Institutet för Vardagsnära Upplevelser


herrnixon vs Sverigedemokraterna
20 april, 2007, 5:14 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Sverigedemokraterna är ett skämt. Tyvärr inte ett särskilt roligt skämt, vilket jag upptäckte när jag och de politiska delarna av korridoren (emma, A och C) tittade på teve igårikväll. Den lille SD-kretinen (Jimmie ”Adolf” Åkesson) debatterade Mona ”sammetsrösten” Sahlin.

 
SD-mannen skällde som en ettrig liten mops, körde sina vanliga argument med deras vanliga logiska brister, blev direkt pinsam i sina märkliga påhopp, kunde inte låta bli att sitta och undra om han verkligen menade allvar.
Mona – Jimmie: 325 – 0.
Enligt mig. Tyvärr inte enligt alla andra, tycks det. Och även om Jimmieponken bara lyckas övertyga 1 av 10 med sina låtsasargument betyder det att de blir tredje/fjärde största partiet med 10% av rösterna, och det är sannerligen inte bra. (Det skulle till och med göra mig bittrare än när borgarna vann valet. Tur att jag kan självbehandla mig med SSRI snart.)

Nu: logik.
Om man som icke-SD-anhängare är emot att SD ska få debattera med de etablerade partierna i teve tror man förmodligen något av följande:

1. SD:s motståndare har inga bra argument att komma med vilket gör att SD kan vinna debatten och således också väljare.
Aber nein. Så är det inte. Tyvärr orkar jag inte skriva ned ngt om det, jag litar på att folk som läser det här inte behöver upplysas i den frågan.

2. Folk är för dumma för att ta till sig argumenten emot Sverigedemokraterna, vilket således gynnar nämnda bajsparti.

Kanske har jag varit lite folkilsken i tidigare bloggar, men Så dumma är folk inte. Nåja, i alla fall inte särskilt många (även om jag gärna vill tro det i mina mest cyniska stunder).

3. Det finns bra argument och svenska folket är trots allt inte bortom all räddning. Men 25minuters teve-debatter enbart gynnar nedkortad, snuttig bajsretorik där Åkesson kan hoppa vilt mellan ämnena så att hans motståndare aldrig hinner bemöta sakfelen och de logiska luckorna i hans argumentation, vilket förstås gynnar SD.
Och eftersom tv-debatter alltid är mer eller mindre infantila (tja, kan jag inte köra med mitt vanliga folkförakt kan jag ju kokettera med lite politiker-dito istäkket) kommer han att framstå som en småful retoriker bland andra, en slirig politiker som – liksom alla andra politiker – bara vinklar verkligheten en aning för att passa deras argument.
 (Nu tyckte jag iofs att Mona skötte det hela bra med tanke på vilka möjligheter hon hade, även om TV4  naturligtvis borde bjudit in mig istället. Nixon:s har ju tidigare i historien visat sig ha politiska kvaliteer. Minns bara Richard, den gamle godingen.)

Alltså.
Problemet är inte att det inte går att bemöta SD:s argument, det gör det.
Problemet är hoppiga TV-debatter gynnar folk som inte har bra argument men kan spela på folks fördomar (läs: Jimmie Åkesson) och kan dra några lösryckta statistiska uppgifter som på ytan tycks stödja deras inskränkta kantiga världsbild.
De som redan lutar lite åt SD:s syn på invandringspolitiken kommer aldrig att ta sig tid att sätta sig in i frågan, läsa på motargumenten och använda sina små slumrande hjärnor till att byta åsikt. De kommer bara att höra vad de vill höra, deras fördomar blir bekräftade av SD:s lilla partiledarmupp, och SD får fler röster. Eftersom det plötsligt blir mer ok att rösta på dem i och med att de är med i teve och får positivare opinionssiffror kommer ännu fler att lockas. En härlig liten spiral för det lilla smygnazisekten.
Fy fan. Nu blir jag ju till och med arg här, och skriver således inte mycket vettigt alls.
Vad jag hade tänkt komma fram till var nog att det funkade bättre att argumentera mot SD-åsikter på andra sätt än i teve-debatter och att SD i alla fall till en början kommer vinna väljare på det här. Men nu har jag, helt överraskande, kommit på att folket är för dumt för demokrati och att debattprogram (med TV4-muppen Johan ”feltänket” Hakelius) därför är högst olämpligt. Oh no, flocken behöver en orubblig fåraherde (t.ex. mig! red. anm.) som leder den framåt och kan ordinera ålpisk åt inskränkta SD:are. Nixon for president som vanligt, m.a.o..

Men nu ska jag sannerligen inte skriva mer politikblogg. Nu vankas förfest med P och M.