Institutet för Vardagsnära Upplevelser

På barnsjukhuset har vi ett andrum. Eftersom jag inte är så förtjust i fåglar har jag (ännu) inte vågat mig in, men det får erkännas att jag är lite nyfiken på vad som försiggår där inne. Kanske är det där änder med vingfraktur och snuva i näbben botas, kanske är det lite som IKEAs bollhav: har man med sig en liten anka kan man dumpa av honom i andrummet medan man gör sina ärenden. Alternativet kan ju vara att rummet är fullt med helig (eller annan) ande, men det känns inte heller helt logiskt eftersom sjukhuset har redan ett andaktsrum.

Ibland på nätterna smiter de nog ut och drar runt på sjukhuset i stora flockar, flaxar och sprider influensa och gör sånt som fåglar gör. Det är lite läskigt. Jag funderar på att smyga dit någon natt snart, spela in det och klippa ihop det till en liten skräckfilm, en B-spinnoff på Hitchcocks ”Fåglarna”. Iofs skulle jag ju kunna kapa ett av TV3:s filmteam som lufsar omkring där hela dagarna och få dem att spela in några nyckelscener.
Vi får se.
                                   (Bilden ovan är givetvis inte ett montage)

(För övrigt tycks en stor del av förra bloggen ha försvunnit. Kanske blev det fel redan från början. Så förargligt. Det var den bästa av delar.)

Två veckors exil i sällskap med kamrat P på hospital de [Grr. här har ett långt stycke försvunnit. Nedrigt.]

Men på det stora hela var det rätt trevligt att bo där (förutom att det alltid känns lite tomt och konstigt att inte bo hemmamedemma) och att Martin Timell & hans ”Deal or no deal” ständigt var vår middagsgäst på andra sidan teve-glaset. Och Alsing då. När jag tänker efter var det förresten fler saker som var riktigt skumma med det där hotellet. I den gemensamma frysen hade någon (med stor sannolikhet) förvarat bajs, vilket ju inte riktigt tillhör vanligheterna när det gäller frysar. Och rummet! Jag lyckades inte sova normalt en natt på 2 veckor. Det kan ha berott på att det var ett hål i väggen precis bredvid sängen där något svart och lite smetigt bodde. Jag blev aldrig helt klar över vad det var, det kan ha varit allt från Gästriklands största oljefyndighet till lite vinbärsgelé någon tidigare boende glömt kvar i kylen som muterat och gjort sig hemmastadd i väggen. Sjukt dålig feng shui alltså. De kosmiska vibrationerna skorrade fram ett falskt fiss och det var förmodligen en lite mycket yang också.
Så kan det vara. Men det var trevligt annars, mest för att barnkliniken var full med bra människor, barn är riktigt söta och roliga och jag hade sällskap av mr P. Sista veckan firade vi i allrummet med finöl, mögelostpåpepparkakor och kortspelande.

Planen är att det ska bli AT i Gävle sen. Vi, eventuellt även M, ska skaffa en gemensam lägenhet och sedan helg- (och ibland kvälls-) pendla till Uppsala. Förutom att det känns ytterst okul att inte kunna bo i Uppsala med Emma och allt annat som finns här så känns det som en rätt bra lösning. Problemet är bara att det var 90 sökande till 12 platser sist man kunde söka AT där. Så det är ju inte alls säkert att jag får jobb där bara jag söker. Fast det borde jag väl få. Jag är trots allt otroligt smart, snygg, professionell, påläst, min sociala kompetens är så omfattande att den nästan pyser ut genom (de lyhörda) öronen, och framförallt är jag grymt ödmjuk vilket ju är en viktig egenskap. Mycket ödmjuk. Så det går nog bra.

Hmm. Jag hade bestämt tänkt att svara på Utmaning nu också, skriva om T-besök, kalas hos a&j och lite annat småth och goth, men det är matdags och bloggen har ändå svällt ut lite för mycket. Så hej då.
Skutta väl, vi hörs.

Jag har varit i Gävle i 2 veckor, och man kanske kan tycka att jag ska skriva en bloggovich nu när jag kommit hem. Men det ska jag inte, under gävlevistelsen har jag nämligen blivit norrländskt kärv och fåordig. Då kan jag sannerligen inte ödsla ord på bloggeri. Den dagliga ord-kvoten, som jag satt till 27 ord, måste användas framför spegeln när jag står och övat mig på att säga ”jo” the norrland way.

Det slog mig just att Gävle kanske inte ligger i norrland. Men då lär det ligga rätt nära, och skaffar jag mig en egen renflock att driva framför mig när jag susar fram på min skoter lär det funka åndå.  Förvisso har jag ingen skoter. Men jag har en gammal snowracer man nog kan spänna en eller annan ren framför. Eller en lämmel. Fett norrlandish, fett med respekt.
Eller skitsamma. Jag blir nog ingen bra norrlänning ändå.

Nu, innan vi tar skotern till A&J, ska jag publicera chockerade bilder från den svenska sjukvården. En öronsax. Snipp, snipp. Jag är lite tveksam till vad man ska göra med öronsaxarna. Som jag förstått det är det lite ont om patienter med övertaliga öron som i så fall skulle behöva tas bort. Kanske ska man klippa roliga mönster i vanliga öron? Det verkar lite otäckt. Vi får se om de kommer till användning nästa vecka.

För övrigt kanske jag klämmer fram en blogg i helgen nu när jag är hemma. Fast kanske inte, å andra sidan.

På barnklinikens administration finns alltså en dold detektor. Väl dold, måste jag säga. Men jag undrar i mitt stilla sinne vad den detekterar.

Kanske skickar den varningssignaler när patienter närmar sig? Fast jag har inte fått ta del av några sådana varningar, istället har jag fått träffa de där patienterna. Huvva.
Så förmodligen har den dolda detektorn ett annat syfte. Kanske detekterar den dyslektiker? Det är förmodligen ända sättet en så tydligt utmärkt detektor kan vara dold för sin målgrupp.

Sjöpungen, det charmanta lilla djuret jag skrev om i föregående blogg, äter inte alls upp sin egen hjärna, detta enligt färsk info från en trevlig bloggande biolog. Detta är alltså bara illvilliga rykten som florerar på nätet (samt i min föreläsningssal), spridda för att smutskasta det stackars lilla djuret. (Som det inte skulle vara handikapp nog att heta pung.) Om man inte är så konspiratoriskt lagd kan man iofs istället se det som ett kvällstidningsmässigt effektsökeri på den stackars sjöpungens bekostnad snarare än en smutskastning av den (som förvisso skedde på en kvällstidnings blogg, men ändå).
Effektsökeri är ju för övrigt typ att hotta upp något som inte är så hot. Lite som att sminka sig, om man är ful. Och sådant ska man ju inte syssla med. Dock, kan man kanske säga till sjöpungens försvar, är den rätt snygg. (Och den har dessutom en ryggsträng som tillbakabildas.)

Sjöpungen är för övrigt inte heller ett blötdjur såsom det påstods (vilket nog var min egen fakta-improvisation dock), utan ett manteldjur, detta dock trots att det saknar en slängkappa men är tämligen blött. Så jag får härmed be om ursäkt inför alla läsare av sjöpungsläkt, och för all del även inför er som bara är biologiskt bildade. Sjöpungen är ett manteldjur som inte käkar hjärna, punkt.

PS
För övrigt låter producenterna bakom Jackass hälsa att de är mycket glada över att att sjöpungen inte äter upp sin egen hjärna vilket ju skulle bräcka allt jackassarna kan tänkas hitta på.
DS