Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Självmordsforskning?
2 april, 2007, 6:08 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Mitt projektarbete går dåligt. Det skriver sig inte själv, har jag konstaterat. Tyvärr skriver inte jag det heller. Men nu ska jag sätta igång. Snart. Jag ska bara skriva en blogg först.
Jag ska bara, sa Alfons Åberg.

Det där projektet ja.
Så här är det: någon gång under de läkarprogrammets 5,5 år ska man knåpa ihop ett projektarbete. Någon slags forskning m.a.o. Det har gått knappt 5 år, och jag har inte riktigt kommit igång med knåpandet än. Jag planerar att snabbknåpa lite nu på slutet. Jag hoppas kunna knåpa i oerhört hög takt.

Vanligen går projektarbetet ut på att man ska dra sitt strå till den jättestora jättevetenskapliga stacken genom att vara med på ett hörn i en otroligt spännande vetenskaplish studie. Ens egen insats är förstås försvinnande liten och arbetet omåttligt tråkigt. Det kan handla om att jämföra om patienterna mår bäst av 25 eller 27,3 mg medicin. Det är den typen av avgörande frågor som ställs. (Alla kan inte vara Einstein, och vetenskapen sniglar sig fram millimeter för millimeter.) Själva arbetet kan gå ut på att ägna ett stort antal timmar på idoga journalstudier eller sitta och bråka med ett truligt statistikprogram. Glammigt värre.

Men det finns roligare ämnen också. Det var t.ex. på vippen att jag halkade in på en psykiatri-studie om samsjuklighet ADHD+personlighetsstörning. Det hade ändå varit rätt intressant, men som den humanist-wannabe jag ändå är ska jag försöka undkomma medicinvetenskapens långa arm och ägna mig åt min kära filosofi. Dock under täckmanteln ”medicinsk” etik.
 (Uäh, jag längtar fortfarande tillbaks till terminen när jag läste filosofi istället för nedrans dermatologi!)

Har lyckats få tag i en handledare nu iaf. Han verkar schysst och bra på alla vis, plus att han har ett roligt namn. Det måste man ge honom cred för. (Heh, hoppas verkligen inte att han, liksom mamma, googlar fram bloggen nu :) ) Vi träffades förra veckan och pratade. Jag hade några förslag på ämnen och det han tyckte sig kunna handleda bäst handlade om självmord.

Tanken är ungefär följande:
Självmord för förstås något hemskt. Dels att vissa människor mår så dåligt att de ser självmord som den bästa, eller enda, utvägen, dels det enorma lidande ett självmord orsakar hos närstående.
Den smärta jag föreställer mig att man upplever ska jag inte ens försöka mig på att beskriva nu, men det handlar förstås om människor som mår riktigt, riktigt dåligt. I allmänhet tänker jag mig att det handlar om personer som skulle kunna uppleva att livet blev värt att leva igen om de fick hjälp och stöd (i idealfallet säkert ofta mycket mer än de får i praktiken), även om de inte alltid är villiga att ta emot det.

Jag tänker mig att det, eller något liknande, gäller den absolut största delen av dem som överväger självmord. Många får hjälp också. Psykiatrin medicinerar duktigt men har tyvärr inte alltid tillräcklig tid att lyssna på dem. Många människor vågar/vill tyvärr inte ens försöka lyssna, medan andra släktingar och närstående förstås gör en jätteinsats. Problemet är bara att psykiatrin (och kanske människor i allmänhet också?) har en tendens att automatiskt se alla som överväger självmord som psykiskt sjuka och därmed föremål för tvångsvård efter depressionsdiagnos eller något liknande. Kan det inte vara så att det finns situationer då det faktiskt är både förståeligt och helt rationellt att vilja begå självmord?
Jag tror att det finns sådana situationer, även om det gäller en liten del av de människor som överväger självmord.

Något åt det hållet ska arbetet handla om, är tanken. Efter lite name-droppande av olika filosofiska skolor (utilitarism/deontologi/farbror Kant/etc etc) och rabblande av argument ska den store vise herrnixon fundera och komma fram till någon sorts slutsats. För det första om det finns situationer där självmord är acceptabelt och i så fall vilka det är, och hur man som representant för sjukvården i så fall ska ställa sig till det.

För frågan är ju om det är etiskt försvarbart att hindra någon som i så fall inte är deprimerad utan förnuftig och helt beslutskapabel att avsluta sitt eget liv. Kanske borde de till och med få hjälp? (Dödshjälp, m.a.o..)

Det där var lite nedkortat och kantigt, men det här är ju en högst ovetenskaplig blogg, och jag har inte ens syftet färdigskrivet än. Så kan det vara.
Och det är förstås inte alls min mening att säga att självmord i sig är bra. Trots allt är det bara livets nödutgång.


Har du åsikter i frågan?
Vill du skriva arbetet åt mig? :)
Tveka inte att höra av dig !