Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Röntga mig med vita handskar på – (Kortblogg 7/10)
29 september, 2006, 11:04 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Trots mina världsliga plågor släpade jag min motvilliga kropp till röntgen-provet imorse, dopad med både alvedon, nässpray och diverse andra prestationshöjande substanser.
Först, för att befästa min image som lite lagom disträ (professors-ämne!), gick jag till helt fel lokal. Sen, som om jag vore en skicklig orienterare, gick jag rätt. P och M uttryckte sin glädje över mitt uppdykande denna stora dag, och jag hälsade dom med ett vänligt men bestämt ”ÖÖÖÖhhhmmmnn!”
Dom tittade lite frågande på mig och jag förtydligade mig med ett ”Heeeeehh pöööö eehh”. Förkylningen har fått mig att låta skrämmande lik Chewbacca har jag upptäckt, och att folk undermedvetet associerar mig med en stor, hårig rymd-schimpans från Star Wars kan omöjligen vara något positivt. Jag fördubblade nässprays-dosen i hopp om att i fortsättningen kunna kommunicera även på människornas språk.

Provet gick ut på att man vallades runt mellan tio olika stationer där man med hjälp av röntgenbilder och sin enorma medicinska expertis skulle lösa tio fall.
När jag kom till station ett upptäckte jag att bilderna mycket riktigt fanns på plats men min medicinska expertis var någon helt annan stans. Kanske i Ödeshög, vad vet jag?
Förmodligen var det min hotfulla Chewbacca-framtoning som gjorde att jag trots allt klarade det hela.

Sen gick jag hem och mådde uselt. Nu skriver jag en blogg. Jag mår fortfarande uselt, om någon undrar.

Ni får för övrigt ursäkta om det skett en dipp i den annars förträffliga bloggkvalitén. Mitt huvud känns ungefär som en vattenmelon som klämts ihop till en vindruvas storlek, gärna vill expandera men inte får för den elake herr Apelsin. Och då är det inte lätt författa några storverk.
Men allt är inte plast och elände. När jag stod framför spegeln och hostade imorse såg jag att jag fått små deffade magrutor. Det är dock oklart om viruset givit upphov till en ohejdad muskeltillväxt eller om jag blivit så mager och tärd av sjukdom att mina rudimentära magmuskler visat sig.

Nej, nu ska jag festa med alvedon och febertermometern. Det är tyvärr inte är lika sensuellt som det låter då temometern ska stickas in i örat och inte någon annan öppning. Inget kul får man ha! Verkligen förjävligt.



Läderbög i Ödeshög
28 september, 2006, 8:14 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Today I have a fever.
I’m hot.

To celebrate this wonderful condition I have decided to write a blogg in English.
I also hope for a international breakthrough, as a side effect. Readers from Canada, Brazil and maybe even Burkina Faso will come to my blogg, sharing my great wisdom.

In the end, all will kneel to me and I will be the number one at the Bloggportalens Toplista. Oh, what a wonderful dream!



Feber (kortblogg 5/10)
28 september, 2006, 7:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Kroppen har snedtändt totalt på virusen. Någonting är fel. Jag ryker nästan. Man kan med fördel använda mig för att värma upp hus vintertid. Dock finns det inte mycket annat man kan använda mig till i nuläget.

Jag drömde om Leif Pagrotsky också. Han var väldigt liten i drömmen, vilket i och för sig får mig att tvivla på att det verkligen var en dröm.
Han hade kanske kommit för att hämta mig, men jag undvek honom och hans stora skägg. Leif Pagrotsky kanske kommer tillbaks ikväll. Jag vet inte om jag vill sova.
Måste ha kaffe.

 



S N U V A N 2 – Return of the Virus
25 september, 2006, 10:56 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har blivit med virus, igen. En ny stam, som trollar fram mer snuva än den förra.
Jag har även en hemlig dröm. Att bli superhjälte. Och just nu känner jag att jag är närmare målet än någonsin förr. Jag känner det finns något inom mig som bultar och vill ut: Bacill-Man, på svenska översatt till ”Snormannen”.
Jag ser honom tydligt framför mig i ärtigt gröna kläder, ständig i försvar av Godhet, Vackra Kvinnor och Konservativa Familjevärderingar eller vad det nu är superhjältar känner ett behov av att beskydda. Han lufsar runt och skrällhostar så att hans fiender darrande måste hålla för öronen, och sedan kommer det slutgiltiga vapnet: han nyser på dom. Ingan kan motstå Snormannens super-nysningar. (Om du fortfarande hyser tvivel angående Snormannens omnipotens får du betänka att jag ännu inte beskrivit den fasansfulla förmåga hans namn antyder att han har…)

Men det finns också en del fakta som pekar mot att jag kanske inte är en superhjälte trots allt.
Om jag inte vaknar på ett lite extra kinky humör är det t.ex. sällan man får se mig gå omkring i trikåer, jag har inte visat prov på den uppbyggliga vanan att rädda världen stup i kvarten. Faktum är att jag inte ens har en ärkefiende som ständigt försöker motarbeta mig.

Superhjältar tycks dessutom ha ett annat utmärkande drag, nämligen att vara superbra på något användbart. Jag skulle kunna bryta mot jantelagen och säga att jag är halvbra på ganska många saker, t.ex. att nysa, men någon stor användbar talang är jag tyvärr i total avsaknad av. Dessutom finns det, det ska erkännas, en hel del jag är direkt dålig på. Jag tror att få nu levande människor har tappat ut lika många kastruller nykokt pasta i vasken som jag, jag tvivlar på att jag har många konkurrenter när det gäller förmågan att av misstag rita sig med bläckpennan i ansiktet under föreläsningar.

Alla superhjälteförmågor är dock inte helt användbara. I en serie jag såg när jag var liten förekom Video Man, en blek, lite oformlig superhjälte med en synnerligen kufisk förmåga. Hans specialare var att i form av ett VHS-band teleportera sig mellan olika videoapparater. Manusförfattarna fick verkligen anstränga sig till det yttersta för att klämma in förmågan i handlingen gång på gång, och man måste ge dom cred för att dom faktiskt lyckades. Sorgligt nog tänker jag mig att han inte är så användbar nu bland DVD-spelare och datorer. Världen kan sannerligen vara grym, till och med mot Video Man. Men nu svammlar jag. Det var min födelsedag jag tänkt skriva om. Kort, då:

Jag undvek storslaget firande på bästa sätt och firade med tenta, teater (”Snittet”) och på kvällen lite huvudvärk hemma hos Emma. Lagom. (Sedär, nu är jag tillbaks i jante-fållan igen.)
Och folk har verkligen varit hur snälla som helst. Jag tänkte skriva att jag blivit riktigt rörd, men det låter bara ironiskt eftersom det mesta annat jag skriver här tycks vara det. Men i det här fallet menar jag det verkligen.
Folk som jag aldrig trodde skulle bry sig hade köpt fina presenter (tack Peter), Tobbe+Johan+Anna hade bakat tårta dagen innan, andra undrade om jag ville hitta på något (vilket både dom och jag givetvis visste att jag inte ville), grattis-sms, kort och samtal förföljde mig. För att inte tala om en massa blogg-grattis. Tacktacktack! Att folk suttit och klurat ut nåt kul betyder faktiskt väldigt mkt mer än själva grejerna.
Men har dom dessutom köpt fina presenter så ska inte ens jag, till vardags en inbiten icke-materialist, klaga. Mamma tyckte att jag behövde en mobil som inte får krupp och självdör varannan dag, och Emma, världens snällaste finaste bästa superEmma köpte helt (eller halvt, i alla fall) överraskande en baltikum-resa som jag ju funderat en massa på tidigare. herrnixon är trots det amerikanskklingande namnet ett litet öststats-fän.

Och pappa ringde, trots allt. Vilket väl får ses som väl godkänt för att vara honom.
Och ödet skänkte mig ett nytt virus.
I kategorin mindre uppskattade presenter.



Pest och kolera (Kortblogg 4/10)
22 september, 2006, 12:33 f m
Filed under: Bonjour tristesse

-Bläh!
Det är faktiskt inte den borgerliga valsegern som ger upphov till detta dramatiska utrop. På sätt och vis är det till och med bra med ett borgerligt styre – det ger välartade låtsasintellektuella som jag en möjlighet att känna oss som tuffa rebeller.
Subcommandante nixon, living on the edge, typ. Vid lunchbordet viftar jag med min kommunist-röda servett och delar solidariskt med mig av mina makaroner till de bröder och systrar som har mindre matlådor. (Att mina överkokta makaroner inte alltid är en populär gåva hör strikt taget inte hit.)
Gnället ursprung är morgondagen, som innehåller såväl tenta som mitt 25års-jubileum.

I vanliga fall inför tentor brukar jag använda mig av min hyper-effektiva inläsningsmetod. Den går ut på att hetsläsa anteckningar kvällen innan tills jag får krupp, sova någon timme och sedan spotta upp det hetslästa på tentanpappret. Denna bulimi-artade succémetod blev det dock inte mycket med idag eftersom Emma, Tobbe, Anna och Johan hade den goda smaken att ordna någon slags överraskningsTårtkalas för mig. (Jag blev verkligen jätteglad. Ett mycket ärligt tacktacktack om ni läser det här!)
Det hade det nog inte blivit så mycket pluggat ändå eftersom jag planerat att gå på ett UF-möte där en buddhistmunk skulle prata om hur det var att leva som politisk fånge i Tibet (ja, som ni hör är min fritid ett ständigt party), men nu blev det verkligen ingenting.

Jag hoppas tentan går bra ändå. (Med den nya regeringen tänker jag mig att det hur som helst alltid finns en möjlighet att muta sig till ett G om kunskaperna tryter.) Dessutom är ämnet något av ett skämt. Nyss läste jag ett hälsoekonomi-kompendium.
Ekonomi är ju, som alla ekonomer vet, trots allt bara en fråga om plus och minus, två (för all del användbara) räknesätt jag bemästrade redan i lågstadiet. Hälsoekonomi är inte mycket bättre. Efter fyra plågsamma föreläsningstimmar kom läraren till slut fram till föreläsningens klimax: slutsatsen att om man använder en summa pengar till Hälsoprojekt A kan man inte använda samma summa till Hälsoprojekt B. Jag antar att ekonomen som fick den idén måste ha varit duktigt nöjd med sig själv. Jag tänker mig också att en höst-slö humla med ett milt förståndshandikapp hade kunnat komma till samma brillianta slutsats.
Resten av kursen har inte hållet mycket högre kvalité.

Det andra skälet till olycka är alltså att jag fyller år, ett faktum jag ogillar stark. Ja, man skulle till och med kunna säga att jag fördömer det. Det hjälper tyvärr inte, och jag fyller år ändå. Eftersom jag varken är särskilt förtjust i att stå i centrum eller ordna fester kommer jag att fly till Stockholm. Ser ni någon som smyger omkring i hufvudstaden med lösskägg och ser ut att vara ganska precis 25 jordsnurr kan ni alltid vinka.

Men nu är det dags att sova.

PS
Oj, nu såg jag en stor hög obesvarade kommentarer som jag icke hinner svara på nu pga min nära förestående dejt med John Blund. Jag hoppas ni ursäktar. Oroa er icke Kamrater, jag återkommer i sinom tid.
DS



Revenge of the Borgarna (Kortblogg 3/10)
17 september, 2006, 11:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Minsann.
Då har vi snart bytt statsminister.
Från en dryg inkarnation av Barbapappa till en stor Alfons Åberg med hundögon. Misstänker dock att det döljer sig ett riktigt kakmonster under Reinfeldts fjuniga flint.

Mitt bittra alterego, Bengt af Sürmule, anser att valresultatet är det yttersta beviset på att folk inte är att lita på, en åsikt som för övrigt torde vara mer accepterad med vår nya semifascistoida regering.
”Folk är fä!” väser Sürmule. Ja, död åt gemene man, som det heter.
Jag blir förmodligen tvungen att köpa mig en bit land, en kolonilott kan räcka till en början, och utropa en självständig stat. Vill det sig väl kanske vi kan förklara krig mot Sverige också. Jag kan säkert få med mig några purkna gamla kommunister från vänsterpartiet, kanske till och med Sven Wollter.
Förmodligen kommer jag att föra en generösare flyktingpolitik än högerkartellen, så du är välkommen att flytta dit.

 Till dess: God natt.



Det Perfekta Samhället – eller Politiken vs. herrnixons kvasivetenskapliga idealism
16 september, 2006, 3:26 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 herrnixonBloggen har förlorat karaktären av folkbildande forum och istället börjat handla om totemdjur, virus och vibrerande ögonbryn. Förvisso tre mycket viktiga ämnen, men samlingen av revolutionära hjärnceller någonstans till vänster i min hjärna hotar med väpnad kamp om jag inte skriver en politisk blogg så här i valtider. Så jag är väl så illa tvungen. (Sen lovar jag att återvända till vardagsproblemens trygga värld.)
Nå.

 
Politik borde handla om tre saker.
1. Formulera en vision
2. Beskriv vägen dit
3. Följ planen, men anpassa den till verkligheten

Låt oss börja med visionen. Farbror Göran är för Rättvisa. Tjo. Problemet är bara att tant Maud och Lasse Lejon och alla andra partiledare också är det. Sju riksdagspartierna erbjuder sju bättre samhällen, (vilken generositet!), men eftersom alla tror att väljarna är lite för dumma för att orka lyssna på resonemang om idéerna bakom politiken så brer dom på med sliskiga löften och tappar bort ideologin längs vägen. Och partierna som tävlar om att trolla fram förslag som både gynnar Din Plånbok och sätter sprätt på tillväxten på bästa sätt, utan någon större tanke på varför, känns inte helt tillfredställande. 

 ”Oj, hur ska jag rösta då!?”, piper jag förvirrat och skyndar till vetenskapen efter svar på hur samhället borde se ut. Och vilken tur jag har, det finns nämligen några intressanta socioekonomiska studier att kika på.

 – En säger att lycko-nivån hos invånarna i ett samhälle stiger i samma takt med den ekonomiska standarden fram till ungefär 1950-talsnivå, sen upphör sambandet. Ytterligare ekonomisk tillväxt tillför alltså inte större lycka.

 – En annan studie handlar om klyftorna i ett samhälle. Den säger att själva klyftorna i sig ger upphov till minskad livskvalitet hos dom som har det sämre. Om dom ”fattiga” har 150$ eller 1500$ att leva på i månaden gör i det här sammanhanget ingen skillnad så länge dom ”rika” har flera gånger högre inkomster. (Att tillräckligt stora klyftor också ger en ökad brottslighet och minskad känsla av trygghet för dom som har det bättre ställt är förstås inte helt ointressant i sammanhanget.) Även om klyftor i sig kan vara en drivkraft för utbildning ska dom med andra ord inte vara alltför stora.

 

 Även folkhälsovetenskapen kan kasta lite ljus på frågan hur samhället bör se ut, en tredje studie säger nämligen att folk med ett stort socialt nätverk har bättre möjlighet att klara av personliga kriser, är lyckligare och faktiskt även friskare medicinskt sett.

En annan folkhälsovetenskaplig studie säger att miljöfaktorer (både närmiljö och globalt) ligger bakom ungefär 20% av ohälsan. Att miljön globalt och våra kära ekosystem mår lite taskigt av koldioxidutsläpp, utfiskning och övergödning behöver jag nog inte ens skriva om.

 En femte folkhälsovetenskaplig studie säger att en trygg socioekonomisk situation, utan den stress som hotet om uppsägning och fattigdom innebär, samt en trygg barndom med kärlek och trygghet, leder till minskad risk för både fysisk och psykisk ohälsa.

  herrnixon rabblar en massa undersökningar, men vart leder då detta?
Jo:
Studierna, sammantaget med mina überkloka åsikter, säger mig att man borde föra en politik som gör människor lyckligare, vilket på sikt betyder att sluta sträva efter ökad (materiell) tillväxt som enda mål eftersom det inte ger någon ökad lycka för befolkningen. Istället borde man satsa på att minska sociala problem: kvinno- och barnmisshandel, social isolering och vardagsstress. På global nivå borde man förstås snarare ge sig på svält- och fattigdomsproblem eftersom stora delar av världen utanför Europa ännu inte haft turen att komma upp till den materiella standard som västvärlden uppnådde på 50talet.

Miljöproblemen måste också börja tas på allvar, både i Sverige och resten av världen. I alla fall om man tycker det vore skoj om klimatet inte pajar ihop helt om några decennier. Det tycker herrnixon, som är väldigt klok.

Alltså:

 

Nixon for president!

 nixon

Om dom, mot förmodan, inte har herrnixon-valsedlar där Du röstar: låt mig rekommendera Miljöpartiet. Lite muppiga är dom kanske, men absolut att föredra framför stagnerade sossar, populistiska vänsterpartister och en skenhuman ”Allians”.

(PS

Nu förstår ju jag också att alla knappast kan bli små harmoniska buddhister som med glatt leende springer omkring och odlar ekologiska päron. Men det är någonting att sträva mot i alla fall.
Jag menar inte heller att man ska avskaffa marknadsekonomin. Tvärt om – med viss styrning funkar den bra för att tillgodose folks behov. Men en nyliberal världsordning med en oreglerad marknadsekonomi och med fina ord om Frihet luktar faktiskt lite mört. Frihet är bara ett tomt ord om man mår för dåligt eller är för fattig för att ha några reella möjligheter att förverkliga sina drömmar.

DS)