara på den säkra sidan tänkte jag skriva ihop något nu igen. Och jag har ju så mycket att säga också, helt makalöst faktiskt.

Anledningen att jag fått hålla inne med alla klokskaper så länge skulle iofs kunna vara att mina fingrar mestadels är tämligen vita, stela och mycket kalla eftersom Heimstaden, det charmerande företag som hyr ut min lilla skrubb för något för många tusenlappar i månaden, tycker att 17 grader är en lämplig inomhustemperatur. Det värsta är att det blir kallare och kallare också. Förmodligen är deras tanke att på lokalt plan försöka motverka växthuseffekten. Glaciärerna smälter på Grönland och tjälen tinar i norra Ryssland och sådär. ”Ingen fara”, tänker Heimstaden, ”vi hjälper till på vårt sätt”. Med sina etiska ockerhyror har hyresgästerna aldrig råd att flyga någonstans, än mindre skaffa bil. (Fy tusan vad jag fryser.) Dessutom har en helt ny glaciär bildats i norra delen av badrummet som växer lite dag för dag, och tjälen har slagit till i blomkrukorna. Lagom till andra advent kommer det förmodligen att börja snöa när man slår på duschen.

Fast egentligen tycker jag inte det där med växthuseffekten är roligt, alls.Elände Blir snarare lite ångestfylld så fort det dyker upp en bild på en snöig bergstopp eller en glaciär, funderar på hur många år det tar innan den är borta. Som när vi var i alperna på tågluffen i somras och pratade med frun vi bodde hos och hon berättade att man kunde se hur snön drog sig högre och högre upp på bergstopparna år från år. Efter det kunde jag inte se snön som vacker längre, bara som ett olustigt vittnesmål om vad vi håller på att förstöra.
Blir dessutom sjukt irriterad på folk som, när de var studenter, pratade om miljöhot hit och dit och sen när de får jobb skaffar bil och kör omkring på alla möjliga små onödiga ärenden och folk som har mage att oroa sig för utvecklingen i Kina och Indien utan att tycka att det är rimligt med hårdare miljölagstiftning här. Ok, jag ska inte gnälla mer om det.
Men vore dubbelmoral en OS-gren skulle det gå riktigt bra för västvärlden.

(Själv är jag förstås en riktig ängel i sammanhanget. Jag andas inte ens i rädsla för att släppa ut lite koldioxid. För att inte tala om de växthusgaser som (inte) smiter ut när jag (inte) fiser.

För övrigt var det inte alls det här jag hade tänkt att skriva om. Hade tänkt skriva lite om hur det är på barnsjukhuset och vad jag gjort och annat sånt hyperintressant. Men det får bli lite kort nu, ska baka integrationsklot snart.

1. Pediatrik, sjuka barn m.a.o., är faktiskt riktigt roligt. Mest för att barn över huvud taget är rätt roliga, men det är varierat och personalen är snäll och det verkar finnas mer resurser än man är van vid på vuxensidan. En avdelning med hälften lediga sängplatser förekommer inte på en vanlig medicinavdelning någonstans i Sverige. Sen är det så himla kul att se vissa relationer mellan barn och föräldrar. Hade en svårt utvecklingsstörd flicka med downs syndrom i förra veckan och världen gulligaste pappa som verkade bry sig så himla mycket om henne, sånt blir man alldeles varm av.
Doch är det inte superkul med alla snuviga och kräksjuka barn man ska undersöka på akuten. Jag får lite lust att ha sådana där bakteriesäkra (jodå) näbbmasker pestläkarna hade på 1300-talet…

2. Ja, vad har jag gjort? Jo, jag har ümgåtts, sett på film och t.o.m. teater (med mamma). ”Ett dockhem” på Stadsteatern. Gillade den, gillar att gå på teater över huvud taget även om det blir alldeles för sällan. Film i all ära, men det är ngt visst med riktiga skådespelare. Kul att prata om det efteråt också. Känna sig djup och svår, yeah. Nämen, äsch. Jag måste ju få vara lite pretentiös ibland, och det var jätteroligt.
Skulle vilja gå mer på teater. Fast de jag umgås mest med gillar inte teater, tror jag, och de jag känner som faktiskt gör det umgås jag desto mindre med på fritiden. Kanske får jag tvinga med någon i framtiden, med våld. Gå ensam lockar hur som helst inte. Jag är ett flockdjur.

Nåväl, nu ska jag snart spänna på mig skidorna och glida ut i köket och fixa té & chokladbolls.



Bloggstöld
2 december, 2007, 8:32 e m
Filed under: Bonjour tristesse

SurDet stör mig fortfarande att en bit av den förrförra bloggen har försvunnit. Det var ett känsligt stycke prosa om den desperation som kan drabba en människa när hon är utplacerad och får bo på patienthotellet vid Gävle sjukhus, en desperation så desperat att jag och P i det här fallet drevs till att se på fotbollsgalan. Nämnda gala var en på det hela taget otäck tillställning, och värst av allt var att Adam Alsing hasade omkring och flåsade fram sina avslagna lustifikationer.

Här svängde berättandet om från kärv socialrealism till något konstruktivt och nästan lite vackert. I tankens underbara värld försvann Alsing från teverutan. Han skulle kläs i grått och slutförvaras bland elefanterna på Skansen. Turisterna skulle jubla när han svängde på sin ’snabel’ och varje lördag skulle han filmas och spektaklet skulle sändas som Alsing på Skansen. När jag skrivit detta fnissade jag lite för mig själv, och tyckte jag var väldigt vitsig. Såhär i efterhand framstår tyvärr det mest som en av Alsings egna nattståndna kvickheter.

Efter den lilla avstickaren tog berättandet en närmast dokumentär vändning när jag beskrev den ogästvänliga miljön som rådde i rummen. I frysen, skrev jag, hade någon av allt att döma förvarat lite bajs, och i väggen fanns det något svart och lite smetigt. Med så dålig feng shui kunde jag näppeligen sova, konstaterades det, och jag tyckte en smula synd om mig själv. Resten var förmodligen inte heller så intressant, och i nyrevisionistisk anda avslutar jag härmed referatet av den förrförra bloggen.
Nu ska jag nog skriva en annan blogg istället.

Bra att störa sig på det istället för att skriva en ny.