Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Årets tall 2008
31 december, 2008, 1:09 e m
Filed under: Kalas, Succé | Etiketter:

Nu skriver jag en blogg, men snart packar jag. Nyår ska nämligen inte firas ”här” utan ”där”. ”Där” är i det (”)här(”) fallet, som jag har förstått det, en gård på en ö utanför Sigtuna. Det låter ju vansinnigt idyllish. Den största attraktionen, förutom sällskapet förstås, lär vara att ”det finns en enorm tall om man vill se”. Tallen har sedan nämnts ett flertal gånger i såväl inbjudan, sms och facebooken så jag har rätt högt ställda förväntningar på nämnda barrträd.

Men en kändis-tall kan nyår inte bli annat än succé, förutom den detaljen att jag ev. måste ha kostym på mig. Jag får andlig klåda och själsliga utslag av kostym. Det är lite märkligt, men så är det. Kanske kommer jag att ha paljettbyxor, som en stilla protest. Och kanske kommer jag att bli utstött och sova under den stora tallen.

Håhå. Gott nytt år på er.

Annonser


Mein Buch der hat drei Ecken
25 december, 2008, 4:25 e m
Filed under: Kulturkoftan | Etiketter: , , ,

Jag har varit med om en del sen i höstas.
Jag har suttit i ett träd vid östkusten (i USA) och tittat på ruiner, promenerat och fått foten uppskuren. Jag har bott i en amerikansk förortsvilla med två barn, varit olycklig, och lärt mig varför svenskar är oroliga trygghetsnarkomaner i somligas ögon. Jag har sett en gammal rättspsykiatrisk anläggning på en ö utanför Boston, till och med varit en smula psykotisk själv. Jag har blivit plågad av en sadistisk katt, varit bittert nostalgisk och tänkt på sham, blivit missförstådd i Italien och blivit bestulen på en resväska i Hong Kong.

Jag har varit i ett fängelse i Algeriet, bevittnat en begravning, ett mord och en märklig rättegång som följde på det. Jag har bevittnat märkliga experiment med likdelar och funderat på vilka svårigheter människor har att hantera konsekvenserna av sitt eget handlande och deras vilja att fly från dem.. Och så har jag blivit trött i ögonen.
 

 

Jag har läst en del böcker alltså. (Vilka kan det vara? 5 poäng per rätt svar…)
I verkligheten däremot har jag inte hunnit med så mycket, i alla fall inte saker som ser särskilt dramatiska eller spännande ut när man skriver ned dem. Men jag gillar ju att läsa.
Egentligen skulle jag vilja tvinga (under hot om så krävs) mina vänner att läsa samma böcker som jag. Det är så mycket roligare att prata med någon om boken efteråt, om man har tolkat den på samma sätt, tänkt på samma saker, uppskattat samma delar. Läste en kurs förra terminen där det ingick att läsa några romaner och sedan diskutera dem på seminarier, var riktigt kul. Vi får se om jag (med eller utan hot) försöker skrapa ihop en privat seminariegrupp. Fast antagligen inte. Dels är jag lite för slö för sånt, dels vet jag inte riktigt om det skulle funka ändå.
Nej. Nu ska rödbetsochädelostgratängen värmas. Ich bin hungrich.

 



Ett önskemål
24 december, 2008, 7:15 e m
Filed under: Helg, Kalas, mat

Jag hoppas att du får en god jul. Ja, just du. En god jul, så gott det går. Det är ett önskemål från min sida.

För övrigt: I am the kock, som man (verkligen inte) säger i England. Jag lagar rödbets- och ädelostgratäng med valnötter.
Nu är det meningen att du ska bli avundsjuk på mig, och för all del även alla andra som ska få smaka den. Jag är själv avundsjuk på mig själv, en framtida mig själv som äter den. För jag är wrålhungrig, och just nu står den nämligen i ugnen.
Tjipp tjipp.



Ninjor
15 december, 2008, 9:43 e m
Filed under: Arbeit, Kalas | Etiketter:

 

Den mystiska munterheten kvarstår visst. Tro inte att jag inte försökt råda bot på den, jag har försökt allt. I lördags hade jag t.ex. jour, 10 timmars jour efter 5 timmars sömn. Inte ens det kunde göra mig sunt surmulen. Dessutom var det en helt ok jour. Dels för att det var rätt mycket variation (lika mycket skärskador och urinvägsinfektioner som depressioner), dels för att det kändes som att det gick rätt bra. Det är så skönt när man faktiskt gör något bra och inte bara sliter och sliter men att det ändå blir fel till slut, som det kan vara.

I söndags marscherade jag krampaktigt och i hög hastighet mellan olika stadsdelar. Detta utan att äta, fram till klockan 16. Man kan tycka det verkar konstigt, men det fanns goda skäl. Utöver självspäkelsen förstås. Sedan städade jag intensivt. Dammsög.
Kanske slokade jag något framåt kvällen, men då fick jag å andra sidan höra det mest absurda ljud jag någonsin hört, en människa som nös och rapade samtidigt. Jag tänker mig att det är få människor förunnat att höra något sådant. Jag tror att jag fnissade hysteriskt i flera minuter. Senare på kvällen somnade jag, och drömde om ninjor. De var fasligt aktiva, som bara ninjor kan. Hoppade och skuttade och hade sig. Man kan ju bli alldeles matt. Sen vaknade jag, och ninjorna var borta.

 

Idag har jag som en sista desperat åtgärd mot munterheten utsatt jag mig för den slutgiltiga plågan, jag har utsatt mig för ett avsnitt av dr Phil. Faktum är att jag aldrig sett programmet förr, bara fnissat lite åt mina egenkonstruerade fördomar kring karln. Jag trodde att han var en stor farbror med mustasch som gav snusförnuftiga råd under publikens jubel. Det var väl iofs lite så det var också. Det är ett helt absurt programupplägg, att spela in showterapi för publik. Men jag måste erkänna att plågan bara var 13% av plågan av att se på doktor Åsa.
Nu måste jag nog göra en smoothie. Annars vet man inte vad som kan hända.



Fem av fem stjärnor
12 december, 2008, 9:51 e m
Filed under: Diffusa tankar, Fisk, Helg, Succé | Etiketter:

Ikväll är jag sysslolös. Det kan vara det bästa som hänt på länge, jag njuter av mitt trevliga sällskap. Jag tror vi har glidit ifrån varandra, mig och jag, vi har inte haft tid för varandra på ett bra tag. Nu går jag (vi) går omkring och ler utan anledning, småstädar, småsjunger. Sen bjuder mig själv på rabarber-té och finchoklad. Det är som en slags meditation, det har gjort mig på gott humör.

Jag bryter mot jantelagen, tänker lite på hur bra jag har det, känner att jag känner mig faktiskt oförskämt nöjd med saker och ting, tänker att jag ska försöka komma ihåg hur det här känns. Jag tänker ihop en lista: jag har ett (eller två, faktiskt) jobb jag tycker är jätteroliga, jag har vänner jag tycker om, jag tycker om migsjälv, jag har en familj som bryr sig om mig, jag har snart semester och jag har inte minst en Emma. Jag tror att jag är lite kär i både henne och livet. (Jag tror däremot inte att jag har rökt på även om det låter så.) Jag sitter och vaggar till musiken, och jag har dessutom börjat 10 satser i rad med ’jag’.

Jag (nr #11) har även återupptäckt det roliga i att göra tråkiga saker, och att inte känna sig stressad över tid som borde utnyttjas. Jag gick in på svt:s hemsida och såg ett halvtimmesprogram om vad fisk är. (Det handlade lustigt nog bl.a. om valar, vilket gjorde även min inre besserwisser på gott humör.) Sen tittade jag på två avsnitt av Doktor Åsa (tror jag programmet heter). Doktor Åsa är blondsmal, piffig och ständigt leende, alltid chict uppklädd och med en liten medicinsk förenkling redo. Förmodligen har hon sin chihuahua med sig i akutväskan när hon jobbar. Jag tycker inte så mycket om Åsa upptäcker jag, inte så mycket alls, men det gör mig bara glad.

Puss på er.



Dag 1/7
4 december, 2008, 10:18 e m
Filed under: Arbeit, Bonjour tristesse, Succé | Etiketter:

Nu har jag nästan låtit min kära blogg somna in igen. Som straff ska jag tvinga mig att skriva något fast jag verkligen inte vill (för det vill jag inte). Jag saknar såväl motivation som något att skriva om. Men det kan bli spännande. Kanske överraskar jag till och med mig själv.

Det känns fint att tvinga sig till saker. Lite som om jag trodde på Kant, vilket jag naturligtvis inte gör. Gör man något motvilligt känns det som man gör något bra, något som behöver göras. För sådant jag behöver göra gör jag ofta motvilligt. Lite enligt samma logik som att om man äter något äckligt är det förmodligen nyttigt.

Jag tänker mig för övrigt att jag ska tvinga mig att skriva något dagligen under en vecka. Torsdag zu torsdag. Jag har stora planer för det här. Jag inbillar mig att jag faktiskt kommer att göra det. Det är lite lustigt att jag kan lura mig själv så.
För övrigt, apropå att tvinga sig till saker, har jag funderat på att skapa mig ett alter ego som kan ta över när jag måste göra saker som bär mig emot. Det skulle vara mycket användbart, i flera situationer: när jag måste fatta ett impopulärt beslut, skälla på någon (det gör jag sällan och ogärna), när jag måste göra något pinsamt, kanske också när jag ska städa upp något otäckt. Något som luktar illa. Då kan alter egot rycka in och göra grovjobbet. Jag ser honom lite som min tama cowboy. Han ska vara lite sådär dryg på cowboyvis, och inte reflektera för mycket över saker och ting. Bara göra det som ska göras.
Ska försöka få fram ett namn till nästa blogg. Imorgon då, hah. Förslag (Med undantag av (alter) Egon) emottages förstås tacksamt.