Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Vädermödor
24 november, 2008, 8:07 f m
Filed under: Arbeit, Reise | Etiketter:

Cyklar man till jobbet 07:30 en mådagsmorgon i snöstorm borde man få någon slags belöning. När man var liten och hade överlevt tandläkaren fick man i alla fall ett bokmärke. Det skulle inte sitta fel nu heller. Freddie Reinfelt borde snarast inrätta någon slags Belöningsdepartement som tar hand om dylika viktiga ärenden.

Annonser


Jämförelse med Utter
12 november, 2008, 8:33 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Uttern är ett smidigt, långsmalt djur med korta ben, brett huvud och lång, muskulös svans. Jag är av medellängd, inte så smidig, lite trött och ofta chokladsugen. Vi är rätt olika, uttern och jag, det är uppenbart. Men jag gillar uttern. Jag läser om den på Wikipedia. Brunsten inträffar i Sverige främst under februariapril. För uttern alltså. Jag är osäker på när min brunst inträffar. Uttern trivs i långsamrinnande, eutrofa floder med låg vattennivå och med tät växlighet längs strandlinjen, längs havsstränder och i sjöar. Jag trivs på varma ställen. Jag trivs även rätt bra på jobbet, även om där inte alltid är så varmt. Jag har sällan funderat på om strandlinjer och tät växtlighet gör att jag trivs bättre eller sämre. Jag kan tänka mig att jag skulle se tät växtlighet som ett minus, medan en strand ju alltid är trevlig. Särskilt om den är full med utter. För övrigt är jag fundersam på vad eutrof betyder. Men det är nog uttern också.

Uttern är huvudsakligen nattaktiv, men kan även vara i rörelse under dagen i ostörda områden. Jag är inte så nattaktiv, däremot kusligt morgonaktiv. Före sju är jag uppe och nosar. Men det är av tvång, inte av fri vilja. Fick jag bestämma skulle mottagningen (där jag jobbar) ha kvällsöppet. Jag är nämligen en nattuggla, precis som uttern. Bortsett från att uttern är en utter då.

På land rör sig uttern skuttande. Jag gillar tanken på att jag också skulle röra mig skuttande, men det gör jag nog inte. Fast det är aldrig för sent att börja skutta. Undrar för övrigt om Lille Skutt kallas Kleine Skuttchen i tyskland. Det vore la kul. I tyskland kallas Uttern der Fischotter, fiskuttern. De är för märkliga tyskarna, men också roliga som bekant vilket deras namngivning av uttern är ett tydligt exempel på.

Tidvis, till exempel när uttern skall flytta från ett flodsystem till ett annat, kan den färdas långa sträckor över land. Jag färdas sällan långa sträckor över land. Det beror på vad som är långt i och för sig. Vad kan vara långt för en utter? Kanske 1 kilometer, kanske 30? Det vet jag inte. Men jag kan berätta hur långt jag brukar färdas. Jag brukar färdas 4 kilometer, på land. Till jobbet. På cykel. Det säger bara svisch.

Uttern (der Fischotter) är revirhävdande. Hanens revir kan omfatta upp till 20 km längs en flod eller strand. Jag är påfallande lite revirhävdande. Jag tycker att ett river på 20 km verkar vara i överkant. Speciellt om man är så liten som en utter. Mitt revir är 19 kvadrat. Det är å andra sidan i minsta laget, det blir trångt.

 

Födan är huvudsakligen fisk men uttern äter också sjöfåglar (främst ungar), små däggdjur, groddjur och kräftdjur. Här kommer vi till en av de största skillnaderna mellan mig och uttern. Uttern har kolossalt dålig smak. Jag däremot har god smak. Dessutom är jag vegetarian. Jag äter huvudsakligen vegetarisk choklad och vegetariska smoothies. Nu ska jag göra lite vegetarisk smoothie, tror jag.
Men först ska jag bjuda på en utter video. Slutet gillar jag. Ni ska kolla ända fram till slutet.

I nästa blogg ska jag förklara varför jag är bongomannen.



Åh, vilken underbar sufflé!
11 november, 2008, 9:03 e m
Filed under: Arbeit, mat | Etiketter: ,

För några dagar sedan skrev jag en blogg. Jag publicerade den inte, jag tyckte nog inte den var så bra. Men eftersom jag har varit lat sen dess och i alla fall inte skrivit något tänkte jag straffa mig själv genom att publicera den i alla fall, fast jag inte vill. Som ett straff, ett rättmätigt för min blogglathet. Här kommer den:

Jag har ca sex minuter till mitt förfogande. En blogg ska skrivas. Jag ska skriva om min dag. Det är lite synd att jag inte hetsade fram en blogg igår istället. Gårdagen var nämligen på sätt och vis mer spännande. Produktiv var jag. Jag spelade tennis, baseball och dödade ett tjugotal zombier. Inte ett dåligt dagsverke m.a.o.. Idag har jag inte dödat några zombies. Jag har knappt spelat Wii alls.

Idag har jag däremot sett en älg. Den stod vid sidan av vägen, den såg lite smutsig ut. Min älg saknade den finess och elegans jag förväntar mig av älgar. Den tittade lite på bilen, tyckte nog det verkade roligt med bilar. Men där tog den miste. Jag undrar hur älgar blir rena när de väl blivit smutsiga. Kanske måste ny älgpäls växa ut? Ny ren päls. För de kan nog inte tvätta sig, de smutsiga älgarna utan finess. ”Titta en älg!” sa jag till Chefen, som också satt i bilen. Chefen tittade ut men såg inte älgen. Jag blev, oförklarligt nog, lite arg på älgen. Varför gömde den sig nu? Älgjäkel osv, som på så vis skämde ut mig inför Chefen. Kanske trodde Chefen att jag bara hittat på det där med älgen. Det vore ju förargligt. Jag som är så pålitlig. Och man vill ju göra ett gott intryck. Duktiga Nixon.

Mitt efterlunchenintryck var nog ännu sämre. Vi hade konferensdag. På förmiddagen hade vi haft arbetsgrupper som skulle vaska fram kloka idéer om Verksamheten. Våra diskussioner strandade tyvärr på ett tidigt stadium. Vi tänkte att vi skulle komma på något bra i slutet av lunchen och förbereda presentationen.

Där tog den bloggen slut. Jag hann visst aldrig skriva klart den, något som också kan ha varit en bidragande orsak till att jag inte publicerade den. Men jag ska skriva klart den i efterhand. Man är ju tapper liksom. Fast då vet man inte hur pålitligt det blir. Inte för att jag skulle vilja luras, men minnet i sig är opålitligt. Lurigt. Som en bilförsäljare, fast lite mer eteriskt. Man minns saker som inte hänt och glömmer sådant som gjort det. Fy bubblan. Men nu ska jag fortsätta, som sagt:

Vi tänkte att vi skulle komma på något bra i slutet av lunchen och förbereda presentationen. Men det gjorde vi inte. Jag lyckades dessutom komma lite sent, och precis när jag kommer in så säger Chefen att ”ja, Nixon, när du ändå kommer in kan du ju lika bra sätta igång och berätta om vad ni kommit fram till”. Min Quislinggrupp satt kvar på sina platser och jag fick spontanredovisa våra icke-resultat inför 130 (jag överdriver lite) överläkare. Det var pinsammare än älgen.

Där kan jag gott avsluta historien, känner jag. Den var ju strängt taget inte så intressant. Och kanske har jag dessutom hemliga motiv för att inte berätta mer. Kanske skämmer jag ut mig än mer senare under kvällen? Det får ni aldrig veta. Hah!

Nu ska jag göra en smoothie. Puss puss.