Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Fålar (5)
27 december, 2006, 2:42 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Tallyho.
Det är tisdag. Tomten har just dödförklarat julen och debriefas av nissarna i rummet intill. Renarna är utbrända och Rudolf, ständigt retad för sin mule, tycks ha glidit in i en reaktiv psykos och tror han är Ulf Lundell. Rent musikaliskt är förstås skillnaden högst marginell, kanske låter han lite brunstigare än vanligt, men scenshowen sägs ha fått sig ett lyft.
Ja, julen är alltså död.
Den blev några veckor gammal. Närmast sörjande är Staffan, stalledräng.
Stackars Staffan som för övrigt lär vattna sina fålar i drygt 350 dagar innan han får nån cred för sitt arbete igen.
När jag var liten trodde jag för övrigt att Staffans fem fålar var någon slags krukväxter som han vårdade ömt. Inte så konstigt, jag hade förstått att det oftast var blommor det gällde när man vattnade. Hur skulle man kunna veta fålar betydde häst? Lika logiskt vore det väl att fåle var en chic synonym för hibiskus? (”Hittade ett par snygga fålar på IKEA, gör sig riktigt bra i vardagsrumsfönstret!”)

Att vattna fram hästar verkar praktiskt. Lätt, enkelt och tidsbesparande för den stressade nutidsmänniskan. Lite som snabbmat: ”klipp av ett hörn på förpackningen, vattna fålen sparsamt i någon vecka och vips har du en fullgod häst”. (Havre är ju sjukt ute numera.)

Själv fick jag inga fålar i julklapp, inte ens något mindre klövdjur. Har varit (och är) i Stockholm med mamma och firat. På sätt och vis kändes det lite vemodigt att bara vara vi två och fira, jämfört med jularna när jag var liten, men även om det vore roligare att vara fler hade vi det riktigt mysigt.
Två är så många fler än en.
Att vara ensam på julen behöver förstås inte vara någon katastrof om det är självvalt, men de som helt enkelt inte har någon att vara med, det kan säkert vara jävligt.

Man skulle liksom vilja fösa ihop dem, de ensamma, ställa fram lite starkvinsglögg och hoppas på det bästa. Det borde ju inte vara så svårt, men ironiskt nog känns många ensamma människor här i storstan ensammare just därför att det är så många andra människor runt omkring, deras kontaktlöshetblir så tydlig. Man känner sig väl aldrig så ensam som man kan göra bland andra, utanför deras gemenskap.

Voj, vad snyftigt det blev här då. Jag menar inte alls att klaga för egen del, om det lät så.
Men julen tog slut, och det gjorde den gasellfort. En månads uppladdning för en fjuttig kvälls urladdning. (Heh, fick för mig att det lät som julen hade problem med för tidig utlösning, men det är bara jag som är trött.)
Jag vet inte riktigt vad mer jag väntade på. Tomten kom inte, men väl några paket, och en massa mat.
(De tre vilse männen kom i och för sig inte.) (De var ju vilse.)

(Istället hade jag hoppats på de tre vice männen, men inte heller de dök upp.) (förjävligt.)

(Nej, nu är det uppenbarligen sovdags. God afton.)

Annonser


Rätt eller fel med julavslutning i kyrkan?
23 december, 2006, 9:41 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Julen kom plötsligt i år, helt utan förvarning.
Inga varsel, inga domedagsprofeter, inte ens någon snö som skvallrade om att det snart var dags. Inte ens ett varnande Lucia-tåg.
(Anledningen att jag inte fick se Lucia-tåg på avdelningen var i och för sig att patienterna tidigare år överfallit det inte ont anande tåget som nu inte vågade sig tillbaks. På sätt och vis förstår jag dem. Jag hade också blivit lite skraj om den kom in en samling män med stora strutar på huvudet och tillsammans med några människostora pepparkakor sjungit tipp-tapp tipp-tapp, och anfall är som bekant bästa försvar, säkerligen även mot Lucia-tåg.
Jag tycker förvisso tåget kunde fått med sig någon liten piketstyrka eller så i år, förstår inte vad piket-poliserna har för sig när det inte är bankrån, men så blev det i alla fall inte.)

Under seminariet i fredags eftermiddag slog det mig i alla fall att det snart var jullov, och att det hade suttit fint med en hederlig julavslutning; man klipper några skeva pappersgranar och sätter upp i klassrummet, fröken läser en saga högt, man går till kyrkan lyssnar på högtidligheter. ”Det är på tok för lite julpyssel på universitetsnivå” teaterviskade jag till P, som satt bredvid mig, och försökte se missnöjd ut. Tyvärr stod seminarieledaren, som precis höll en föga högtidlig utläggning om benzodiazepinbehandling vid alkoholabstinens, alltför nära och gav mig en syrlig blick som jag sannerligen inte tyckte hörde hemma på en gemytlig julavslutning. Något julpyssel blev det dock aldrig (vi kunde ju åtminstone fått injicera lite julmust på varandra), och när seminariet var slut troppade folk bara av med några halvhjärtade ”god jul då”, helt utan det maniska patos vår prillige rektor kunde uppbringa under min barndoms julavslutningar… (hah, nu låter jag ju lika nostalgisk som en riktig SVT-farbror)

I och för sig kanske det inte är någon bra idé med kyrkojulavslutningar. Vissa skolor har slutat med julavslutningen i kyrkan med motiveringen att elever från alla religioner skulle känna sig välkomna. Folk som inte tror på den kristna guden ska slippa kristna psalmer och sånt. Jag tycker visserligen man kan se en liten poäng med det resonemanget, men man kan ju också tänka sig att det finns större problem att ägna sig åt.
Som att alla som inte tror på tomten tvingas lyssna på julsånger om honom. På tanke på hur många som faktiskt tror på tomten och hur många julsånger man får höra om karln måste det problemet vara betydligt större. Själv känner jag mig förstås vansinnigt kränkt.

(Fast jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om man tog med någon annan religion på kyrkojulavslutning. Kanske skulle det bli som när man kastade vigvatten och krucifix på den lilla ungen i Exorcisten? Svavelrök och fräs-ljud. Kanske inte.)

Egentligen kan ju hela problemet, ur medelsvenskens perspektiv, tyckas lite fånigt.
Men bara för att kyrkoceremonierna till alltmer gått över från att vara religion till att vara kultur, tradition fri från någon djupare tro, för de flesta svenskar innebär ju inte det att det känns lika oladdat för t.ex. en muslim att tvingas vara med på en avslutning i en kyrka.
Om några faktiskt tar illa upp är det ju rätt schysst att man fixar obligatoriska saker som skolavslutningen på nåt annat sätt än i kyrkan istället för att bräka på om att folk får ta traditionen dit de kommer.
Det är ju inte en särskilt upprörande tanke heller, att frikoppla skolan från religionen, även om nån liten traditionalist i mig tycker att det är klart barnen ska få en fin kyrkojulavslutning.

Fast jag har verkligen ingen uppfattning om hur kränkande det kan kännas för någon från en annan religion att släpas med på en kyrkoavslutning, det kanske inte är något problem, hela grejen kanske bara är ett jämställdhetspolitiskt krumsprång. (Tillhör du någon annan religion eller har nåt bra argument? Skriv mkt gärna vad du tycker!)

(oj voj vilken fånig rubrik, tänkte bara prova hur många läsare jag får om herrnixon goes debattsson)



Adieu, psykiatrin
23 december, 2006, 9:33 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

 Sista dagen igår.
Riktigt skönt att vara ledig, men på ett sätt kommer jag att sakna mina psyk-patienter jag inte kommer träffa mer. Den 70-åriga tanten som vägrade ta sin medicin eftersom hon trodde att hon var gravid, killen som bestämt hävdade att han jobbade som läkare på avdelningen och tvunget skulle gå med på ronderna.
På sätt och vis är det roligt, på sätt och vis sorgligt.
Alla har sin historia, inte sällan en tragisk. Visst kan det på ett sätt verka kul att höra om en 70-åring som tror att hon är gravid men det är förstås mindre kul om det är ens mamma. Och för den vars fru/man börjar se saker som inte finns och långsamt förvandlas till en annan person för att till slut tas in på sluten avdelning, något värre är svårt att tänka sig. Att den viktigaste människan i ens liv långsamt glider in i en värld dit man inte kan följa med, knappt ens förstå, lär inte vara det minsta roligt.

Allt beror förstås på vilket perspektiv man har. Ur vitrocksperspektiv kan det vara såväl sorgligt som roligt och jäkligt intressant att träffa dem.
Tror man måste se det på alla sätten för att orka jobba med det i längden.

 

Hur som helst kunde jag inte låta bli att gå och säga hej & god jul till en liten tant på avdelningen innan jag gick hem sista gången. Hon är hur snäll som helst, längtade egentligen bara hem till sin lägenhet och sin skrivmaskin där hon brukade sitta och skriva dikter.
Hoppas verkligen hon får komma hem snart. Så snart hon slutar se främmande män med kulsprutor stå vid hennes säng…

 

  

 

 

Nå, nu är det dags att göra lite mandelmasse-figurer, doppade i mörk choklad. Müms.

 



Är du vegetarian? Hjälp mig!
16 december, 2006, 12:41 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Julhej.

Det här är inte alls någon spännande blogg, det är ett… rop på hjälp. Just så.
Det finns stora problem i världen, och så finns det små. Jag har råkat ut för ett litet, men det känns stort. Som en elefant ungefär, kanske lite mindre.
Jag ska fixa en maträtt till ett vegetariskt julbord, och alla givna rätter (potät-gratäng, quorn-bullar, veg-korv) är tagna. Har du något bra tips?
Ge det till mig och du ska få flera hinkar god karma som belöning!



Tankar om gnagare
14 december, 2006, 4:38 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Igår morse strax före 7 stod jag vid min cykel, redo att cykla till sjukhuset.
På marken en bit bort stod en ekorre. Den stirrade surt på mig och såg ut att tycka att jag var helt dum i huvudet. Jag tog förstås lite illa upp, jag har alltid känt mig som en ekorrvän av stora mått, och nu detta påhopp!
Ekorren såg så sträng ut att jag till slut började överväga om den kanske hade rätt. Det slog mig dock att ekorrar faktiskt är bland de mest svagbegåvade gnagare vi har. Varje höst gömmer de nötter och annat småkrafs, många gånger mer än vad som krävs för att täcka deras ekorrbehov, bara för att de helt enkelt glömmer bort 95% av sina nöt-gömställen. Inte särskilt smart, och eftersom jag för (en gång skull) kom ihåg var jag hade ställt cykeln kände jag mig smart och avfärdade således ekorrens kritik som totalt ogrundad. Funderade på att säga något spydigt åt den lille gnagaren, men avstod eftersom den trots allt var väldigt söt.
(Funderar dock på att gräva upp en av hans nötter som hämnd.)

Sen cyklade jag till sjukhuset, en aktivitet som varken jag eller cykeln sätter stort värde på. På vägen funderade jag över möjligheten att dressera ett större antal ekorrar så att de kunde dra cykeln åt mig, kanske skulle ett 30-tal räcka, kanske 40. (Jag skulle, om det verkligen krävdes, kunna sätta på mig en stor lössvans och börja gnaga lite på kottar för att få ekorrarnas respekt.)
Möjligen kunde jag rent av kunna ersätta cykeln med en liten vagn som jag majestätiskt kunde glida fram genom staden i. ”The Squirrel Man!” skulle folk tänka, och jag kan inte tänka mig att en ekorrdriven vagn skulle vara en sämre babe-magnet än en stadsjeep. Betydligt miljövänligare dessutom.

Jag kom tyvärr fram till min kära psyk-avdelning innan jag kom fram till något lösning på erkorr-problemet, och mina storslagna planer fick vänta.
Ibland kanske man kan tycka att jag inte är mycket friskare än patienterna, att skillnaden bara är att jag inte valt att inte säga något om de rosa sjögurkorna som svävar omkring i utkanten av mitt synfält eller om mitt ekorrdrivna ekipage. Jag tror det är bäst så, annars hade förmodligen en barsk sköterska fått på mig en tvångströja på 10 sek blankt. Och hur lätt skulle det vara att tämja ekorrar då?
Inte så lätt, nej.

 

 

 

(men sjögurkorna kanske skulle kunna rädda mig?)



Institutet för höghastighetsbloggning presenterar dagens underbara blogg
11 december, 2006, 5:51 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Helgen är, precis som livet, mycket kort.
En av dem tog slut igår och lyckligtvis var det helgen.
Helgen var högst ordinär, ”vanlig”, en riktig svensson-exemplar av sin sort – ett omdöme den säkert inte hade uppskattat alls om den hade varit en människa. Människor brukar som bekant av något märkligt skäl ta det som en förolämpning om man kallar dem vanliga, de föredrar att inte vara genomsnittliga.
Även om man olyckligare, fulare, dummare och har färre pokemon-kort än genomsnittsmänniskan vill man inte vara genomsnittsvanliga. (Den åsikten, om något, måste vara elitism.  Ibland kan jag, er vidsynte bloggvän, undra lite vad som är så hemskt med att vara vanlig, förstås utan att våga fråga.)
Det verkar finnas någon slags psykologisk drivkraft att vilja vara just den man är, även om man inte råkar gilla sin situation. Vilket förstås är bra, eftersom det är svårt att överklaga, reklamera livet och återfödas som Mr Medeltal. Nej, ack, man får hålla tillgodo med sig själv, och där gäller det att Gilla Läget, som ex-lumparna i min omgivning säger.

 (Dock kanske till och med helgen ta illa upp om jag kallade den vardaglig, då detta borde gå emot helgens innersta natur.)

[ Plötsligt förvandlades herrnixon från ordvitsande och besserwissrig hobbypsykolog till en vanlig dödlig bloggskrivare, och detta var vad han skrev: ]

Helgen, ja.
I fredags var det någon slags vin & kex-kalas hos en forntida kamrat. Som vanligt på sociala tillställningar rörde sig min mun och sa trevliga saker, men till skillnad från hur det kan vara var det faktiskt rätt kul.
Lördagen tillbringades i den egna korridoren trygga men föga stimulerande miljö. Först kollade jag och emma på snyggöverskattade ”Howl’s moving castle”, sen med tobbe, anna och johan på hur kamrat Fuglesang red upp till himlen i en gigantisk fallossymbol, plikttroget vaktandes sin nödutgång. Dock verkar det inte som att det är frågan om någon regelrätt slutförvaring av karln där uppe, så som det väl annars brukar vara i himlen. Profeterna i dagstidningarna har förutspått hans återuppståndelse på jorden till om 11 dagar. Jag tvivlar, som vanligt.

Som om det inte skulle räcka med rymd-Christer är det är idel program om nobelpristagare också. Hade jag inte varit så extremistiskt tolerant hade jag fått krupp av alla überpräktiga fullkornskändisar.
Det görs program efter program som intygar hur fina människor de är, att de jobbar lagom hårt, har tid för sin familj och köper KRAV-märkta fiskpinnar (…innan de pillar i sig julskinkan vars ägare, grisen alltså, kastrerades utan bedövning eftersom hans könshormoner ger köttet en obehaglig bismak, men hallå, man kan väl inte bry sig om allt liksom, bah). 
Jag kan sätta stora summor pengar på att fullkornskändisarna inte är så helylle som de ser ut. Jag bara väntar på det Uppdrag Granskning-avsnitt där det avslöjas att Ingvar Oldsberg egentligen tänder på bisonoxar och att Christer Fuglesang utför fasansfulla experiment på sina pelargoner i sin mikrovågsugnen.
(Ok, jag Ska sluta gnälla på astronautstackarn.)

Men det ju ett jättebra ord, fullkornskändis. Det måste jag lansera! Ska jag någon göra avtryck i historieböckerna ska det vara genom att få in det i SAOL. Som lottchens finfina ord för julgranskula, som jag skamligt nog glömt.

Nej, nu är det dags för soppa.



Lille ettrige Fuglesang
7 december, 2006, 9:33 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Man kan tycka att det är lite skrämmande att jag har pluggat sammanlagt 18 år av mitt liv, och att jag är färdig för hederligt yrkesarbete först vid 26.
Då har man inte tänkt på Christer Fuglesang.
Farbror Fuglesang är 49 år och har fortfarande inte fått komma upp i rymden och sprattla, vilket i hans fall rimligen borde betyda 42 års förberedelse.

Det är svårt att riktigt veta vad han gjort under tiden. Kanske har han suttit på lur i sin lilla rymddräkt, spejat mot startplattan och odlat sin pojkdröm medan det Fuglesangska håret blivit allt tunnare. (Kanske har han suttit och kollat på gamla bandade avsnitt av Star Trek, Alf (ni minns väl Alf?) och Kubricks 2001: A Space Oddysey och undrat om hans resekamrater kan bli lika intressanta konversationspartners som HAL.)

Men, hör och häpna, nu ska han alltså tjongas upp i rymden.
Ärligt talat är jag lite osäker på vad han ska göra där uppe, förmodligen blir det något i stil med att kolla hur kroppen reagerar på kefir i tyngdlöst tillstånd och andra Tom Titt-experiment som för mänskligheten framåt! (…så det är klart  man ska satsa på Fuglesang & rymdfart när folk 30 000 afrikaner svälter ihjäl varje dygn, ris är ju svindyrt.)

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstått mediahysterin heller, men jag har givetvis svepts med. DN har informerat mig om det viktigaste: i höger byxben har Fuglesang hörlurar, en spegel och två sjösjukepiller. Allt verkar så väl genomtänkt! Tänk om Fuglesangen flippat dagen innan och tagit med 2 speglar men bara ett sjösjukepiller, vad som helst kunde ha hänt. Eller om han glömt spegel helt. Hemska tanke!
I andra byxbenet (det vänstra) har han pillat in ”7 pennstora nödfacklor, lyser i 4,5 sekunder, syns 8 mil” samt ”1 blinkande lampa, 6-9 timmars batteritid”. Det låter kanske lite som han vore en överambitiös scout, men man vet aldrig vad man kan behöva i rymden. Jag förstår precis hur han har tänkt. ”I rymden kan ingen höra dig skrika… men de kan se dina blinkande lampor”.

Dock tycker jag att vår lilla svenska rymdmaskot blivit lite illa behandlad. Efter 42 års trägen väntan får han under uppskjutningen sitta i rymdfärgans motsvarighet till källare. Hans ärofulla uppgift blir ”att ha ansvar för nödutgången som finns bredvid hans plats”.
Det får mig osökt att tänka på när jag åkte bil som barn. Jag var otålig och säkert allmänt odräglig och till slut fick mina föräldrar ge mig totalt meningslösa uppgifter som att ”räkna hur många röda hus vi kör förbi” för att få tyst på mig. Jag tänker mig att Fuglesangs uppgift under den här rymdfärden har ungefär samma karaktär. ”Vi sätter honom bredvid dörren så känner han sig duktig, lille Christer.” Och jag föreställer mig att han tar sin låtsasuppgift på största allvar. Jag får ju krupp! Uäääääääh. Bara namnet Fuglesang ger mig obehagligt hurtiga norge-vibbar, och jag tänker mig att karln helt saknar självdistans. Och att han sitter och ska hålla koll på en nödutgång efter 42 års träning!
Dessutom ser han ju ut som en Groda.
Kvääk.

Fugelsang:fugge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Groda:

groda

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äsch. Det var inte så likt. Men det är tanken som räknas.

 

 

(Jodå, kl. 3 kommer jag givetvis att sitta framför teven med resten av korridoren. Dock blir jag den enda som skrattar gott när uppskjutningen ställs in…)