Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Imorgon börjar Arbetet. Jullovet är slut och nästa termin är 40 år lång. Den kallas arbetslivet och är i allra högsta grad obligatorisk. Det känns sådär.

Ute blåser det en del hör jag. Det däremot känns bra. Stormen Tuva viner och står i, hon verkar väldigt motiverad. I hemlighet hoppas jag på att en mängd stora träd ska blåsa ned på strategiska ställen. Ett ska blåsa ned och obarmhärtigt krossa min cykel. Ett antal andra nedblåsta träd ska ödelägga stora delar av Uppsalas kollektivtrafik. Egentligen kanske det bästa vore om Tuva helt sonika blåste ned ett superstort träd som blockerade ingången till huset.
Poängen med allt detta är förstås att jag skulle slippa gå till jobbet imorgon. Jag skulle gott kunna sitta hemma någon dag till, gnaga på mitt nutellaförråd och vänta på att superträdet som blockerade porten röjdes bort. Det vore trivsamt att vara lite i nöd sådär. Lagom mycket nöd.

Fast egentligen jag vill jobba, innerst inne vet jag ju att jag njuter av ledig tid om den har ett väldefinierat slut någonstans. Jag gillar bara inte tanken på att det där slutet är nu, om nio timmar. Slutet passar alltid bättre några dagar längre fram.

Tillägg 00:14
Nu är det imorgon. Tyvärr sover jag inte då jag ikväll saknar de mest rudimentära sovarskillz. 
Appropå Tuva och naturkatastrofer och annat som kan göra att jag slipper ta mig till jobbet imorgon vill jag komma med ett tillägg. Utöver det önskvärda träd-scenariot beskrivet ovan skulle det även gå bra med ett vulkanutbrott eller en översvämning, eventuellt också en syndaflod. Tyvärr är det dock knapert med aktiva vulkaner i uppsalatrakten , så kanske är det en syndaflod som gäller. Det skulle på sätt och vis kännas befriande. Jag skulle kunna knåpa ihop en liten ark och segla iväg. Ta med köksmyrorna, pierre och lite goa kvalster och börja om på nytt (tyvärr då utan zebror och giraffer och andra kändisdjur som är svåra att få tag på).
Nu ska jag sova och drömma synnerligen syndiga drömmar så att den där floden kommer igång.

Dagens (önske-)diagnos:

Livet är ju, som alla vet, också ett slags projektarbete. Folk sliter och jobbar, ibland hjälps de åt, de försöker få det färdigt. Själv sitter jag bara funderar på disposition och innehållsförteckning och kommer liksom inte vidare. ”Var det bra såhär?”

(Ja, just det, ibland har jag inget annat för mig och skriver kvasipretentiösa bloggar också.)

Dagens diagnos:

Ja, det handlar förstås om uppsatsen igen. ”Projektarbetet.”
Uppsatser är ändå en rätt tacksam form av självplågeri, lite som att föda barn. Man känner sig tillochmed stolt efteråt, håller upp den med båda händerna framför handledaren och utbrister ”titta, det blev en… uppsats!”.

Har fortfarande inte bestämt vad det ska ha för titel dock. Jag tror att dagens bloggtitel inte riktigt håller måttet.

Dagens diagnos:
 

Det var senast jag var och tränade som jag såg henne. Supertanten var i 60årsåldern, tämligen tunn och hon for som en virvelvind mellan träningsmaskinerna. Men det var först när hon väl bänkat sig som showen satte igång. Hon tog i, grimaserade, svettades och hejade på sig själv med ivriga ”komigendå!” och ”ta-iii-nudå!”. Sedan ilade hon, brett leende, till nästa maskin.
Jag bara tittade, och blev alldeles glad.

(För övrigt blir det kvällskurs sedan idag. Eller ikväll då. Whoo!)

filipin

Utmaningar är knepigt. Jag har under en månad levt under en avsevärd mental press då jag borde skriva ihop en 7-punkts-önskelista, och nu kommer den till slut. (Nu ska det dessutom bli roligt att läsa utmanarnas listor som jag inte vågat läsa innan, det är ju lätt att bli påverkad och vilja sno ngn punkt…)
Jag är för övrigt inte helt säker på om jag ska tycka att sju önskningar är lite för få eftersom det finns en massa saker jag önskar, eller om man ska vara mkt tacksam för hela sju önskningar. (I praktiken är jag nog mest bitter över att de inte kommer att infalla.)

”Följande regler gäller: ”Det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.””

1. Frid och fred och snälla barn som inte svälter eller släpper ut koldioxid. Så har jag betat av det där obligatoriska.

2. Att läkarjobberiet ska funka. Dels att jag ska tycka det är kul och ha talang för det, dels att jag faktiskt ska kunna hjälpa folk. Förstås. Fast känner man att man misslyckas med det lär det ju iofs inte vara kul. Nåja. Den önskningen gäller fr.om. nästa vecka och 40 år frammåt.

3. Att folk blev snällare, mer ansvarstagande, empatiska, tänkte lite frammåt, lämnade bilen hemma och på det stora hela inte var så dumma i huvudet. Alternativt att jag fick lägre krav på folk.
Fast det är faktiskt inte alls så illa som det låter. Jag har lätt att tycka om människor men svårt att tycka om mänskligheten.

4. Att ha en sak ogjord. Jag har inga avsikter att skriva vad det var här, men det är utan tveksam det dummaste jag gjort. Det drabbade tyvärr inte bara mig, och definitivt inte mig hårdast. Förlåt.

Nu vet jag inte om jag vill så mycket mer, avdelningen saker-jag-inte-kan-göra-jättemycket-åt är slut. Följande tre blir som en slags diffusa och försenade nyårslöften jag önskar att jag kommer uppfylla. I praktiken blir det nog ngt mer halvhjärtat.

5. Göra mer saker. Träffa folk som jag nog skulle tappa kontakten med annars och inte hemmaslöa fullt så mycket som jag brukar. Fast jag ska hemslöa också, jodå. Det är ju en av mina stora hobbies.

6. Öka min prettokulturfaktor. Inte för sakens egen skull såklart, men när jag väl går på teater eller konstutställningar eller så brukar jag tycka det är roligt, men jag gör det på tok för sällan. Bättring herrnixon!
Dessutom ska jag läsa minst en bok av Heinrich Böll (Doktor Murkes samlade tystnad) och en av Eyvind Johnson (valfri).

7. Bli snäll(are). Mot Emma, kompisar, korridorare, föräldrar, patienter, små amfibier såsom lövgrodan, mot små tanter som ska över gatan, snällare i största allmänhet. Jag tror iofs att jag redan är tämligen snäll, fast det där är något man behöver jobba med. Tänka på.
Ordet snäll låter för övrigt fruktansvärt ocoolt. Det är bra. Världen vore sannerligen ett bättre ställe om folk var lite ocoolare.

Yeah. Jag klarade att skriva en lista.
Snart kommer en till. En lista på potentiella kvällskurser i universitetets regi.

Jag har nämligen identitetsproblem. Uppenbarligen är jag inte en riktig student längre, i nästa vecka börjar jag som sagt jobba. Man kanske kan tro att det inte framstår som alltigenom trevligt att påbörja det 40åriga kapitlet av livet som består av idogt arbete (med små små semsterpauser). Det gör det inte heller.

Hur som helst, i syfte att ignorera det uppenbara, ska jag läsa någon sorts kvällskurs och låtsas att jag fortfarande är student. (Egentligen, kanske det ska tilläggas, så läser jag nog mest en kvällskurs för att det är roligt och är väl inte helt missnöjd alls med att börja jobba även om jag uppenbart är mest konstruerad för att sitta och slöa och dricka te.) Fast med min patologiska beslutsångest är det inte lätt att välja. Plus att jag är lite sent ute.
Tänkbara kurser-lista:

Naturvetenskap och kön
Livsbetingelser i universum
Miljöetik
Världens tillstånd och individens ansvar: att leva inför andras lidande
Människan och naturen

Elvis är stor, men min beslutsångest är större. Skulle någon händelsevis ha läst ngn av kurserna och kan rekommendera / avråda från dem så skriv för all del en kommentar. (Det är inte frivilligt.)
Förmodligen blir det ngn av de 3 översta, om det inte är för sent att anmäla sig. Kanske blir det två av dem från början och ett avhopp.
Man får se.
Nu får man mat. (Om man lagar den.)

Tillägg 28/1:
Hah, jag verkar bli insläppt på åtminstone två av kurserna. Mohaha. De vet inte vad de ger sig in på.

Smekmånaden efter examen är slut nu. Vardagssmåttigheten har tagit över, och diverse otrevliga bestyr har uppenbarat sig. Fy the bubble. Förresten var det en smekfyradagarsperiod.

Framförallt är det mitt sisyfosartade projektarbete som gjort sig påmint. Det har lugnt legat och lurat på hårddisken i någon månad nu, bara spridit sin ondska till omkringliggande filer (vilket kan förklara att Civilization 4 inte fungerat som det ska). För någon dag sedan började det lukta lite unket i rummet och jag förstod direkt att det var projektarbetet som hade börjat vakna till liv igen. Sedan dess har jag suttit som en speedad galärslav och pickat på tangentbordet (sen ska det kanske inte avslöjas att minst hälften av tiden har jag arbetsrymt och skrivit dumheter till folk på facebook).
Går det framåt med arbetet? Nej, det gör det inte. Typ.

Projektarbetet har ett syfte och en frågeställning och framförallt så har det en osviklig förmåga att göra mig grötig i huvudet och inkapabel att formulera ens de mest rudimentära meningar. Jag har lyckats klämma in vad David Hume (en gammal go engelsk filosof som är förvirrande lik killen på hundralapparna förutom på en bild där han har turban) tyckte om ostron, vilket kanske får ses som en bedrift med tanke på projektets ämne, men annars är det inte mycket att vara stolt över. Jag har producerat så stora sjok av ordbajs att även den mest talföre politiker skulle låta sig imponeras. (Fast det där var dumt skrivet. Egentligen gillar jag politiker, på det stora hela. Det är snarare så att folks politikerförakt spär på mitt inte helt obetydliga folkförakt…)
För övrigt gillar jag herr Hume, han verkade smart. Synd att han är så död.

Nåja, åter till projektarbetet och hur tusan det ska bli färdigt.
Det sägs ju att om man sätter 1000 apor framför varsin skrivmaskin i 1000 år kommer någon av dem till slut, av en ren slump, skriva en Shakespeare-sonett. Får de sitta där 1000 år till kanske de knåpar ihop ett redigt drama också.
Jag tänker att samma metod måste funka med ett projektarbete så jag har provat att ställa min plastic (spar-)gris och min vackra stålgroda vid tangentbordet och hoppats på att de ska få till något bra. Tyvärr är de sjukligt blyga inför tangenterna och har knappt skrivit ett ord. Nyss hjälpte jag dem på traven och lät grisens tryne och tangenterna mötas i några produktiva bonk-bonk-bonk, men tyvärr med ett mycket magert resultat. (”ddghghjkjjhjhhgdcxfghjkl” skrev han, grisen som tycks ha ungefär lika mycket talang som Shakespeares navelludd. För övrigt skulle David Hume, min nye idol, piska Shakespeare på alla sätt om de skulle battla, det vill jag bara ha sagt.) Synd att grisen var helt värdelös på att skriva i alla fall. Grodan har jag inte provat än.

Talanglös gris, stålgroda i bakgrunden

Kanske får jag skriva mitt projektarbete själv trots allt. Ämnet är medicinsk etik & syftet är för övrigt att luska ut om det finns tillfällen då livet är sådant att det faktiskt är rationellt att föredra döden, dvs om det finns tillfällen där självmord (eller för all del dödshjälp) är en bra utväg. Ett tungt ämne. Jag har funderat länge och väl om projektarbetsskrivning inte kan vara ett sånt tillfälle, men kommit fram till att ändå inte är Så illa.
Så nu ska jag skriva lite.

Jag sitter och tittar lite på skärmen och funderar på vad jag ska skriva. Nyss tittade jag på en liten plastfigur som låg under skärmen, men han inspirerade inte så mycket. Vi får se vad det blir.
Uppenbarligen överlevde jag både festen och examensceremonin i vart fall. Festen var åtminstone måttligt festlig och ceremonin ca som jag beskrev den, minus gnuerna.

Efteråt for jag, Emma, mamma och (!) pappa samt B & B iväg och middagsfirade på ett jättemysigt ställe vid kusten.  Jag är inte lagt åt det sentimentala hållet, (nåja, inte så mycket i alla fall), men jag blev riktigt rörd av att de kom och hade fixat det jättefint och allt de sa. Nästan att jag släppte en liten tår, fast det var det nog ingen som märkte, de medverkande får väl bli förvånade över att läsa det här istället. Kändes konstigt att träffa mamma och pappa samtidigt också – på sätt och vis bra, på sätt och vis sorgligt. En melankolisk känsla av att allt kunde, och kanske borde, varit annorlunda även om jag inte har några förhoppningar om att det ska bli det.

Men på det hela taget var det mycket mer tjo! än snyft.
Jag och Emma sov över och blev sådär lagom bortskämda: hällda choklad på och masserade, serverade finmat och hotellfrukost. (Det kan inte hjälpas, det bästa med hotell är alltid frukosten.) 

Sen tog vi nattåget till Kiruna, åkte vidare till Jukkasjärvi och tittade på is, kände på is (den var kall) och sov till och med på den. Det där ishotellet är faktiskt något av en upplevelse, och jag har fått oändligt mycket större förståelse för hur eskimåer och torskblocken i ICAs frysdisk har det till vardags. Jag är definitivt inte konstruerad för att leva mitt liv i 15 minusgrader, men det var riktigt mysigt en natt.

Nu då?
Nu är jag ju vuxen, förväntas klippa mig och skaffa mig ett jobb. Faktum är att jag har gjort bådadera mer eller mindre nyligen. Frisyr och arbetsuppgifter (+ listan jag lovat göra) får ni allt fnula på ett tag till, nu ska det nämligen göras annat än bloggeri. Känner mig fortfarande lagom latitud-jetlaggad sen allt resande.

Men tack tack tack för alla grattis!

/er vän polarresenären

Dagens diagnos:

Imorgon ska jag bli jag en stor pojke, jag tar nämligen examen.
Det är lite märkligt. Ibland känns det hur lugnt som helst, ibland som om jag snarast fått examen i ett Kelloggs-paket och inte har koll på hur man behandlar ens en simpel snuva och sannerligen inte borde ges ansvar för riktiga patienter.
Jag måste helt enkelt lära mig livsviktiga läkarskillz som att låta grymt säker på något som jag bara har ett vagt hum om. Men det ska nog lösa sig.

På kvällen är det någon slags examensfest och på lördag en grandios ceremoni i aulan. Hela tiden är man mycket finklädd och mycket glad och firar att allt har varit så roligt och att man är så duktig att allt ska bli så bra. Hej och hå. Vi ska, enligt ett väl inövat mönster, defilera in i universitetsaulan under publikens ovationer. Gyllene konfetti kommer att falla från ovan medan vi tar plats framme vid scenen. Därefter kommer Universitetets Sju Heliga Gnuer sväva in och bräka nationalsången samtidigt som rektorn, märkligt nog iklädd Georgiens folkdräkt, kompar dem med sin mongoliska strupsång.

Efter att han sedan river av en snabb ballongdans och rituellt trollar fram Den Åttonde Gnun ur sin rektorshatt får vi diplom.
Nej, nu överdriver jag lite men det ska visst bli högtidligt värre. Somliga är mycket uppspelta och glada. Jag, M och P är möjligtvis inte lika uppspelta, men fira ska vi ändå. Middag och bal, man har inget val. Ceremoni med universitets stormogul, kan ändå vara lite kul.
(Poetisch rimmat av mig där måste jag tillstå.)

Ska jag vara helt ärlig känns det väldigt blandat. På ett sätt ska det bli skönt & spännande att börja jobba (även om jag tjuvstartade i somras). Tjo tjo. Fast jag vet ju att jag kommer att sakna det sociala med att gå i en klass, sitta och sucka och rita små serier med P och M under häpnadsväckande sega föreläsningar och alla annan mysmisär som hört till pluggandet. Att kila omkring som någon sorts halvokunnig hjälpreda utan ansvar för någonting var framstår faktiskt som riktigt roligt såhär i efterhand…
Nåja, jag får se fram emot den dagen jag (eventuellt) får barn och kan tråka ut dem med förskönade anekdoter om min idylliska studietid. Då blir det dom som får sitta och sucka. Hah!
På min ålders höst ska jag dessutom odla getskägg. Hah igen.

(Det är för övrigt nu du ska fyllas av stolthet över din favoritbloggare och skriva en kommentar i stil med ”Bäste herrnixon, grattis grattis, det går nog alldeles utmärkt för dig tillslut!”)

Dagens diagnos:

(På sistone har jag blivit fast i den mycket nördiga ICD-kodshumorn. Vid varje läkarbesök ska man sätta en (eller flera) fördefinierade diagnoser som alla har varsin s.k. ICD-kod. Letar man riktigt noga finner man riktigt fina diagnoser. Se för all del även föregående blogg…)

Inom sjukvården är vissa diagnoser mer substantiella än andra.

Trots min harmoniska lantisnatur gör jag ibland dödsföraktande små resor till Stockholm. Jag tittar med stora ögon på människorna och förundras över alla de nymodigheter som hör storstaden till.
Sedan åker jag tunnelbana, det gör mig alltid glad till sinnes. Tunnelbanetåget rasslar fram och ibland blundar jag och låtsas att jag är på tivoli. (Nej, nu ljög jag.)

Problemen kommer egentligen först när det är dags att lämna t-banan. Jag kommer till spärren med sin kärvt formulerade skylt i orange:

Oftast faller det sig ju naturligare att sväva över spärren, eller kura ihop sig till en liten boll och rulla under den. Andra dagar kanske jag känner för att passera spärren ålande som en smidig snok på marken. Men oftast jag motstår jag trots allt mina impulser och passerar spärren gående.