Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Eine kleine Landstingsrevolution
26 februari, 2008, 11:15 f m
Filed under: Bonjour tristesse

På jobbet träffar jag många udda karaktärer. En av mina favoriter är städaren, en herre i sextioårsåldern som idogt arbetar sig fram i korridorerna med sin mopp. Jag brukar småprata med honom en liten stund när jag stöter på honom, vi frågar hur det är med varandra och ojjar oss lite gemytligt. Ibland ger han mig små goda råd om livet också. En riktig mysfarbror m.a.o..

Men han är inte bara trevlig, han är övertygad kommunist också. Efter en liten stund påpekar han alltid försynt att det väl snart är dags för revolution, lite på samma sätt som någon annan i hans ålder påpekar att det snart är dags för eftermiddagskaffet. Jag säger förstås inte emot, vänstervriden som jag är. Men jag undrar lite vad han har i kikaren. Kanske är det patienterna han vill uppvigla (vilket nog inte skulle vara omöjligt), eller också vill han bara göra en väpnad kupp och ta makten över landstingsledningen.

Ett kommunistiskt sjukvårdssystem skulle inte alls vara fel. En tungrodd byråkrati finns redan, och vi har ju en slags vita uniformer; det skulle med andra ord bara krävas ytterst små förändringar. Kanske en arbetspalestinasjal i landstingsfärger, Kamrat Överläkaren skulle kunna ha en zapatistluva på sig för att markera sin ställning som lite mer jämlik än oss andra.

Sedan måste förstås vården bli mer rättvis också. Alla ska få samma medicin, i samma dos. Lika behandling åt alla. På längre sikt kan man förmodligen skapa ett litet arbetsläger på gårdsplanen också där vi kan bryta stenkol och odla potatis i mindre skala. Glasnost! Pravda!

Revolutionära hälsningar,

Subcommandante Nixon

Dagens Diagnos:

T63.5

 

Toxisk effekt av kontakt med fisk

(Jag har glömt Dagens Diagnos på tok för många gånger nu. Bättring ska ske!)



Respect the bakterie!
20 februari, 2008, 9:54 e m
Filed under: Bonjour tristesse

En dag i veckan är det kvällskurs: Livsbetingelser i universum. Vi lär oss vad som krävs för att liv ska uppstå, hur det går till, och hur troligt det är att det finns på andra håll. Det är förstås otroligt nördigt, vilket kanske förklarar att en stor andel av kursdeltagarna faktiskt ser ut att komma från andra planeter. Själv är jag givetvis precis lika nördig, jag döljer det bara lite bättre. ”Dissimulerar”, som vi säger på jobbet. (Hah, jag ville bara skriva ”på jobbet”, det känns fortfarande lite absurt att inte vara student.) Har dock pratat med en tämligen normal varelse också som jag lånar pennor av. Det är praktiskt när man, som jag, alltid glömmer dylika.

Redan föreläsning #2 stötte föreläsaren på problem. Vetenskapen har nämligen lite svårt att förklara hur det första livet på jorden uppstod. Det fanns en ursoppa och i den uppstod ett urdjur, en liten urbakterie. UrdjurEftersom man inte riktigt kan förklara hur det gick till har man hittat på en massa mer eller mindre spejsade teorier. Min favorit är marsianteorin:
En komet kommer farande i en väldig fart. Den studsar (typ) på mars och landar mjukt (typ) på jorden och vips hoppar de små bacillerna av och koloniserar vår kära planet.

Sedan händer det grejer! Evolution och sånt. De utvecklas av bara tusan, till små alger och trilobiter och firrar och dinosaurier och däggdjur och till slut människor som skriver bloggar, äter choklad och sedan utrotar en massa andra arter. De två första sakerna (bloggar och chokladäter) syftade liksom på mig. Den tredje saken (artutrotning) syftade inte på mig, inte så mycket i alla fall. Vad jag vet har jag inte utrotat så många arter än, trots mitt envisa krig mot såväl blomflugor som myror i köket. ”Jag är snäll”.

Vi har fått lära oss andra användbara saker också. Mer om marsstenar t.ex.: en sån har nämligen trillat ned på jorden och det tog en ända med förskräckelse! ( Yes! Det är mitt favorituttryck: ta en ända med förskräckelse. Både bra och användbart. Men mer om marsstenen: ) 1911 fick en egyptisk hund en stenen på sig (och vips hade egypten en hund mindre) (hoppas det inte var en saluki). Hund hund hund. Stackars hund. Men mest av allt har jag fått respekt för bakterier. Förutom i t.ex. min hals kan de bo på andra mycket ogästvänliga platser. Inne i berg, vid jättevarma källor i havet, på månen, you name it. Överallt bor bakterier. Det där med månen är lite tufft. Man har kikat på en kamera (tror jag det var) som blivit kvar på månen och som man sedan hämtat hem, och sett att små baciller överlevt kyla och strålning och allt vad det finns där. Respekt.
Vår förläsare verkar helt kär i cyanobakterien, fast jag har inte riktigt förstått vad som är så fint med den. Fast den är en alg, tydligen. Alltid något.

Nu är det läggdags. Klockan är sent och herrnixon ska upp tidigt. Ciao.



En liten återkomst
18 februari, 2008, 8:34 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Hej kära läsare! Och för all del hej även åt er som för studen inte hyser några romantiska känslor. Jag har inte varit så duktig på att skriva blogg på sistone, men jag har kanske varit duktigt på annat. Jag är ju underläkare numera, så jag har förstås utfört diverse under. Det är rätt duktigt, och ovanligt, inte många som håller på med det under nuförtiden. Jag sysslar inte med handpåläggning och vattenpromenader och sånt, min metod är lite mer 2008 och dessutom så gott som godkänd av socialstyrelsen. Jag pratar och pratar och pratar tills patienten inte står ut längre och skriver ut sig från avdelningen. Effektivisimo! Fast det var inte helt sant. Pratar gör jag visserligen, men det är verkligen långtifrån alltid någon blir friskare av det. Saker tar tid inom psykiatrin. Jag menar det inte på något negativt sätt, det går bara inte så fort. Har folk varit med om tunga grejer måste de få tid att komma rätt igen, mediciner tar tid på sig för att verka, och att skruva i skruvar, om det finns några lösa, måste få ta sin tid.

För det mesta gillar jag det. Det låter nog rätt floskligt, men det är faktiskt något speciellt med att få höra om folks liv på det sättet och försöka hjälpa till. De gånger man känner att man lyckas göra ngt bra och hjälpa någon känns förstås ännu mycket bättre. Ofta, speciellt på akuten, är det svårt att inte bli berörd av det man hör, man slås hela tiden av hur många människor det egentligen finns som har det riktigt riktigt dåligt, och hur futtsmå alla vardagsproblem vi andra klagar över egentligen är.
Sen på kvällen när jag råkar bränna vid middagen svär jag förstås lika mycket över det i alla fall. Det vore väl mycket begärt att jag skulle få någon något slags perspektiv på saker själv? Nej nej, jag håller mig till att skriva snusförnuftiga bloggar om det. Alla har vi våra roller.

 

 Nina Hemmingsson

 

Några patienter är iofs rätt sjuka och verkar vara mycket tveksamma till om det verkligen är hjälp de får. En patient började skrika högt under en öronundersökning häromdagen och anklagade min stackars underläkarkollega för att ha opererat in ett chips (nej, inte ett chip) i hennes öra under undersökningen. Sen i vårt arbetsrum berömde jag honom att han nog skulle blivit en bra kirurg som lyckats operera in ett helt chips så snabbt och enkelt vilket han, märkligt nog, inte alls uppskattade.

Nu hinner jag inte skriva mer idag. Nej, det gör jag verkligen inte.



Psykiatrisk ordvits
18 februari, 2008, 8:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag skriver visst inte bloggar längre. Jag jobbar istället. Dock kan jag dela med mig av en psykiatrisk ordvits:

Gissa vilken dans som är populärast i dagrummet?

Borderline-dance!

 

Sjukt roligt, för den psyknördige. Inte så roligt för alla andra.

Snart försvinner för övrigt den här bloggen, så var lite extra lycklig/olycklig för att du hann läsa den.



Det är skillnad på läppar och läppar
6 februari, 2008, 10:54 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Igår kom jag att tänka på att det var väldigt lustigt att de kallade läpparna för ”munläpparna” på gynekologen. Sjukvården är då för rolig. Fast det är kanske förståligt, många läppar att hålla reda på där.



Goddag mitt namn är Morot
3 februari, 2008, 2:11 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Naturkatastroferna som förutspåddes i förra bloggen uteblev och jag tog mig lugnt och sansat iväg till min första arbetsdag i fredags. Trodde det skulle vara rätt lugnt om man började en fredag, lite tid för navelskådning, sitta och filosofera vid skrivbordet, peta sig i näsan… gräva djupt inom sig själv och hitta nya spännande saker (nya kråkarter?). Riktigt så blev det inte. Dr nixon arbetade hårt och slank utmattad hem strax före fem. Fast det kändes ändå bra, personalen på avdelningen verkar schyssta och duktiga och det finns t.o.m. en fast överläkare (vilket inte alltid är fallet inom psykiatrin). Sen kilade jag vidare till födelsedagskalas hos en kamrat, en fest med ofrivilligt vuxentema, men det var trevligt på sitt sätt. I lördags fortsatte helgen med letargi, livsmedelsshopping och en lat med trevlig filmkväll (nåja, så trevligt det nu kan vara med skräckfilm).

Lite korridorsumgeänge har det blivit också, pratade miljö med kinesen.
Kinesen är för övrigt en mycket trevlig herre. Hans namn är helt outtalbart och jag har fått instruktioner om att bara kalla honom mr Wang vilka jag givetvis inte följer, jag måste ju lära mig kinesiska. Men tydligen är jag helt värdelös på uttalet, han hör förmodligen inte skillnad om jag kallar honom mr Feng shui, några slumpmässiga asiatiska stavelser (mr wang pong woo-fong?) eller faktiskt försöker säga hans riktiga namn. Antagligen lär jag mig rätt uttal lagom till han flyttar hem om 4 år.
Men miljö som sagt. Miljörabiat som jag är pratade jag mig varm om kravmärkningar och koldioxidbegränsningar. Han berättade att de i Kina hade en annan syn på det här med växthuseffekten. Smältande isar och ökande havsnivåer kunde ju leda till att deras ärkefiender japanerna blev översvämmande vilket var man såg som något mycket positivt. Jag fnissade okontrollerat i flera minuter tills jag blev osäker på om han skojade eller inte. Trots allt har de ibland en lustig inställning till sina grannländer. En dag när hans kinesiska vänner hade middag här t.ex. plockade de ner min stora fina Vietnamflagga från köksväggen och sa att Vietnamn inte var ett bra land och att det inte gick för sig att ha sådana flaggor uppe. En annan middag diskuterade den vietnamnfientlige vännen möjligheterna att ockupera Korea. Och så ska Tibet vara tacksamma att Kina tar hand om dem…

Fast nu skojade han. Nog. Han är i vart fall rolig. Vi har planer på att starta en grönsakssekt också. Jag har fått tag i en morotsmössa, Emma har en äggplantsmössa och kinesen skulle skaffa tomatmössan. Dock gick det snett och nu har även han en morotsmössa, vilket dock inte gör ngt eftersom alla mössorna är oerhört stiliga (se bildbevis). Nästa steg i sektens utveckling är lite osäker. Kanske gör vi en mustig grönsakssoppa, kanske invaderar vi Norge. Nu ska jag hälsa på fröken Äggplanta.
/herrmorot

2/3 grönsakssekt

Mr & miss Grönsak 2008,  2/3 sekt