Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Homage till pi
27 september, 2008, 8:40 e m
Filed under: Diffusa tankar, Fisk | Etiketter: ,

A woman without a man is like a fish without a bike.

Det är lördag. Vi firar väl med lite visdom?
Ja, det gör vi!
Dock beslutar jag mig här och nu för att utelämna pi.

 



HomoDoc är sömnig
7 mars, 2008, 9:31 e m
Filed under: Okategoriserade | Etiketter: , , , , ,

Jag har förvandlats till fredagszombien. Medan folk skålar och roar sig halvligger jag i en soffa i korridoren och väser lite. Färgglada saker rör sig på teven, det är Lets Dance, och jag tror det är dem jag väser åt. Eventuellt är det Emma och Elnaz, som kollar på lets dance, som jag försöker kommunicera med. Sen kom vattenpipan fram och jag började variera mina vääs med ett och annat host också. Vääs, host, vääs, som morse. Egentligen var det rätt trivsamt och Elnaz som är en snäll granne, hade fixat fram lite kakor och choklad och grejer. Fråga mig inte varför jag gick in här och skrev blogg istället, min nya idé om att skriva dagliga dagboksbloggar är helt klart inte bra för min sociala utveckling.Man kan iofs undra varför jag inte skrev några dagliga dagboksbloggar igår och iförrgår. Förklaringen till det, och att jag är loj fredagszombie, är att jag hade nattjour i onsdags/torsdags.
Att vara nattjour är tämligen oergonomiskt för själen: man börjar fyra på eftermiddagen och sedan jobbar till tio morgonen efter, 18 härliga timmar. Har man tur hinner man zombiesova bort några av dem på morgonkvisten. Fast under själva jobbandet, patientsamtalen är man allt annat än zombie, det är först efteråt någon drar ur proppen och man rinner hem och sover. Sen vaknar man på eftermiddagen, jetlaggad och glad, och tror att det är morgon och är allmänt virrig. Dagen efter (idag) är man alltså bloggande freitagzombie.
Nu vet jag inte riktigt vad jag försöker komma fram till längre. Vääs.

Egentligen skulle man kunna skriva hur mkt spännande som helst om jouren, vilket ju tyvärr inte funkar så bra sekretessmässigt. Det är oftast människor med samma diagnoser man möter (depression, missbruk, krisreaktioner, ångest, återfall i psykos) men på ngt vis är det ändå alltid något helt nytt. Olika historier, nya människor. Och lika lite som jag kan låta bli att vara sömngångare dagen efter kan jag låta bli att bli fascinerad, eller snarare berörd, av allt jag hör. På sätt och vis är det sjukt roligt och tacksamt när man känner att man faktiskt lyckas göra något bra av det, samtidigt som man går och ältar grejer som inte kändes lika bra.
Hade det inte varit nattetid hade nog ändå det positiva dominerat.

Nu ska jag nog gå ut i korridoren, kolla läget. Kanske baka en äppelpaj efter västerbottenfloppen. Arbeit macht paj