Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Kortfilm, voodoo och en vision av Musse Pigg
29 oktober, 2006, 10:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nyss hade jag en uppenbarelse igen.
Det var Musse Pigg som kom till mig, som i en dröm.
Hans stora öron skymde solen där de gungade lojt fram och tillbaka. Harkel harkel. Hans osannolikt förargliga falsettstämma dånade så att mina öron till slut vek sig i vördnad, och jag lyssnade på hans ord. Han sa att jag varit lat, och att jag skulle skriva en ny blogg. Tyvärr sa han inte vad jag skulle skriva om.

Det borde han ju veta, om han kollat på nyheterna någon gång sedan 1200-talet, att det går illa om man ger lite otydliga budskap till sina profeter. Det blir bara korståg, häxbränning, terrordåd och elände av alltihop.
Nu har jag visserligen ont om hjärntvättade fanatiska lärjungar som kan utföra mina kosmiska planer, så i det här blir nog resultatet bara en lite ofokuserad blogg.
Men vad tusan, mina planer på världsherravälde ligger ändå på is för tillfället.

Resten av dagen har förflutit utan några större mirakel. Det har snarare varit åt andra hållet, dvs eländigt. Som ett exempel på misären kan nämnas att inomhustemperaturen ligger kring 15 grader. Min arbetshypotes är att det beror på att det blivit kallt ute, men man kan aldrig vara säker. Det kan också vara fråga om sabotage, eller voodoo. Någon kanske vill mig illa? Förmodligen någon i min närhet, som vet att jag är frusen till min natur. Alla är misstänkta.
WC-ankan har kacklat ilsket varje gång jag närmat mig badrummet och jag tycker han ser jädrans lömsk ut med sin böjda hals. Har han voodooat mig är förstås framtidsutsikterna dystra. Jag skulle förmodligen bränna vid vattnet om jag skulle försöka koka pasta.

Nå. Eftersom nuet tycks så vansinnigt eländigt för somliga (mig!) så ska jag nedsänka mig i nostalgins svala pannkakssmet och minnas den gångna veckan.

Det har varit kortfilmsfestival: Uppsala Shortfilm Festival. Hela veckan har det visats block med diverse kortfilm och varje kväll efter mottagningsknegandet har jag masat mig dit och tittat. Det är lättare att se på film och låta andra människor fixa kickar åt en än att faktiskt göra något spännande själv. Dock känner jag att det ligger en liten regissör och lurar i min annars konstnärligt tämligen förtorkade hjärna, jag blir lite sugen på att göra en egen. En jättebra film skulle det bli, som har allt. Plus några, ur story-synpunkt helt omotiverade, dusch-scener med Johnny Depp som givetvis skulle ställa upp pro bono när det handlade om ett så angeläget filmprojekt som mitt…

Oftast hade filmerna på festivalen någonting bra, men nästan lika ofta saknade de något annat. Snyggt gjorda men utan fungerande manus. Bra manus med taffliga skådespelare. Bra grundtanke men dåligt genomfört. Några filmer har varit riktigt dåliga, vissa bara aningen pinsamma, några rätt bra och en hel del faktiskt riktigt bra. (Det värsta är när man ser en riktigt bra/stark/gripande film och det sitter några pojkar/män/hanar på raden bakom och skrattar rått på helt fel ställen, typ när någon i filmen mår jättedåligt. Kom jag att tänka på. Jag var tvungen att skriva det också, så ni skulle förstå vilken särdeles empatisk och trevlig människa jag är.)
Ibland kan jag vara kvar i stämningen från filmen riktigt länge efteråt inte riktigt kunna tänka andra grejer.
Sånt gillar jag. Då var det en bra film. Och några sånna fanns det med.

Filmfestival som sagt. Jag lät mig inspireras av allt festivalande och ordnade Flogsta Boredom Festival i mitt hem idag. Dock uteblev publiken, den enda deltagaren jag lade märke till var faktiskt jag själv. Jag vill dock inte se det som ett misslyckande på något sätt, då jag verkligen haft genuint tråkigt stora delar av dagen.

Nu däremot ska jag sova. Det ska verkligen bli roligt.
Hej sängen. Hej kudden. Hejdå bloggen.

 

 

 

 

 

PS
En dikt till min säng, för att jag tycker om den så mycket:

Kära säng, min bästa vän
jag kan va’ din Barbie om du är min Ken
du är som en godhjärtad gädda
tjo hoppsan, nu måste jag bädda

DS

Annonser


Fraulein Schmidt tackar för sig (Frauleintrilogin del 3 / 3)
26 oktober, 2006, 10:43 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Somliga trilogier förändrar världen. Dom filmatiseras, får folk att sätta på sig spetsiga lösöron och lära sig låtsasspårk.
Andra skrivs ihop i stor hast och glöms bort lika snabbt. 

När det här trilogin filmatiseras, säger fraulein Schmidt, så kommer min roll att spelas av Leila Freivalds.

Nu lämnar das Fraulein bloggvärlden, för att aldrig mera återvända. Hennes nya intresse är brons.



Fraulein Schmidt måste äta (das Fraulein 2/3)
26 oktober, 2006, 12:12 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Lunchtimmen var slagen en grå oktoberdag och fraulein Schmidt var hungrig. Hon lade sina papper åt sidan och tog fram sin lunchlåda. Inne i lådans mörket låg lunchen och väntade. Förra veckan hade hon ätit en gasell. ”Undrar vad det kan vara den här veckan” tänkte Fraulein Schmidt, fast på tyska, hennes modersmål. Med darrande fingrar öppnade hon lådan och gissa om hon blev förvånad när det enda hon såg var ett darrande litet ägg.
Inte kan man väl äta ägg, utropade hon förskräckt, varpå hon åt det lilla ägget. ”Att äta eller att ätas” tänkte hon. ”Det var jag eller ägget”.



Fraulein Schmidt visar sig (das Fraulein 1/3)
26 oktober, 2006, 10:56 f m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Idag visade sig Fraulein Schmidt för mig i en dröm. Hon var lite grånad, mycket tysk och hård som sten. Någon hade placerat henne högt upp på en stolpe, och från stolpen tittade hon ned på mig och sa: ”Du bist ja mein kartoffel. Morgens hast du kein Frühling, leider kind. Jetzt musst du spatziergangen.”
Jag förstod att hon hade sänts för att testa mig, så trotsade hennes tyska befallning och började istället baka. Mjöl och jäst blev till ett bröd, en pumpernickel. Jag lade ned brödet där stolpen mötte marken och väntade.

 



Hej. Jag är trött i huvudet. Nu ska jag skriva en blogg. Vi får se vad den handlar om.
22 oktober, 2006, 10:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Hela veckorna far jag runt som en iller på amfetamin för att spara sekunder och minuter, stressar, testar om det funkar att borsta tänderna på cykeln på väg mot skolan. (Det gör det inte.) Allt för att vinna lite dyrbar fritid när jag väl kommer hem.
Vad jag faktiskt gör med all denna hårt hopjobbade fritid är dock något av en gåta för dom som forskat närmare i ämnet.
Hela veckan går jag dessutom och längtar tills det blir helg, och när det väl är helg, med all den fritid det innebär, blir problemet bara desto mer uppenbart. Nu är den där efterlängtade helgen slut och jag tror inte att jag gjort något varken vettigt eller särskilt jättekul.

Jag vet inte vad jag hade velat göra. Kanske ta på mig mina partystövlar av brontosaurusförhud, gå ut och bli dansgolvets okrönte kung.
Fast jag tror nog inte det. Att det skulle hända är hur som helst lika troligt som att näbbmusen skulle bli utsedd till skogens konung. Älgen förblir the boss. Men med min danstalang skulle alla seriösare försök till snyggdans bara resultera i att jag förvirrat sprang fram och tillbaka över dansgolvet (själv-koreografi är inte en av mina stora talanger) eller stod och såg på hur mina tår gång på gång misslyckades med att vicka i takt till musiken.
Som sagt, det är inte pratygrejen jag saknar. Jag vet bara inte vad jag vill göra, ett mkt frustrerande faktum.

Jag har egentligen inte haft det direkt tråkigt heller.
I fredags kollade vi (Emma, Tobbe, Anna och Johan) på Lost in translation och spelade lite xbox och Pictionary eller vad det var. Det var väl lite trevligt, men inte mycket mer. Dom andra verkade ha roligt, men på nåt vis är jag inte nöjd, trivs inte, en på sätt och vis ensam känsla bland folk som verkar trivas som det är. Jag vet inte riktigt vad som var fel, men allt kändes bara så halvdant.
Vi kollade på en riktigt bra film, men sen var det bara jaha, vad ska vi göra nu. Det kanske är det som är grejen, att jag inte vill Göra en massa grejer, jag tycker det är roligare att bara sitta och snacka om nåt. Det behöver inte vara nån überpretto filmanalys eller så, men bara prata runt om nåt, lite tankar. (Jag vet inte riktigt vad jag försöker få fram, jag låter förmodligen mer son en ofokuserat gnällig tonåring, missnöjd med allt.)
På sätt och vis kanske jag bara är lite för olik dom, jag vet inte. Heh, jag kanske behöver skaffa mig en ny kompis, en allt-i-allo Bästis. Lite åt Per-hållet, fast ändå inte riktigt.  En mkt intressant med o-pretentiös pratochgrubbelperson. Kanske mer åt herrnixonhållet! (Ja han är ju rolig, inte alls typen som skulle ägna en lång blogg åt att gnälla om hur missnöjd han är med allt…)

Egentligen ska jag nog inte klaga så mycket. Så ensam är jag faktiskt inte och så tråkigt har jag inte. Lördagen kändes bättre (ny film med Emma), och ensamhet är relativt.

Om jag känner mig riktigt ensam nån gång hjälper det dessutom att tänka på pinto-jättesköldpaddan.
Pinto-jättesköldpaddan är en sköldpaddsart som ansågs utdöd fram till 1971 då man upptäckte ”Lonesome George”, en ensam pinto-hane i Stilla havet. Han letade efter fler av sin sort, men varken han eller någon annan har lyckats hitta någon.
Förmodligen är han den sista överlevande av sin art.
Då är man ensam.

Nästa vecka tänker jag hur som helst inte vara så tjurig, då är det nämlich dags för kortfilmsfestival. Givetvis har jag Stora Festivalkortet som berättigar till ett obegränsat antal filmvisningar. Jag och Emma köpte vars ett, och Per & Co köper säkert lilla. Hanna och Tobbe lär kolla på nåt, kanske Anna och Johan också.
Sehr gut.

Mvh

Gnällsson



En vajande skog av penisar
17 oktober, 2006, 8:56 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Det var en gång en stadsdel lite utanför Uppsala. Stadsdelen hette Flogsta. Den bestod av 12 tämligen oestetiska betongkolosser, hädanefter betecknade ”hus”, samt en ännu anskrämligare barrack vari den lokale ICA-handlaren bedrev kommers. Här och där stod tallar.

“Studentstaden” kallades det bostadsbolag som bossade över ghettobebyggelsen. Studentstaden är först och främst kända för att dom nu efter Sovjetunionens fall har norra halvklotets största byråkratiska organisation. Det är kanske inte lika många som känner till deras kärlek till information, vilket är skälet att jag nu ska upplysa er om den.

Studentstadens kärlek till information är alltså stor, man tycker att det är viktigt med information. Må vara att man gladeligen struntar i fastighetsunderhåll, sällan städar trappuppgångarna och vintertid låter temperaturen sjunka under 10 grader inne hos hyresgästerna, men när det gäller information kompromissar man aldrig.

En välinformerad hyresgäst får gärna vara lite frostskadad, tycks filosofin lyda.

Hyran har under de senaste åren blivit allt högre, men så har också informationen blivit allt bättre. Idag när jag kom hem efter min arbetsdag fanns ett anslag på husets port som informerade mig om att ett elavbrott var att vänta under morgondagen. Detta var helt i sin ordning, skrev man, men man skulle fortfarande betrakta ledningarna som spänningsförande. ”Så synd, då får jag inte sticka fingrarna i kontakten imorgon heller” tänkte jag uppgivet.

Sedan gick jag in. Till min obeskrivliga glädje hade föredömliga Studentstaden även denna gång varit nog med sin information. På husets andra port satt ett identiskt anslag, precis som på dörren till hissen, tvättstugan, soprummet och på anslagstavlan.

När jag, mer välinformerad än någonsin, steg in i hissen överrumplades jag av inte mindre än sju informationslappar – alla om det förestående elavbrottet. En bräckligare person hade kunnat knäckas, men jag fann mig snabbt och räknade dem. En på dörren, en till två på vardera av de tre väggarna samt, vilket var det som imponerade mest på mig, en informationslapp fasttejpad i hissens tak.

När kommit upp till rätt våning såg jag att det fanns lappar uppsatta på de båda korridorsdörrarna. Det svartnade för ögonen. Jag blev en smula yr – min hjärna var inte redo att ta in mycket mer. Efter denna veritabla orgie i information nådde jag slutligen mitt informationsmässiga klimax när jag i min brevlåda fann ett prydligt hopvikt papper från Studentstaden. Det var, visade det sig, information om att ett elavbrott tydligen var att vänta under morgondagen.

 

Dom har ju humor i alla fall, Studentstaden.



Rapport från fronten
16 oktober, 2006, 10:53 f m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Er reporter från Den Bistra Verkligheten, herrnixon, är nu ute på psykiatriplacering.
Det börjar bra: dom har tilldelat mig ett rum, en kopp té samt en dator, via vilken jag nu skriver dessa überintressanta rader. Snart ska jag få ett överfallslarm också.
Folk tycks tro att jag faktiskt ska vara här och insupa kunskaper om psykiatriska problem, men givetvis är jag först och främst en bloggare, och således sitter jag här och skriver istället. (Det skulle också kunna bero på att jag har en timmes schemalagt Ingenting.)

Vi är tre från klassen på mottagningen (en slapp, en ambitiös och en herrnixon) (visst lät det lite som ”en norsk, en tysk och en Bellman”?), och så två psykolog-studenter. Eftersom psykolog-studenterna varken hade FreudSkägg, vild blick eller började fråga mig saker om min barndom utgick jag ifrån att dom trots allt kanske var som folk. Den uppfattningen höll i sig i ungefär tio minuter tills en av dom, under brandsäkerhetsgenomgången, frågade om man skulle ta med sig sin patient ut om det började brinna.

Över huvud taget var brandsäkerhetsgenomgången rätt underhållande. Det var länge sedan jag hört en så lång utläggning om skumpulverbrandsläckarens förträfflighet. ”Det ä bara å häng av den frå väggen, dra ut spinten och spruuuuuuta.”
Jag är ju inte den som tvivlar på brandsläckares funktionalitet ens i vanliga fall, men nu är jag nästan frälst.  Jag funderar på att skaffa mig en tam brandsläckare hemma. Den duger väl som sällskap om inte annat, och om jag ska ordna ett foam-pary nån gång kan jag tänka mig att den är helt oumbärlig.

Nej, milda makter, nu är det visst dags för mottagning snart.