Institutet för Vardagsnära Upplevelser


En bloggares död
29 augusti, 2006, 8:38 e m
Filed under: Bonjour tristesse


 

 

Jag har inte smekt fram många bloggar ur tangentbordet på senaste tiden.
Man skulle kunna tro att jag haft bättre saker för mig, men då skulle man ha fel. Jag har snarare haft andra saker för mig.

En deciliter korridorsmys, några matskedar gamla-kompisar-i-stockholm, ett kryddmått städning, någon öl. Men inte nog med det. Nej. En gång i forntiden, närmare bestämt för 4,5 år sedan, fick jag även den underliga infallet att jag skulle utbilda mig. ”Varför det?” kan man undra. Den frågan har jag inget bra svar på. Kanske så att jag, en vacker dag, kan vara med dom andra vuxna och leka samhälle. Den enda lek vuxna riktigt gillar att leka.

Nu straffar sig mina utbildningsplaner genom att en så kallad ”termin” har börjat och därmed brutalt avlivat somamren. Termin 9, om man ska vara petnoga. 
Ett oöverskådligt antar timmar föreläsning väntar, för att inte tala om dom veckor av avdelningstjänstgöring jag ska genomlida. (Får du någonsin frågan ”Vem utgör sjukvårdens oavlönade, hunsade men lydigt slavarbetande ryggrad” kan du utan rädsla för att svara fel säga ”kandidat nixon!”, även om det inte är under det namnet jag är känd på hospitalet.)

I måndags började alltså eländet. Det enda roliga vara att träffa P och M igen, annars var det en sorgens dag. Jag kände inte något behov att för den sakens skull pynta mitt yttre med svarta kläder när min själ ändå var lika mörk mackan jag brände vid i brödrosten samma morgon och det är insidan som räknas, men munter var jag inte. 
Bitter och självömkande skulle beskriva mitt måndagshumör mycket bättre .

Terminens första kurs heter socialmedicin. Man får lära sig att en befolkning blir sjuk om den röker eller har taskiga gener. På en overhead stod det att artros-risken var relaterad till vilken ras man tillhörde. Jag som i min naivitet trodde att rasbiologin inte var särskilt folkkär längre, men jag borde kanske anat bättre. Det var ju trots allt i nuvarande virologens lokaler Uppsalas Rasbiologiska Institut låg på den tiden då det begav sig. Jag var på vippen att i ren protest fråga föreläsaren vilken ”ras” som har sån otur med sitt DNA, något som dock gjordes omöjligt av att jag, P och M har ingått en deal om att alla frågor vi ställer eller måste besvara under kursen måste vara på rim, och mina rhyme-skillz var inte på topp just då.
Hur som helst är jag måttligt entusiastisk till kursen, och på kvällen gick vi till Svantes Källare och dränkte våra sorger i öl.

Idag är det tisdag, och entusiasmen flödar fortfarande inte. Jag önskar bara att även jag, liksom flertalet i min klass, kunde gå runt i den självgoda förvissningen om att det jag håller på med är det Bästa, Viktigaste och Roligaste man kan ägna sig åt.
Dom tror förmodligen att man får en vit superhjälte-cape från landstinget när man tar läkarexamen med sitt namn tryckt på ryggen.
Jag däremot ser en långa radda övertidstimmar man får avverka innan man blir sin egen patient och sjukskriver sig för utbrändhet.

Men ok, jag ska inte vara så bitterdryg hela tiden. Visst är det überlajbans med ett jobb där man har kontakt med människor och kan hjälpa dom. Men läkarprogrammet är trots allt bara en yrkesutbildning som alla andra, och jag känner inte den där flashiga statusauran som 90% av mina kära klasskamrater tycks se & gilla. Vilket jag i och för sig inte skulle vilja göra heller. Det är ett jobb, inte en livsstil. (Du kanske tycker jag överdriver. Men du har inte träffat min klass…) 
(Eller jo. Lite överdriver jag. Lite.)
Och jag är bara så enormt osugen på att börja plugga.

 

 

 

Annonser


Stjärnbilder
22 augusti, 2006, 4:01 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Förra veckan var jag lite närmare stjärnorna än vanligt. Jag satt med näsan tryckt mot fönstret i ett flygplan. Näsan blev kall, och stjärnorna lyste på den. En dryg mil närmare stjärnorna kan tyckas obetydligt när solens närmasta stjärn-polare bor 3 784 320 000 000 mil bort, men i mitt huvud svävade jag så gott som ute i rymden. Nedanför lyste hus och byar som små stjärnor och bildade tillsammans med de upplysta vägarna mellan dem en slags spegelvända stjärnbilder.

 

Visst, himlen är prickig. Men jag har aldrig förstått det här med stjärnbilder.

Idén är visserligen enkel: man tänker sig en linje mellan de slumpmässigt utplacerade ljusprickar i himlen och vips har man en figur ur den grekiska mytologin. En vagn. En drake. En björn. Två björnar till och med.

Verkligen fantastiskt.

Problemet är bara att det inte finns ens en tillstymmelse till likhet mellan den skevt kantiga figur man får fram och en nalle. Inte ens om man omfattar stora delar av björnsläktet, från brunbjörn till tvättbjörn. Inte ens om vi tar med Klas lillebror, Björn, ljusnar det.

Björn:
Björn

Inte en björn:

Inte björn

Jag har en dröm. En ljus idé. Man skulle kunna döpa om alla stjärnbilder till Snöret. Visst, det skulle kunna bli förvirrat när man ska prata om stjärnbilder, men å andra sidan ser jag inget skäl att prata så mycket om dem.
Och om man nu tvunget måste diskutera stjärnbilder skulle man kunna diffrentiera snör-idén en aning. Man kan exempelvis kalla dem saker som lilla snöret, långa snöret, sneda snöret, jättelånga snöret – den typen av namn.

 

Jag förstår för övrigt precis hur dom förvirrade idéerna om stjärnbilder uppstod. Som vanligt är de Gamla Grekerna skyldiga. Jag tänker mig följande scen på en klippa någonstans i närheten av Athen för runt 3000 år sen:
en lite nördig grek, låt oss kalla honom Papolopolupoulos, är på dejt med en riktig grekisk kalaspingla. De står tätt tillsammans med blickarna riktade upp mot en stjärnklar himmel. Det är tyst. Pinsamt tyst. Papoloupolupolous, som inte bara är lite mesig utan även mycket nervös,  har fått tunghäfta. Han vet alldeles för mycket om mytologi och alldeles för lite om dating och börjar i sin desperation svamla om stjärnor och mytologi, hans svettiga hjärna gör egendomliga kopplingar mellan stjärnornas lägen och mytologiska figurer. Kanske har han knarkat gammalt grekiskt knark också. 
Den grekiska donnan som visade sig vara både snäll och lättimponerad sväljer historierna med hull och hår och de får en trevlig stund tillsammans. Senare får de barn tillsammans, och via dem sprids irrlärorna om stjärnbilderna. De lever lyckliga i alla sina dagar. Vi andra får leva med stjärnbilder.

 

Man kan för övrigt undra varför jag skriver så mycket här på sista tiden. Igår om städning, idag stjärnbilder. Livets väsentligheter. Kanske är jag uttråkad kanske.



En dröm om Sovjet
21 augusti, 2006, 11:31 e m
Filed under: Bonjour tristesse

 

 

Idag utförde jag den ritual som bland infödingarna här i Sverige kallas ”städning”. För en utomstående kan det förmodligen tyckas lite omständligt, men i korta drag går riten ut på följande: man flyttar en mängd föremål från dess ursprungliga ställe (ofta bostadens golv) till ett annat ställe (ofta en av bostadens många hyllor) – detta trots vetskapen att sakerna så småningom kommer följa vardagens naturlagar och återta sin plats på golvet, ofta redan inom några dagar.
Sedan följer den märkligaste delen av städ-ceremonin där man med allvarlig min smeker golvet med en borste, den så kallade Sopborsten. Vissa extrema utövare av nämnda städ-ritual väljer även att blöta golvet och sedan torka upp vätskan, kanske för att hylla havsgudarna, vad vet jag. Hur som helst hoppade jag över detta steg.

 

Men det tog tid ändå och svetten rann. Vilken pärs, jag var så trött!
Jag städade badrummet och bet ihop. Jag tvättade tvätt och bet ihop. Jag till och med bar ut små små förpackningar med Royal FLAN Creme Brylee till den rätta hyllan i köket med läpparna tätt sammanpressade, men i mitt inre rörde sig tankar om en bättre värld.
En värld där Kamrat Sopborste var min vän och Överste skurtrasa min broder, dammvippan min syster och Den Stora Statliga Tvättmaskinen som en trygg famn att ge sig till.
En kommunistisk värld, givetvis.
Militärpolisen skulle sedan länge ha konfiskerat mina färgglada boxershorts (”statsfientliga”) och Kalsongministeriet försett mig med en outsinlig ström av rena vita militärkalsonger. Statsmakterna skulle för övrigt ha beslagtagit dom flesta av mina ägodelar så att jag inte hade så jäkla mycket småkrafs att städa bort, och som en trogen partimedlem skulle jag få en årlig semester på tre dagar då jag kunde höra ostämda balalajkor och se hetsig folkdans vid Bajkalsjön. Ja, livet vore allt en dans på rosor om jag finge leva i en kommunistisk diktatur. Nu däremot måste jag ägna min dyrbara tid åt att röja bland datorsladdar, digitalkameror och märkeskläder. Åh, arma mig – en stackars kapitalist – fast i marknadsekonomins baksida: städningen.



Den livsnödvändiga Kamelen
20 augusti, 2006, 6:32 e m
Filed under: Bonjour tristesse

( Har du av något oförklarligt skäl gått miste om den kulturskatt mitt förra inlägg utgör bör du genast läsa det, om inte annat för att förstå följande rader. )

 

 Jag har tänkt vidare på Araouane.
Jag tänker mig att det är kamel som gäller i Araouane. Kamel för hela slanten. En dromedar visst, i nödfall; men helst kamel.

Araouane en fredagskväll. Kidsen tar sig ned till centrum på sina stolta hovdjur, sladdar lite i sanden och beställer en grillad dadel med mos. Utan kamel – inget häng vid dadel-mojen. Det tar förstås inte slut där. Även den vuxna befolkningen behöver sina kameler. Man kan titta på dom, åka på dom, kanske byta några mot en fru om krograggningen inte vill sig.

Man lever med kameler, och man lever på det som öknen ger. Jag är lite osäker på vad öknen kan ge mer än sand, men något måste det vara. Stjärnklara nätter kanske och alldeles säkert en jämn och fin solbränna. Sand och sol måste hur som helst räcka för att lura dit några chartrande tyskar. Nånting för hela familjen. Och kameler för dom allra minsta.

Om sanningen ska fram är jag osäker på det här med den jämna fina solbrännan. Förmodligen är det högsta mode med beduinkläder just nu, precis som det säkert varit dom senaste 4 000 åren, och finns det något som inte ger en fin solbränna ens i Sahara är det heltäckande kläder.

 

Som du förstår har jag inte kommit mycket närmare sanningen om livet i Araouane sedan förra bloggen. Men jag har fått intressanta kommentarer. En person hade bott i en oas. Det är jag avundsjuk på, ärligt talat. Jag kan inte alls motivera varför, men det är något jag skulle vilja göra.
Kanske för att det är ett liv jag inte ens kan föreställa mig. Kanske för att jag har någon överromantiserade  fantasi om ett ursprungligt naturnära liv långt från civilisationen som jag egentligen är alldeles för bekväm för att uppskatta. Jag lutar åt det senare.

Fast å andra sidan, jag vill ju inte bosätta mig där. Bara prova på.
The smorgosboard of life, för den bortskämde västerlänningen.

 



Kartboken
19 augusti, 2006, 2:00 f m
Filed under: Bonjour tristesse

 

 

 

 

 

Jag tittar i en kartbok. Nästan hela sidan 54 upptas av Sahara, liksom en ansenlig del av sidan 55. En stor öken, Sahara.
En bra bit från närmsta stad eller väg – till synes helt godtyckligt placerad – ligger lilla Araouane. En svart prick på sidan 54. Jag försöker föreställa mig hur där kan se ut, vad folk gör där just nu.
Jag tänker länge, men nej. Tomt. Jag har inte en aning. Men jag kommer fram till att dom nog inte anar att deras by finns med i Bonniers Världsatlas. Eller att en sömnig svensk sitter och skriver en blogg om dom. Förmodligen har Araouane-borna varken hört talas om bloggar eller Sverige. Kanske tipsar någon dom en dag. Det måste vara en livsstilsrevolution att få höra talas om löksill och filmjölk. ”And you should really take a look att blogg.aftonbladet.se too.” Kanske skulle dom inte förstå. Ibland har jag också svårt att förstå varför man ska titta där. För att inte tala om filmjölk, det har jag aldrig heller förstått.
Och trots Internet och den färgglada kartboken tror jag verkligen inte att jag kan föreställa mig deras liv ett dugg bättre än dom skulle kunna föreställa sig mitt.

* * *

Om jag skulle bli galen, vilket somliga inte alls håller för otroligt, tror jag inte att jag skulle flippa ur på nåt våldsamt sätt och börja jaga chihuahuas med en stor vitlökschorizo. Jag skulle snarare få för mig att jag tvunget skulle åka till någon liten prick i en kartbok, bara för att titta. Säga hej, berätta om filmjölken. Byta lite löksill mot en dadel.
Men nu ska jag sova.



Den Tolfte Pingvinen – en reseskildring
17 augusti, 2006, 3:49 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Vi har varit på en ö, jag och Emma.
Långt ute i Atlanten var den placerad, man undrar nästan hur den kunde ha kommit dit. 60 mil från närmaste kontinent, Afrika, kontinenten med elefanter och afrikaner på.

Ön var på många sätt en typisk ö med klassiska attribut såsom klippor, stränder och palmer.
Där fanns även andra som förtjänar omnämnande: infödingar (som nog hellre såg sig själva som portugiser), höga berg och ett öl med det flotta namnet SUPER BOCK

Känner man inte för det gedigna 1950talsvokabulär jag svänger mig med kunde man drista sig till att säga att vistelsen på ön varit så kallat supernajs. För det var den verkligen.
En lagom blandning av bergsvandringar, slöplaskande i vatten och kortspel & vin på balkongen – allt med trevligt sällskap.

Naturen var så vacker så att svenska fjäll och blommor skulle kura ihop sig och skämmas om dom visste. Och portugiser ett mkt trevligt folkslag som, till skillnad från t.ex. urbefolkningen på somliga charterorter kring medelhavet vars namn icke ska nämnas, inte krälade fram ur minsta restaurangöppning och försökte dra in en när man passerade utan vara schyssta och trevliga, man kunde till och med skoja med dom. Man kan inte annat än att älska ett folk som döper sin matbutikskedja till Pingo Doce vilket vi tror (fritt översatt) betyder Den Tolfte Pingvinen.

  Men nu är jag alltså hemma igen, med en konstig känsla i huvudet.
När man har varit borta och gjort ovardagliga saker blir det konstigt, nästan lite irriterande, att komma hem och upptäcka att allt är precis som när man lämnade det. Vant och främmande på samma gång. Kanske är det bara ett tecken på vilket ego-centrerat perspektiv jag har på saker och ting: ”händer det mig mycket så borde det ha hänt mycket i resten av världen också”, men det känns… obekvämt. Eller något annat jag inte riktigt kan sätta varken ord eller fingret på.

Här smyger vardagstråket i utkanten av tillvaron och alla praktiska problem och borde:n poppar upp i huvudet. Vips saknar jag dom stunder vi satt och svor över Horários, öns parodi på det den stolta svenska kollektivtrafiken. Horários bestod av ett 20tal olika busslinjer varav ungefär hälften hade samma nummer som konsekvent vägrade att ta oss till just dom berg vi ville flåsa upp för. Men jag ska inte klaga, man fick valuta för pengarna när bussarna, som såg ut att vara byggda före 1930, körde rally på små serpentinvägar med lagom livsfarligt branta stup bredvid. Lite grönalund-feeling, utan den där bedövande känslan som säkerhetsanordningar ger…

Men nu är jag tillbaks bland kisande svenskar med sin misslynt munsnörp-look och deras trygga bussar. Måste blivit utröstad i ett öråd eller så. Så kan det gå.
Men jag klagar inte. Nejdå. Jag kan ju skriva bloggar om det hela!

Avslutningsvis: en ödla.

 



det är sjukt hippt att emigrera
1 augusti, 2006, 12:05 f m
Filed under: Bonjour tristesse

 

Imorgon är det dags!
Dom morgonpigga fåglarna (storlommen t.ex. tror jag verkligen inser att mogonstund verkligen har guld i mun(d)) ska få sällskap i det blå av stålgöken från SAS, flight 343 från Arlanda.

Jag kommer att sitta på min plats, rysa när säkerhetsbältet ska knäppas och tycka allt är precis lika spännande som när jag var liten och flög från Holland och Marocko.
Jag älskar dom få saker som kan få mig att känna mig som ett barn igen.
Jag kommer pressa näsan mot fönstret och bli påmind om att Sverige egentligen ser ut som ett skevt lapptäcke av åkrar, och att saker är väldigt små (om man är väldigt långt borta). Jag tänker mig för övrigt att samma effekt drabbar väldigt långa personer när dom tittar ned på sina små fötter. Egentligen är fötterna förstås inte alls små som dom långa människorna tror, utan stora. Jättestora. Det vet jag som lever lite närmare marken, in touch with dörrhandtag, golvlister och långa människors knän, sånt som finns på min mycket modesta höjd.

Om jag lyckas undertrycka mina impulser att snabbodla svart helskägg och kapa planet med min medhavda sax (saxar är ju strängt förbjudna) så tror jag att resan går bra. Planet skumpar ned och missar förhoppningsvis bergväggen som lär vara strategiskt placerad vid flygplatsen och jag hoppar ut som en Cristoffer Columbus på steroider, redo att upptäcka en ny kontintent.
Till jag upptäcker att det är varmare än 23 grader, min trivseltemperatur och rullar ihop mig under en palm och svettas en liten flod som lokalbefolkningen – van vid torka och svåra förhållanden – kommer att ta till vara på och vattna sina bananodlingar med.
Sjukt att dom odlar bananas där för övrigt. Hade inte riktigt tänkt längre än att dom kom från grönsaksdisken på ICA. Men vi får se. Bananträdet (som för övrigt är världens största ört, biologiskt sett) kanske är en myt. Då får jag trösta mig med att dom har den där 2 meter höga busken som är släkt med vårt jante-svenska blåbärsris och ger cylindriska (blå-)bär.
Måste smuggla hem en sån.

Men nu ska jag sova.
God natt kära läsare. Syns om någon vecka…