Institutet för Vardagsnära Upplevelser


The Blair Squirrel Project
26 april, 2008, 4:27 e m
Filed under: Succé | Etiketter: , , , , , ,

Häromdagen såg jag en fet ekorre, idag gick jag ut i stadsskogen på jakt efter fler. Tyvärr gick det inte alls bra, de feta ekorrarna gömde sig skickligt. Men jag ska berätta hur det gick ändå, för det var spännande må ni tro.

Jag letade runt planlöst till en början, njöt av solen, kände mig mulle. Efter ca 7 skogsminuter händer det som alltid händer när jag vistas någonstans där det finns mer än 10 träd på samma ställe: jag går vilse. Men jag har den bestämda känslan av att den feta ekorren sitter och lurar längre in, så jag fortsätter oförtrutet. Skogen blir mörk och kuslig, precis ett sådant ställe där feta ekorrar håller till tänker jag.

Ytterligare sju minuter senare är jag fortfarande vilse, (de ekorrfria) granarna ser onda ut och jag förstår att gammelekorren överlistat mig och att han snart tänker dyka ned från en gren och sluka mig. (Det är såklart så han har blivit så tjock.) Jag får hemska flashbacks från zombiefilmen vi såg häromveckan och tänker att jag inte vill dö. Inte så här ung, inte utan att ha ätit upp den supergoda chokladkakan i kylen. Sedan tänker jag på Blair Witch Project och inser att det var amatörmässigt och gå på storviltsjakt utan rejäl beväpning. Jag snor runt bland granarna och inser att jag aldrig lär få se asfalt och civilisation igen när jag plötsligt stöter på den feta ekorrens onda hantlangare: en chihuahua av plåt:

Jag inser att min sista stund är kommen. Chihuahuan är en alltför svår motståndare, men jag ger inte upp utan en fajt. Man måste tänka på den damaturgiska kurvan.
Det blir en jättespännande duell, lite som i Star Wars eller Sagan om ringen eller så. Chihuahuan gläfser på det ettriga sätt som chihuahuas gläfser och jag fräser (ungefär som en katt) vilket jag råkar vara bra på. Tillslut efter ofantliga mängder dramatik och många snygga moves från min sida besegrar jag den. Små fåglar, vitsippor, rådjur och annat som finns i naturen har samlats för att bevittna den avgörande uppgörelsen och applåderar nu vilt åt min ärorika seger. Den feta ekorren sitter förmodligen i sin gran och darrar och ångrar att han lurat dit mig. Tji fick han. Under segeryran inser jag att jag varit ungefär 100 meter från norbyvägen hela tiden, går ur skogen och sedan hem och äter segeryoghurt med segermüsli.
Nu skriver jag en blogg om det hela.

Sensmoralen, för den som inte är van vid att läsa sedelärande sagor, är alltså att man ska passa sig för feta ekorrar.
Hur som helst rekommenderar jag alla eventuella uppsalabor som läser bloggen att ge sig ut i stadsskogen på jakt efter plåt-chihuahuan. Det är nog det mest surrealistiska man kan få se i uppland these days.

Annonser


Som en dinosaurie namnger jag bloggar på det sätt som är mig mest till nytta
13 april, 2008, 4:58 e m
Filed under: Kulturkoftan | Etiketter: , , , , ,

 (Dinosaurier, dessa slipade ödlor, har de mest oväntade talanger, uppenbarligen.)

 
Igår såg jag en ytterst otäck film, en spansk skräckfilm, den värsta jag någonsin har sett. Fy the bubble. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
När jag duschade i förmiddags var jag vid upprepade tillfällen tvungen att snabbt sticka ut huvudet och kolla om det fanns några köttätande zombier (eller för all del dinosaurier) på andra sidan duschdraperiet. Hela tiden är jag på min vakt. För även om zombies är långsamma och inte så smarta (som nalle puh ungefär), så har de förmågan att dyka upp när man som minst vill det. Och tar man inte zombiefaran på största allvar lär man bli den första som blir zombieragu, det vet man ju om man sett minsta lilla på skräckfilm.

Jag måste ständigt vara vaksam och beredd på det värsta, speciellt när jag går ut i korridoren där zombiepotentialen är mycket hög. Jag hoppar runt hörn, beredd att göra ett utfall mot vad än det kan finnas där. Överraskningseffekten är onekligen på min sida och vem skulle inte bli rädd om det kom en paranoid bloggare i mjukisbyxor vilt framhoppande?
När jag var ute i köket och bredde lite mackor nyss dök den första zombien upp. Det hördes ett gutturalt läte från korridoren följt av ett hasande. Lyckligtvis var det bara en bakfull korridorsbulgar, men det kändes ändå nära ögat. Han är förvisso inte heller rolig att råka på, men det är ändå sällan han försöker äta upp folk.

Emma är rädd för dinosaurier istället, det har hon alltid varit. Det är konstigt förstås, helt ologiskt. Dinosaurier kan t.ex. inte gärna finnas under sängen (om man inte har loftsäng). Däremot finns där alla gånger plats så det räcker för en illasinnad zombie eller två.
I och för sig fanns det ingen zombie under sängen nyss, men det säger ju inte att det inte kan finnas någon där nu. De är sjukt luriga, zombisarna. Kanske stod en och lurade bakom fåtöljen och när jag minst anade det så slank han in under sängen där han nu ligger och väntar på att sätta tänderna i mig.
Det är för övrigt lite lustigt att läskigheter (och dammråttor) har en sådan dragning till att alltid gömma sig under sängar, men så är det. Kanske är det mysigt där. Själv trivs jag bättre i sängar.

 

 

 

Nu ska jag lägga mig På sängen och läsa artiklarna till kvällskursseminariet imorgon. Ska man avslöja patriarkatets lömska förtryckarstrukturer kan man ju inte gå omkring och oroa sig för zombies hela tiden.