Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Kamrat Växthuseffekt
30 juli, 2006, 11:12 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Du har kanske lagt märke till att det finns något grönaktigt i utkanten av den trygga asfalterade världen där vi stadsdjur vanligen rör oss? Långa brunskrovliga stolpar som det hänger små gröna lappar på, små saker som surrar och piper.
Dom små lapparna kallas blad och allt det där gröna i allmänhet kallas ”natur”. Piper gör fåglar, till exempel ankan.

Man kan tycka att den där naturen är människans fiende eftersom så mycket ont kommer från den: fågelinfluensa, scouter och mygg är bara några exempel i mängden.  Från högerkonservativt håll hävdar till och med att det höga skattetrycket beror på naturen och endast kan åtgärdas med en stor ökning i fosfor och koldioxidutsläppen, t.ex. genom en ökad användning av stadsjeepar, men här är inte expertisen riktigt överens.

På grund av folks undermåliga kunskap om naturen blir dagens blogg en temablogg.
Tema: natur.

 

Naturtema 1: en effekt
Naturen är inte bara grön, den är varm också.
Och varmare blir den, detta på grund av Kamrat Växthuseffekten. Växthuseffekten är hed trevlig prick som lever och frodas på att schyssta typer som Du tar bilen till jobbet, inte sparar på elen. Amerikanerna är ännu duktigare, dom tar bilen även ännu kortare sträckor, exempelvis till badrummet när dom ska borsta tänderna.

Faktum är att växthuseffekten jobbar på så duktigt att klimatzonerna här i Sverige förskjuts norrut med en hastighet av ungefär 1 meter per timme. Jo, per timme.Dygnet runt, året runt.

Det innebär alltså att om du inte har råd med din årliga Greklandscharter kan du slå dig ned på en solstol och vänta här… efter 10 år är du i soliga Danmark, efter hundra år är du faktiskt ännu längre bort än ditt älskade Grekland, du är ända nere i Afrika, klimatmässigt.

Men jag rekommenderar dig ändå att ta planet söderut direkt. Dels för att du blir både varm och antar en charmigt hudcancerframkallande röd nyas snabbare, dels för att en flygplansresa släpper ut över hundra (100) gånger så mycket koldioxid per kilometer jämfört med till exempel tåg, och det skyndar ju på våra kära växthuseffekt ytterligare några centimeter.

 

Naturtema 2: en slända
Man kan tro att sländor är mest tråkiga och surrar. Då har man fel, sländor är roliga, verkligen jätteroliga. Det bör exempelvis nämnas att dom använder sina sex sländben som en håv när dom flyger för att fånga mindre djur (vanligen flugor och myggor). Det är ju verkligen humor det.

Men det är inte nog med det. Dom har även två ögonbollar bestående av 30 000 små facettögon på varje sida, samt tre punktögon i pannan att se i mörkret med. Tur för flicksländorna att genustänkandet slagit igenom så dom slipper eyeline:a alla.

Starrmosaiksländ-hanarna har tyvärr inte har kommit mycket längre i sin personliga mognad än t.ex. mänskliga  hanar. De är betydligt buffligare och har små revir där dom försöker vara creddiga och grymma mot andra hanar så dom får alla girl-sländorna där. Oftast går det tydligen dåligt.

 

Naturtema 3: en buske på madeira
På Madeira finns en manshög buske, släkting till det ädla svenska blåbärsriset, som det växer cylinderformade blåbär på. Av en händelse ska jag själv åka till Madeira på tisdag och inspektera den. Sedan ska jag skriva bloggar i massor om dessa cylinderformade bär. Jag förstår att du väntar med stor spänning på det.

(Och om du hade tänkt fråga: ja, givetvis tar jag tåget till Madeira.)

 

Nu ska jag packa. Du däremot ska tänka en stund på växthuseffekten, sländor och naturen i allmänhet.

Annonser


Eremiten och fruktdisken
29 juli, 2006, 11:52 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag har jag praktiserat eremitens dygder.
Inte såtillvida att jag mediterat över varats oändliga lidande, men jag har varit helt själv. Mol allen, som man sa förr i tiden. Taklampan har plirat ned på mig och tänkt att killen där nere varit slö till och med för att vara Niklas. Jag har plirat tillbaks och tänkt att den där taklampan var ovanligt mörk för att vara en lampa.
Lampan var släckt, men hade på det stora hela rätt. Jag har verkligen inte varit särskilt aktiv, utåt sett. Jag har sett ett litet regnoväder piska fönsterblecket, brett två mackor, druckit ett oräkneligt antal koppar té och spelat ett menlöst datorspel i flera timmar. Jag hade nästan erövrat Talos IV (i det menlösa spelet) när jag plötsligt kände att mitt 19 kvadratsrum fick stora likheter med en häktescell.
Hungern, uttråkningen och lusten till en kortare promenad samarbetade och gjorde så att Talos IV:s små invånare slapp mina superfarliga rymdskepp och jag gick istället till ICA. ICA-butiken är min lokale ICA-handlare.

Har man suttit tyst rum hela dagen, iklädd enbart en sladdrig t-shirt och ett par enormt fula kirurgbyxor byter man inte om för att gå till ICA, speciellt inte på sommaren när det inte finns en kotte i stan jag känner hur som helst, så jag tofflade ned och skulle köpa mig lite middag.

Inte ont anande snubblar jag fram mot fruktdisken, jag är lite groggy eftersom jag inte ätit något sen frukost och inte alls förberedd när den sociala verkligheten plötsligt anfaller bortifrån potatisboxen.
Där står Jonas och en grek som heter Mona och kräver min uppmärksamhet. Jonas pratar och står i, hej det här är Mona, ja hej Niklas jag tror jag har sett dig förr, ja nu ska vi laga mat, kanske blir det svamppasta, gott med körvel, passar till allt, hur har du haft det i sommar, ja, niklas känner också klas, så trevligt att du var här!
Jonas är sådär kreativt social, säger roliga lite oväntade saker, så som jag också kan vara i mina bättre stunder. Just denna afton på ICA var dock mina bättre stunder långt borta, jag hade en bestämd känsla av att min mun luktade som om något djur kravlat in där och dött, så jag ville helst inte öppna den alls.
Situationen krävde dock någon form av verbalt svar, så jag mumlade något förvirrat om att det var värst vad kryddorna blivit dyra nuförtiden.
Som den storartade konversatör jag är fortsatte jag nästan med att jag skulle till att erövra Talos IV så fort jag kom hem, men insåg i sista sekunden att det inte var riktigt sånt man sa till halvytliga bekantskaper på ICA en lördagkväll.
Jag tror jag sa något mer om frukt. Sen blev vi hungriga allihop och gick och plockade på oss av ICA:s överdåd, och jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Sensmoral: man blir väldigt konstig av att sitta tyst en dag iklädd en ful t-shirt.
Don’t try this at home.



Livet
29 juli, 2006, 3:43 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Ibland oroar livet mig. Så många beslut som måste fattas hela tiden. Så mycket som ska vägas ihop, tas hänsyn till, så mycket som måste klaffa.
Det kan gå illa om man inte fixar med alla småsaker. Ibland undrar jag om det är värt det.

Problemet är ju inte att utbilda sig och sköta ett jobb. Det är enkelt.
Problemet är allt det vardagliga, tiden som inte är uppbunden av något annat, det där man måste fylla ut själv.

Att handla/laga/äta mat varje dag, utan att råka springa naken till ICA, eller elda upp nudlarna istället för att äta upp dom. (Det kan gå väldigt illa om slutar äta, liksom om man eldar i köket.) Eller att låta bli att köpa choklad för alla matpengarna när det är det jag är sugen på.
Det skulle kunna hända. Trots allt finns det ingen som hindrar mig.

Det finns så många ”tänk om”.
Tänk om jag får totalt psykbryt, ringer upp alla mina vänner och med bestämd röst säger ”Du luktar bajs, jag tror inte att det är lämpligt att vi träffas mera” och sedan lägger på.
Tänk om jag får för mig att jag är grymt trött på att dricka saker, att det inte är en värdig tillvaro att man tvunget måste hälla i sig runt två liter vätska varje dag, och helt enkelt vägrar.
Tänk om jag blir trött på samhället och får för mig att springa till skogs, kura ihop mig i en skog någonstans och försöka försörja mig som sten. Det skulle kunna hända, och det skulle verkligen gå dåligt.
Men det skulle kunna hända. Trots allt finns det ingen som hindrar mig.

Kort sagt, det skulle kunna bli så att jag kommer fram till att livets villkor inte passar mig och går ut i någon sorts existentiell strejk. Problemet är bara att man har livet som jobb har man inte någon kompromissvillig arbetsgivare som kan tillmötesgå ens krav, inte en chans att överklaga. Det enda som kan hända att det kommer en svärm vitklädda människor från närmsta psykavdelning, som delar flockens bild av hur det där Livet ska fungera, bräker argt och låser in mig tills jag också gör det. Det tycker dom sig ha rätt till.
Dom har kanske inte sett gökboet. Eller så är jag inte lika karismatisk som Jack Nicholson.

Fast jag tror inte man får så god mat där, plus att jag inte gillar tanken på att vara inlåst, så den där diffusa känslan av ansvar får hindra mig från att bli pasta-pyroman, och min så kallade natur får se till att jag blir hungrig och överger livet som gråsten och går till ICA & köper mat.

 



Sanndrömmen
29 juli, 2006, 12:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Inatt jag drömde någonting jag aldrig drömt förut. Inte utan att förtränga det strax därefter i varje fall.

 

Jag drömde om proffessor Påhlman, hans väldiga välvilliga lekamen, hans sneda leende och gnistrande tänder. Scenen var någon slags kombinerad släktmiddag & skolavslutning för en massa människor. Min roll var att hålla ett föredrag om den senaste tidens utveckling på det datorbaserade grafikbehandlingsområdet, där jag ju är något av en expert. Att säga att jag förberett mig minutiöst vore att gå lite för långt, men kan ändå säga att det flöt på tämligen bra. Jag höll upp en stor gråblå bok som hette något i stil med ”Grafikhantering” och prisade dess förträfflighet och användarvänlighet. Jag förde mig som en rockstjärna, men publikens mottagande tycks ljummet, med undantag av min mor som ivrigt hejade på mig från första raden.
Men vad är det som händer!?
Plötsligt reser sig en bastant man i församlingen och jag ser att det är allas vår tarmkirurgi-proffessor och tystnar mitt i en mening. Påhlman ler och förklarar att han numera har en tämligen stor fördjupning i höger os temporale, tinningsbenet,  som fortsätter in i höger tinningslob och att han i den förvarar en vit golfboll. Han tar ut bollen, håller upp den så att vi kan se, och den är verkligen skinande vit.

Jag förstår omedelbart storheten i detta och uppskattar dessutom min gamle proffessors försök att lätta upp stämningen, som i ärlighetens namn inte var riktigt på topp, och uppmanar publiken att applådera, vilket den gör med bravur.
Efter en tids vilda applåder känner jag att det är dags att avsluta mitt anförande. Jag harklar mig ljudligt, publiken tystnar, men orden vill inte komma. Jag tänker bara på golfbollen. Så vit, så otroligt vit.

Här blir drömregin en annan, en blandning av Moulin Rouge och lustiga husets skrattspeglar, och jag minns inte mycket mer.
Men jag tror det hela var någon sorts tecken på vad som komma skall.

(Jag måste nog träffa en drömtydare. Hjälp!)



Resan, målet och japanerna
28 juli, 2006, 7:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Vissa människor reser Till, andra reser Från.
Från familjen, en jobbig situation, eller försöker resa ifrån sig själva.
Eller Till sol & sand, nån sorts frihet eller ett jobb dom fått någonstans.
Resor till är sånt dom lottar ut i bingolotto. Resor från är sånt som kan vara bra för den som åker, men ingen situation man önskar sig.

 

(Tur för mig att jag ska resa till, utan att ens ha behövt lyssna på bingolotto och Lokets maniska flåsande om Hemliga Snurran och vad som kan finnas i Lilla Guldägget.
Skönt. Jag är ungefär lika nyfiken på vad som finns i lilla Guldägget som vad som gömmer sig längst in i Bingo Berras håriga bingo-röv.
   Kom på att Loket blivit avsatt från bingobossbefattningen av en annan frodig farbror vars namn jag inte alls minns. Loket sitter förmodligen hemma i sitt hus och missbrukar sprutgrädde tillsammans med sin fru som han för övrigt vunnit på lyckohjulet.
   Eller så har han avlidit efter att ha blivit överkörd av ett gigantiskt bingohjul som lossnade från sin bingopinne efter att hans flottiga bingofingrar snurrat det på Mölltorps drive in-bingo.
I så fall är det verkligen bingotråkigt att jag har skändat hans minne på det här smaklösa sättet. Jag vet inte vad som flög i mig.)

 

Men det var ju Resan jag skulle skriva om. Resan till regnskog, berg, atlant och förmodligen ett oräkneligt antal kackerlackor.
Än så länge mumsar jag bara på tanken och packar min koffert, men snart står jag där – flygplatsvilsen, pirr-nervös och lycklig.

 

Tänk att få dra fram hawaiiskjortan och (kamera-)objektivfäktas vilt med en grupp små japaner i prydliga vita skjortor så att tamagochisarna flyger. Är inte det semester?
Fast jag tror inte där svärmar av japaner så här års. Då tror jag mer på tyskarna.
Tyskar finns överallt. Även om (när) vi förirrar oss någon kilometer från stigen djupt inne i regnskogen skulle det inte förvåna mig om det hoppar fram en tjock tysk i tropikhjälm och tyrolerbrallor och vänligt frågar ”können Si emir hilfen, ich finde nicht den Weg zu die Ölstube?”.
Dom är grymma, tyskarna.

 

Tyskar ja. Och infödingar, förstås! Kanske farliga, kanske sånna med spjut och vilda danser.
Men förmodligen inte.



Lever den?
21 juli, 2006, 10:49 e m
Filed under: Bonjour tristesse

När jag var liten hade vi 50 liter vatten som vi lagrade i ett akvarium. I vattnet simmade fiskar. Ett vackert stim neontetror (som små blommor med fenor!), en ilsken röd svärdbärarhane, en algätare (som växte sig så stor att vi fick sälja den till djuraffären) och två guldfiskar.

De flesta fiskarna simmade runt växter, sniffade på stenar och vara allmänt fisk. Men inte Guldfiskarna. Guldfiskarna sprattlade med sina ineffektiva fenor och drev runt, till synes utan mål och mening, ignorerade helt allt annat i akvariet och krockade med glaset med jämna mellanrum. Jag funderade på om de faktiskt såg världen på andra sidan glaset och funderade på den, om dom bara var uttråkade eller om deras hjärnor faktiskt var lika tomma som deras blickar.
Jag kom aldrig fram till någon definitiv slutsats, men jag lutar definitivt åt det senare.

När jag åkte till Stockholm – vår kungliga hufvudstad – häromdagen väcktes precis samma tankar till liv efter åratal av slummer. (Vi har inte haft guldfisk på länge.) I samma vagn som jag satt en ung dam, kanske i 15-16-årsåldern, och hennes mor.
Nu är ju jag i vanliga fall vansinnigt politiskt korrekt och inte den som tar till generaliseringar, men det var verkligen en renrasig fjortis som satt i kupén, av den kaliber man endast brukar finna i mindre landsortshålor. Den satt tyst i säkert 20 minuter, idisslande sitt  tuggummi. Till slut sa mamman, kanske besvärad av den onaturliga tystnaden, något om vad dom skulle göra när dom kom fram varvid fjortisen, uppenbarligen inte kompetent att föra en normal konvsersation, slutade tugga. Dess ögon tycktes under några sekunder vakna till liv under det kompakta lagret ögonskugga och stirrade upprört framför sig innan ett aggressivt ”meh orka!” pyser ut mellan dom glansiga glitterläpparna – som den sista luften ur en punkterad ballong – innan ögonen återgår till sitt stirrande, alltför uttråkade för att ens se döda ut, riktade ut genom tågfönstret.

Jag rös och förfasade mig tyst över dagens ungdom som den blivande stofil jag är.
Och så funderar jag på guldfisken, och fjortisen. Samma frågor.
Jag funderade på om den faktiskt såg världen på andra sidan glaset och funderade på den, om den bara var uttråkad eller om hjärnan faktiskt var lika tom som blicken.
Jag kom aldrig fram till någon definitiv slutsats den gången heller.

Slutord
Jag skulle vilja tacka mina fiskar och min familj för min underbara barndom. Jag vill även tacka SJ, morbror Rut, samt Emma som någon dag senare upplyste mig om att det man har på ögonlocken kallas ögonskugga. Utan er hade denna blogg inte varit möjlig! Tack!

* * *

Det finns för övrigt en sak till jag inte förstår, och om en fjortis mot förmodan skulle orka läsa ända hit får den hemskt gärna hjälpa mig. Hela den här fjortisStilen, att försöka personifiera inre tomhet med hjälp av en osmaklig yta, vad vill  man uppnå? Hur vill man uppfattas?
Snygg? Söt? Cool? Rebellisk?
Snälla, hjälp. Jag förstår inte. 



Tvångstanken
21 juli, 2006, 12:23 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag blivit med tvångstanke.
Förstår inte hur den flugit i mig, kanske genom ett öppet fönster.
Nu finns den där och kliar. Nästan kittlar. Jag känner, så som brukligt är med tvångstankar, att Något Hemskt kommer hända om jag inte utför den. Änsålänge har jag hållit den i schack, men jag känner att den gror och spirar i någon avlägsen hjärnskrynkla och snart kommer att övermanna mig.
Själva tvångstanken går ut på att jag ska gå fram till en liten svensk Paris Hilton-kopia med sin lilla chihuahua och på släpigaste stureplansmanér säga ”Åh vilken uuuuuuuunderbar råtta! Fenomenaaal! Vaaaar köper man sånna? Gucci?”

I den obscenaste varianten av tvångstanken svarar Paris-kopian fisförnämt ”det är en chihuahua” varvid jag svarar med att väsa fram nationalsången, ta hunden och snabbt skutta iväg över torget. (I mitt inre ser jag alltid scenen utspela sig på ett torg.)
Jag känner dock att det skulle räcka med att säga rått-repliken, i nödfall.

Jag tror jag kommer att göra det. Snart. Det kan väl inte vara straffbart?
Ha! Dom små jyckarna är ju ändå mer lämpade som skräckfilmsrekvisita än som posh-accessoarer.
Jag tänker mig att man kan filma djuret i ett perspektiv som förstorar dess groteska drag, datamanipulera så den blir några hundra gånger större & får röda ögon. Filmen skulle heta ”Invasion of the Giant Chihuahuas from Mars” och bli den största sci-fi-skräck-succén sedan ”Invasion of the Giant Spiders” från 1975.

http://www.imdb.com/title/tt0073043/