Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Hjälp! Misär i helgmiddagsträsket
25 november, 2006, 4:29 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nedans helg.
Finns det något värre en tvångsmiddagar där man ska vara social och trevlig och falsk-le bort hela lördagskvällen? Elände, misär!

Det är en ypperlig tortyrmetod, det sägs att redan den spanska inkvisitionen använde sig av den.
”Neeej, neeej, inte fler potatisar! Snälla, inte en artig fråga till, jag klarar det inte, jag ger mig, jag avslöjar allt…”

Hoppas att moderskeppet kommer och hämtar mig snart.

Annonser


herrnixon vs telefonförsäljarna (Kortblogg 8/10)
24 november, 2006, 5:48 e m
Filed under: Bonjour tristesse

”Riiing”, sa telefonen.
 Jag lyfte luren varvid själva telefonenenheten slutade låta, nu var det bara luren som lät.
”Hej är det Niklas?”, sa luren. Jag bekräftade att så var fallet, jag var Niklas. Luren presenterade sig som Sara. Jag hälsade på luren Sara och frågade artigt vad den ville. Det visade sig att den ville sälja kalsonger till mig, tydligen till mycket förmånliga priser. Jag frågade försynt om den tyckte att det var något fel på de kalsonger jag hade på mig. Det var det inte, försäkrade mig luren, den hade uppenbarligen forskat i saken, ”men kanske kunde du ha behov av ett par speciella julkalsonger från Front AB, Niklas?”. Jag försäkrade luren om att något sådant behov inte förelåg.
”Men Niklas, vi kan Bjuda på ett par kalsonger, Niklas!”, replikerade luren. Jag förstod att den här Front-organisationen med Sara i spetsen ansåg att det var av stor vikt att jag bar deras julkalsonger, och att de dessutom fann en sjuk tillfredställelse i att kalla mig vid förnamn. Det fortsatte att komma ljud från luren, jag tror det kunde blivit frågan om ord och till och med hela meningar om jag inte avbrutit. Jag förklarade att mitt kalsongförråd var stort, på gränsen till gränslöst, och jag kände ett mycket måttligt behov av Fronts julkalsong. Utöver detta informerade jag luren om att den inte hade mycket att hämta hos mig, och att den kunde få bättre provision om den krängde kalsonger till någon annan. Det var först nu denna Front-Sara riktigt chockerade mig genom att, med en nästintill religiös hänförelse, upplysa mig om hon då inte gjorde det här för provisionen utan för att det var roligt. Jag svarade att jag tyckte det var fint att hon funnit sitt kall i livet men att det inte förändrade situationen på minsta vis. Mitt intresse för deras julkalsonger, deras organisation och telefonsamtalets fortsatta varande i allmänhet var obefintligt.
Vi lade på, men jag kände ändå att vi skiljdes som vänner.



Hallo. Ich bin Granny Smith. Wer bist du? (En svensk kvalitétsblogg med tüsk rubrik, välskriven och
20 november, 2006, 8:36 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Moi mukkulat.
Hur står det till med er? Med mig är det bra, trots att jag inte författat blogg på länge.

Sedan sist jag skrev har jag försökt leva som ett äpple. Under hösten har jag periodvis klamrat mig fast vid en stadig gren i ett närbeläget äppelträd för att nu under senhösten falla till marken. Livet som fallfrukt innebar dessvärre inte den renässans som jag hoppats på i mitt liv, så jag beslutade mig för att konvertera till ett liv som kommersiellt äpple. Jag satte, såsom brukligt är bland kommersiella äpplen, en granny smith-etikett i pannan och lade mig till rätta bland de andra frukterna i ICA:s fruktdisk.

Timmar och dagar passerade, men kunderna tycktes alltid föredra andra äpplen framför mig. Äppel-bröderna bredvid mig såg saftigare ut, det får medges. Jag har, till skillnad från de äpplen ICA tillhandahåller, ännu inte uppnått den grad av genmanipulation att jag kan hålla mig fräsch i 25 år. Medan ICAs äpplen såg lika jungfruliga och nyvaxade ut som den dag de plockades har jag blivit både rynkig och fläckig.

Det ena ledde till det andra och till slut, söndagen den 19 november 2006, gav jag upp.
Jag reste mig som en nyuppstånden ros ur fruktdiskens ymniga äppelberg, borstade av mig de sista resterna av bekämpningsmedel och återgick till mitt vanliga grå liv.
Så här i efterhand kan jag förstås inte låta bli att grubbla över vad som gick snett. Förmodligen var det som jag tidigare antytt: jag var inte lika välbehållen som äpplena jämte mig. Jag tänker att om jag äter tillräckliga mängder av ICAs väl genmanipulerade äpplen kanske även jag kan hålla mig fräsch, år ut och år in. Kanske gör jag det och försöker igen nästa år. (Och kanske borde jag, likt äpplena, vaxa mig också? Brasilianskt, förstås.)

Mitt vanliga liv är naturligtvis inte i närheten av lika spännande som mitt äppel-dito, men lik förbannat skriver jag om det ändå. Man skulle kunna fråga sig varför, men i min outgrundliga visdom har jag kommit fram till att man inte ständigt bör ifrågasätta det man gör. Sådant leder bara till depression, inflation och andra dylika hemskheter. Bankar man sitt huvud i väggen ska man inte ifrågasätta det, nej, det fanns säkert en god anledning när man började. Kanske skulle väggen rivas.
Tur att människor tycks tänka likadant världen över. Annars skulle vi t.ex. inte ha någon växthuseffekt som gjorde livet lättare för mig, som är så frusen.

Min vardag (den grå, ni vet) består för tillfället mest av neurologi.
Jag ilar runt på neurologavdelningen bland parkinson-gubbar och damer med mystisk huvudvärk och försöker desperat komma  ihåg skillnaden mellan myasteni, Guillain Barré och MS. Men hur intressanta sjukdomsmekanismerna än kan vara för någon som läser om dem förändrar det inte att det är läskiga sjukdomar det handlar om. Visserligen har vi rena yrsel- och huvudvärksutredningarna också, men sjukdomar som ALS kan nog vara en värre diagnos än de flesta cancerformer. Att känna hur man långsamt förtvinar och veta att det sista man kommer få uppleva är hur man inte ens orkar andas. (Det sägs att just ALS-patienter brukar vara sådana som varit ovanligt trevliga och vänliga personer. Vet inte om det är ren skrock, men neurologerna verkar tro på det.) Ett orättvis exempel med just ALS kanske; de flesta sjukdomarna går ändå att symptomlindra om än inte bota, men det är fortfarande riktigt skrämmande sjukdomar det handlar om. Jag slutar inte att fascineras, eller snarare imponeras över hur bra de flesta ändå tar sina diagnoser, hur modiga människor är på något sätt. Om det nu är det det handlar om. Kanske är det snarare så att de flesta klarar av mycket mer än de tror om de kommer i en situation där de helt enkelt måste.

Nu blev jag visst allvarlig igen. Men en blogg blev det i alla fall. Nu: böglobbyn.



Balett i snöslask
7 november, 2006, 6:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Därför blir det en dikt.

Vecka 45 är som en dans på rosor
taggiga kvistar och vissna blad
tur jag har mina rosa balettskor
redo för höstslask så till den milda grad

Jag kan erkänna att både jag och Fröding har skrivit bättre dikter än så. I vart fall har jag det, Fröding har jag ingen vidare koll på om sanningen ska fram. Men det har han säkert.

Nu måste jag varna för en liten poetisk utvikning i parentesen nedan. Hoppa gärna över den om du känner dig lite stressad.
(Jag googlade på Gustaf Fröding, den gamle liraren. Första bästa framgooglade Fröding-dikt lyder:
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

Ärligt talat är jag inte helt säker på att han faktiskt har knåpat ihop något bättre än min stämningsfulla balett-vers. Men den har säkert kvalitéer som inte jag förstår. Som att piedestalen står i hörnet. Det är säkert oerhört bra, om man förstår det. I hörnet liksom. Wow.
Nej, för tusan, läs Öijer eller Dan Andersson och var som folk!)

Ja, nä, som sagt.
Vecka 45, dvs den kvalmiga tidsperiod i vilken vi nu befinner oss, är verkligen ingen höjdare. Skulle man skriva ihop en lista på årets 51 bästa veckor skulle vecka 45 inte komma med. På något lömskt vis fryser man så mycket mer i fuktig novemberkyla än man någonsin kan göra i 15 rejäla januari-minusgrader. Dessutom är det föreläsningsvecka.
Det finns roliga saker man kan göra när man har föreläsning. Några psykolog-studenter gjort ett fint experiment: varje gång föreläsaren gick mot rummets högra sida såg de uttråkade ut och slutade anteckna men var gång han gick till vänster log de och såg uppmärksamma ut. Inte övertydligt, men ändå så att föreläsaren skulle kunna lägga märke till det. Det slutade med att föreläsaren omedvetet drog sig åt vänster och stod kvar där hela föreläsningen.
Jag förstår honom. Jag gillar också när folk är glada. Hade jag varit föreläsare där hade jag säkert gnidit mig mot vänsterväggen som en kelsjuk katt.

Hur som helst är min klass uppenbarligen inte lika rolig som en psykolog-dito och föreläsarna är om möjligt ännu värre. I alla fall när det är neurologi istället för psykiatri. Då är det helt fantastiska så torra de kan vara. Det är i och för sig inte lätt att låta bli att bli helt hänryckt när man ska lära sig 53 olika nervbanesystem i ryggraden, men jag lyckades.
På förmiddagen led jag svårt, sedan satte jag mig bredvid P och M. Kul för mig, trodde jag, men på föreläsningen efter lunch somnade P, sedan somnade M. Ensam satt jag och tvingades lyssna på ett ändlöst orerande om nerver och önskade intensivt att moderskeppet skulle komma och hämta mig. Det visade sig dock att moderskeppet inte kom idag heller, så vid nästa rast gick vi hem.

Dock har jag lärt mig en användbar sak, nämligen att ugglorna i Korea inte säger hoo-hoo som de svenska ugglorna, utan istället bung-bung. I alla fall säger koreanerna det så. Koreaner är ju hur tuffa som helst.
Nåja. Åter till den eländiga veckan.
Igår var bara marginellt bättre. Fikade med P och M på eftermiddagen. M hade spenderkjolen på sig och köpte sig en bas. Det gjorde inte jag, men jag köpte en jättetuff hopbyggbar trämodell av ett fartyg på Myrorna. Den var fin och avancerad och det stod att det var en ”Travvler” på förpackningen. (Kanske var det några koreaner som hade gjort förpackningen, vad vet jag.) ”Fyndpris”, tänkte jag och slog till.
Jag förstår inte varför i ingen annan än jag uppskattar trämodellen, folk tittar snarast konstigt på mig. Men jag tänker inte låta mig avskräckas! I helgen ska jag köpa lim, färg och lite sandpapper. Jag tänker mig att en hobby skulle vara uppbygglig för mig.

Nu måste jag visst handla mat. Tjosan.



SjälvmordsSeminarium – i väntan på cheesecake
3 november, 2006, 10:47 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Yo readers.
Idag ska jag bryta min dogmatiska tradition med söndagsbloggskrivning och chockera med en fredagsblogg. Ich bin so wild und crazy! Vad jag ska skriva om är mer oklart.
”Idag” blev framröstat som publikfavorit. Min dag har iofs inte varit överdrivet livad, men låt gå.

På fredagar släpps vi lös från våra avdelningar och mottagningar för att få insupa kunskap i seminarieform, vilket vanligtvis är oerhört tråkigt. Idag var på intet sätt något undantag.  Roligast var det sista seminariet. Det var en tysk liten professor som höll i det, Florian kanske han hette, eller Dieter? Wolfgang? Jag minns inte, hur som helst började han med att berätta hur glad och överraskad han var att så många kommit fastän det var lördag. Vi tittade lite konstigt på varandra men ingen vågade säga nåt. Säger der Professor att det är lördag är det förstås lördag. Sedan pratade han om självmord i två timmar. Fredagsstämningen var m.a.o. inte på topp, men det var inget dåligt seminarium, trots hans alternativa tidsuppfattning. (Till hans försvar bör sägas att även framstående personer såsom exempelvis herrnixon, ofta trixar ihop datumen lite. )
Bland annat fick vi iaf lära oss att män i genomsnitt påverkades mer av yttre påfrestningar än kvinnor och att självmordstalen för män ökade kraftigt för män när ett samhälle drabbades av någon slags problem (t.ex. ökad arbetslöshet, fattigdom, sånna grejer) medan kvinnornas självmordstal låg tämligen konstant, och att man därför kunde kolla på skillnaden i mäns och kvinnors självmordsstatistik för att få ett mått på den ”sociala stressen” i ett samhälle. Jag funderade lite på hur det gick ihop med att det främst är unga kvinnor som mår allt sämre nuförtiden. Der Professor svarade med att visa fram ett 40tal OH-diagram i snabb följd, började bryta allt kraftigare på tyska. Han lyckades kollra bort mig totalt, så jag bara satt där och nickade nöjt, överkörd av denne tyske gigant. Det är sånna förvirrings-skillz som krävs om man ska bli Professor.

Just för tillfället sitter jag mest och hoppas på att en cheesecake ska uppenbara sig. (Sannolikheten för det är faktiskt större än man kan ana.) Egentligen borde jag följt med K och M till P och vara social och rolig, men jag var helt enkelt mer på humör för lugn korridorskväll. Jag är inte fest:lig idag. Visserligen hade jag pratat om att åka till Stockholm också, men det blir inte förrän imorron. Ska träffa Magnus, Rickard och mamma. (Som på sista tiden börjat dejta vilt på bästa tonårsmanér. Det är iofs rätt bra, hon verkar må bättre och vara gladare än innan, men jag är inte alls säker på att jag vill höra en massa skvaller om det. Men jag hoppas verkligen hon hittar något, någon, det hon letar efter…)

Mer trist utbildnings-ält:
Utplaceringen på Unga Vuxna-avdelningen har tagit slut, och det känns faktiskt riktigt sorgligt. Helt klart den bästa avdelningen jag varit på hittills, faktiskt ett ställe jag hade kunnat tänka mig att jobba på. Fick en positiv bild av psykiatri över huvud taget, även om jag hört mycket dåligt om andra avdelningar. Men jämför man det här med kirurgin jag höll på med före sommaren är det som två helt olika verkligheter. Kirurger är iofs grymma på blod och splatter, förmodligen ligger till och med Freddy Krueger i lä. Men medan vissa kirurger har har lika mkt medmänsklighet som man annars bara hittar bos boende i ett vaxkabinett kändes det ändå som det jobbade folk på Unga Vuxna som faktiskt brydde sig om sina patienter och inte bara såg dem som något som skulle bockas av från besökslistan. I alla fall R och M var riktigt bra. Sen är det ju iofs inte alls givet att de läkare jag tyckte var bäst på att prata med folk och lära ut grejer är samma läkare som man uppskattar som patient, men jag tror ändå de är riktigt duktiga på det också. Folk som känns genuint engagerade men ändå professionella.

Skulle kunna skriva så mycket mer om det där, men det är nog inte überkul att läsa, och det är ju inte direkt lämpligt att skriva nåt om enstaka patienter. Men förutom på onkologen har jag nog aldrig blivit så berörd av patienterna som här. Kanske inte enbart positivt i längden, men ska man känna någon sorts entusiasm och vilja att göra något bra så ska det ju till lite engagemang också. Det är en jäkligt konstig känsla att ha en ung tjej framför sig som bara helt enkelt konstaterar att hon vill dö och skulle begå självmord om det inte hade varit för att någon satt hos henne 24 timmar om dygnet. Man Kan inte vara likgiltig i alla fall. (Den här tjejen hade det ”bra” på alla sätt annars, och på ett sätt är det nästan mer skrämmande än folk som faktiskt har varit med om övergrepp eller andra trauman eftersom det blir så ogripbart, svårt att både förklara och se hur man ska kunna göra något.)
Lyckades i alla fall att inte börja gråta själv under nåt samtal, även om det inte var långt borta vissa gånger. Det låter förmodligen sjukt att vilja jobba med den typen av grejer då. Vet inte om jag kan sätta ord på varför jag vill det, kanske för att man faktiskt kan göra någon skillnad om man gör sitt jobb bra. Vet inte om ligger nån ego-grej i det också, att det på ett sätt också hänger på en själv som person, vad man förstår av patienten och säger själv medan vem som helst kan lära sig operera bort en blindtarm eller skruva ihop ett lårben… (ok, jag ska sluta dissa opererande specialiteter snart)

Vore kul att se sig själv om tio år, kolla vad jag pysslade med, om det blir något åt det hållet. Jag känner mig ändå säker på att jag vill jobba rätt mycket med människor. Trots allt är ju människan en fin varelse.
Den enda varelse som ger dricks, faktiskt.

(Nu kommer cheesecaken!)