Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Det fanns en dag efter valborg visade det sig, och det var en torsdag.
1 maj, 2008, 6:29 e m
Filed under: Kalas | Etiketter: , , , ,

Hello jump. Det har varit valborg, ett utmärkt tillfälle för Folkuppfostran. Tyvärr uppfostrade jag inte folket utan firade med dem, men det var väl trevligt det också. Jag försöker låtsas att jag fortfarande är student, stundtals går jag nästan på det själv, så det blev ekonomikumpicknick och champagnegalopp mit live muzik. Man sprutar mousserande vin på varandra, dansar och tycker att man är tuff. Man är visserligen inte så tuff, men eftersom alla beter sig likadant inser man det inte förrän, i bästa fall, senare. Även i år fick jag en gratis hårinpackning med billig champagne, det ger ju håret en så speciell glans och naturlig lyster.

Pga min mogna ålder och sköra hälsa (eller eventuellt pga ett bristfälligt vattenintag) blev jag traditionsenligt ytterst seg frammåt kvällen. Vi skulle ha följt med A, J & co på någon slags fest eller A, E & co på någon slags grillning men så blev det inte. Emma mådde ännu mer skunk, och vi insåg att det var mycket tuffare att ha ont i huvudet och kolla på Family Guy, vilket vi gjorde.

Idag cyklade jag hem, genom stadsskogen. Den skogen gillar jag. Jag träffade inte Ekorren (den tjocka, onda), men jag träffade en vän från en tidigare blogg: stålchihuahuan. Idag såg den oroväckande glad ut, lurig och dann. Dessutom var den, som påpekades i en klok kommentar till förra inlägget, ytterst lik master Yoda (bildbevis):

 

Vi umgicks lite och sedan åkte jag hem.

Annonser


The Blair Squirrel Project
26 april, 2008, 4:27 e m
Filed under: Succé | Etiketter: , , , , , ,

Häromdagen såg jag en fet ekorre, idag gick jag ut i stadsskogen på jakt efter fler. Tyvärr gick det inte alls bra, de feta ekorrarna gömde sig skickligt. Men jag ska berätta hur det gick ändå, för det var spännande må ni tro.

Jag letade runt planlöst till en början, njöt av solen, kände mig mulle. Efter ca 7 skogsminuter händer det som alltid händer när jag vistas någonstans där det finns mer än 10 träd på samma ställe: jag går vilse. Men jag har den bestämda känslan av att den feta ekorren sitter och lurar längre in, så jag fortsätter oförtrutet. Skogen blir mörk och kuslig, precis ett sådant ställe där feta ekorrar håller till tänker jag.

Ytterligare sju minuter senare är jag fortfarande vilse, (de ekorrfria) granarna ser onda ut och jag förstår att gammelekorren överlistat mig och att han snart tänker dyka ned från en gren och sluka mig. (Det är såklart så han har blivit så tjock.) Jag får hemska flashbacks från zombiefilmen vi såg häromveckan och tänker att jag inte vill dö. Inte så här ung, inte utan att ha ätit upp den supergoda chokladkakan i kylen. Sedan tänker jag på Blair Witch Project och inser att det var amatörmässigt och gå på storviltsjakt utan rejäl beväpning. Jag snor runt bland granarna och inser att jag aldrig lär få se asfalt och civilisation igen när jag plötsligt stöter på den feta ekorrens onda hantlangare: en chihuahua av plåt:

Jag inser att min sista stund är kommen. Chihuahuan är en alltför svår motståndare, men jag ger inte upp utan en fajt. Man måste tänka på den damaturgiska kurvan.
Det blir en jättespännande duell, lite som i Star Wars eller Sagan om ringen eller så. Chihuahuan gläfser på det ettriga sätt som chihuahuas gläfser och jag fräser (ungefär som en katt) vilket jag råkar vara bra på. Tillslut efter ofantliga mängder dramatik och många snygga moves från min sida besegrar jag den. Små fåglar, vitsippor, rådjur och annat som finns i naturen har samlats för att bevittna den avgörande uppgörelsen och applåderar nu vilt åt min ärorika seger. Den feta ekorren sitter förmodligen i sin gran och darrar och ångrar att han lurat dit mig. Tji fick han. Under segeryran inser jag att jag varit ungefär 100 meter från norbyvägen hela tiden, går ur skogen och sedan hem och äter segeryoghurt med segermüsli.
Nu skriver jag en blogg om det hela.

Sensmoralen, för den som inte är van vid att läsa sedelärande sagor, är alltså att man ska passa sig för feta ekorrar.
Hur som helst rekommenderar jag alla eventuella uppsalabor som läser bloggen att ge sig ut i stadsskogen på jakt efter plåt-chihuahuan. Det är nog det mest surrealistiska man kan få se i uppland these days.