Filed under: Fisk, Kulturkoftan | Etiketter: 12 years a slave, Filmen rekommenderas inte enbart för att jag har en crush på Benedict Cumberbatch, Fisk, gollum, hobbit, landstinget
.
Fram tills igår satt jag och skrev på en självbiografisk bok om min första tid i landstingets tjänst, med arbetsnamnet 5 Years a Slave, men så igår såg jag 12 Years a Slave på bio istället, och insåg att det var lika bra att lägga bokprojektet på is. Eftersom 12 år är fler än 5 känner jag att det är rimligt att filmen får mer medialt utrymme, och eftersom den dessutom var riktigt bra vill jag inte gärna knuffa ut filmen ur rampljuset genom att ge ut min (länge emotsedda) självbiografi. 12 years rekommenderas hur som helst.
Men kanske ändå att jag gillar hobbitfilmer och sånt bättre. De innehåller ju, liksom 12 years, De onda och De goda. Och dessutom dvärgar som grädde på moset, det måste man gilla! (Det produceras alldeles för lite dvärgfilm).
Att filmbolaget dessutom har kavlat ut en hobbitsagobok till inte mindre än tre långfilmer ska de förstås ha all cred för, och som ett bevis på min tacksamhet tänkte jag ge dem ett tips på hur man kan krama ännu fler filmer ur franchisen! Tex genom att spela in:
.
.
Filed under: Helg, Kulturkoftan | Etiketter: kortfilm, kortfilmsfestival, uppsala
Folk i bekantskapskretsen
• är sjuka
• håller på att flytta
• har åkt till västkusten för att fiska (typ)
• har åkt till Tyskland
Det är inte så smart eftersom det är kortfilmsfestival i Uppsala, det bästa med oktober/novemberhösten. Folk (exklusive mig) har alltså på det stora hela annat för sig. Lyckligtvis ska några få tappra själar (inklusive mig) dit. Eftersom det dessutom är tema Tyskland kan det förstås inte bli annat än extremt bra.
Jag tänkte i propagandasyfte lägga upp en kortfilm så att alla skulle bli ohejdbart sugna på att gå och kolla, men nästan inga av dem jag kom ihåg titeln på fanns på youtube, och utom en (tysk!) med dålig kvalité, och en småsurrealistisk som nog snarare skrämmer bort potentiell publik, så det blir inget.
Eller jo förresten. Jag snor en som Emma lagt upp.
Filed under: Bonjour tristesse, Kulturkoftan | Etiketter: böcker, boktorn
I och för sig hade jag kunnat läsa på pendelbussen, men dessvärre är det så att jag måste halvsova då. Finns inget bättre ställe. Det är varmt och gungar lite, det är som en timmes snoozning. Igår drömde jag dessutom en sjuk dröm om kakor. Jag skulle räkna alla kakorna i en lägenhet, men efterhand upptäckte jag att det hela tiden spawnade nya kakor, och att de som bodde i lägenheten dessutom gömde kakorna för mig. Men jag var grym på att hitta kakor. Det är inte alla som är så lyckligt lottade att de får drömma om kakor på morgonen. Dessutom är bussen enda varma stället jag vistas på. Vårdcentralen har en medelinomhustemperatur på 17 grader, vilket ändå är tropiskt jämfört med hemma. Men bussen är varm och skön. I förrgår satt det dessutom en farbror bakom mig och väste fram meningar på vad jag tror var spanska, som en liten bonus. Det kan vara spännande också.
Äsch. Hade tänkt skriva så att det blev lika långt som bokbilden till höger, men det funkar inte. Det är för långt ned till botten, och framförallt för kallt. Dags för ett varmt bad. Hej.
Just när den värsta abstinensen efter boken lagt sig upptäcker jag detta.
Filed under: Helg, Kulturkoftan | Etiketter: björn ranelid, djärvt burspråk
Idag, på väg för att träffa M, gick jag genom staden. Vid Götgatan tappade jag fotfästet en smula och var mycket nära att halka. Jag tittade mig omkring men ingenstans kunde jag se Björn Ranelid. Ändå känner jag mig övertygad om att Ranelid, den galten, ligger bakom även detta. Hur gör han? Jag vet inte!
Det roar mig att smäda kända författare utan att någonsin ha läst ett ord av vad de skrivit. Det får mig att känna mig folklig!
Filed under: Helg, Kulturkoftan, zombies | Etiketter: björn ranelid, smärta!, zombier, zombies
Om jag känner efter har jag ont i vänster knä. Jag känner mig alltmer övertygad om att det är Björn Ranelid som ligger bakom. Hur gör han? Jag vet inte! VoodooBjörn.
Jag läser vidare i Stolthet och fördom och zombier också. Just nu är det väldans spännande, man anar att det är något lurt med mr Darcy. Och det kommer fler och fler zombier. Man undrar ju hur det ska sluta. Och vem ska Elisabeth gifta sig med? Elisabeth är hon med ninjaskillzen hoppas jag ni kommer ihåg från förra bloggen. Hon gifter sig säkert en sprätt misstänker jag, men förhoppningsvis inte Ranelid.
I förmiddags var jag på stan en sväng. Dumt, eftersom det är mellandagsrea. Där var folk i mängder, och jag fick zombievibbar. Mycket kött i rörelse liksom. Elisabeth hade nog huggit sig fram, men det gjorde inte jag, jag kommer ju från en fin familj med god uppfostran. Istället gick jag till kameraaffären för att köpa makroobjektivet. Men de hade stängt.
Nu ska jag se en riktigt dålig film, tror jag.
Filed under: Kulturkoftan, zombies | Etiketter: fördom, makro, nikon, njurar, stolhet, zombies
Då jag ådragit mig ett särdeles svårt fall av skoskav har jag lagt mig i soffan för att återfå hälsan. Jag har dagdrömt lite om att vara en vråk, och så har jag läst Pride and Prejudice and Zombies.
Lämpligare julläsning får man leta efter. Just nu är det maxspännande. Elisabeth ska rida till Netherfield för att hälsa på sin syster (och mr Bingley och mr Darcy). Men ack! Hon kommer säkert att bli påhoppad av zombies på vägen har man på känn. Tur att hon har ninjaskillz.
Jag har dessutom förstått att jag nog måste köpa ett makro-objektiv också. De är visserligen ohemult dyra, men jag har hört att de ska vara bra för njurarna, och sina njurar kan man aldrig vara nog rädd om.
Nu måste jag läsa lite mer kostymzombiedrama.
Idag på jobbet fick jag en present. L sa ’vänta, du ska få en present’ och så fick jag det. Förväntningarna var på topp, jag har en lång historia som gåvomottagare på jobbet. Jag har mottagit:
* En spenslig tomatplanta
* En ordbok (muta från Cipralex-företaget)
* En chokladask av paradistyp
* En bok om olika organ
* En metallbit från Thailand med mycket stark lukt
* Presentkort
Varje gång blev jag glad, som Emma på julafton. Speciellt metallsaken och tomatplantan sätter jag stort värde på. Chokladen slank ju också ned förstås.
Thaimetallen ligger i ett skåp. Tomaten bor i köket. Den är 3 meter lång, 3 millimeter tjock och slingrar sig som en orm. En blek orm med gulgröna blad på. Snart har den inkapslat hela mikrovågsugnen med slinger. Kanske har den sett boaormar på Discovery, inspirerats och avser sluka mikrovågsugnen hel. En driftig tomatplanta minsann. Ibland försöker jag säga till Emma att tomaten gjort sitt, att den inte ser frisk ut och att den dessutom är en estetisk olägenhet. Jag får visserligen lite dåligt samvete, som alltid när jag talar illa om blommor och tänker slänga ut dem, men jag känner att någon måste vara hård mot den och att denne någon i det här huset är jag. Sen säger jag som det är, att den ska ut, och Emma blir arg och så ska den inte ut längre. Tur för smaltomaten att den har en så engagerad beskyddarinna. Men jag smider planer jag. Tomaten går inte säker.
Jag kom på en sak jag måste berätta om smaltomaten. Härom veckan värpte den en liten grön tomat. När tomaten var ungefär lika stor som en (stor) ärta blev den för tung för grenen, som gick av. Nu kanske ni får en uppfattning om hur mesig tomatplantan är.
Ja, jag fick en present ja. Något riktigt fint, en stegräknare. Den är nästan som ett litet husdjur där den ömhetstörstande klamrar sig fast vid bältet. Tvångsmässigt (men plikttroget) räknar den mina steg, fast det är lågkonjunktur, den är faktiskt i stort sett arbetslös, för jag går inte så mycket. Ska jag kortare sträckor rullar jag runt på min kontorsstol och ska jag längre sträckor tar jag cykeln.
Kontorsstolar med hjul är något jag gillar. Tröskeln till mitt rum är inte så hög och jag har funderar på om jag kanske skulle börja rulla ut i väntrummet på min stol och hämta in patienter. Det vore lite arty, jag skulle göra det i konstens namn. Ett sätt att ställa frågor; om livet, om våra roller, om stolar med hjul. En exposé över människans bräckliga natur och eteriska väsen: vem är patient, vem är läkare? Och vem har den grymmaste kontorsstolen? (Underförstått är alltså att jag har den grymmaste kontorsstolen, vilket alla skulle se när jag rullade fram i den.)
Jag har varit med om en del sen i höstas.
Jag har suttit i ett träd vid östkusten (i USA) och tittat på ruiner, promenerat och fått foten uppskuren. Jag har bott i en amerikansk förortsvilla med två barn, varit olycklig, och lärt mig varför svenskar är oroliga trygghetsnarkomaner i somligas ögon. Jag har sett en gammal rättspsykiatrisk anläggning på en ö utanför Boston, till och med varit en smula psykotisk själv. Jag har blivit plågad av en sadistisk katt, varit bittert nostalgisk och tänkt på sham, blivit missförstådd i Italien och blivit bestulen på en resväska i Hong Kong.
I verkligheten däremot har jag inte hunnit med så mycket, i alla fall inte saker som ser särskilt dramatiska eller spännande ut när man skriver ned dem. Men jag gillar ju att läsa.
Egentligen skulle jag vilja tvinga (under hot om så krävs) mina vänner att läsa samma böcker som jag. Det är så mycket roligare att prata med någon om boken efteråt, om man har tolkat den på samma sätt, tänkt på samma saker, uppskattat samma delar. Läste en kurs förra terminen där det ingick att läsa några romaner och sedan diskutera dem på seminarier, var riktigt kul. Vi får se om jag (med eller utan hot) försöker skrapa ihop en privat seminariegrupp. Fast antagligen inte. Dels är jag lite för slö för sånt, dels vet jag inte riktigt om det skulle funka ändå.
Filed under: Fisk, Kulturkoftan | Etiketter: ålmonster, kortfilmsfestival, misären_vid_hastings, monsterål
Jag har ca 10 minuter på mig att skriva en blogg. Jag arbetar bäst under tidspress. I vart fall arbetar jag inte alls utan.
Skälet till the hets är att vi ska till kortfilmsfestivalen snart där vi ska träffa A & J. J har dessutom lovat att olla min biljett, så jag ser lite fram emot det hela just därför. Då måste det ju bli lite show, tänker jag. Eller egentligen tänker jag på ett annat ord, men jag kommer inte på det. Jag tror att det (ordet jag inte kommer på) låter lite som en blandning mellan performance art och papier maché (med reservationer för stavfel).
Annars har jag inte mycket hopp om de korta filmerna. Årets festival har inte varit bra, det måste man vara öppen med. Nu lyssnar jag till mitt hjärtas röst. Den säger att festivalen har varit direkt dålig. Det har den bannemej rätt i. Dålig är ordet.
Hah. Jag måste berätta lite, om jag hinner det på de återstående 6 (?) minutrarna. En film var extremt dålig. Det var en kuf som hade återskapat slaget vid Hastings med legofigurer. Nu kanske det låter roligt, men det var det alltså inte. Upphovsmannen hade tagit det hela på största allvar, på ett mycket obehagligt sätt. Det var 10 hemska minuter jag ägnade åt den filmen. Det var extremt tråkigt. Ett litet cineastiskt trauma för mig faktiskt.
För övrigt har det funnits flera andra usla filmer. En handlade om en ål som simmade simmade simmade runt i ett akvarium. I slutet förvandlades den till ett ålmonster.
Nu måste jag ila iväg. Hoppas jag skonas från ålmonster ikväll. Åh.
Filed under: Kulturkoftan, Succé | Etiketter: agurk, Berlin, bullar, film, folkuppfostran, moral, söndag
Det finns få saker man kan bli segare i huvudet av än nattjourer, och speciellt fredagsnätterna har särskilt seghetsframkallade kvalitéer. Är länets invånare glada och har en god mentalhygien får man till och med sova en liten stund. Jag fick inte sova en stund. Det var som sagt fredag, och förutom de vanliga diagnoserna kom polisen in med folk som druckit och ätit knark. Jag misstänker starkt att stora delar av stadens poliskår ägnade natten/morgonen åt att skjutsa in bygdens samlade snedtändningar.
Det hela var mycket moraliskt uppbyggligt (för mig), som är mindre sugen på att knarka än någonsin. Istället har jag googlat fram ”Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran”. Speciellt det där med Folkuppfostran lockar mig. Det låter som ett riktigt stofilgöra. Perfekt för mig, m.a.o.. Jag har ju länge ansett att folket behöver uppfostras, och med en så mäktig organisation bakom mig kan det inte gå fel. (Stofiler unite!) Fast det där med total nykterhet vet jag inte. Kanske kan jag bilda en utbrytarfraktion? ’Svenska Sällskapet för Nykterhet Vissa Dagar men framförallt Obeveklig och Sträng Folkuppfostran’,(i folkmun kallad SSFNVDMFOOSF). Jag tror det finns en viss potential där.
Sen blev det lördag, som det ju ofta blir efter fredagar. På lördagen sov jag, gott och länge. På kvällen tänkte jag att jag skulle uppfostra folket, men det blev tyvärr inte tid för det eftersom vi skulle till låghusen för film, prat und gemüt. Det var min tur att bestämma såväl film som tema (vi gör det i tur och ordning på stofilmanér), och det blev tüsk prettofilm (der Himmel über Berlin) (eller das Himmel?) med bier und agurk. Den var bra, och dålig. Så kan det vara med tyska prettofilmer.
Nu ska jag gå och handla bullar und frallen. Det finns inget annat sätt att få upp Emma på söndagar.
Filed under: Kulturkoftan | Etiketter: dinosaurie, film, patriarkat, rec, skräckfilm, zombie
(Dinosaurier, dessa slipade ödlor, har de mest oväntade talanger, uppenbarligen.)
Igår såg jag en ytterst otäck film, en spansk skräckfilm, den värsta jag någonsin har sett. Fy the bubble. Jag har fortfarande inte hämtat mig.
När jag duschade i förmiddags var jag vid upprepade tillfällen tvungen att snabbt sticka ut huvudet och kolla om det fanns några köttätande zombier (eller för all del dinosaurier) på andra sidan duschdraperiet. Hela tiden är jag på min vakt. För även om zombies är långsamma och inte så smarta (som nalle puh ungefär), så har de förmågan att dyka upp när man som minst vill det. Och tar man inte zombiefaran på största allvar lär man bli den första som blir zombieragu, det vet man ju om man sett minsta lilla på skräckfilm.
Jag måste ständigt vara vaksam och beredd på det värsta, speciellt när jag går ut i korridoren där zombiepotentialen är mycket hög. Jag hoppar runt hörn, beredd att göra ett utfall mot vad än det kan finnas där. Överraskningseffekten är onekligen på min sida och vem skulle inte bli rädd om det kom en paranoid bloggare i mjukisbyxor vilt framhoppande?
När jag var ute i köket och bredde lite mackor nyss dök den första zombien upp. Det hördes ett gutturalt läte från korridoren följt av ett hasande. Lyckligtvis var det bara en bakfull korridorsbulgar, men det kändes ändå nära ögat. Han är förvisso inte heller rolig att råka på, men det är ändå sällan han försöker äta upp folk.
I och för sig fanns det ingen zombie under sängen nyss, men det säger ju inte att det inte kan finnas någon där nu. De är sjukt luriga, zombisarna. Kanske stod en och lurade bakom fåtöljen och när jag minst anade det så slank han in under sängen där han nu ligger och väntar på att sätta tänderna i mig.
Det är för övrigt lite lustigt att läskigheter (och dammråttor) har en sådan dragning till att alltid gömma sig under sängar, men så är det. Kanske är det mysigt där. Själv trivs jag bättre i sängar.
Filed under: Bonjour tristesse, Kulturkoftan | Etiketter: apati, film, hobby
Som det framgår av rubriken har jag ännu inte lyckats sluta med Kraftwerkorgierna än, men ikväll ska det bli andra bullar. Alternative Bullen. Då ska nämligen Filmkvartett Alfa sammanträda för ett av sina beryktade möten. Kvartetten består alltså av fyra (4, vier) medlemmar som turas om att visa upp sina favoritfilmer för varandra. Det var i alla falla fall så det började, nu har det urartat så att man snarare ska ordna en helkväll med middag, tillzugg, wein und annat som kan behövas. Gemütlich, kulturisch, cineastisch. Tyvärr blir det ingen tysk film ikväll. Kein Kino.
Dock försöker jag öva på min tyska, komma ihåg användbara ord. Dessutom försöker jag bryta på tyska när jag pratar svenska. Dialekt Korrekt. Det går väl sådär.Om du (av någon anledning som jag i nuläget inte förstår) vill kommentera det här inlägget är det för övrigt tvång på att skriva vilken film du skulle välja att visa.
Nu ska jag sitta helt apatisk tills det är dags att äta. Jag måste verkligen skaffa mig en hobby. Ein aktivität, Knyppling und gesundheit. Nyss kollade jag på Wikipedia där de gav exempel på hobbyer. Bangolf, fiske, husdjur, loppmarknad, modellbygge samt wikipedia var några av deras förslag. Oj vad det är svårt att välja. Wikipedia verkar ju lockande. Jag hoppas sannerligen att det är matdags snart. Wurstzeit.
Tschüss.
Filed under: Kulturkoftan | Etiketter: jag har lyckats med en youtubelänk!, kraftwerk, supergut
Ich habe blogg. Das Probläm ist gross. Der Käse ist Nass.
Jag har lyssnat på Kraftwerk för mycket och för länge. Platten gehört. Hela eftermiddagen närmare bestämt. Resultatet är att jag har blivit mycket konstigt och tänker i små korta meningar på tyska. In deutsch, Deutsche Denk. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Liberal, kein Signal.Dock kombinerar jag det med medicinstudier. Multi-gut: Party und Studium. Nu lyssnar jag på en låt om EKG. Nyss lyssnade jag på en om Vitaminer. Kraftwerk kan sannerligen konsten att skriva om ämnen som berör. Sachen das berören, genau.
Kraftwerk:arna måste vara de i stort sett enda tyskar som insett att tyska är fruktansvärt roligt (sehr lustig) på det störda tyska sättet, och sedan utnyttjar det för att göra bra musik. Genialisch.Jag önskar nästan att vår korridorstysk skulle komma tillbaka, schnell zurück zu uns! Hallo bitte Freund skulle jag säga, was wollen sie trinken? Wollen sie tanzen? Och han skulle titta konstigt på mig som bara han kan göra, lite besviket som om jag skändat såväl hans land, språk som gammelfarmor på en och samma gång. De är ett känsligt folk, mit ein lustiges språk! Supergut. Jag inser att det inte blir någon bra blogg av att lyssna på Kraftwerk. Achtung ein Katastrof.
En väg ur det hela kan vara att lyssna på deras engelska låtar. Ich muss citeiren:
”I’m the operator with my pocket calculator.
By pressing down a special key, it plays a little melody”
Sådant måste man älska. Liebe.
Men för all del, bli fast I beroendet du också: EKG-låten. Das ekg-musik.
Filed under: Kulturkoftan | Etiketter: choklad, museum, pupkünst, smärta!, Warhol
Idag när jag vaknade hade jag smärtor i mitt huvud. Vad gjorde de där? De gjorde ont.
Sedan steg jag upp och åt 8 skivor bröd, men det hjälpte inte för bröd är inte alvedon. Bröd är inte heller ipren, eller magnecyl. Bröd är mjöl och vatten som varit inne i ugnen och vänt. Ofta innehåller det salt också. Förresten hjälpte inte alvedon heller. Livet kan vara svårt ibland.
På eftermiddagen gick vi (vilka vi, kan man undra) till Moderna Museet. Det var kallt (ute) och det var långt dit och Andy hade gjort filmer och färgglada bilder av soppburkar som personalen hade hängt upp på väggarna. Folk inkl. mig tittade på bilderna och förundrades över popkonstens förunderliga kraft!
Nej, nu ljög jag. Andys bilderna sa mig inte så mycket alls och flimmerfilmerna lyfte min huvudvärk till nya höjder. Jag kan förstå att han (Andy W) var en viktig figur när det begav sig, och hade en ny skojsig syn på vad konst kunde (skulle?) vara, men jag är inget fän. Så är det bara.
Sen har jag ätit choklad också.
