Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Varför man inte bör leva i nuet
28 februari, 2007, 10:12 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Hej mina banan-vänner. Jag tänkte att det var dags att skriva blogg igen.

Eftersom det, som vanligt, är av yppersta vikt att folk ska få veta vad jag gör om dagarna är det, som vanligt, vad bloggen ska få handla om.
Så, vad gör jag? Oftast försöker jag bli färdig med det jag håller på med så att jag ska kunna fortsätta med nästa grej jag tänkt göra. Medan jag gör den tänker på vad jag ska göra sen. Det är faktiskt sällan jag tänker på det jag håller på med för stunden. Detta är mycket bra när jag t.ex. diskar. Det är mindre bra när jag pratar med människor. Men oftast märker de inget. Det är verkligen tur för mig att människor inte är så uppmärksamma.

Man skulle kanske kunna säga att jag har lite svårt att leva i ”nuet”.
Det kan nog vara sant. Dock förstår jag inte varför nuet ska vara så mycket bättre att leva i än i t.ex. det förflutna. (Eller forntiden, för all del. Jura, krita, you name it.) Nuet är ju väldigt kort, faktiskt en försvinnande liten bit tid, det förflutna är trots allt mycket större. Jättestort! Så om man kan plocka lite godbitar ur det förflutna – best of, liksom – så är chanserna stora att de bitarna överträffar det fjuttiga nuet med hästlängder. Ett mycket bra skäl att leva i det förflutna.

Men min absoluta favorit, som sagt, är att leva i framtiden. Jag tänker på vad jag ska göra strax. Jag lever i straxet, med andra ord.
”Straxet is the shit”, som man säger i mina kretsar. Eller, tja, det gör man kanske inte än, men snart hoppas jag att man kommer att säga så. Och om man snart kommer att säga det så levde jag sannerligen i framtiden en liten stund nyss när jag skrev att man faktiskt redan sa så.

Framtiden är bra att leva i. Om man inte är en allt för ängslig själ kan den till och med bräcka den i början på bloggen så hype:ade forntiden.
Framtiden är förmodligen, utifrån sett liksom, längre än forntiden. Mycket har hänt, men ännu mer ska hända. Typ. Så brukar jag tänka. Allt talar för det (utom möjligtvis att USA har en väldig massa kärnvapen och en lite väl triggerhappy president.)

Men ibland när jag lever i framtiden tänker jag fel. Låt mig ta ett pedagogiskt exempel:
Jag kanske tänker att jag ska få en sovmorgon och ligga och dra mig länge och väl i den varma sängen. Mmmm, tänker jag, det ska bli skönt. Nästa dag har jag kanske inte alls sovmorgon utan en helt vanlig 06:24-jobbmorgon.

Då visar det sig, chockerande nog, att jag inte alls levde i framtiden utan i fantasin. Många människor som är mindre vidsynta än jag skulle måhända bli besvikna och tycka att de blivit lurade, kanske till och med en smula kränkta. De förvägrades en sovmorgon, och jobbmorgonen känns värre än någonsin.
Så ser jag det inte alls. Jag fick ju njuta av känslan av en annalkande sovmorgon. Det var också trevligt. Jag pre-njöt. Sedan uteblev förvisso sovmorgonen, men jag han i alla fall njuta en smula kvällen innan istället för att reda då våndas över morgondagens tidiga uppstigande.

Nu blev det långt, måna bokstäver. Ingen plats över för vad som hänt sen sist. Det är verkligen förjävligt, men så kan det vara.

 



Heterofil i Lysekil
19 februari, 2007, 10:17 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Ibland, vissa särskilt oinspirerade dagar, kommer man inte på någon adekvat rubrik och tvingas till en billig pastisch på sig själv. Så kan det vara. Men sedan blir det bara värre. Sedan måste man fylla den otäckt tomma bloggrutan med bokstäver också. Ack, blogging, detta sisyfosarbete.
Nåväl.
Jag ska vara fantasifull. Jag ska skriva om min dag:

Det är inte ofta en måndag känns bättre än helgen innan, dock har dagens måndag på alla vis överträffat helgen. Dessvärre beror det inte på att den har varit en ovanligt bra måndag. Däremot har det varit en ovanligt eländig helg.

Det minst dåliga var att jag åkte på storpisk i Risk.
För den som inte är bekant med Risk är det ett spel man spelar med vänner, i den mån man har sådana. Man ska, med hjälp av sina färgglada plastgubbar, försöka erövra världen, eller i alla fall den del av den som utgörs av spelplanen. Man bildar pakter med somliga av dessa vänner. Andra anfaller man lömskt i ryggen. (Sannolikheten att man har lite färre vänner när man har spelat färdigt än när man började är inte obetydlig.)

Försåtligt planerade jag att erövra Sydamerika från min ärkefiende, Axel. Axels gröna plastgubbar såg inte ut att vara någon match för mina chict blå små plastpjäser.

Mina färgglada plastgubbar visade sig dock vara pacifister. De vägrade att lyckas med ett enda anfall. Och så fort Axel, min skurkaktige nemesis, hötte med anfallstärningarna självdog mina gubbar raskt.
Vips hade jag förlorat alla mina länder. Vips var spelet slut.
Risk är inget spel jag rekommenderar.

Det lite mer dåliga har varit att jag varken varit ledig på lördagen eller söndagen utan tvingats till öron-näsa-hals-jour med P. Inte för att det i sig var jättehemskt, men lite ledighet hade sannerligen inte suttit fel. Och trots allt finns det en gräns på hur mycket man kan få ut av att se igenkletade öron, vrålande 2åringar och brutna näsor.
För övrigt är det mkt märkligt hur de behandlar 2åringar som är livrädda för doktorn och hans lömska öronsug. Ett stackars barn fick panik och gallskrek och sparkade under hela undersökningen medan hans pappa fick stå och bokstavlingen hålla fast honom på britsen.
Men så skulle det göras. Att det kanske hade kunnat hjälpa att ta lite tid och prata med barnet först var det ingen som tänkte på. Och att ge barnet något litet lugnande, som man gör om vuxna tycker en undersökning är väldigt obehaglig, var tydligen inte att tänka på.
Det är lite märkligt att man behandlar barn så. Samma behandling av en utvecklingsstörd eller dement åldrig hade aldrig varit acceptabel och säkert kunnat resultera i en eller annan anmälning om någon närstående sett det. Men barn är, av något skäl, annorlunda. Det är klart att man måste göra vissa grejer även om de inte gillar det, men man kan ju i alla fall Försöka göra det på ett bra sätt för dem.
Nåja. Öron-näsa-hals-dr lär jag inte bli.

Det jättedåliga är att Tobbe har flyttat från korridoren. Både jag och emma stod på balkongen och snyftade en skvätt när bilen rullade iväg. Det känns verkligen jättekonstigt. Jättetomt och tråkigt. Han har ju alltid bott här, är snarast en del av inredningen. Eller var, då. Ska inte bli mer sentimental, men det känns… tomt. Kommer inte på något bättre ord än så.
Visserligen lär vi väl träffa honom igen, men det kommer ändå inte vara samma sak, och det kommer förmodligen inte hända lika ofta som jag (önske-)tänker nu.

Nej. Nu måste jag sannerligen sova.

Haha, nej, jag måste berätta om en fjärde dålig grej, nämligen att min blogg är avslöjad, även om jag inte fattade det först. P och jag satt i datasalen och slöade, som vi gör ibland. Plötsligt kommer en klasskamrat, låt oss kalla honom mr G., in och frågar om jag har en hemsida. Jag svarar sanningsenligt och lite förvånat att nej, det har jag inte. Han tycker det är mycket konstigt eftersom personen bakom hemsidan också pluggat till läkare och på bilden är mycket lik mig. ”Ånej”, nekar jag igen innan det slår mig att det förstås är min kära blogg han talar om. Das topheimliche gäddblogg. Doch var det lite sent att ta tillbaka nekandet då kände jag, och framförallt är jag inte så sugen på att P & alla andra jag känner ska läsa den över huvud taget (lite oklart varför doch), så jag fortsatte att neka på äkta avslöjad-politiker-manér.
Dock hade mr G rätt, förstås.

Så herr G, om du läser även detta inlägg: jodå, visst är det din käre klasskamrat som ligger bakom skriverierna här. Fast sprid helst inte adressen (varför den nu skulle vara av allmänt intresse :) ) eftersom jag föredrar att vara läst av folk som jag Inte känner. Och förlåt för att jag sa att det inte var jag, trots att det som sagt var det…

Nej, nu är det sannerligen sovdags för oss som stiger upp 06:24.



Mina starka och bestämda åsikter om saker jag egentligen inte vet så mycket om
11 februari, 2007, 8:54 e m
Filed under: Bonjour tristesse

…vore en passande rubrik på en hel del blogg-inlägg, har jag märkt.
Övriga inlägg skulle förmodligen kunna klämmas ihop under rubriken ”Vardagliga händelser ur ett vardagligt liv som, mirakulöst nog, verkar intressera en del människor”.

Jag funderar lite på vilket kategori jag ska skriva något inom idag.
Hade jag inte haft den mkt bestämda känslan att det vore så pass ointressant att det skulle kunna ha direkt skadliga effekter på eventuella läsare skulle jag kanske kunna skriva lite om vad som hänt mig sen sist.
Det skulle dock, för min del, dessutom kännas som att jag lät misstänkt likt en CD-spelare som fastnat på repeat eftersom jag verkligen inte gjort något som jag inte gjort, eller för den delen skrivit om, tidigare. Man kan tycka att det verkar finnas en viss brist på spänning i mitt liv. Det kan mycket väl stämma. Lite variation skulle kanske inte skada.
Jag kanske borde göra det oväntade. Utmana mig själv. Testa gränser. Kanske utmana någon i grannkorridoren på duell. Starta en sekt har jag ju varit sugen på länge. Varför inte kidnappa några svanar från ankdammen nere i stan, det verkar för övrigt ligga i tiden att ha några svanar inneboende.

Lite vardagsdrama.

Lite av mitt problem är nog att jag har lätt, kanske för lätt, att vara nöjd.
Så jag sitter och småmyser och gör grejer som känns roliga för tillfället men missar att göra andra spännandare saker som jag egentligen skulle uppskattat mer. Det är förvisso väldigt skönt att småtrivas. Men omvärlden, som är en gnutta mer upplevelsefixerad än jag, har en lömsk tendens att hetsa mig till att känna att jag borde göra mer saker. Det är jävligt av den, tycker jag. Kanske är det snarare där problemet ligger.
Egentligen borde jag levt på medeltiden eller något. Jag hade varit grymt nöjd med att vara fåraherde t.ex.. Slappa med lammen. Bräka lite åt dem. Kanske sticka strumpor till dem av egen ull. Jag skulle varit en kretsloppstänkande fåraherde, som ni hör. Vänlig mot fåren, ovänlig mot de horder av vargar och grävlingar och annat otyg dom försökte äta upp mina kära ulliga flock.

Det hade passat mig fint. Nu lever jag doch i sunk-2000-talet och känner att jag borde göra saker istället. Värst är det, förstås, när jag ska skriva blogg och upptäcker att jag inte har något att skriva om. Åh hu, etc.. Jag har det svårt, som ni hör. Kanske ska jag skaffa mig ett aktivare liv, om så bara för att ha något att blogga om.
Eller så skaffar jag får. Det lockar ärligt talat mer.

 

 får
Mina homiez

 

 

 

 

 



Mina planer på en statskupp
8 februari, 2007, 1:58 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Mitt huvud besvärar mig. För en gångs skull är det inte sådana här förtretliga ”tankar” som stör, istället verkar det vara så att min hjärna slutgiltigen bestämt sig för att den inte trivs där och vill ut. Helst genom ögonen, verkar det som, men den skulle också kunna tänka sig att ploppa ut genom tinningarna. Så känns det. Det gör alltså ont, för den som inte förstod mina poetiska omskrivningar. Det verkar värka.
(Att mitt huvud inte är ett särskilt angenämt ställe att befinna sig i hade jag misstankar om redan tidigare. Saker som jag lärt mig och försökt komma ihåg verkar inte alls trivas där inne i huvudet och försvinner allt som oftast ut. Men nu verkar alltså hela hjärnan vara lös och på väg ut.)
Jag kan inte koncentrera mig. Jag studerar inte.
Nyss kastade jag en blick på teven. En massa män for fram på skidor. De skidade på med en sådan kraft och beslutsamhet att jag i ett ögonblick av förvirring trodde att det var slutspurten i ”En bonde söker fru”. Frun stod förmodligen långt borta i skogen någonstans, tänkte jag, och skidåkar-hanarna jagade vilt ditåt som de grottmän de var. Mig fånga fru, tänkte de. Något sådant. Nu har jag förvisso inte sett nämnda program, och Tobbe informerade mig snabbt om att det var frågan om en skidtävling på teve:
Man skulle åka ned för ett berg, så snabbt som möjligt. Tiden tycktes vara mycket viktig för dem som for ner. Central. För att det inte skulle bli för lätt svängde vägen då och då. Då gällde det att svänga, om man var skidåkare. Det flesta var duktiga och svängde.
Det måste varit tillfredställande för dem, att svänga på rätt ställe och gilda in i mål, även om de nu inte fick en fru på kuppen. För mig däremot var det inte tillfredställande alls att titta på.

Nu har jag övergivit dem. De åker och svänger förmodligen fortfarande i den där backen. Att de orkar! Själv vill jag mest sova. Men jag ska nog studera. Kunskap är makt, och jag har en bit kvar innan jag har makt nog att övermanna regeringen och utropa mig själv till envåldshärskare. Inte diktator, det har en sån negativ klang. Kanske Tsar. Det gillar jag bättre. Tsar Nikolaj.
Men först måste jag alltså studera. Allt om hörselorganets sjukdomar. (Och äta alvedon.)



Mitt Hemliga Harem
6 februari, 2007, 12:12 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Ja, egentligen är jag förstås inte alls typen som skriver listor. Jag är ju sjuhelsikes mogen och vuxen och allt det där. (Jag kollar INTE under sängen efter jag sett skräckfilm heller, nej.)
Skamsen som jag är måste jag citera Louise:
”Jag kan bara försvara mig med att Emma tvingar mig, jättemycket.”
Allt för att dölja hur kul listan var att knåpa ihop.

Tam-tam-taa:
herrnixons egna snygglista. Fünf im Topp.
Män, kvinnor, blötdjur – alla är tillåtna. (Rent principiellt alltså. Jag är inte den som diskriminerar. Att inte några blötdjur eller ens en mollusk kvalade in säger kanske mer om dem än om min oerhörda vidsynthet.) Scrolla långsamt för maximal spänning.

 


Nr. # 5: Joakim Thåström
Må vara att han inte åldrats med Sean Connerys elegans, men det vore sannerligen fy skam om inte min gamla tonårs-guru kom med på ett hörn.


Nr. # 4: Johnny Depp
Nej, det var inte ett fantasifullt val. Hade jag varit fantasifull hade jag förmodligen dragit fram Ingvar Oldsberg på den här listan istället.


Nr. # 3: Tina Karol
Trumpen, och söt så det nästan blir sliskigt.


Nr. # 2: Laleh
Hon ser så trevligt vanlig ut, men ändå avslappnad och bla bla bla. Int fan ska man behöva förklara sånt här? Subjektivitet kräver inga motiveringar. Laleh = No. #2.


Nr. # 1: Emma
Visserligen bara hälften så trumpen som Tina, men minst dubbelt så bra på en massa andra sätt.

 

| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |

Grattis, ni kom nästan med:
Ola Salo. Ålar du dig för mig iklädd enbart fjäderboa kan du nog knipa tredjeplatsen.

En saluki. Lite för mager.

Regina Spektor. Artistkvoten tyvärr full sedan länge.



Jag gillar inte vattenbuffel
2 februari, 2007, 8:15 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag läste i tidningen häromdagen att en kvinna delade lägenhet med elva svanar. Så kan det inte gå till, ansågs det, och svanarna omhändertogs av Ordningmakten.
Med tanke på de ljud som hörs från vår kära grannkorridor undrar jag om de inte har en mindre flock vattenbufflar boende hos sig. Jag har sett vilka skumma personer som rört sig i trapphuset på sista tiden och det skulle inte förvåna mig en sekund om de alltså gått i svan-ladyns fotspår och skaffat sig otillbörliga husdjur. (Det skulle dessutom förklara hovavtrycken i hissen.)

Imorse kände jag (utan att gnälla) att måttet var rågat.
Såsom seden bjuder för oss som börjar i ottan steg jag upp 06:24 och åt min sedvanliga frukost ute i korridorsköket. Från korridoren bredvid hörs, förutom sedvanligt dålig eurodiscodunk, ett jävla liv. Jag kliver ut på vår (gemensamma) balkong och kikar in genom deras fönster. Just då synes faktiskt inga vattenbufflar till, men väl ett 10-tal människor som festar runt i deras kök. När jag går hemifrån vid sju festar de ännu. Antingen är de imponerande morgonpigga, eller onaturligt uthålliga. Det är förmodligen närheten till vattenbuffeln som gör dem sådana, tänkte jag plötsligt. (Det var faktiskt först då jag kom på vattenbuffel-teorin ska medges om man ska vara helt sanningsenlig.) Hornen från vattenbuffeln (Bubalus bubalis) har länge används som afrodisiakum och uppiggande medel, och något måste de ha knaprat. Kanske vattenbuffel kanske.

Hela udda husdjurs-grejen påminner mig om när vår f.d. käre jämställdshetsminister Jens Orback deklararade att han minsann hade en släkting som levde med en häst. Faktum är att det är så roligt så att jag måste citera lite:
Jens Orback:  Jag hade också en härlig syster till min mormor i Kanada som levde med en häst.
Reporter: Men var hon ihop med hästen?
Jens Orback: Nej, men det sas just att de hade en nära relation som var lyckosam för båda.

Den där härliga systern skulle man ju vilja kika lite närmare på. Och den lyckosamma relationen, inte minst.
Själv skulle jag nog inte kunna ha en lyckosam relation med en häst. Hästar är stora (opålitliga!) djur, om än med mycket små munnar för sin storlek. Helt plötsligt kan de galoppera iväg! Det är inte vad jag kallar pålitligt. Och så äter de gräs. Dålig smak har de också, gräs lär ju vara sjukt äckligt. Nu ska det kanske inflikas, som en mildrande balsam för alla hästmänniskor som nu fått höra den hårda sanningen om sitt favvo-hovdjur, att jag faktiskt aldrig vistats på en häst, knappt sett en. Men jag vet ändå. Man ser det ju på dem.

hästen

(Ovanligt fotogenique häst)

 

Nej, jag kan bara acceptera hederliga kult(ur)-djur såsom hund, katt, pem och minigris. Själv lever jag med en spargris. Även vi har, förstås, en lyckosam relation. 

  spargrisen
(Spargris i repris från nån tidigare blogg)

 

Nu är det helg. Jag ska sova. Dessutom ska jag, allt enligt uråldrig tradition, beklaga mig lite över att folk tvunget ska se på schalger-uttagningen och sedan, alltför entusiastiskt om man tar mitt klagande i beaktande, engagera mig i det hela tillsamma med emmaannajohantobbe och kanske någon till. Men nu blir det nog en film. Sherdil?