Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Skål, Fidel!
29 september, 2007, 6:25 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nu blir det kalas, snart. Ett kalas rolighet är ju i hög grad avhängigt ens egen rolighet samt humör, vilket i sin tur beror på:

a)   dagsformen
b)  sällskapet
c) om sällskapet vill konversera fisk med mig

Dagsformen känns högst ofestlig eftersom jag ägnat ca hela dagen åt att sortera foton. Sällskapet är till 89% okänt, men chansen att de ser det roliga i mört bedöms som tämligen liten. Men kanske kan de duga ändå. Jag hoppas på det bästa.

Juntaparty!

Lite hoppas jag på att den där burmesiska militärjuntan dyker upp. Dels för att jag aldrig har festat med en junta förr, dels för att jag är sugen på att prata lite förstånd med dem. (Jag ska framställa mig som en ultrafarlig terrorbuddhistmunk. ”I will meditate until you surrender.”)



En försynt önskan om undergång
29 september, 2007, 2:16 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Det regnar ute och det ser väldigt blött ut. Jag förstår direkt att jag inte har något ut att göra idag. Jag är så glad för mitt tak! Sällan uppskattar jag det så mycket som när det regnar. (Dock misstänker jag att killen ovanför uppskattar det ännu mer, finns det något som är bättre än ett tak är det trots allt ett golv.)
Kanske om jag hade varit en fisk, eller en anka, då hade jag säkert trivts i regnet. Eller Noah förstås, då kunde jag ju byggt en båt och känt mig nyttig på så vis. Om det nu var en syndaflod på g. Som det är ju känner jag mig inte särskilt nyttig. Jag skriver en menlös blogg för att slippa städa.

Tanken på en syndaflod är lite lockande. En en sorts storstädning på sätt och vis. Hade jag varit nån sorts utomstående observatör som hade kikat på jorden hade jag nog tyckte det var lika bra. Människorna var ju skoj på sitt sätt, men de ställer trots allt till mer besvär än de är värda på något sätt. Plus att de tar sig själva på så stort allvar. Det är lite irriterande. Så hade jag nog tänkt.

Städa nu. Åh, ja!



♪ Pierre har blivit gravid! ♪
23 september, 2007, 5:38 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Minns ni Pierre? Pierre är min bästa vän. Tilläggas bör kanske att denna blomstrande vänskap uppstått över artgränserna då Pierre är en växt, en mimosa.
Under uppväxttiden hade Pierre som bekant vissa problem då han bl.a. var rädd för sol, vind och vatten (samt höga berg och djupa hav, mörker, kroppskontakt m.m.). Allt fick honom att slå ihop sina skira små blad. Med min gedigna psykiatriska utbildning diagnostiserade jag honom som en fobisk personlighetsstörd blomma, blandade zoloft i vattnet och gav honom KBT & all den kärlek jag mäktade med. (Nåja, den intresserade kan läsa allt om Pierres ungdomsår i tidigare bloggar.) Ibland, om jag har gott om tid, brukar han förresten få en slurk av mitt frukost-té också. Jag tror han gillar det, innerst inne, även om han förstås spelar svårflörtad och fäller ihop de Pierr:ska bladen när han får sig en té-dusch.

Under min förstklassiga vård har Pierre utvecklats till ett tämligen skevt och vanskapt blomster om sanningen ska fram. Han har långa sneda kvistar åt alla håll, och ett fåtal blad här och där. Han ser ut att vara trött på livet i sin kruka och ser mest ut att vilja självdö. Men det får han inte.

Jag förstår faktiskt inte hur det har kunnat bli såhär. (Under vissa torrperioder sägs det förvisso ha varit lite skralt med vattningen också, jag vet inte vad Husse kan ha tänkt på.) Men så idag hände något fantastiskt.
Emma kom tassade från korridoren och kom med den glada nyheten: Pierre var gravid.

Bulle i ugnen

Jag förstår inte riktigt hur det har gått till doch, blomsex har alltid känts lite flummigt. Det är ju någonting med ståndare och pistiller och humlor och sådant. Som jag förstod det på biologin i gymnasiet så svävar blom-sperier omkring (under det mer rumsrena benämningen ’pollen’) här och där och befruktar saker. Uppenbarligen har Pierre fått span på nån annan tjusig mimosa i trakten och sänt iväg sina pollenspermier. (Kanske är han inspirerad av förlossningshistorier jag berättar på kvällarna).
Fast då är det ju skumt att det är Pierre som blir gravid, slog det mig just. Oj. Kanske är Pierre transsexuell. Egentligen heter han kanske Gertrude.
Måste säga att jag tycker det känns lite nedrigt att han hållit sin läggning hemlig för mig under alla dessa månader, men man måste ju vara lite vidsynt tänker jag. Trots allt accepterar jag ju de flesta som de är, utom möjligtvis Lars Vilks.

Men Pierre bär alltså frukt, och det är det enda som räknas. Jag funderar på om jag ska bereda lite blomgödning till hans ära, eller kanske ordna ett litet fruktbarhetsparty.

Jag får samla mig en stund och tänka över det hela. Men det lutar åt fruktbarhetsparty, definitivt.
Tjo²!



Nedrans, i­nget homosex
21 september, 2007, 10:15 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nu har jag gjort allt. Jag har lagt mig på golvet i hopp om att det skulle hända något roligt. (Det gjorde det inte, men mattan luktade skumt.) Jag har frågat Peter om han vill utforska vår latenta homosexualitet tillsammans. (Det ville han inte.) Jag har skrivit obsceniteter på facebook. (Ingen har sagt upp bekantskapen än.)

Jag har tappat gnistan. Värdigheten också, för den delen. Jag drar mig inte för något. Nyss gick jag t.ex. ut i korridoren utan skor. Bor man i korridor vet man vilken dödsföraktande handling det är. Fotsvamp och bengaliskt mördarkvalster lär vara de trevligaste sakerna som bor out there. Det känns lite som om jag har en illasinnad liten brödbit från -96 mellan två tår nu.
Åh. Misär.
Jag tror man kan se det här inlägget som ett rop på hjälp, som det brukar heta. Jag hoppas att jourhavande clown ska läsa det, ta sina utryckningsstyltor och traska hit. Visserligen avskyr clowner, men det skulle nog glädja mig att han blev blöt på vägen hit. Jag har visst blivit ond också, tihi. Visst är det charmigt?

Nu kom Peter in med några filer. Han är snäll han, även om han fortfarande inte vill.



█████ Självömkan i ♠ █████
21 september, 2007, 9:21 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Hej igen. Man skulle kunna tro att jag har slutat blogga. Något sådant beslut har inte officiellt fattats av min hjärna, men jag har å andra sidan inte skrivit något på länge heller (förutom en kort blogg som inte var kort). Förmodligen beroende på att det verkligen inte har hänt något intressant i mitt liv. Inte för att det brukar hindra mig, men det lät som en bra ursäkt.

Vad har jag gjort istället, kan man undra? Kanske är det så att du tycker att jag är så tuff att du skulle vilja prova på samma sak själv? Inga problem, receptet på niklastvåsenasteveckor är inte komplicerat alls:

0,5 l gå på sövande seminarier och föreläsningar
50 g pendla och åka fram och tillbaka till olika utplaceringar
3 dl tyck synd om dig för att ditt liv är tråkigt
1 dl dagdröm om sommartågluff
1 pkt var på diverse avdelningar och pina patienter och handledare
2 msk glidslem
1 kryddmått trevlig fritid
½ kryddmått studerande

Rör ihop allt till en jämngrå smet och ställ in det i kylen över helgen så har man en ganska rättvisande bild av de senaste två veckorna.

Kom på att jag glömde nämna 4 kg facebook också.
Fråga mig inte varför jag förnedrat mig och skaffat eländet. Kanske för att ca alla människor jag känner har föregått med dåligt exempel och gjort det. Förutom att det är fult, meningslöst och fulplottrigt känns det ju oerhört givande med alla små sketna applications som informerar en om att ens inte-ens-halvnära vänner precis har petat sig i näsan, ätit spagetti eller laddat upp en ny bild på sin spetälska hund. Allt som händer på Facebook är så sjukt meningslöst att det bara kan förstås av andra facebookmedlemmar.
Va, nej, jag är inte bitter över att jag loggar in där 7 gånger om dagen.

Ö.h.t. känns saker lite oengagerande. Det kan trots allt vara kul att träffa emma och [somliga] vänner (utanför facebook!) ibland. Att träffa patienter kan iofs också vara roligt, för att inte säga inspirerande. Jag träffade en uppiggande maniker som tänkte börja samla på lägenheter som hobby på min självpåtagna extrapsykjour i söndags. Kanske något att börja med? Har även planer på alternativa behandlingsmetoder. Handpåläggning, tarmsköljning. Jag tror jag skulle bli en grym tarmsköljare.

Nej. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och gå och handla bröd. Eftersom jag har en så rolig fredag.
Man är vad man äter. Je suis une baguette!

 

 

 

 



Jag kan skriva korta bloggar också!
10 september, 2007, 10:51 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har observerat tydliga tecken på att jag börjat tillbringa för mycket tid på sjukhuset. När jag kom till cykeln idag hade en liten spindel spunnit ett nät på mitt cykellås. (Som jag har förstått det är spindlar mycket långsamma på att spinna nät. Och mycket noggranna är de ocksfosterå, närmast tvångsmässiga.)

Mycket sjukhustid alltså. Men så är det. Ibland tar de tid, de dräktiga mammorna. Fast framförallt är det fostrena som drar ut på saker och ting. De lever inte alls upp till bilden av den stressade 2000talsmänniskan, ibland vill de faktiskt inte ut alls. Förståeligt, förvisso. Världen är ju inte så lajbans som folk vill göra sken av ibland. Men ut ska de, fostren. Ibland får man till och med ge mamman lite kemikalier för att få förlossningen att kicka igång. Oxytocin. Då blir det fart.

Jag har funderat rätt mycket på hur det gick till förr i tiden, där det inte fanns värkstartar-dropp (ochintebedövningochintekejsarsnittochinte…). Kanske var vissa mammor gravida i 10 månader? Det kanske går, elefanten är ju dräktig i 22 (tror jag). Vid närmare eftertanke är faktiskt elefanter oehört sega i det avseendet, men det har snabel och det får man respektera dem för. En snabel måste få ta tid, kan man tänka. Om det här med elefanternas långa graviditet bekymrar en alltså. Annars finns det många andra, viktigare, saker att tänka på.
Och det är inte just dräktiga elefanter jag funderat på egentligen, det kom jag på nu. På det stora hela taget har jag mest känt mig tacksam att jag inte föddes som kvinna före 1900talet. Eller för all del på 2000talet i ett u-land.

Nu finns det dock 2 goda skäl att avsluta bloggen.
1. Jag borde sova.
2. Rubriken antyder att det ska vara en kort blogg.



Förlossning av skrynklig människa
5 september, 2007, 12:35 e m
Filed under: Bonjour tristesse

God morgon. Det var ett tag sen sist, inte sant? Varför det, kan man undra. Jo. Först hoppade jag på ett tåg och försvann (dock inte spårlöst) [obs, dålig ordvits] några veckor. Sen började terminen.
Nu sitter jag i ett trivsamt rum (nåja) på förlossningsavdelningen märkt ”anestesiförråd” och sliter på landstingets tangentbord. Man kan tycka att jag borde kavla upp ärmarna & förlösa någon, men bebisarna tycks vara för blyga för att kika fram idag. Eller kanske utnyttjar folk det fina vädret för att föda ute i solen? Man vet aldrig. Men några bebisar tycks inte ploppa ut. Så jag sitter här och ugglar, i dataskrubben.

Bebisar är fascinerande små saker. Det känns lite som om dessa skrynkliga minimänniskor är den okända länken mellan människa och russin, (ibland är de slående lika både till form färg och storlek). Att vi faktiskt härstammar från vindruvor snarare än neandertalare kom lite som en överraskning, men evolutionen har ju gjort märkliga saker förr (googla på tapir så får du se…).

Nåja. Bebisar som sagt. Och förlossningar.
Det är faktiskt en rätt fantastisk grej att vara med på en förlossning. Att få ta del av något av det största som händer i en människas liv, att bara få se ett nytt liv komma till världen. Efter den första stod jag bara och log fånigt i flera minuter. Det är inte riktigt som något annat man sett innan. I alla fall inte jag.

På något vis är det fascinerande att se hur olika (blivande) mammor är under förlossningen också. Vissa verkar ha det jättejobbigt och man vill bara hjälpa dem, vilket kan vara jäkligt frustrerande när man inte kan och när smärtlindringen inte fungerar till 100%. Inte för att jag tror mig kunna förstå hur det känns helt, det kan man nog inte om man inte varit med om det, men bara att föreställa sig. Känslan av panik, att att barnet helt enkelt inte kan komma ut och att man inte orka kämpa mer, att det är mer än man kan klara. Så verkade en känna tidigare i veckan i alla fall, fast det gick bra till slut i alla fall.
Men även om alla som jag sett iaf har mer eller mindre ont är det ju inte alls på det sättet alltid. Vissa mammor är riktigt coola måste jag säga och lyckas på något sätt ha en helt annan distans till smärtan. En som jag var med på tidigare i veckan hade precis haft en jättejobbig värk som hon halvt skrikit sig igenom och sa någon sekund senare med stort patos ”fy bubblan” (just det uttrycket). ”…vad jobbigt det där var” trodde jag hon skulle säga sen, men istället kom det ”…vad skönt det ska bli att få äta nåt gott när det här är över”. Det första den mamman sa (med ett leende) efter förlossningen när hon fick barnet var dessutom ”ja, den luktar ju fisk”. Mer än så krävs det inte för att få mig som fän…

Jo. Förlossningsavdelningen är ett riktigt roligt ställe att vara på när det väl händer något. Och det är fascinerande med barn. Jag blir nästan lite sugen på att skaffa ett själv. Det skulle förvisso innebära att jag var tvungen att skaffa en livmoder först (bl.a.) och krysta en hel del, men det kan det nog vara värt. Problemet blir nog snarast att få tag i den där livmodern. Da uterus. Kanske får jag nöja mig med att annektera någon annans livmoder i istället. Out-sourcea havandeskapet, för att tala företagssvenska. Nåja. Det blir en fråga för framtiden.

Nu ska jag nog äta lunch istället. Har dessutom hört att det bjuds på kaka till eftermiddagsfikat. Moderkaka?