Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Jag knarkande när jag var liten, tror jag
10 april, 2007, 9:41 e m
Filed under: Bonjour tristesse

När jag var mindre tänkte jag mycket, en ovana jag till stora delar slutat med.
Jag vet inte var jag fick allt ifrån, jag måste ha knarkat. Somliga av tankarna kommer jag ihåg, även om jag i mina nuvarande, mognare, upplaga har lagt dem bakom mig. Alla utom två som jag fortfarande funderar på då och då. Nu ska jag skriva om en av dem.

Det där var en anspråksfull inledning, märker jag. Man skulle kunna tro att det var en stor tanke jag tänkt. Men så är det inte alls, den är bara långdragen. Jag har tänkt den titt som tätt i säkert tio år. Tanken går ut på följande:

Om jag åkte tidsmaskin några hundra/tusen år tillbaka i historien, vad skulle jag då kunna tillföra människorna jag stötte på?
Alltid när jag funderat på det har jag kommit fram till att 99% av den kunskap jag besitter är ytterst teoretisk och skulle vara i princip oanvändbar. (I och för sig är den rätt oanvändbar nuförtiden också, om jag inte plötsligt dras in i en Jeopardy-omgång, men det kan vi ju bortse från.)

I tanken säger det –poff!- och vips står jag och hänger med en hårig stenålders-figur. (Jo, på stenåldern var alla helt sjuuukt håriga.)
– Uuuughh, ugga mugga, säger stenåldersfiguren.
– Wassup!? kanske jag säger då.
– Ugh! Jag softar och jagar mammut och plockar bär & rötter säger stenålderskillen.
Mammutjakt alltid har varit ett sorgligt bortglömt ämne i skolan. Jag har inte så bra koll på mammutar. Inte på rötter heller.
-Ey, skit i mammutarna mannen! säger jag som av någon oförklarlig anledning börjat prata lite hiphopish med stenålderskillen. (Nog för att 50 cent har vissa likheter med en gorttmänniska, men någon gräns får det ju finnas kan man tycka.)  Hur gott kan det vara med hårig elefant på en skala?
-Yo, säger stenålderskillen som fallit in i ganster-pratet, mammut är fett gott jag sväär. Dissar du mammut?
-Nej nej, för all del, mammut är bra svarar jag oroligt men funderar på vad jag har att tillföra egentligen.
När det kommer till kritan suger jag ju när det gäller praktiska saker (även om jag faktiskt knyter mina egna skor numera). På sin höjd kunde jag kanske förnya hällristningen med lite kubistiska mammut-ristningar, eller en art deco-buffel. Jag har svårt att tänka mig att de skulle ha så stor nytta av mina fysik-kunskaper heller, eller av att jag kan alla Europas huvudstäder utantill.
Men tänk om jag avslöjade pythagoras sats för dem! Då skulle de allt må, kan man tänka. Kom jag med den skulle jag säkert få massor av reespect, de skulle överösa mig med lingon, djurhudar och annat bling-bling i tacksamhet. Om de nu hade problem med längden på en rätvinklig triangels sidor. Annars är den ju tyvärr inte så användbar, satsen.

Nej men tänk på det själv en stund. Det är svårt att komma med så mycket vettigt. Man skulle vara väldans bortkommen, och in stort sett allt man vet skulle framstå som oanvändbart.
Man skulle i och för sig kunna tro att det skulle bli lite ändring nu när jag går en hederlig yrkesutbildning, men icke. Om jag inte lyckas bygga ihop en röntgenapparat av lite löv och kvistar, fixar några flinta-skalpeller och en steril operationssal i ett hörn av grottan eller tälja till lite effektiva piller att behandla folk med blir det svårt att göra så mycket nytta på det området heller.

Nu kan man verkligen fråga sig varför jag skriver en blogg om det här. Jo! för att om jag skulle skriva om vad jag gjort sen sist skulle den bloggen bli väldigt kort. Den skulle se ut såhär:
Jag har varit förkyld (host), läst (vindens skugga), åkt (från Stockholm) och ätit (obscena mängder godis). Slut.
Just det, jag har lyssnat på bob dylan också.
Moi då små knattar!