Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Adieu, mon bloggiosos
7 augusti, 2007, 1:07 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Far på resa ett par veckor. (Mor är orolig.) Åker tåg. Tåget går ju nästan överallt numera. Fantastisch! Till Amsterdam. Till Tyskland.
Träffar tyskar. Säger achtung! Träffar fransmän. Säger mon dieu! Träffar Schweizare. Säger koo-koo. Träffar öststatare. Säger Lenin. Pravda, säger jag sen, och Glasnost. Perestrojka. Språket de talar i östeuropa är ett av mina starkaste kort på resan. Franskan är tyvärr det svagaste. Tu est mon guru säger jag! Je suis une Vasch säger jag sedan. Fransmännen blir förvirrade och med lite tur kommer jag unden i förvirringen om trubbel uppstår. Men det ska det väl inte göra. Jag ska vara vänlig mot fransmännen, vissla på deras trevliga nationalsång för att få goodwill.
(Jaja, jag är orolig för min dejt med Paris. Det går ju inte att kommunicera med fransmän, och alla vet att de hatar folk som inte kan prata franska. Jag kommer bli ett lätt byte, även om jag beväpnar mig med såväl en torr baguette som en liten vass grisini.)
Förstår inte varför jag sitter och skriver det här. Måste packa. Sjukt bråttom. Hejdå, hejdå!

Hejdå alltså. Det kan bli lite bloggtorka, m.a.o.
Och jätteförlåt till alla vars kommentarer jag inte hunnit svara på. Det är ju jäkligt av mig, faktiskt. Man skulle kunna tro att jag är fransman. Men det är jag inte.
(Jag är herrnixon.)

Tschüss.

Annonser


A night at the Jour
3 augusti, 2007, 10:02 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Jobbet har tagit slut och jag är ledig, fri som forellen. Tjofräs. Onda makter hade dock gripit in i schemaläggningsprocessen och bestämt att min sista arbetsdag skulle vara 18 timmar lång, dessutom nattetid. (Förmodligen var den lömska planen att få mig att gå in i väggen sista dagen så att de fick behålla mig som patient istället…)
Jag kan hur som helst informera om att stans hetaste nattliv varken finns på Flustret (aka flurran, aka the flörr) eller på snärke-Bryggan. Givetvis finns det på psykakuten.

Och att vara ensam nattjour kan vara både stressigt och jobbigt, fast spännande också på något sjukt vis. Vad som helst kan dyka upp; människor som bara är ensamma, någon som är självmordsbenägen eller någon som överlevt ett självmordsförsök, deprimerade, krisreaktioner, sociala problem, psykoser, ångest, missbrukare…
Vad som helst, som sagt, eller en blandning av alltihop. Dessutom har man avdelningspatienterna också på alla psykavdelningar om det skulle hända ngt där under natten, så även om det faktiskt finns en säng man kan låna blir det inte mycket sovet.

Sen är det inte så kul heller när akutintagningsavdelningen är överbelagd redan när jouren börjar. Igår hade de drygt dubbelt så många patienter som det fanns personal för, och vad gör man då när man har tre patienter som Måste läggas in, men bara en säng? (Jo, man ringer och tjatar på andra avdelningar! Problemet inom sjukvården är doch att varje avdelning alltid tycker att någon annan avdelning är mycket lämpligare för just den här patienten, alla är mkt ovilliga att ta emot nya. Eller inte alltid förstås, men ofta eftersom det sällan finns lediga sängplatser. Men igår gick det bra iaf. Måste tillägga att resten av personalen i stort sett alltid är jätteschyssta och bra, om det nu lät som jag tyckte något annat.)

Men på sätt och vis går natten rätt fort ändå när man gäspar/stressar runt för att hinna allt (middag kl ett är inte jättelyckat). Det är inte det att det kommer jättemånga patienter, men varje fall tar tid och det funkar såklart inte att snabbprata med någon som försökt ta sitt liv genom att svälja 60 tabletter på eftermiddagen bara för att hinna snabbt till  nästa patient, det måste få ta tid. (Sen att jag inte har jobbat särskilt länge gör ju inte direkt att saker går fortare.) Även om man ganska snabbt kan få en uppfattning om ungefär vad som är fel och vad som behöver göras får man ju inte missa ngt, plus att det i alla fall i ibland kan hjälpa ganska mycket att bara lyssna och försöka förstå, något som såklart också måste få ta sin tid.
Vissa grejer kan vara rätt obehagliga, ibland är det jättefrustrerande att man inte kan hjälpa till fast man så tydligt ser att det behövs och ibland är det snarare svårt att hålla sig för att gråta själv när man hör vissa grejer, vilket man ju absolut bör göra. Fast man kan bli arg också, inte på patienterna men på vad människor kan göra, och gör, mot varandra. (Det blir lite konstigt att skriva om grejer utan att få nämnda dem, men det där med sekretess är ju en rätt fin idé ändå…)
Mycket är ju sånt som jag inte kan låta bli att tänka lite på nu efteråt också, hur det gick, undra vad som kommer hända. På sätt och vis göra man väl bäst i att släppa saker när man går hem, men å andra sidan vill jag inte bli en sån människa som kan hålla på med det här utan att bli berörd av det jag får höra, och då är det onekligen svårt att inte tänka på det.

Det blev i alla fall inte slut på patienter förrän en timme innan morgonpersonalen började droppa in vid 7 och efter att ha stressat runt i alldeles för många timmar är det lite svårt att bara lägga sig ned och somna, hur trött man än är, iaf för mig. Låg mest och slöade en stund, gäspade stort och gick till morgonronden, sen cyklade jag hem och SOV.

Det blev ju en seriös & ofredagsmässig blogg det här, och jag har (nästan) helt lyckats hålla mig från utsvävningar om fiskar och blomflugor. Märkligt.



Betapet, min ärkefiende
2 augusti, 2007, 12:48 f m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har återigen försökt bekämpa tristessen med Betapet, denna bedrövliga internetversion av alfapet. Men vi är inte alls på samma våglängd, Betapet och jag. Betapet underkänner mina ord, jämt. Jag kommer på fina och kreativa ord som ”nödgroda” och ”lyxvisir”, men Betapet påstår envist att de inte finns. Så dumt! Alla förstår ju vad ett lyxvisir är: ett visir som är lite finare än andra visir. För att inte tala om nödgroda (en groda som man använder i nödsituationer).

Just det. Betapet underkände ”gäddmos” också. Jag förstår vad ni tänker; detta om något är ju helt galet! Jag ställer mig också frågan vad Betapet i så fall vill kalla en gädda som råkat simma in i t.ex. en mixer. (Jo, det är en ruskig tanke, ett öde jag inte önskar någon nu levande gädda, men man kan inte rygga undan för ens det ruskiga när man pratar Betapet-ord.) Jag ser bara ett ord som fyller den funktionen och det är gäddmos. Eller kanske gäddpuré, det beror ju på hur länge gäddan vistats i mixern. Nåja. Klart det finns gäddmos. Kanske är det en delikatess i ett främmande land, de äter ju konstiga saker annorstädes har jag hört. (Svartsoppa i Skåne, t.ex.)

Ja, som det kanske framgår fick jag pisk i Betapet igen. För att undvika depression och allmän bitterhet kollade jag min mail istället i hopp om att jag skulle ha någon vän som hört av sig och kunde muntra upp mig. Jag hade inga vänner visade det sig, men däremot hade en figur vid namn ”Homer Erickson” hört av sig. What a guy! Han erbjöd mig ”A larger and more muscular penis”. Vilket sammanträffande! En muskulös penis råkar ju vara något jag alltid önskat mig. Senast jag inspekterade det lilla livet såg han faktiskt tämligen otränad ut. Jag ska sova på saken. Kanske hör jag av mig till mr Erickson under morgondagen.
God afton.



Överläkaren
1 augusti, 2007, 10:08 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Måste för övrigt passa på att lägga till in en liten tribute till min käre (fd) överläkare, en riktigt rolig figur. Han kunde säga de mest opassande saker ibland, fast på ett jäkligt roligt sätt. Häromdagen pratade han med en deprimerad patient som ville bort från avdelningen. Överläkaren frågade honom om han ville till någon annan avdelning, men det ville inte patienten. Han frågade om han själv hade något förslag på var han skulle vilja vara istället. ”I helvetet” svarade patienten. Jag undrade i mitt stilla sinne vad överläkaren skulle svara på det. Han tittade sig omkring lite och svarade helt gravallvarligt att ”det här är väl helvetet?”. Sen gjorde han en överdrivet uppgiven min, och patienten skrattade för första (och enda) gången vad jag sett sen han kom till avdelningen. (Hmm. Nu lät det kanske bara som en helt opassande grej att säga till en deprimerad människa, men så var det inte alls i den situationen. Men det gäller ju natürlich att känna patienten bra och veta att det tas på rätt sätt und so weiter.)

Fast det är inte bara patienterna han skojar med. Idag t.ex. började det en ny överläkare på avdelningen, en medelålders strikt och mycket välklädd dam. De sitter och pratar lite i fikarummet. Plötsligt bjuder han (den rolige överläkaren), helt gravallvarligt, in henne i sitt arbetsrum för att gå igenom lite saker och röka hasch. Den nya stackars överläkaren ser helt chockad ut och vet inte vad hon ska säga. Det är ju skitgott, säger han då, fortfarande helt allvarlig. Sen brister han ut i gapskratt i säkert en halv minut.
På sätt och vis låter det ju kanske inte så snällt att skoja med folk sådär, fast jag kan inte låta bli att gilla honom ändå. En mkt skön motvikt mot alla mkt torra och överseriösa överläkare…



Svärmorsdrömmen bakar
1 augusti, 2007, 8:24 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Hej. Kalla mig gärna snoddas-mannen, eller varför inte det lite mer kosmopolitiska snoddasboy. Det är för övrigt, för den som tvivlade, ett högst adekvat tillmäle eftersom jag svängde ihop stora mängder snoddas igår. En första fråga kan, för den som inte är en inbiten husmor, vara ”Vad är snoddas?”. En bildsökning på google ger svaret. Snoddas är:

snoddasdjuret
1. Ett lustigt litet husdjur med gles, men med stor säkerhet sträv, päls på näsan och höger framben. Kanske är det någon sorts marsvins-version av Gollum, jag vet inte riktigt. 

 snoddaskakan
2. Den förnämsta av kokosbeströdda kakor, här poserande på en randig tallrik.

 

Anledningen till dessa excesser i äggmjölochsocker-hantering är att det var sista dagen på avdelningen idag, och eftersom jag är en så smörig snoddasboy ville jag tvunget bjuda på ngt hembakt till fikat.

”Hur gick det att baka snoddas?” kanske du undrar. Joseru, det var inte lätt. Det visade sig att smeten hade en helt sjuk förmåga att växa i ugnen. Det tunna lagret snoddassmet jag hällt i botten på formen svällde till gigantiska kraut-snoddas. Hejsan Allan, smurfar i brallan. Ärligt talat är det våldsamt tråkigt att skriv om snoddas. Jag känner att det är dags att gå vidare. (Men de blev goda i alla fall, till slut.)

Ja, jo, det var sista dagen på jobbet som sagt. Även om det ska bli skönt med semester (och en förmodlig europatågluff!) kändes det lite sorgligt att sluta ändå. Hade på nåt sätt vant mig vid avdelningslunken, då och då avbruten av ett actionspäckat (nåja) jourpass, och jag kommer nog sakna både personalen och (vissa av) patienterna.
Men nu ska jag och min huvudvärk gå och duscha. (Vi är smutsiga.)
Adjöback (en mer gay-anpassad version av det annars så hippa uttrycket adjöken, så här i pride-tider)