Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Höghastighetsblogg
25 oktober, 2008, 5:19 e m
Filed under: Fisk, Kulturkoftan | Etiketter: , , ,

Jag har ca 10 minuter på mig att skriva en blogg. Jag arbetar bäst under tidspress. I vart fall arbetar jag inte alls utan.
Skälet till the hets är att vi ska till kortfilmsfestivalen snart där vi ska träffa A & J. J har dessutom lovat att olla min biljett, så jag ser lite fram emot det hela just därför. Då måste det ju bli lite show, tänker jag. Eller egentligen tänker jag på ett annat ord, men jag kommer inte på det. Jag tror att det (ordet jag inte kommer på) låter lite som en blandning mellan performance art och papier maché (med reservationer för stavfel).

Annars har jag inte mycket hopp om de korta filmerna. Årets festival har inte varit bra, det måste man vara öppen med. Nu lyssnar jag till mitt hjärtas röst. Den säger att festivalen har varit direkt dålig. Det har den bannemej rätt i. Dålig är ordet.
Hah. Jag måste berätta lite, om jag hinner det på de återstående 6 (?) minutrarna. En film var extremt dålig. Det var en kuf som hade återskapat slaget vid Hastings med legofigurer. Nu kanske det låter roligt, men det var det alltså inte. Upphovsmannen hade tagit det hela på största allvar, på ett mycket obehagligt sätt. Det var 10 hemska minuter jag ägnade åt den filmen. Det var extremt tråkigt. Ett litet cineastiskt trauma för mig faktiskt.
För övrigt har det funnits flera andra usla filmer. En handlade om en ål som simmade simmade simmade runt i ett akvarium. I slutet förvandlades den till ett ålmonster.

Nu måste jag ila iväg. Hoppas jag skonas från ålmonster ikväll. Åh.

Annonser


Homage till fisk

Det är onsdag. Vi firar väl med lite visdom?
Nej, det gör vi inte, vi firar med en text om fisk. Nu ska jag skriva den. Jag kommer nog att utelämna pi, som ju strikt taget inte har mycket med fisk att göra, även om jag tycker om pi. Men man vet aldrig säkert. Om jag känner för det, och det passar sig, kan pi komma med på ett hörn ändå. På så vis är pi lite som en superhjälte. När det ser som mörkast ut och man tror att pi inte har en chans att dyka upp – då kan pi dyka upp. Då också.
Ja, då vet ni lite om hur pi fungerar. Då kan vi gå vidare till fiskhomagen.

Jag är lite osäker på vad en homage är, det är lika bra att erkänna direkt. Jag tror det är en sorts hyllning. Jag sökte på ”homage” på wikipedia, all kunskaps urkälla, men fann bara Kåre Willoch. Inte till mycket hjälp. Det gjorde mig ledsen, men jag skriver homagen ändå. Nu kommer den, pass på.

Fisk, du ädla varelse, du som simmar så som få andra djur kan simma! Fort och elegant simmar du, som en liten graciös missil. Undantag kan vara grodor och sälar som inte är fiskar men också simmar fort, samt ålen som jag inte tror kan simma på ett sätt som kan beskrivas som ens i närheten av graciöst. Hrrm. O fisk, dina fjäll blänker såsom andra saker som också blänker fint, dina fenor fäktar ivrigt och ditt hala ytskikt är halt som få andra ytskikt. Du far fram genom vattnet och gör sådant som fiskar gör. Kära kära fina fisk.

Det här blir inte bra, märker jag. Låt mig istället hänvisa till, och fördjupa, en tidigare blogg och lägga in en bild.

För övrigt funderade jag på omvänt fiske innan ikväll. Kanske var det det som fick mig att fiskblogga. Så här tänkte jag:
Tänk om någon smart fisk skulle få för sig att fiska människor. Jag, t.ex., skulle nog vara rätt lättfångad. Fisken skulle kunna sticka upp en chokladbit (Lindt) ovanför vattenytan. Jag skulle förstås, inte ont anande, ta mig dit och gripa efter chokladen för att sluka den, såsom jag gör med choklad. Men, skulle det visa sig, det lömska fisken skulle ha preparerat chokladen så att jag fastnade i den. Sedan skulle lömskfisken dra ned mig i sjön och äta upp mig och tycka det var en härlig hobby med omvänt fiske. Det skulle säkerligen vara otäckt för mig att bli omvänt fiskad, men framförallt skulle det ju vara pinsamt. Hallå liksom! Lite som när man ramlar med cykeln. Det kan ju göra lite ont att ramla, men framförallt känns det genant när folk tittar med stora ojande ögon och oroligt frågar om man har slagit sig. Det har man inte, men man skäms för att man ligger på marken.
Jag slår vad om att det är så fisken känner när den blir uppfiskad, jag utgår ifrån att det känns väldigt pinsamt. Ett fiskedrag är trots allt inte så likt en riktigt firre tänker nog fisken.
Men då är det ju så dags att vara efterklok, när munnen är full av krok.

(Jag ville avsluta med ett rim. Den här parentesen räknas inte. Hejdå.)



Dagens Psykiatricitat
6 oktober, 2008, 7:01 f m
Filed under: Arbeit | Etiketter: ,


…och då blev jag så ledsen att jag skrev en saga

Jag vet inte riktigt varför, men jag har gått och vridit och vänt på den meningen hela dagen. Vet inte om det sagoskriveri är terapeutiskt, det kan det kanske vara. Jag sa att jag gissade på att sagan inte hade ett lyckligt slut, och det hade den inte. Frågade vidare om det hade hjälpt att skriva den men det hade det inte heller, vilket ju gjorde det hela ännu lite mer rörande på något sätt.
Jag tror jag har blivit sentimental på äldre (jag har ju fyllt år) dar. Säkert en hemsk bieffekt från poetrislammet jag var på igår. (Poetryslam, alltså.) Lite som (jag tror) en far sa om sin son i ’Sånger från andra våningen’: ”Han har ju blivit sjuk, grabben. Läser dikter och håller på.”. Det där var nog helt felciterat iofs, men något ditåt var det. Och dikter är ju, som bekant, mycket skadligt.

Jour, som sagt. För det mesta är det faktiskt rätt roligt (vilket i och för sig är helt fel ord) att jobba på akuten, så länge ingen NAA dyker upp. En NAA, Någon Annans Ansvar, är någon som har det riktigt, riktigt dåligt men som man inte har någon möjlighet att hjälpa ändå.

Typexemplet är någon som av någon anledning blivit bostadslös och söker för just det, att hxn inte har någonstans att ta vägen. Det är 7 grader, regnigt och allmänt jävligt ute men man har ingen möjlighet att låta honom/henne stanna över natten. Det gör verkligen ont att säga ’nej, hur gärna vi än vill har vi ingen möjlighet att hjälpa dig just nu, tyvärr’. Vilket naturligtvis inte är i närheten av hur ont det gör att vara i den som blir avvisad.
”Sociala problem är kommunens ansvar” heter det. NAA. Vilket inte hjälper när stackarn har sitt soc-möte om tre dagar och ingenstans att ta vägen innan dess förutom ett härbärge som, om man har tur, kommer tidigt och får en plats, är fullt av missbrukare vilket Inte är en bra miljö för någon som varit i ett missbruk men tagit sig ur t.ex.. Eller för någon annan heller, missbrukare eller inte. Men det är vad som finns.
Man ser besvikelsen i deras ögon. ”Det är helvetet, du vet inte hur det är.” Jag kan bara skaka på huvudet och säga nej, jag vet inte.

Det låter nog helt omänskligt att inte låta någon i den situationen stanna, och det är det också. Men å andra sidan finns det ingen praktisk möjlighet i världen att lägga in alla med sociala problem inom psykiatrin när sängplatserna knappt räcker till för dem med psykiska. Naturligtvis brukar man försöka knixa lite på det där, kanske lägga in någon som egentligen inte behöver det av strikt medicinska skäl, men vårdplatsantalet Är begränsat, det bara är så. Och ibland går det inte.
Det gör mig bara så otroligt arg att man inte sätter av tillräckligt med resurser så att människor inte ska behöva sova utomhus eller i trappuppgångar. Det behövs inte i ett land som Sverige. Det är en resursfråga, jag kan inte tro något annat.

PS #1 Misstolka mig inte, jag gnäller absolut inte på dem på kommunen, jag tror att de som jobbar där gör ett jättebra jobb. Utifrån de resurser de har. Det är väl snarare där det brister.

PS #2 Naturligtvis hjälper vi missbrukare/hemlösa/alla som har någon slags psykiska problem som kräver inläggning också i den mån vi kan. Det finns en hel avdelning för folk med beroendeproblematik. De är de rent sociala problemen, om det finns sådana, som det inte finns resurser att ta tag i på ett bra sätt.
Men missbrukare är nog bland de allra mest utsatta, alla kategorier. Oftast bemötta av någon sorts kombination av rädsla, medlidande, förakt och äckel av folk, och jag tror på något vis att det kan vara lite likadant i vården, de har svårare att ta sig fram där också, svårare att göra sin röst hörd, och har sällan någon anhörig som kan kämpa för dem heller…