Institutet för Vardagsnära Upplevelser


När blomflugorna tar över världen
29 juli, 2007, 7:50 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Idag har jag precis lika tråkigt som igår, jag börjar ana ett mönster.
Nyss följde jag ett av gårdagens många välvilliga tips bland blogg-kommentarerna: jag började spela betapet.
I min krafts dagar hade jag god hand med bokstäverna när jag spelade alfapet, det vill jag bestämt hävda. Jag kan la ideligen högpoängs-ord som rädispuré, och zebraskinnsxylofon. Motspelarna kallade mig Nixon den Förskräcklige och darrade när alfapetlådan kom fram. Precis så var det, ungefär.

I dagens hårda betapetvärld var bilden en helt annan. Det visade sig att 5 års medicinstudier har haft en förödande effekt på min hjärna och att jag glömt bort alla normala ord längre än ca tre bokstäver. De enda högpoängar-orden jag kom på var läkemedelsnamn: xyloproct (den populära hemorrojdsalvan!), zyprexa (antipsykosmedicinen om katten själv får välja) och andra godingar från FASS. Katastrof! Min betapet-ranking sjönk som en ett överviktigt sänke och jag var tvungen att ta en paus och hetsäta lite chokladbollar från igår.
Sen fick jag lite mer härligt stryk i betapet. (Skitspel.)
(Nej, jag är inte bitter.)

I köket (där chokladbollsförrådet finns) upptäckte jag dessutom att alla mina kära krukväxter (Pierre m.fl.) fortfarande var invaderade av blomflugor. Finns det något jag inte tycker om så är det blomflugor. I flera veckor har jag byggt smarta blomflugsfällor (Saftglaset™ m.fl.) för att få bort flugjäklarna.
Tyvärr har mitt lilla folkmord inte gått så bra. Istället har evolutionen sållat fram muterade superblomflugor som är på tok för smarta för att gå i fällorna. Och ju listigare fällor jag har byggt (jag har minst 3 olika, alla mycket listiga, modeller) desto listigare har flugorna blivit. Nu kommer jag inte på några nya superfällor och de muterade überflugorna, som uppenbarligen muterat om mig i slughet, flyger runt och flinar. Jag misstänker att de skulle vinna mot mig i betapet också, de asen.
Snart inser de väl vilket övertag de har och börjar fila på planer att ta över resten av världen också. (’First we take Manhattan, then we take Berlin’.) Mänskligheten skulle förslavas och tvingas odla pelagoner och petunior åt dem att bo i (…tills Will Smith och Tommy Lee Jones, sedvanligt uselt regisserade, eventuellt kommer och räddar oss genom att dra några så usla punchlines att flugorna självdör av pinsamhet).

Som om inte detta vore nog har någon granne börjat lyssnar på opera på aphög volym med öppet fönster också. Pavarotti säkert. Må han bli den första som blomflugorna ger sig på. Att utsätta stackars mig för en maniskt vrålande köttbulle efter denna misärhelg som denna borde vara brottsligt. Åh, elände elände elände. Måste emigrera, någonstans.

pavvan

Mamma Scan skäms
scandal

Annonser


Tema: Tristess
28 juli, 2007, 7:44 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Det är lördag. Jag har tråkigt. Jag sitter ensam i mitt kära bo, lite irriterad på migsjälv för att jag inte förmår roa mig på egen hand. Det känns lite torftigt att längta till helgen hela veckan och sen när det väl är helg så sitter jag bara och vet inte vad jag ska göra.
Jag har dock, som den lekledare jag är, försökt hitta på olika sätt att roa mig. Dock med mkt begränsad framgång.

(Jag skulle med största säkerhet aldrig gjort succé som en sån där hurtig figur som vallar barn och hittar på aktiviteter åt dem på charterhotell när föräldrarna vill ha lite fritid. Vad gör man med dem? Inte vet jag. Jag kanske kunde hetsat dem att starta en forellodling i hotell-poolen, eller realiserat min dröm om att skaffa en egen liten sekt. Nej, som sagt skulle jag inte gjort succé där.)

Nu, som en hyllning till min lördagsleda, följer en lista med vad jag försökt roa mig med.

1. Jag har spelat Travian. Det är ett onlinespel som spelas av mig, emma, T och ca 10 000 fjortisar med onaturligt stora talanger när det gäller stavfel och särskrivningar. Spelet går ut på att bygga upp sin lilla medeltidsby med vetefält och skogshuggare och grejer, bygga hus och små krigsgubbar och ha sig. Tyvärr är det starkt beroendeframkallande. Jag har ägnat många timmar åt Travian.
Idag har jag skickat ut mina gubbar för att stjäla lite vete från grannbyn. Ni hör ju hur vansinnigt spännande det är. Jag har stulit lera från grannbyn också. I spelet, till skillnad från i verkligheten, är lera en bristvara. Lera är faktiskt helt sjukt populärt i Travian. Fast jag vet inte riktigt vad de små travian-gubbarna gör med leran. Kanske gör de ansiktsmasker av den, kanske slänger de den på varandra under hedniskt brölande. En (hos mig) populär teori är att de äter den samlar den i små burkar som de ger till varandra kring jul. Nåväl. Det här är ju fruktansvärt ointressant när det kommer till kritan.

2. Jag har slösurfat. Eftersom Travian framåtskrider i ett mycket makligt tempo får man mycket tid över mellan pillandet där och jag har därför tagit upp mitt youtube-missbruk igen. Idag är det märkliga 80tals-videor  (observera att paul mccartney flashar förbi i slutet) samt instruktionsfilmer om hur man gör batterier av frukt och grönt (jodå, det går) som har gällt.


3. Men inte ens travian och youtube kunde hålla mig sysselsatt. För en liten stund sen blev situationen verkligen desperat, jag började städa och betala räkningar. Städningen ebbade ut när jag insåg det meningslösa i att flytta saker från en plats till en annan (eftersom det inte finns någon som helst garderobsplats att lagra allt i).
Räkningsbetalningen gick bättre (kan jag berätta för alla er som verkligen undrade). Jag gillar att betala räkningar. Som Nordea-kund har man ett litet plastkort som man kan skrapa fram engångs-koder på. Det är lite som att skrapa trisslotter, och det fina här är att man alltid vinner. Vilken kod man än skrapar fram så funkar det, vips kommer det pengar någonstansifrån som betalar räkningen.

Nej men ärligt talat. Det här är ju för tråkigt. Det blir ingen mer lista.Nu ska jag tvätta istället. Åh, yeah.
(Hjälp! Roa mig. Någon. Snälla.)



On the Psykavdelning
26 juli, 2007, 8:00 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har varit förtegen om livet på psykavdelningen. Nu låter jag lite spännande info läcka ut. Dagens tema blir Djur.

Djur #1
Idag blev jag erbjuden en huggorm av en patient. Först frågade patienten, fr.o.m. nu kallad Q, om jag var ’intresserad av snok’. Jag svarade att snok inte är något av mina större intressen, men uppmanade honom att fortsätta. Q frågar då underfundigt om jag kunde skilja på huggormar och snokar. Jag erkände att det nog kunde bli problem med den saken. Q förklarade att en av dem, jag minns aldrig vilken fast jag hört det här säkert 100 gånger förr, hade små fläckar bakom ögonen. Och huggormen skulle man akta sig för, det fick jag veta.

Sedan frågade han mig om jag ville ha en huggorm och såg lite hotfull ut. Q kan vara lite otäck emellanåt. Igår gav han städaren ett litet tjuvnyp, t.ex., och nu planerade han alltså att skicka sin dresserade huggorm på mig. Jag såg nog lite tveksam ut kantänka, för han kände sig tvungen att förtydliga. ’Som skärp’.
Q hade inte varit så hotfull trots allt, bara mån om att mina byxor skulle hålla sig på plats. Vilket missförstånd! Men vi som jobbar inom psykiatrin har jämt en misstänksam inställning mot patienterna. Kanske för att vi är lömska, eller för att vi har haft en dålig barndom.
Jag visade att jag tyvärr redan hade ett skärp och inte var i behov av hans huggorm.

Djur #2
En annan patient har en mysko blandning av neurologiska, psykiatriska och demens-symptom, så vi funderade om det kanske var fråga om någon ovanlig vitaminbrist. Man vet ju aldrig, vitaminer är skumma små saker (molekyler?), och det är ju spännande att leka dr House & leta obskyra orsaker till vanliga symptom. Ett blodprov skulle tas! Jag letade runt i lab-beställningslistan där alla olika saker man kan undersöka med ett blodprov fanns. Kryssade i kobalaminer och tiamin och allt vad det var, och då plötsligt dyker den upp:

En forell dolde sig i lab-listan

Det fanns en forell i lab-listan. Vad gjorde forellen i lab-listan? Det vet jag inte. Men jag uppskattade att den fanns där. Jag blev våldsamt sugen på att låta labbet undersöka om min kära patient hade några foreller i sitt blodprov, men någon lite mer ekonomiskt sinnad del av min hjärna beslöt ändå att inte låta Landstinget bekosta forell-analysen. Trots allt kan jag omöjligen tänka mig att foreller i blodet skulle ge sådana symptom som patienten uppvisade.
Men jag kan ändå inte släppa det helt. Förr eller senare måste jag ta ett forellprov på någon. Till dess får jag nöja mig med att deala SSRI och elchocker.

Nu ska jag äta nougat. Ja, det är sjukt goda grejer det där.



herrnixon vs. inkasso – Rond 2
20 juli, 2007, 10:09 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nu är inkasso på mig igen. Den här gången går de i Socks Internationals ledband. Du kanske undrar hur jag kommit i konakt med detta ondaste av onda företag? Det undrar jag också.

De skickar mig strumpor, varje månad och abonnemanget tycks omöjligt att säga upp. Hela situationen känns över huvud taget lite Kafka:ish; strumpbyråkratin (Socks International) krossar den lille medborgaren (mig) med sitt väldiga kundtjänstmaskineri: ”Jaså, du vill säga upp abonnemanget? Då ställer vi dig i telefonkö. Du har plats 427 i kön. Grattis. Du beräknas få tala med en telefonist 28 februari 2008. Glöm inte att vår kundtjänst är förlagd till Nepal, vilket kan synas på telefonräkningen.”

Jag får strumpa efter strumpa hem med posten. Svarta otäcka strumpor, med vedervärdigt smakfulla små rutor på. Varje dag när jag kommer hem är jag lika rädd att en bunt svarta Socks International-strumpor ska sticka upp ur brevlådan.

Men jag får inte bara strumpor, jag får räkningar av dem också. Eftersom deras psykologiska krigföring har knäckt min kampvilja totalt betalde jag deras välsaltade juli-räkning bara för att slippa bråka om det. Och nu har strump-maffian alltså mage att skicka inkasso-hot till mig. ”Vi har noterat att Ni inte betalt Er senaste stumpförsändelse”.
Bäste strumpmogul!”, skulle jag vilja svara, ”Jag skulle hellre prenumerera på Ert lavemang med päronsmak än Era kvalitets-strumpor. Avbryt genast Er terror innan jag flippar ur på George Bush-manér och skickar mina trupper mot Er lumpna strumpfabrik .
Fast så skriver jag naturligtvis inte. Inte för att jag innerst inne är snäll och väluppfostrad eller så, snarare för att jag inte har så mycket trupper att skicka på dem.

Vore jag lika stor som S:t Schulman (sett i antalet hängivna fans) kunde jag mönstra fram en liten fanatisk kärntrupp (”Schulman Jugend”) som på fradgatuggande Al-Qaida-vis stormade Socks International-kontoret, rev kravbreven och återupprättade min ära. Sånt kan fans vara bra till, tänker jag mig. Av någon oförklarlig anledning har jag dock inte lika många fanatiska fans (som bräker ”Genialt!!” så fort jag nyser på tangentbordet) som S:t Schulman och får således klara av situationen på annat sätt.

Idag på jobbet beslöt jag mig iaf för att ringa deras kundtjänst, igen, och göra upp en gång för alla. Jag tänkte ta dem i upptuktelse, vara lite sträng. Jag satt som vanligt i läkarrummet och där satt också min käre kollega, dr D. Han är en mycket allvarlig man och därför blir det mycket roligt när han börjar fnissa okontrollerat. När jag i telefonen, med den myndigaste röst jag kunde uppbringa, presenterade mig som ”en mycket bitter strump-prenumerant” brast det för honom och det började komma bubblade läten bortifrån hans dator. Det lät oerhört roligt, och jag kunde inte hålla mig heller. Jag börjar fnissa okontrollerat mitt i min heliga vrede och samtalet med Socks Internationals kundtjänst kommer helt av sig. När jag lugnat mig hör jag att de påstår att jag inte betalat räkningen. ”Jaså inte, nähä” säger jag lamt och lägger på.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med det här. Det här är nog mer än jag kan ta efter tidigare strump-trauman. Och det här med inkasso! Jag står på ruinens brant.
Nu ska jag dränka mina sorger i Toffifee.



Den här bloggen tas bort 19/7 kl 12:00. Läs den innan det är för sent. Den lär bli kult.
18 juli, 2007, 10:02 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Tjo. Emma duschar och jag får för mig att jag ska utnyttja tiden till att skriva en ny blogg om min dag. Och här sitter jag nu. Kanske blir det i form av en haiku-trilogi? Ja, så får det bli. (En haiku = en dikt där första raden har 5 stavelser, andra 7 och tredje 5.)

Nu kommer den första dikten om min dag. Jag kallar den ”Morgon”.

Ger små elchocker

en blåsig onsdagsmorgon
Alla blir glada

Nu kommer nästa dikt. Jag kallar den ”Dag”.

Fler patienter!

Alla blev inte glada

Det var ju tråkigt

Den sista dikten kallar jag ”Om verb”

Verb, något man gör

jag gör inte så mycket

gillar inte verb

Nu är Emma färdig. Jag måste sluta. Avser du kommentera detta inlägg ser jag helst att det sker i haiku-form. 5 | 7 | 5. God natt.



Mot förmodan lever jag faktiskt
15 juli, 2007, 8:54 e m
Filed under: Bonjour tristesse

På senaste tiden har jag gjort både ett och annat. (Bloggeri har dock inte ingått bland mina, förstås oerhört viktiga, sysslor.) Nyss betalde jag en räkning t.ex.. Det verkade viktigt, Telia hotade mig med inkasso. Jag är inte helt säker på vad inkasso är för något, men jag tycker det låter ungefär som inkvisitionen och den var inte att leka med, har jag förstått.

Inkassohot från Telia, som sagt. Jag funderade först på att sätta hårt mot hårt, hota dem tillbaks. Sanningen är dock att jag inte har så mycket att komma med när det gäller hot. Jag är visserligen ganska bra på att fräsa (som en katt), men det gör sig bäst i verkligheten, öga mot öga med fienden. Stora starka karlar har darrat när jag fräst! (Tror jag.) Via mail eller telefon, vilket var de medier jag hade att välja på i min kommunikation med Telia, skulle det kanske inte te sig lika skräckinjagande, snarare som en mycket tam och däst perser som snyter sin snuviga nos. Dålig plan m.a.o..
 Alternativt skulle jag kunna kunna bluffa istället, säga att jag sedan länge hade inkasso-verksamheten i ett järngrepp och att de lydde min minsta vink, att de sjöng internationalen acapella iklädda toga och serverade mig färska scones varje morgon och att de aldrig skulle ta mina surt förvärvade slantar och ge till Telia.

Men till slut gav jag upp. Telia och inkassot i maskopi blev för mycket, och jag betalade.
Ja, jag har förvisso gjort andra saker också. Exempelvis har jag jobbat, arbetat. Detta har, förutom att det förstås gett mig inkomster i miljardklassen, berövat mig i stort sett all fritid.
Detta är på många sätt en tragedi. Resten av världen får numera sällan njuta mitt sällskap, och jag kan inte alls ägna så många timmar åt att t.ex. vanka fram och tillbaka i korridoren utan mål eller mening som jag annars brukar göra. Och den lilla fritid jag har ägnar jag, märkligt nog, åt ett tvångsmässigt youtube-surfande.

Jag skulle ju kunna skriva lite om jobbet. Fast sekretessregler i kombination med en viss lathet och önskan att undvika brorduktig-vibbar gör att jag undviker det tills vidare. (Fast det kommer säkert en sån blogg en dag också.) Doch kan jag berätta om min theme-song. Det är viktigt att ha en theme-song, en hurtig låt man kan höra inne i huvudet vid behov. För att komma i stämning, eller bara känna sig lite tuff i allmänhet. Den är mycket psykiatrianpassad. Jag känner mig nästan som Freud när jag patrullerar i korridorerna, skulle jag bara låta skägget gro lite skulle patienterna ha svårt att skilja oss åt. (Note to self: måste skaffa pipa.) Eftersom jag även blivit youtube-nörd passar jag på att presentera låten i youtube-format, trots att jag av princip är emot youtubande på bloggar…

 


 Nej, nu blir det inget mer bloggande. Annat ska hinnas med innan det är sovdags. Och det är det snart, eftersom jag förstås jobbar söndag också…
(Sådärja Louise, nu skrev jag en ny blogg! :) )

((För övrigt skrevs den här bloggen igår, men då ville youtube-grunkan inte funka, den jäkeln. Men nu har jag fräst åt den, så den håller sig på plats.))



Hjäälp! Youtube vill mig illa.
14 juli, 2007, 9:32 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Hur får man in en youtube-video i en blogg?

Hilfe bitte!

Om du berättar det för mig ska jag avslöja en hemlighet, samt bli evigt tacksam.