.
Forskningsmånad. Umgänge med statistikprogram. SPSS. De senaste fem timmarnas arbete bortkastat. Jag är i affekt.
Men jag har upptäckt att om man tar hissen till våning 3, smyger in på mottagning B, navigerar sig fram till deras postrum och letar till vänster finns en förpackning ballerinakex. Jag stjäl! Två stycken.
I en torftig miljö är också ett litet byte en stor tröst.
.
Eftersom det förra inlägget var så dystymt känner jag att det är läge att skriva något i dur. Att jag då väljer att skriva om jobbet kan tyckas ostrategiskt, för så spännande är det inte att jag återfallit i forskandet sedan igår. Eftersom det var över tre år sen (-ish) jag höll på med det sist, och eftersom min hjärna har en lagringskapacitet i nivå med en dator från tidigt åttiotal, kan dessutom andelen som jag kommer ihåg, av allt det jag borde komma ihåg, mätas i promille.
Men jag har alltså börjat ”forska” igen. Igår kunde det varit ett aprilskämt, men ack, eftersom jag var där idag verkar det inte vara så. I eftermiddags vågade jag mig in på mailkontot som legat i dvala några år, och läste faktiskt fyra av de 987 mailen som trofast legat och väntat på mig.
Kommer jag att läsa fler imorron? Är det här internets bästa cliffhanger? Den trogne läsaren får se.
.
Filed under: Bonjour tristesse
Jag har varit ganska sjuk. 2013 blev jag opererad två gånger, var sjukskriven drygt fyra månader. Sen dess har det funnits bättre och sämre perioder förstås, men i år har det ändå varit om än inte helt bra så åtminstone stabilt bättre. Fritid och arbete och livet har, som det brukar, fortsatt.
Människor har ju en förmåga att anpassa sig till det mesta, och jag har tänkt att jag har blivit vän med livet som det ser ut nu. Jag har förstått hur det jag varit med om rent praktiskt kommer att påverka mig, tänkt färdigt på vilka saker jag har gått miste om och vilka saker jag inte kommer att kunna göra, men också, desto viktigare, tänkt på allt det som jag faktiskt kommer att kunna göra, och allt som kommer att vara som vanligt. Vilket faktiskt är det mesta.
Men så blir det sämre igen, och det känns så mycket jobbigare än jag hade föreställt mig att det skulle göra. Det är inte smärta som gör mest ont, och det är inte något av det andra kroppsliga heller. Det värsta är just oförutsägbarheten. Att inte kunna veta hur det kommer att vara om två veckor, två månader, två år. Att inte kunna se framåt och ens planera vad jag ska göra till sommaren utan att jag inom mig skakar på huvudet och tänker att alltihop känns onödigt, när jag inte har en aning om vad som kommer att fungera då. Att inte veta, men samtidigt att veta att det inte bara påverkar mig utan också dem omkring mig är otroligt frustrerande, och jag kan inte ens försöka beskriva hur trött jag är på det.
Att stiga upp är något plågsamt. Det som ändå kan få mig att kasta av täcket är tanken på att få sörpla té och läsa morgontidningen. Och ibland, som i den här testet av husdjur, visar sig DN från sin allra bästa sida! Man måste säga att det fullkomligen svämmar över av både sakkunskap och empati, även om underrubriken ”se upp för oväntade kostnader” kanske avslöjar något om var redaktionens prioriteringar ligger.
Först ut i testet är alltså djuret huskatt. De är tydligen uppfinningsrika. (Jag kan inte komma ihåg att Molly någonsin uppfunnit något här, men hon är inte så klipsk ens för att vara katt, så jag köper ändå deras bedömning här.) Det känns ju givet också att det under ”Nackdelar” listat att de inte dör så fort. Jobbig egenskap, helt klart.
Man ba (eftersom man är van vid att ha sländor) döööör den aldrig?
och katten ba nä jag är ett långt åtagande
och DN:s ekonomiredaktion ba vi är verkligen rätt gäng att recensera husdjur.
Filed under: Succé | Etiketter: bli rik, dvärgar, hobbit, kortvuxna, Smaug
.
Jag har ju tidigare hyllat New Line Cinema för att de lyckas få till inte mindre än tre långfilmer ur den lilla hobbitboken, och dessutom tipsat dem om fräscha sätt att bygga vidare på franchisen.
Men för att tilltala en lite seriösare målgrupp tror jag det är dags att lämna äventyrsgenren och göra:
Att ta godis från barn anses det ju allmänt lite snett på, men att sno guld från dvärgar tycks vara mer acceptabelt, rent av något som det är helt pk att göra filmtrilogier om.
Blir nu den här spinn off-filmen succé är det lätt att föreställa sig sequel-potentialen. Gör bostadskarriär med Smaug! känns givet, och deras kreativa marknadsföringsfolk kan säkert komma på högvis av potentiella blockbusters.
.
Nästa gång tror jag det blir en blogg om tandkräm.
.
.
Jag vet, jag vet. Det finns evidens för att KBT fungerar mot både det ena och det andra. Men ibland (allra helst efter en heldag på KBT-utbildningen) kan jag inte komma ifrån känslan av det egentligen bara handlar om manualiserad förnumstighet.
.
Filed under: Fisk, Kulturkoftan | Etiketter: 12 years a slave, Filmen rekommenderas inte enbart för att jag har en crush på Benedict Cumberbatch, Fisk, gollum, hobbit, landstinget
.
Fram tills igår satt jag och skrev på en självbiografisk bok om min första tid i landstingets tjänst, med arbetsnamnet 5 Years a Slave, men så igår såg jag 12 Years a Slave på bio istället, och insåg att det var lika bra att lägga bokprojektet på is. Eftersom 12 år är fler än 5 känner jag att det är rimligt att filmen får mer medialt utrymme, och eftersom den dessutom var riktigt bra vill jag inte gärna knuffa ut filmen ur rampljuset genom att ge ut min (länge emotsedda) självbiografi. 12 years rekommenderas hur som helst.
Men kanske ändå att jag gillar hobbitfilmer och sånt bättre. De innehåller ju, liksom 12 years, De onda och De goda. Och dessutom dvärgar som grädde på moset, det måste man gilla! (Det produceras alldeles för lite dvärgfilm).
Att filmbolaget dessutom har kavlat ut en hobbitsagobok till inte mindre än tre långfilmer ska de förstås ha all cred för, och som ett bevis på min tacksamhet tänkte jag ge dem ett tips på hur man kan krama ännu fler filmer ur franchisen! Tex genom att spela in:
.
.
I forntiden levde människorna utan kök. Man var jägare och samlare. Man jagade mammut och klubbade gnu, vad man samlade på är mer oklart. När jag var lite samlade jag på kapsyler, men det gjorde inte forntidsmänniskorna. De kan ha samlat på stenar, eller vackra löv. Men utvecklingen gick frammåt (vilket ju ligger i ordet utveckling), och istället för att hålla till godo med lägereldar byggde man hus med kök.
I detta lyckliga kökens tidevarv levde jag fram till förra veckan. Dessvärre visade det sig då att diskmaskinen (kanske hade den blivit en smula till åren?) drabbats av inkontinens och i smyg småskvätt vatten under skåp och lådor. Oklart hur länge den lömska hushållsmaskinen pinkat revir under köksinredningen, men tydligen var hela golvet genomfuktigt. Plötsligt svärmade lägenheten av hanterverkare, och vips var både golv, skåp och bänkar, liksom möjligheten att laga mat, borta.
Den dietära krisen var ett faktum. Yoghurten i kylskåpet tog snabbt slut, och frågan väcktes vad man egentligen ska leva av när man berövats sina möjligheter att röra ihop en fiskaladåb eller annan adekvat föda.
Historiker, och ledarskribenter, säger ofta att man bör lära av historien, och det är det jag försöker göra nu. Vad kan de gamla jägar- och samlarsamhällena lära mig om hur man klarar sig utan kök?
Sedan jag till frukost slukat det sista av drottningsylten har jag suttit vid fönstret och spanat efter något att jaga eller samla. Det ser inte ut att finnas mycket att samla förutom snö, och jag tvivlar på att en snösamling skulle vara till stor hjälp här.
Efter att ha läst DN förstår jag dessutom att det nog ligger i min natur som man att jaga snarare än samla. Men även om klimatet här tycks mammutvänligt har jag inte sett några. Ej heller gnu. Jag har sett ett tvåbent djur röra sig fram längs gatan, men det såg magert ut, troligen inte värt besväret. På hustaket mittemot sitter en svart fågel, men jag är ärligt talat tveksam till om jag ska börja samla på sådana, och om jag – i mitt av svält försvagade tillstånd – faktiskt skulle kunna övermanna den.
Framtiden känns osäker, att få uppleva morgondagen en from förhoppning snarare än en självklarhet. Kanske finner jag på något sätt att fånga föda, kanske blir detta slutet för Institutet för Vardagsnära Upplevelser?
Fortsättning följer.
.
Filed under: Bonjour tristesse
Även om det, sett till konkreta resultat, inte gått så bra för kamrat Barack gillar jag honom. Dessutom ger Obama-administrationen bra svar på relevanta frågor, som när frågan om inte amerikanska militären borde bygga en Death Star får ett officiellt svar från vita huset!
(Det är annat än vår kära blå Allians. Svar på frågor är inte deras grej, och det här gör mig nästan mer irriterad än att det inte blir någon dödsstjärna. Irritationspriset tar dock det här. Frust.)
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter: "•Useful for testing Geiger counters and performing nuclear experiments", det oväntade, jul, uran
Att göra vissa lite oväntade saker, åka buss naken till jobbet exempelvis, skulle resultera i en hel del uppmärksamhet. Andra, minst lika oväntade saker, skulle passera obemärkt förbi. Nu tänker jag till exempel på att skriva ett blogginlägg efter drygt åtta månaderns tystnad.
Förstår man sig på mekanismerna bakom sådana här saker, varför det blir si eller så, kan man bli PR-konsult. Jag är inte PR-konsult, men så har jag har heller inga ambitioner att förklara varför det är på dette viset.
Istället tänkte jag belöna dig, käre potentielle läsare, med ett julklappstips såhär dagen före julafton. Om den inte faller mottagaren på läppen är jag lite sugen.
Filed under: Bajs | Etiketter: hej igen, Nu är det väl revolution på gång?, _idén är snodd men bra
Bäste Fredrik Reinfeldt!
Jag önskar inte alls att vi kunde byta skinn en dag, jag vill egentligen bara säga tack. Deklarationen kom i veckan, och jag fick syn på raden märkt ”Jobbskatteavdrag”. Tack för att jag, som verkligen behöver det, får nästan 22 000 kronor. Tack för att jobbskatteavdraget står angivet, i kronor och ören, på deklarationen så att jag förstår precis hur tacksam mot regeringen Reinfeldt jag ska vara.
Men såklart är det inte bara du, käre Fredrik, som ska ha ett tack. Jag vill även passa på att tacka alla andra som gjort att jag har kunnat få några tusenlappar extra:
Tack alla dagisbarn som trängs ihop i allt större grupper för min skull, tack alla patienter som i sjukhuskorridorer, eller inte blir inskrivna alls, för att det inte finns sängplatser, tack alla skolelever som står ut med allt färre lärare, tack alla undersköterskor som jobbar accepterar en ingångslön på 18.000, tack alla gamla som snällt blir inlåsta om natten för att spara personal, tack alla asylsökande som är schyssta nog att åka hem igen för att inte belasta staten, tack alla utförsäkrade fas treare som lever på existensminimum, tack alla utförsäkrade långtidssjuka!
Men, förstås, framför allt ett stort tack till Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som vet hur man prioriterar i en statsbudget!
Jag lovar dyrt och heligt att bättra mig inom en vecka! Men eftersom jag uppenbarligen inte kommit mig för att skriva något enda inlägg januari 2013 så bjuder jag åtm på en länk till min (numera) favorittidning, Värnamo Nyheter. (Pass på, det här inlägget kommer att försvinna när jag fått ändan ur vagnen och skrivit något själv.)
Många i sjukvårdsbranschen brukar prata om hur fascinerande och imponerande kroppen är. Att lilla tarmens yta (om man vecklar ut den) är stor som en fotbollsplan, att hjärnan har 10 000 000 000 000 000 synapser (typ), att hjärtat pumpar ut 7200 liter per dygn och så vidare.
Det jag är mest imponerad över är att min kropp kan producera så mycket snor. (Och det gör den.) Jag skulle tro att min ändå ganska lilla näsa presterar nästan som ett hjärta där. Möjligen bara 6000 liter per dygn, men ni fattar.
.
Kom just hem vid 22:30 för att upptäcka att Whitney Houston dånar på repeat från någon granne. Hade det varit Povel eller för all del Snoddas hade jag misstänkt lomhörda damen (och direkt förlåtit min favvolady), men nu riktas misstankarna mot ungdomarna en våning ned istället.
Häromdagen såg jag ett tal av Adolf H på TV, och jag tror att det röstläget kan vara lagom när jag strax går ned och ber dem stänga av. (Note to self: bör komma ihåg att inte avsluta mitt tal med att heila.)
PS
Jag ska SJ-pendla till KI genom ny nysnö imorron, dvs jag har legitima skäl att tycka synd om mig själv och skriva suragubbbloggar.
.
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter: Hade jag inte redan varit övertygad om att mina facebookkontakter var icke-rasister hade jag kanske t o m försökt få ihop en upprörd status update inkl. länk till lämplig Almqvistartikel/klipp
.
Jag tror inte att jag är ensam om att vara väldigt trött på personfokuseringen i politisk rapportering, även om Sverige förstås ligger efter USA. Jag tycker för all del att den här Barack verkar vara en reko kille som jag gärna kunde ta en fika med, men jag har väldigt svårt att förstå hur hans glada familj, söta hund eller kyrkotillhörighet skulle kunna vara relevanta nyheter för någon.
Här tycker jag också att det lätt blir lite mycket personfokus på bekostnad av sakfrågor (och för all del för mycket sakfrågefokus på bekostnad av ideologiska diskussioner), så man skulle kunna tro att jag skulle sucka lite trött åt hela Almqvist-grejen. Men icke! Istället blir jag genuint illa berörd av klippet, men tänker samtidigt att det här är best of personpolitisk rapportering.
Och jo, jag inser att 85% av Sveriges befolkning redan vet att SD är ett rasistiskt parti och tänker old news!, och att någon enstaka procent säkert inte alls tycker att Almqvist gjorde något fel. Men det finns trots allt en hel del människor (nästan var tionde!) som faktiskt kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna, vissa säkert för att de har köpt bilden av Nya Snälla Sverigedemokraterna, och allt som kan få dem att inse vad partiet de skulle kunna rösta på faktiskt står för är både bra och otroligt viktigt.
Men innerst inne tänker jag att det inte bara är nyhetens eventuella påverkan på opinionssiffror som gör att jag plötsligt tycker att det är så bra med personpolitisk rapportering här, trots att jag ju verkligen brukar ogilla det. På något sätt tror jag att det behövs just med SD eftersom det är alldeles för lätt att smyga in rasistiska, sexistiska och allmänt intoleranta värderingar bakom prydliga kostymer och låtsad saklighet. Och just p g a det tror jag att en sån här nyhet är ett mycket bättre sätt att få potentiella SD-väljare att förstå vad det är för parti de faktiskt överväger att rösta på än tio (ofta för snuttifierade) politiska debatter, där SD lätt framstår som så mycket rumsrenare än vad deras parti faktiskt är. (Och med risk för att låta elitistisk tror jag att just SD:s potentiella väljare inte i så stor utsträckning lyssnar på sådana debatter, medan en sån här nyhet nåt ut så mycket bättre.)
Så Erik Almquists person är egentligen fortfarande helt ointressant, men filmklippet sätter fingret på attityder som, gissar jag, är väldigt vanliga inom SD på ett sätt och med en trovärdighet som annan rapportering skulle ha svårt att göra.
Så ja ba myser och hoppas på att de har halverat sitt väljarstöd lagom till nästa SIFO-mätning.
.
PS
Beklagar ev. chock som kan ha uppstått till följd av att det kommit två blogginlägg på två dagar! Det kommer med största sannolikhet inte att behöva upprepas.
.
Institutet för Vardagsnära Upplevelser 