Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Tatjana utreder
29 maj, 2007, 3:46 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Vad utreder Tatjana? Tatjana utreder vad jag gjort sen sist.
Hon kommer fram till att jag, hur underligt det än kan låta, blivit vän med uppsatsen. Jag har petat på tangentbordet med diverse ord som resultat. Orden samlade sig i små grupper, bildade meningar, stelnade till stycken.
Det var tur, eftersom jag skulle träffa min handledare igår. Jag cyklade till institutionen och det regnade på mig. Inkontinenta moln. Jag blev blöt, sedan kom jag fram.

På institutionen sitter min handledare. Han hälsar och antyder att jag skickat en del förvirrade mail angående mina framsteg så här långt. Jag förnekar detta och skyller på Tatjana.
Nej, nu hittar jag på saker. Jag skyllde inte på Tatjana. Tatjana finns inte. Varför hittar jag på saker? Förmodligen för att det är tråkigt att skriva om handledarmöten. Men das möte an sich var inte så tråkigt, det är en välvillig handledare jag har att göra med. Vi förenades i vår tveksamhet inför Kant, och hans kategoriska imperativ. Sedan sa han att jag skulle ”fortsätta jobba på”. Det tycker jag var lite obehagligt. Jag har givetvis inte jobbat på minsta lilla sedan dess. Böckerna ligger i en hotfull trave på skrivbordet. När som helst kan de välta över min (mus-)arm, krossa den och på så vis hindra mig från fortsatt skrivande. Jag hoppas lite på det.

Instabilo


Igårkväll, liksom kvällen innan, träffade jag K, P och M och planerade. Vår ex-kurs tar sin examen på fredag vilket ska de firar med en högtidlig middag. De tyckte att vi skulle komma, och dessutom snickra ihop en spexig middagsunderhållning åt dem. Eftersom vi blev så våldsamt smickrade tackade vi ja. Det var osmart. Jag har jättesvårt för att snickra ihop roligheter i grupp. Jag får en fantasikramp av monumentala dimensioner och kan i bästa fall kläcka ur mig en dålig ordvits, oftast inte ens det. Som tur är var K, P och M kreativare.
Dessutom, och det här säger jag trots att Tatjana påpekar att man lätt förlorar läsare om man gnäller för mycket i sin blogg, är jag mkt osugen på att gå på själva middagen. Klä upp (ut) sig i kostym, le och konversera med folk jag inte skulle umgås med på fritiden frivilligt. Anti-tjo.
(Värst vad jag lät bitter. Måste vara ngt med min barndom.)

Har något mer hänt? Ja, det har det. Jag och Emma har varit i Tidaholmstrakten och spanat efter dvärgar. Vi hittade ingen, men Emma menade på att vi var twin peaks-dvärgen på spåren. Så kan det mycket väl ha varit. En tänkbar förklaring till att vi inte hittade några kan ha varit att de ju är mycket små, svåra att få syn på m.a.o..

Nu ska jag bli vän med uppsatsen igen.
(Jag hoppas den här fadäsen med brödkniven är bortglömd.) Jag tänkte offra tre potatisar jag hittade i kylen samt en stiftpenna åt Uppsatsguden, sen får vi se. Jag har på känn att han gillar potatis. Det kan ju inte göra situationen sämre iaf.



Avslöjande bilder på ett knivdåd
23 maj, 2007, 9:39 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag blir det blidblogg.
Bildblogg om det #”&¤#” j”#¤&/#¤a projektarbetet.
Egentligen är det förstås inte projektarbetet det är fel på. Det är ett intressant och fint arbete på alla sätt. Min koncentrationsförmåga är doch under all kritik. Den skulle räcka till för att förse en mindre stad med ADHD-diagnoser.

Det började stabilt. Jag hade laddat upp med en halvdålig medicinsk etik-antologi i korridorsköket. Men någonstans börjar det gå utför…

ein

zwei

drei

vier

sechs

Vi levde tyvärr inte lyckliga i alla våra dagar, jag och boken.



Ödet griper in
22 maj, 2007, 2:17 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har alltid tyckt att nycirkus verkat lite lustigt. Pojkar och flickor, klädda i sin egen säregna alternativ-outfit, över på diverse tricks. Sammanbitet uppsluppna klänger de upp och ned för rep, kastar omkring med saker, går på händer, ser ut att ta sina konster på största allvar.

Jag har aldrig känt mig särskilt dragen till det, aldrig känt någon som helst lust att prova faktiskt. Jag har haft andra, hälsosamma, intressen. Fiskar och sådant. Men ödet ville annorlunda. Precis före frukost bestämde det sig för att jag skulle prova jonglering. Det var när jag stod och balanserade ett juice-glas och en macka i ena handen var det dags. Med andra handen drar jag fram brödrosten. Brödrosten visar sig dock vara hal som en ål och glider ur mitt stabila grepp. Som den Maradona jag är beslutar jag mig blixtsnabbt för att fånga brödrosten på foten (som dagen till ära var lägligt placerad nära golvet).

Tyvärr upptäcker jag alltför sent att min andra hand av okänd anledning håller hårt i brödrost-sladden, och när rosten dödsföraktande bungee-jumpar mot golvet rubbas den känsliga balans som håller mackan och juicen i upprätt läge. Jag grips av panik och mina händer börjar fladdra vilt för att fånga in alla, numera flygande, frukostföremål. Juiceglaset gör en stilfull mollbergare och mackan far som en projektil mot diskbänken. Mina händer fladdrar mycket fort, tyvärr utan att lyckas fånga något.

Resultatet blir ett litet juice-hav på en köksstol samt ett stillsamt regn av torra brödsmulor som långsamt dalar mot köksgolvet. Mackan har för övrigt ännu inte återfunnits, kanske slank den in i någons köksskåp.
Kanske hade jag uppskattat scenens poetiska kvalitéer om jag inte varit så hungrig. Frukosten smakade för övrigt mycket bra.
Nu ska jag till stan. Adiö.



KvalsterAlster #2 – Återkomsten
20 maj, 2007, 10:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

[Då herrnixon själv tröttnat på att skriva blogg har en serie gästbloggare börjat ansvara för utrymmet här. Idag är det återigen dags för Kurt, det väna lilla kvalstret som bor i herrnixons madrass, att ratta tangentbordet.]

Yo. Kurt här igen.
Idag har jag ätit damm och lyssnat på Ukrainas schlagerlåt. Livets goda, m.a.o..
Som brukligt har jag också spanat på herrnixon. Inte för att det är så särskilt spännande men att vara hemma-hos-kvalster är lite som att slötitta på teve – man får helt enkelt titta på det som bjuds, även om det är dåligt.
Och dåligt är det. herrnixons liv är faktiskt under all kritik. Regin är inte Bergman direkt (eller Tarantino, för den med så depraverad smak) och manuset är så gott som obefintligt, rederiet hade mer dramaturgisk drive på sin tid. I nixons liv finns inte ens någon riktigt bad guy värd namnet och huvudpersonen (herrnixon) är ju helt oduglig. Han gör ju inget, han tycks inte ha några ambitioner whatsoever. Etik-uppsatsarbetet (som visserligen inte skulle vara så spännande) lyser med sin frånvaro. Så vad gör han istället, den slashasen?

Först överger han mig, Kurt the Kwalster, och åker till Stockholm.
Där träffar han sin kära mor, som han trots allt tycker om att träffa när hon inte ältar för mkt dejting, och köper en och annan kläd med Emma. Träffar på en och annan klasskamrat. Bla bla bla. (Två av dem var på jakt efter postklin-klänningar vilket är något bisarrt eftersom det är ett drygt halvår kvar. Sådana är människorna. Helt ‘crazy’.)

Sen hem till Uppsala igen. Nu förväntar jag mig äntligen lite action från herrnixon, men vad gör han? Tvättar. Han är ett sånt sjukt stolpskott. Ett onödigt waste of bra damm dessutom. Helt crazy, igen.
Men sådana är människorna, som sagt.
De gör mycket konstiga saker. Släpper ut koldioxid, tvättar, röstar borgerligt. Ibland är det som om de faktiskt är på vippen att förstå att de beter sig väldigt underligt, men sen så fortsätter de likadant ändå.
Jag förstår dem inte. (Förstår du dig på dem så berätta gärna hur de fungerar.)

Yo. Nu ska jag göra saft.

Kurt, kvalster

.



Ett kvalsters bekännelser
16 maj, 2007, 9:23 e m
Filed under: Bonjour tristesse

[Då herrnixon själv tröttnat på att skriva blogg börjar idag en serie gästbloggare ansvara för utrymmet här. Först ut är Kurt, ett litet kvalster som bor i herrnixons madrass.]

Hej, mitt namn är Kurt, Kurt Kvalster. Jag tänkte använda utrymmet här på bloggen till att berätta lite om mitt och herrnixons liv. Jag börjar med mitt eftersom:
a) det är jag som skriver
b) jag är intressantast

Idag har jag ätit damm. Det var gott, precis som damm brukar vara. Jag äter alltid damm. (da)Mmmm!
Det är tur att jag gillar damm. Annars hade jag blivit ett hungrigt och anorektiskt kvalster som först hade blivit snygg och populär och sedan dött en tragisk kvalsterdöd till följd av näringsbrist. Oj.

Så kunde det varit. Men nu är saker och ting så bra ordnade att jag råkar gilla just damm och således inte behöver svälta. Det är så enormt smart uträknat att det knappt kan vara naturligt. Det är därför jag är religiös. Jag tror på en högre makt.
”Intelligent design”, som de säger i USA.

Vad jag jobbar med? Det vet jag inte så noga, jag bara är. Lite som Nalle Puh, den dumma björnen. Ja, sen är jag ju kvalster också. Jag är mycket bra på att vara kvalster. Jag är väldigt liten, vilket ett absolut krav. Ibland brukar jag gå på promenader.
Ja, det var väl typ det.

Nu ska jag berätta om herrnixon. Det är honom jag bor hos, i hans madrass. Det är där jag äter damm, tillsammans med ett par miljoner andra kvalster. Herrnixon bor också i sängen, men bara ibland. Ibland är han uppe och går också. Då ligger jag och spanar på honom, kikar vad han gör. Jag tror inte att han ser mig.

På sista tiden har han mumlat en del om en uppsats han måste skriva. Något om medicinsk etik. En del svordomar har det varit också. Han kliar sig i huvudet. (Har han skabb?)
Sedan kollar han sin blogg var 10:e minut och sin mail var 5:e och DN-rubrikerna var 3:e. Vanligtvis har det varken hänt något kul i bloggen, mailen eller i verkligheten. Det är mest blaj blaj blaj. Det kan också hända att han lyssnar på samma bob dylan-låt 13 gånger i rad. Därefter suckar han djupt och kollar aftonbladet istället. Någon uppsats skriver han dock inte.
Det är inte lätt för mig, med min mycket begränsade kvalsterhjärna, att förstå varför han gör så. Det kan vara någon slags mental förberedelse. I så fall är han ett föredöme när det gäller rigorösa förberedelser, den där nixon.

Nu orkar jag inte skriva mer. Trots allt är jag ju ett mycket litet kvalster.

Med vänliga hälsningar, Kurt

Kurt, Kvalster

(Här är jag! /Kurt)



Min första kokta strumpa
11 maj, 2007, 5:13 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Hej bloggen. Jag har totalt tröttnat på att skriva pretentiösa historier om indier jag träffar på vägen till ICA. Andra saker känns inte så engagerande heller, men nu skriver jag lite ändå, mirakulösish. Jag ska berätta en historia om strumpa.

Idag kommer K, P och M förbi för lite gemyt. En låtkväll. Vi har alltså skrivit varsin låt kvällen till ära. Lika delar gitarr och falsksång består min av. Ett & annat F# också. Deras kompositioner har ungefär samma ingredienser, minus falsksången kanske.

Eftersom här, som brukligt är, är oerhört rörigt har jag ägnat eftermiddagen åt städning. Kronan på (städ)verket är förstås dammsugningen, denna husmoderns uråldriga ritual. Såsom traditionen bjuder utförde jag den sammanbitet under dammsugarens ilskna surrande.

Jag har lånat J:s gamla dammsugare. Han säger att den inte är så bra. Jag tolkar det som att den suger, vilket den också visar sig göra. Allt flyter på, dammet betvingas av dammsugarens makt och rummet ter sig allt presentablare.
Men så plötsligt händer det. Gamla Agda (eller vad J nu kallar sin dammsugare) vill visa att den fortfarande är vid god vigör och börjar suga nåt så djävulskt. Jag håller just på att dammsuga det känsliga området under sängen när dammsugaren börjar surra som besatt och helt fräckt suger i sig min favoritstrumpa. Den är röd, den är blåaprickig, men framförallt är det oersättlig, och nu har alltså odjuret till dammsugare ätit upp den.

Jag blir arg. På dammsugaren, på strumpan som inte hade vett att lägga sig i tvättkorgen, på världen i största allmänhet. Bajsvärld. Men stumpan måste förstås räddas till varje pris. Jag går ut på balkongen för att obducera dammsugarpåsen, befria favoritsockan med ett vällagt kejsarsnitt. Dock visar det sig att J:s dammsugarpåse luktar värre än någon dammsugarpåse tidigare luktat. Det är obeskrivligt. Han måste ha dammsugit upp en död bäver eller något. Stanken är vedervärdig. Men jag kämpar på, ”måste tänka på strumpan” tänker jag.

Strax står jag med min besudlade älsklingsstrumpa i handen. Också den luktar självdöd bäver. Den måste renas, och varken tvättmedel eller vigvatten lär hjälpa. Nu är goda råd dyra, men som tur är förser mig min sinnrika hjärna med ett sjusärdeles gott råd till vrakpris. Jag kan ju koka den. Allt dör av kokning. Allt som kan bo i dammsugarpåsar i alla fall.
Sagt och gjort, jag kokar strumpan. Köket fylls av en hemsk odör, folk klagar, men jag kokar. Det gäller att vara målmedveten i dagens hårda samhällsklimat.

Strumpan fiskas upp, den hänger nu på tork på balkongen.
Vi planerar att leva lyckliga i alla våra dagar.



Indiern och jag
7 maj, 2007, 1:25 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Tidigare idag mötte jag en ung man av indiskt ursprung, en indier, på vägen till min lokala ICA-handlare. Han slängde ur sig ett leende hej! och stannade nästan till.
Jag förskräcktes – vad ville indiern mig? Jag som inte har med indier att skaffa! Inte så att jag har något emot indier som folk, nej inte alls, det har bara fallit sig så att jag ännu icke haft nöjet att knyta vänskapens band med någon från detta färgstarka land. Förvisso hade jag en gång en vän som sade sig samla på egyptier, men indier – nej.

Jag försökte samla mig och hälsa. Jag sade ”näähmhejn”. Något blev fel, tungan fick en spasm. Näähmhejn. Kanske betyder det ”hallå!” på hindi? Jag hoppas på det. Kanske betyder det ”Oh kom till mig du stora opossum!”. Vem vet?
(Folk som kan hindi vet.)

Nu kanske du blir nyfiken på vad som hände sen? Lugn, jag ska berätta.
Indiern såg nöjd ut och traskade vidare. Jag stod kvar i min ensamhet och grubblade. Vem var han? Varför”hej”?  Borde jag känt igen honom? Jag spann lite på mina fördomar om indier och tanken föresvävade mig att han a) ville bjuda mig på lite curry b) hade kommit för att hämta mig, kanske ta mig med till Calcutta.
Vi hade kunnat bli vänner för livet, han kunde ha lärt mig om tandori och jag honom om knäckebröd, vi kunde byggt broar! Men så blev det inte. Han blev bara en indier i en blogg, och jag ett näähmhejn på hans väg hem från ICA.

Det var nog det mest spännande som hänt mig idag. Så kan det vara.