Institutet för Vardagsnära Upplevelser


A disturbance in the Force
17 maj, 2008, 12:15 e m
Filed under: Bonjour tristesse, Dikt | Etiketter: , , ,

Djur är inte att lita på numera, speciellt inte små harmlöslooking djur. Chihuahuans ondska har länge varit väl känd bland en bredare allmänhet, ekorrens illvilliga natur avslöjades härombloggen, och nu är det en sköldpadda som flippat.

Jag ska nu skriva en impressionistisk dikt om det hela. Jag känner att min improvisationstalang är på topp idag.

Skal och mun och snabba ben,
sätter av i ondsint sken!
Stackars fridsam buddhakatt,
tre kanter har min hatt.

Jag förvånas ofta över hur poetisk jag är. Min poesifaktor är off the scale.
Hej då så länge.



The Blair Squirrel Project
26 april, 2008, 4:27 e m
Filed under: Succé | Etiketter: , , , , , ,

Häromdagen såg jag en fet ekorre, idag gick jag ut i stadsskogen på jakt efter fler. Tyvärr gick det inte alls bra, de feta ekorrarna gömde sig skickligt. Men jag ska berätta hur det gick ändå, för det var spännande må ni tro.

Jag letade runt planlöst till en början, njöt av solen, kände mig mulle. Efter ca 7 skogsminuter händer det som alltid händer när jag vistas någonstans där det finns mer än 10 träd på samma ställe: jag går vilse. Men jag har den bestämda känslan av att den feta ekorren sitter och lurar längre in, så jag fortsätter oförtrutet. Skogen blir mörk och kuslig, precis ett sådant ställe där feta ekorrar håller till tänker jag.

Ytterligare sju minuter senare är jag fortfarande vilse, (de ekorrfria) granarna ser onda ut och jag förstår att gammelekorren överlistat mig och att han snart tänker dyka ned från en gren och sluka mig. (Det är såklart så han har blivit så tjock.) Jag får hemska flashbacks från zombiefilmen vi såg häromveckan och tänker att jag inte vill dö. Inte så här ung, inte utan att ha ätit upp den supergoda chokladkakan i kylen. Sedan tänker jag på Blair Witch Project och inser att det var amatörmässigt och gå på storviltsjakt utan rejäl beväpning. Jag snor runt bland granarna och inser att jag aldrig lär få se asfalt och civilisation igen när jag plötsligt stöter på den feta ekorrens onda hantlangare: en chihuahua av plåt:

Jag inser att min sista stund är kommen. Chihuahuan är en alltför svår motståndare, men jag ger inte upp utan en fajt. Man måste tänka på den damaturgiska kurvan.
Det blir en jättespännande duell, lite som i Star Wars eller Sagan om ringen eller så. Chihuahuan gläfser på det ettriga sätt som chihuahuas gläfser och jag fräser (ungefär som en katt) vilket jag råkar vara bra på. Tillslut efter ofantliga mängder dramatik och många snygga moves från min sida besegrar jag den. Små fåglar, vitsippor, rådjur och annat som finns i naturen har samlats för att bevittna den avgörande uppgörelsen och applåderar nu vilt åt min ärorika seger. Den feta ekorren sitter förmodligen i sin gran och darrar och ångrar att han lurat dit mig. Tji fick han. Under segeryran inser jag att jag varit ungefär 100 meter från norbyvägen hela tiden, går ur skogen och sedan hem och äter segeryoghurt med segermüsli.
Nu skriver jag en blogg om det hela.

Sensmoralen, för den som inte är van vid att läsa sedelärande sagor, är alltså att man ska passa sig för feta ekorrar.
Hur som helst rekommenderar jag alla eventuella uppsalabor som läser bloggen att ge sig ut i stadsskogen på jakt efter plåt-chihuahuan. Det är nog det mest surrealistiska man kan få se i uppland these days.