Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Röntga mig med vita handskar på – (Kortblogg 7/10)
29 september, 2006, 11:04 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Trots mina världsliga plågor släpade jag min motvilliga kropp till röntgen-provet imorse, dopad med både alvedon, nässpray och diverse andra prestationshöjande substanser.
Först, för att befästa min image som lite lagom disträ (professors-ämne!), gick jag till helt fel lokal. Sen, som om jag vore en skicklig orienterare, gick jag rätt. P och M uttryckte sin glädje över mitt uppdykande denna stora dag, och jag hälsade dom med ett vänligt men bestämt ”ÖÖÖÖhhhmmmnn!”
Dom tittade lite frågande på mig och jag förtydligade mig med ett ”Heeeeehh pöööö eehh”. Förkylningen har fått mig att låta skrämmande lik Chewbacca har jag upptäckt, och att folk undermedvetet associerar mig med en stor, hårig rymd-schimpans från Star Wars kan omöjligen vara något positivt. Jag fördubblade nässprays-dosen i hopp om att i fortsättningen kunna kommunicera även på människornas språk.

Provet gick ut på att man vallades runt mellan tio olika stationer där man med hjälp av röntgenbilder och sin enorma medicinska expertis skulle lösa tio fall.
När jag kom till station ett upptäckte jag att bilderna mycket riktigt fanns på plats men min medicinska expertis var någon helt annan stans. Kanske i Ödeshög, vad vet jag?
Förmodligen var det min hotfulla Chewbacca-framtoning som gjorde att jag trots allt klarade det hela.

Sen gick jag hem och mådde uselt. Nu skriver jag en blogg. Jag mår fortfarande uselt, om någon undrar.

Ni får för övrigt ursäkta om det skett en dipp i den annars förträffliga bloggkvalitén. Mitt huvud känns ungefär som en vattenmelon som klämts ihop till en vindruvas storlek, gärna vill expandera men inte får för den elake herr Apelsin. Och då är det inte lätt författa några storverk.
Men allt är inte plast och elände. När jag stod framför spegeln och hostade imorse såg jag att jag fått små deffade magrutor. Det är dock oklart om viruset givit upphov till en ohejdad muskeltillväxt eller om jag blivit så mager och tärd av sjukdom att mina rudimentära magmuskler visat sig.

Nej, nu ska jag festa med alvedon och febertermometern. Det är tyvärr inte är lika sensuellt som det låter då temometern ska stickas in i örat och inte någon annan öppning. Inget kul får man ha! Verkligen förjävligt.



Läderbög i Ödeshög
28 september, 2006, 8:14 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Today I have a fever.
I’m hot.

To celebrate this wonderful condition I have decided to write a blogg in English.
I also hope for a international breakthrough, as a side effect. Readers from Canada, Brazil and maybe even Burkina Faso will come to my blogg, sharing my great wisdom.

In the end, all will kneel to me and I will be the number one at the Bloggportalens Toplista. Oh, what a wonderful dream!



Feber (kortblogg 5/10)
28 september, 2006, 7:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Kroppen har snedtändt totalt på virusen. Någonting är fel. Jag ryker nästan. Man kan med fördel använda mig för att värma upp hus vintertid. Dock finns det inte mycket annat man kan använda mig till i nuläget.

Jag drömde om Leif Pagrotsky också. Han var väldigt liten i drömmen, vilket i och för sig får mig att tvivla på att det verkligen var en dröm.
Han hade kanske kommit för att hämta mig, men jag undvek honom och hans stora skägg. Leif Pagrotsky kanske kommer tillbaks ikväll. Jag vet inte om jag vill sova.
Måste ha kaffe.

 



S N U V A N 2 – Return of the Virus
25 september, 2006, 10:56 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har blivit med virus, igen. En ny stam, som trollar fram mer snuva än den förra.
Jag har även en hemlig dröm. Att bli superhjälte. Och just nu känner jag att jag är närmare målet än någonsin förr. Jag känner det finns något inom mig som bultar och vill ut: Bacill-Man, på svenska översatt till ”Snormannen”.
Jag ser honom tydligt framför mig i ärtigt gröna kläder, ständig i försvar av Godhet, Vackra Kvinnor och Konservativa Familjevärderingar eller vad det nu är superhjältar känner ett behov av att beskydda. Han lufsar runt och skrällhostar så att hans fiender darrande måste hålla för öronen, och sedan kommer det slutgiltiga vapnet: han nyser på dom. Ingan kan motstå Snormannens super-nysningar. (Om du fortfarande hyser tvivel angående Snormannens omnipotens får du betänka att jag ännu inte beskrivit den fasansfulla förmåga hans namn antyder att han har…)

Men det finns också en del fakta som pekar mot att jag kanske inte är en superhjälte trots allt.
Om jag inte vaknar på ett lite extra kinky humör är det t.ex. sällan man får se mig gå omkring i trikåer, jag har inte visat prov på den uppbyggliga vanan att rädda världen stup i kvarten. Faktum är att jag inte ens har en ärkefiende som ständigt försöker motarbeta mig.

Superhjältar tycks dessutom ha ett annat utmärkande drag, nämligen att vara superbra på något användbart. Jag skulle kunna bryta mot jantelagen och säga att jag är halvbra på ganska många saker, t.ex. att nysa, men någon stor användbar talang är jag tyvärr i total avsaknad av. Dessutom finns det, det ska erkännas, en hel del jag är direkt dålig på. Jag tror att få nu levande människor har tappat ut lika många kastruller nykokt pasta i vasken som jag, jag tvivlar på att jag har många konkurrenter när det gäller förmågan att av misstag rita sig med bläckpennan i ansiktet under föreläsningar.

Alla superhjälteförmågor är dock inte helt användbara. I en serie jag såg när jag var liten förekom Video Man, en blek, lite oformlig superhjälte med en synnerligen kufisk förmåga. Hans specialare var att i form av ett VHS-band teleportera sig mellan olika videoapparater. Manusförfattarna fick verkligen anstränga sig till det yttersta för att klämma in förmågan i handlingen gång på gång, och man måste ge dom cred för att dom faktiskt lyckades. Sorgligt nog tänker jag mig att han inte är så användbar nu bland DVD-spelare och datorer. Världen kan sannerligen vara grym, till och med mot Video Man. Men nu svammlar jag. Det var min födelsedag jag tänkt skriva om. Kort, då:

Jag undvek storslaget firande på bästa sätt och firade med tenta, teater (”Snittet”) och på kvällen lite huvudvärk hemma hos Emma. Lagom. (Sedär, nu är jag tillbaks i jante-fållan igen.)
Och folk har verkligen varit hur snälla som helst. Jag tänkte skriva att jag blivit riktigt rörd, men det låter bara ironiskt eftersom det mesta annat jag skriver här tycks vara det. Men i det här fallet menar jag det verkligen.
Folk som jag aldrig trodde skulle bry sig hade köpt fina presenter (tack Peter), Tobbe+Johan+Anna hade bakat tårta dagen innan, andra undrade om jag ville hitta på något (vilket både dom och jag givetvis visste att jag inte ville), grattis-sms, kort och samtal förföljde mig. För att inte tala om en massa blogg-grattis. Tacktacktack! Att folk suttit och klurat ut nåt kul betyder faktiskt väldigt mkt mer än själva grejerna.
Men har dom dessutom köpt fina presenter så ska inte ens jag, till vardags en inbiten icke-materialist, klaga. Mamma tyckte att jag behövde en mobil som inte får krupp och självdör varannan dag, och Emma, världens snällaste finaste bästa superEmma köpte helt (eller halvt, i alla fall) överraskande en baltikum-resa som jag ju funderat en massa på tidigare. herrnixon är trots det amerikanskklingande namnet ett litet öststats-fän.

Och pappa ringde, trots allt. Vilket väl får ses som väl godkänt för att vara honom.
Och ödet skänkte mig ett nytt virus.
I kategorin mindre uppskattade presenter.



Pest och kolera (Kortblogg 4/10)
22 september, 2006, 12:33 f m
Filed under: Bonjour tristesse

-Bläh!
Det är faktiskt inte den borgerliga valsegern som ger upphov till detta dramatiska utrop. På sätt och vis är det till och med bra med ett borgerligt styre – det ger välartade låtsasintellektuella som jag en möjlighet att känna oss som tuffa rebeller.
Subcommandante nixon, living on the edge, typ. Vid lunchbordet viftar jag med min kommunist-röda servett och delar solidariskt med mig av mina makaroner till de bröder och systrar som har mindre matlådor. (Att mina överkokta makaroner inte alltid är en populär gåva hör strikt taget inte hit.)
Gnället ursprung är morgondagen, som innehåller såväl tenta som mitt 25års-jubileum.

I vanliga fall inför tentor brukar jag använda mig av min hyper-effektiva inläsningsmetod. Den går ut på att hetsläsa anteckningar kvällen innan tills jag får krupp, sova någon timme och sedan spotta upp det hetslästa på tentanpappret. Denna bulimi-artade succémetod blev det dock inte mycket med idag eftersom Emma, Tobbe, Anna och Johan hade den goda smaken att ordna någon slags överraskningsTårtkalas för mig. (Jag blev verkligen jätteglad. Ett mycket ärligt tacktacktack om ni läser det här!)
Det hade det nog inte blivit så mycket pluggat ändå eftersom jag planerat att gå på ett UF-möte där en buddhistmunk skulle prata om hur det var att leva som politisk fånge i Tibet (ja, som ni hör är min fritid ett ständigt party), men nu blev det verkligen ingenting.

Jag hoppas tentan går bra ändå. (Med den nya regeringen tänker jag mig att det hur som helst alltid finns en möjlighet att muta sig till ett G om kunskaperna tryter.) Dessutom är ämnet något av ett skämt. Nyss läste jag ett hälsoekonomi-kompendium.
Ekonomi är ju, som alla ekonomer vet, trots allt bara en fråga om plus och minus, två (för all del användbara) räknesätt jag bemästrade redan i lågstadiet. Hälsoekonomi är inte mycket bättre. Efter fyra plågsamma föreläsningstimmar kom läraren till slut fram till föreläsningens klimax: slutsatsen att om man använder en summa pengar till Hälsoprojekt A kan man inte använda samma summa till Hälsoprojekt B. Jag antar att ekonomen som fick den idén måste ha varit duktigt nöjd med sig själv. Jag tänker mig också att en höst-slö humla med ett milt förståndshandikapp hade kunnat komma till samma brillianta slutsats.
Resten av kursen har inte hållet mycket högre kvalité.

Det andra skälet till olycka är alltså att jag fyller år, ett faktum jag ogillar stark. Ja, man skulle till och med kunna säga att jag fördömer det. Det hjälper tyvärr inte, och jag fyller år ändå. Eftersom jag varken är särskilt förtjust i att stå i centrum eller ordna fester kommer jag att fly till Stockholm. Ser ni någon som smyger omkring i hufvudstaden med lösskägg och ser ut att vara ganska precis 25 jordsnurr kan ni alltid vinka.

Men nu är det dags att sova.

PS
Oj, nu såg jag en stor hög obesvarade kommentarer som jag icke hinner svara på nu pga min nära förestående dejt med John Blund. Jag hoppas ni ursäktar. Oroa er icke Kamrater, jag återkommer i sinom tid.
DS



Revenge of the Borgarna (Kortblogg 3/10)
17 september, 2006, 11:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Minsann.
Då har vi snart bytt statsminister.
Från en dryg inkarnation av Barbapappa till en stor Alfons Åberg med hundögon. Misstänker dock att det döljer sig ett riktigt kakmonster under Reinfeldts fjuniga flint.

Mitt bittra alterego, Bengt af Sürmule, anser att valresultatet är det yttersta beviset på att folk inte är att lita på, en åsikt som för övrigt torde vara mer accepterad med vår nya semifascistoida regering.
”Folk är fä!” väser Sürmule. Ja, död åt gemene man, som det heter.
Jag blir förmodligen tvungen att köpa mig en bit land, en kolonilott kan räcka till en början, och utropa en självständig stat. Vill det sig väl kanske vi kan förklara krig mot Sverige också. Jag kan säkert få med mig några purkna gamla kommunister från vänsterpartiet, kanske till och med Sven Wollter.
Förmodligen kommer jag att föra en generösare flyktingpolitik än högerkartellen, så du är välkommen att flytta dit.

 Till dess: God natt.



Det Perfekta Samhället – eller Politiken vs. herrnixons kvasivetenskapliga idealism
16 september, 2006, 3:26 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 herrnixonBloggen har förlorat karaktären av folkbildande forum och istället börjat handla om totemdjur, virus och vibrerande ögonbryn. Förvisso tre mycket viktiga ämnen, men samlingen av revolutionära hjärnceller någonstans till vänster i min hjärna hotar med väpnad kamp om jag inte skriver en politisk blogg så här i valtider. Så jag är väl så illa tvungen. (Sen lovar jag att återvända till vardagsproblemens trygga värld.)
Nå.

 
Politik borde handla om tre saker.
1. Formulera en vision
2. Beskriv vägen dit
3. Följ planen, men anpassa den till verkligheten

Låt oss börja med visionen. Farbror Göran är för Rättvisa. Tjo. Problemet är bara att tant Maud och Lasse Lejon och alla andra partiledare också är det. Sju riksdagspartierna erbjuder sju bättre samhällen, (vilken generositet!), men eftersom alla tror att väljarna är lite för dumma för att orka lyssna på resonemang om idéerna bakom politiken så brer dom på med sliskiga löften och tappar bort ideologin längs vägen. Och partierna som tävlar om att trolla fram förslag som både gynnar Din Plånbok och sätter sprätt på tillväxten på bästa sätt, utan någon större tanke på varför, känns inte helt tillfredställande. 

 ”Oj, hur ska jag rösta då!?”, piper jag förvirrat och skyndar till vetenskapen efter svar på hur samhället borde se ut. Och vilken tur jag har, det finns nämligen några intressanta socioekonomiska studier att kika på.

 – En säger att lycko-nivån hos invånarna i ett samhälle stiger i samma takt med den ekonomiska standarden fram till ungefär 1950-talsnivå, sen upphör sambandet. Ytterligare ekonomisk tillväxt tillför alltså inte större lycka.

 – En annan studie handlar om klyftorna i ett samhälle. Den säger att själva klyftorna i sig ger upphov till minskad livskvalitet hos dom som har det sämre. Om dom ”fattiga” har 150$ eller 1500$ att leva på i månaden gör i det här sammanhanget ingen skillnad så länge dom ”rika” har flera gånger högre inkomster. (Att tillräckligt stora klyftor också ger en ökad brottslighet och minskad känsla av trygghet för dom som har det bättre ställt är förstås inte helt ointressant i sammanhanget.) Även om klyftor i sig kan vara en drivkraft för utbildning ska dom med andra ord inte vara alltför stora.

 

 Även folkhälsovetenskapen kan kasta lite ljus på frågan hur samhället bör se ut, en tredje studie säger nämligen att folk med ett stort socialt nätverk har bättre möjlighet att klara av personliga kriser, är lyckligare och faktiskt även friskare medicinskt sett.

En annan folkhälsovetenskaplig studie säger att miljöfaktorer (både närmiljö och globalt) ligger bakom ungefär 20% av ohälsan. Att miljön globalt och våra kära ekosystem mår lite taskigt av koldioxidutsläpp, utfiskning och övergödning behöver jag nog inte ens skriva om.

 En femte folkhälsovetenskaplig studie säger att en trygg socioekonomisk situation, utan den stress som hotet om uppsägning och fattigdom innebär, samt en trygg barndom med kärlek och trygghet, leder till minskad risk för både fysisk och psykisk ohälsa.

  herrnixon rabblar en massa undersökningar, men vart leder då detta?
Jo:
Studierna, sammantaget med mina überkloka åsikter, säger mig att man borde föra en politik som gör människor lyckligare, vilket på sikt betyder att sluta sträva efter ökad (materiell) tillväxt som enda mål eftersom det inte ger någon ökad lycka för befolkningen. Istället borde man satsa på att minska sociala problem: kvinno- och barnmisshandel, social isolering och vardagsstress. På global nivå borde man förstås snarare ge sig på svält- och fattigdomsproblem eftersom stora delar av världen utanför Europa ännu inte haft turen att komma upp till den materiella standard som västvärlden uppnådde på 50talet.

Miljöproblemen måste också börja tas på allvar, både i Sverige och resten av världen. I alla fall om man tycker det vore skoj om klimatet inte pajar ihop helt om några decennier. Det tycker herrnixon, som är väldigt klok.

Alltså:

 

Nixon for president!

 nixon

Om dom, mot förmodan, inte har herrnixon-valsedlar där Du röstar: låt mig rekommendera Miljöpartiet. Lite muppiga är dom kanske, men absolut att föredra framför stagnerade sossar, populistiska vänsterpartister och en skenhuman ”Allians”.

(PS

Nu förstår ju jag också att alla knappast kan bli små harmoniska buddhister som med glatt leende springer omkring och odlar ekologiska päron. Men det är någonting att sträva mot i alla fall.
Jag menar inte heller att man ska avskaffa marknadsekonomin. Tvärt om – med viss styrning funkar den bra för att tillgodose folks behov. Men en nyliberal världsordning med en oreglerad marknadsekonomi och med fina ord om Frihet luktar faktiskt lite mört. Frihet är bara ett tomt ord om man mår för dåligt eller är för fattig för att ha några reella möjligheter att förverkliga sina drömmar.

DS)

 

 



En fråga om stabilitet i ögonbrynen. (Kortblogg 2/10)
14 september, 2006, 11:47 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Jag samlar på vardagsproblem. Dom är mycket användbara när det gäller att få perspektiv på tillvaron. Det senaste vardagsproblemet, en riktig juvel i samlingen faktiskt, gäller cyklande.
När jag far fram på min cykel – snabb som vinden (och instabil som en slirig giraff) – börjar ett av mina ögonbryn vibrera. Först en försiktig darrning, sedan allt kraftogare. Det är förmodligen ett enstaka strå som växer lite skevt och därmed har ofördelaktiga aerodynamiska egenskaper för cyklingens höga hastigheter. Hur som helst kittlas det enormt. För att citera Baloo: Jag står inte uuuut.
Somliga morgnar drar jag mig för att bestiga min cykel eftersom jag vet vad som komma skall, andra kommer det som en otrevlig överraskning. Jag blir en vinglande trafikfara, en marionett i ögonbryndarrningens våld.

Jag undrar om andra upplevt samma problem. Kanske är det  anledningen till att så många unga kvinnor plockar sina ögonbryn. Kanske har det startats stödgrupper. Men som sagt, det gäller att ha perspektiv. Ta det lugnt, det kunde varit värre, skulle jag sagt på stödgruppsmötet. Det kunde ha vibrerat när man går också.

Det vore nog mer spännande att vara religiös. Man får andra problem att ägna sig åt, mänsklighetens frälsning och sånt. Och om man är kristen finns det, som bekant, många regler att leva efter i bibeln. ”Akta dig för att sluta förbund med invånarna i landet som du kommer till, så att de inte fångar er i en fälla.” är en personlig favorit. Men jag funderar lite på vad det kan vara för fälla dom gillrar. Kanske en snara, kanske en liten bur, det är svårt att veta säkert. Det kan också vara fråga om något med klister.
Möjligen är det hela något som folkpartiet kunde skrämma bort invandrare med? ”Klarar ni inte språktestet fångar vi er i en liten fälla!”. Sådana hot tillsammans med Leijonborgs ögonbryn skulle i alla fall hålla mig på behörigt avstånd.



Premiär (kortblogg 1/10)
13 september, 2006, 3:59 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

 Man skulle kunna tro att vi gjort slut, jag och bloggen, men faktum är att vi bara gjort ett litet uppehåll i vår relation. Den krävde för mycket tid och jag var tvungen att sätta ned foten och säga att nu fick det vara nog. Kanske inte i så skarpa ordalag men bloggen, en mycket känslig själ, tog illa vid sig och har inte låtit mig komma nära sen dess.
Tangentbordet har stått på skrivbordet, blottat alla tangenterna och morrat åt mig när jag kommit för nära. Under sådana förhållanden har jag inte vågat skriva en bokstav.

Äntligen var jag obunden, kära bloggKollegor, en fri själ bland burhöns.
Jag flaxade lite, man får ju försöka göra det bästa av situationen, men kom på att det inte var speciellt skoj att vara fri om man till sin natur är en burfågel, och att jag ändå mest kände mig som en snedtänd tupp.
Så nu sitter jag här igen. Snapp snapp snapp säger tangenterna.

 

Fast lite ändring ska det bli, har jag lovat mig. Från och med nu ska jag skriva bara skriva små korta bloggar, välavgränsade utan pladder. Det borde gå kvickt, och det är bra. Har varit mycket små grejer att fixa på sista tiden. Jag börjar förstå hur politiska koryféer som Koffi Annan har det. Dom har det lika stressigt som jag, med det lilla undantaget att jag inte behöver mäkla fred i mellanöstern också. Fast å andra sidan slipper dom blogga, så det jämnar förmodligen ut sig.

 

Dagens kortblogg:
Idag behandlas ett ämne av yppersta dignitet, nämligen vad jag har gjort sen sist.

1. I fredags fyllde Elin år. En kladdkaka bakades och vin dracks, men hon verkade inte äldre än innan. Hon fick ett gem i present. Man är väl inte materialist heller.
2. I lördags var det Kulturnatten i mitt kära muppsala. Jag, emma, anna och johan kikade runt på konstmuséet, en fotoutställning, fikade och kollade på kortfilm. Riktigt roligt.
3. I söndags hälsade vi (jag, emma, hanna och tobbe) på våra vänner träden. Dom hade grupperat sig i form av en skog. Emma hittade svampar. Jag tog bilder, på svamp. Svamparna var mina bröder, kände jag.

 broder

4.
I måndags var det måndag. Det var, som vanligt, ingen upplyftande upplevelse. Hoppade över måndagsklubben, kände nämligen ett våldsamt behov av att avkalka mitt badrum. Hade laddat med kalkosan. Kalkosan är för övrigt ett ungefär lika effektivt avkalkningsmedel som mellanmjölk. Skulle knappt grogga på eländet.
5. I tisdags kom K P och M hit på eftermiddagen, vi grillade lite på taket. För en gång skull eldade vi inte upp något, vilken nog bör ses som ett tecken på mognad. På kvällen spelade vi in vår depraverade variant av radioteater. Bland annat gjorde vi en radioteater-cover på ”Rederiet” som med all säkerhet skulle gått hem i stugorna om vi bara fått sända den. Dessvärre har vi ingen radiosändare.
6. Onsdag. Det är idag det. Jag har varit på ett flashigt tvär-nånting (sätt in valfritt svårt pk-ord utan konkret innehåll så blir det förmodligen rätt) seminarium med folk från några olika linjer. Jag skulle representera läkarperspektivet, det fanns en socionom, en sköterska och en flock med fyra psykologer. Vi hade fått 4 (påhittade) fall om barnmisshandel som vi skulle jobba med. Nu blir det svårt att låta seriöst när jag varit halvironisk hela resten av bloggen, men det är ett jäkligt viktigt ämne och det kändes mkt bra att få bättre koll på hur man ska agera om man träffar barn som man misstänker far illa när man är på sjukhuset.

 

 



Besök i halsen
6 september, 2006, 7:02 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Ett virus är på besök. Just nu har lever det i min hals.
Vi kommer inte särskilt bra överrens jag och viruset, vilket är anledningen till att jag, efter ett antal diskreta harklingar, försöker hosta ut honom. Men han ger sig inte. Jag är rädd för att viruset i fråga har lite svårt att tolka sociala signaler. Det är inte omöjligt att det är fråga om ett autistiskt virus.

Jag är mycket envis i mitt hostande. Jag hostar på nätter, på föreläsningar, på folk – i stort sett i alla situationer folk som inte själva har virusbesök tycker det är lite opassande att hosta. Om dom bara visste hur det kändes att vara med virus! Då skulle dom ge mig te och omtanke. Nu ger dom mig arga blickar istället.

Nu när det ändå verkar som om viruset blir långvarigt funderar jag på att döpa det. Jag har flera förslag:
1. Bertrand den förskräckliga
X. Ville virus
2. Kerstin

Jag kan se för- och nackdelar med alla alternativen, och än så länge har min nyanserade uppfattning om sakers natur förhindrat mig från att komma till ett beslut i frågan. (Har du själv en uppfattning i frågan så tveka inte att meddela den!) 

(Alltid dessa argument! För och emot, hit och dit.
En vacker dag ska jag bli så förståndig att jag kan se saker i svart eller vitt, bli stenkonservativ och mysa i min okunskap.
Jag tänker mig att det kan vara mycket praktiskt att vara färgblind för moraliska nyanser, många branscher som öppnar sig. Sektmedlem, torped, företagsledare, you name it. Kanske till och med president i ett högerkristet land med olje-intressen. Det vore kanske skoj.
Svart och vitt. Eller om jag i vart fall kunde se världen i pastell, såsom jag tänker mig att Ebba von Sydow gör. Eller Silvia, vår küngliga botox-babe. Det vore väl inte för mycket begärt.
Men nej. Överallt dessa nedrans nyanser.)

En lång parentes. Låt oss byta ämne. Fast förutom hostningarna har det inte hänt mycket sen sist. Jag har suttit på stolar i rum där föreläsningar har pågått, hela tiden med känslan att personen därframme inte pratar till mig.
Incidens, prevanlens, sjukdomsprevention.
”Hej, här är jag, kan vi inte prata om pälsdjur?” får jag lust att säga.
Men det säger jag inte, jag skriver varannanradsdikter med P och M istället. Tur att dom finns, och tur att min vänstra hjärnhalva faktiskt lyssnar på sömnpillret framme vid tavlan under tiden. Den hjärnhalvan må vara tråkig men han är bra att ha när tentan plötsligt dyker upp.

Var på IKEA med Tobbe och Hanna också. Egentligen är vi rätt olika, men dom är svåra att inte trivas med så jag passade på och trivdes, och köpte en spar-gris av hårdplast från barnavdelningen.Grisen har jag döpt, inga konstigheter där. Han heter Direktör Galt.
Tanken med Direktör Galt är att jag och Emma ska lägga alla småpengar som blir över när vi handlar i honom, och sedan göra någonting kul för dom när han är full. Kanske blir det ett restaurang-ät, kanske en bio-titt, kanske bara en påse té.
Det är svårt att uppskatta vilka rikedomar som ryms i en plastgris.

Etwas mehr? Var på Svantes i måndags igen. Det börjar bli en vana. Nästa gång tar jag nog med Direktör Galt. Han måste få träffa folk. Bara för att han är en sån trevlig direktör ställde han upp på bild. Bara för att jag är en trevlig bloggare delar jag med mig av bilden.

Direktör Galt

Det är direktörn som är rosa. Det är jag som är grå. Sån blir man av virus. Nu: mat.



Vecka ett: totemdjurets hämnd
3 september, 2006, 10:12 e m
Filed under: Bonjour tristesse


I förra veckans blogg ägnade jag mig åt den ädlaste av sysslor: klagandet. Klagandet är en utsökt konstform vari man sätter ord på tillvarons skavsår, den vetenskap där man med pincett fiskar fram mjöl-klumparna ur såsen och kollar på dom i mikroskop. (Det där sista var nog ett citat nånstansifrån.) Livet var en enda lång vallfärd mot en oändlig rad måndagsmorgnar, förtidspension och döden i största allmänhet – allt pga att en s.k. ”termin” hade börjat.

 Men trots den förra klagobloggen har jag överlevt veckan. Man skulle till och med kunna säga att den haft några höjdpunkter. Dimmorna började lätta när vi en morgon möttes av en tvättäkta oldschool-psykolog som med lustig brytning, och en stor mängd freudianska teorier skulle få rätsida på klassen.

 Det började med en övning. Vi skulle få kontakt med våra totemdjur.
Ett totemdjur bor i huvudet. Det var det första djuret man skulle skaka tass med. Alla blundade, lyssnade uppmärksamt och följde Psykologens instruktioner. 
 ”Du haaar ett litet djyyyr i huuvudet” sa Psykologen.
Mycket riktigt, det hade jag. Efter att under ett ögonblick haft egendomliga fantasier om att jag hade en liten gnagare på språng i huvudet visade det sig att mitt totemdjur var en grå, mycket mjuk katt. Jag såg den faktiskt tydligt framför mig. Den la sig på rygg. Jag killade den på magen. Kurr.
Så långt var allt väl. Jag gillade övningen.
 
 ”Duu haaaar också ett djyr i magen. Den är ditt mag-djyyr!” fortsatte Psykologen.
Min mage är inte en av mina bästa vänner, vi har faktiskt en ganska problematisk relation, så det förvånade mig inte att djuret som bodde där var en lite djuphavsfisk. Blåsvart, hal. 
 ”Interageeeera med mag-djyret!” pep psykologen upphetsat.
Jag kände mig lite tafatt, för min firre var inte att leka med. Han simmade ned långt under ytan, kanske åt han alger, kanske träffade han sina djuphavskompisar – men mig skulle han då inte interagera med, det hade han bestämt sig för. 
 ”…och låt nu de bägge djyyren träffas!” kved psykologen, och detta var uppenbarligen övningens klimax. Jag kan tänka mig vilka givande diskussioner folks totem-hamstrar och totem-tapirer hade med varandra.
Själv hade jag det svårare. Den mjuka katten och djuphavsfisken förde fruktlösa förhandlingar om en gemensam mötesplats innan katten – nu visade den sin sanna rovdjursnatur – utan förvarning åt upp den lilla fisken. Som tur var avbröts övningen kort därefter av psykologen och vi fick reda på att huvud-djuret representerar ens tankar och mag-djuret ens känslor och att deras möte symboliserade ens inre balans. Jag tycktes ju inte vara helt i balans, tyvärr.

 

 

 (Men det var inte bara jag. Efteråt berättade P berättade att hans huvud-djur varit en asocial pingvin, och det kändes skönt att det inte bara var mitt själsliga zoo som var dysfunktionellt.)

 
Sen blev allt bättre. Dom kosmiska vibrationerna kom åter i harmoni och new age-faktorn sjönk flera tiopotenser. Hon höll egentligen en rätt bra föreläsning om vikten av att utveckla sig själv och hitta harmoni för att kunna vara förstående och förlåtande gentemot andra.
Hade hon läst lite mer dalai lama och dragit ned på Freud-retoriken hade jag gillat henne, tror jag.

Annars då? Vi har varit på och inspekterat företagshälsovård i en industri. 1670 industripersoner jobbade med att tillverka små metallmojänger som man Inte Svarvade Utan Fräste Med (det poängterades, det var uppenbarligen viktigt.). Vid en arbetsstation trädde några människor upp muttrar på metallpinnar (varannan silvrig, varannan kopparfärgad) som om det vore grillspett till en robot-BBQ. Andra ägnade sitt liv åt att stå och vakta maskiner som nog inte gav så mycket tillbaks. Men dom hade en Mycket Välutvecklad Företagshälsovård.
Jag tänker mig att det kunde behövas.

I fredags var det någon slags korridorsfest. I början gick jag omkring som en zombie, lite senare som en salongsberusad zombie. Festen var förmodligen rolig. Folk såg glada ut. Log och stod i. Jag var måttligt road minns jag. Tänkte att om det hade varit en film hade den haft usel regi, platta karaktärer och taskigt manus.
Så illa var det kanske inte, rent objektivt. Jag var bara inte sugen på just den människo-mixen, att gladprata om ingenting. Jag vet inte riktigt vad jag hade velat. Diskutera, för att låta lite mer pretentiös. (Jag ville förstås prata om livet, marginalskatten och Shakespeare – som den djupsinnige misantrop jag är. Eller kanske om mina mis-matchade totemdjur.)

 

 

Nu: Lindt & Sprüngli