Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Tjolahopp. Nu har jag varit avhållsam från bloggen ett tag.
Hur har jag haft det? Rätt trevligt faktiskt, es knallt und geht.

Idag har jag varit på asperger- och autismutbildningsdag med P. Intressant, om man får säga så, även om de inte tillhör min vanligaste patientgrupp. Wichtig att ha kunskap om i alla fall om kontakten ska funka bra. Fast utbildningen var egentligen mer riktad till psykologer, så det blev mycket ältande av vilka testmetoder som var tuffast. WCST var tydligen väldigt tufft. Det är något med psykologer och bokstavsförkortningar för testmedtoder, de kan hålla på i timmar. Och det gjorde de.

Nya jobbet och jag är fortfarande vänner, snart firar vi tvåmånadersjubileum tillsammans. Ett tecken på att vi blivit väl tajta är att jag ligger ett dygn plus på flexen. Det kan inte vara normalt.
Jag blir kvar för länge. Jag har, helt oväntat, upptäckt en tvångsmässigt överambitiös sida hos mig. Den höll ytterst låg profil när jag pluggade, men nu har den alltså visat sitt arbetsamma tryne. (Det skulle kunna bero på att det är ca 149 gånger roligare när man faktiskt får hålla på med saker själv och har eget ansvar för det också. (Och att man dessutom får lön för det, ehrm.))
Min överambitiösa sida ställer dock till problem. Jag vill jämt vara grymt påläst från början, vara en superbra lyssnande doktor, komma på det bästa behandlingsalternativet, lösa alla problem på en och samma gång, helst hinna med allt på ett besök och sen skriva en überbra journal på det hela. (Dessutom vill jag gärna skriva den på rim, rappa in den i diktafonen, vilket jag doch inte riktigt kommit igång med än.) Bortsett från att det såklart inte alls alltid går så bra tar det tid, därav bonusflexen. Dessutom ligger en lång stressande lista på skrivbordet med grejer jag inte hunnit göra än och tittar surt på mig.
Och halva helgen ska jag vara jour. Och Emma har åkt iväg och raggar trilobiter. Stackars, stackars mig!

Fast helgen bjuder även på Kalas hos såväl K som P. Sehr gut.

Hah.
Vilken drygtråkig blogg det blev. Nästa gång kanske jag bättrar mig. Nu ska jag duscha och se på Family Guy. Inte samtidigt dock.

Idag är jag ack så trött, bara att jag orkar skriva en blogg är något av ett mirakel. Imorse gick jag en lång promenad, förmodligen var det ödesdigert för innan dess var jag inte alls så trött. Nu är jag alltså trött. Dessutom ska jag jobba imorgon. Det är jag inte sugen på. Söndagen är ju vilodagen.

Hello jump. Det har varit valborg, ett utmärkt tillfälle för Folkuppfostran. Tyvärr uppfostrade jag inte folket utan firade med dem, men det var väl trevligt det också. Jag försöker låtsas att jag fortfarande är student, stundtals går jag nästan på det själv, så det blev ekonomikumpicknick och champagnegalopp mit live muzik. Man sprutar mousserande vin på varandra, dansar och tycker att man är tuff. Man är visserligen inte så tuff, men eftersom alla beter sig likadant inser man det inte förrän, i bästa fall, senare. Även i år fick jag en gratis hårinpackning med billig champagne, det ger ju håret en så speciell glans och naturlig lyster.

Pga min mogna ålder och sköra hälsa (eller eventuellt pga ett bristfälligt vattenintag) blev jag traditionsenligt ytterst seg frammåt kvällen. Vi skulle ha följt med A, J & co på någon slags fest eller A, E & co på någon slags grillning men så blev det inte. Emma mådde ännu mer skunk, och vi insåg att det var mycket tuffare att ha ont i huvudet och kolla på Family Guy, vilket vi gjorde.

Idag cyklade jag hem, genom stadsskogen. Den skogen gillar jag. Jag träffade inte Ekorren (den tjocka, onda), men jag träffade en vän från en tidigare blogg: stålchihuahuan. Idag såg den oroväckande glad ut, lurig och dann. Dessutom var den, som påpekades i en klok kommentar till förra inlägget, ytterst lik master Yoda (bildbevis):

Vi umgicks lite och sedan åkte jag hem.

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag var vän med en beduin. Han hade ett tältläger (med kuddhörna) i ett stort rum som påminde lite om expeditionen på medicinakuten. Beduinen var ovän med andra beduiner som också hade sina läger i rummet. Alla hade färgglada sidenkuddar, de kom och satte sig på varandras kuddar och det blev allmänt dålig beduinstämning. Jag kände väl att det var dags att dra vidare, för det gjorde jag.
Jag var hemma i mitt korridorsrum och arbetade hårt, jag rensade duschavloppet. Till slut lyckades jag bända upp golvbrunnen för att se vad det var som täppte till. Det var en hyacint som slagit rot där, visade det sig. Men den hade torkat lite och jag förstod att det såklart var därför det var stopp. Det slutade med att jag grävde upp hyacinten, skämdes över att jag berövat den dess livsutrymme men också glad att det skulle gå att duscha igen.
Sen ringde klockan, och jag vaknade. Nu är vi tillbaks i verkligheten alltså. Jag tror aldrig jag drömt att jag vaknat. Det kanske inte går.

Jag gjorde mig färdig, klädde mig i lagom propra kläder, och cyklade mot jobbet. Cykeln, min fula cykel, rullar lätt när solen skiner. Sen kom jag fram, oväntat.
Jag gillar jobbet, det måste jag säga. Mottagning är roligare än avdelning. Avdelningar är bra om man vill ha mycket pesudofritid och surfa på jobbet. Mottagningar är bra om man faktiskt vill göra något. I motsats till vad man kanske kan tro när man läser min blogg så vill jag faktiskt göra något. Något bra. Och det finns mycket som behöver göras, ibland känner jag att jag gör det riktigt bra, och då trivs jag lite extra och blir glad i själen. Kanske skriver jag mer om det där en vacker dag. Ibland känner jag i och för sig att jag gör det dåligt också. Då åker jag hem och ojar mig lite. Det känns inte så bra.

Imorgon är det valborg. Det är det närmsta vårblot/orgie man kommer i Uppsala. Folk är många, glada och de är fulla. Utom några stackare som jobbar. Lyckligtvis är jag ledig från jobbet (det trivsamma) och deltar i orgien.
Hej och hå. Såsom traditionen bjuder blir det pickenick och Southern Comfort och galopp. Årets sällskap är fullt av jokrar, och det oroar mig lite. Folk är ju inte så roliga alltid. I det avseendet är jag en liten otrevlig elitist. Men det är ju så, det duger inte att hymla med det.
Vår illa dolda narcissism, det är väl det som gör oss mänskliga?

Häromdagen såg jag en fet ekorre, idag gick jag ut i stadsskogen på jakt efter fler. Tyvärr gick det inte alls bra, de feta ekorrarna gömde sig skickligt. Men jag ska berätta hur det gick ändå, för det var spännande må ni tro.

Jag letade runt planlöst till en början, njöt av solen, kände mig mulle. Efter ca 7 skogsminuter händer det som alltid händer när jag vistas någonstans där det finns mer än 10 träd på samma ställe: jag går vilse. Men jag har den bestämda känslan av att den feta ekorren sitter och lurar längre in, så jag fortsätter oförtrutet. Skogen blir mörk och kuslig, precis ett sådant ställe där feta ekorrar håller till tänker jag.

Ytterligare sju minuter senare är jag fortfarande vilse, (de ekorrfria) granarna ser onda ut och jag förstår att gammelekorren överlistat mig och att han snart tänker dyka ned från en gren och sluka mig. (Det är såklart så han har blivit så tjock.) Jag får hemska flashbacks från zombiefilmen vi såg häromveckan och tänker att jag inte vill dö. Inte så här ung, inte utan att ha ätit upp den supergoda chokladkakan i kylen. Sedan tänker jag på Blair Witch Project och inser att det var amatörmässigt och gå på storviltsjakt utan rejäl beväpning. Jag snor runt bland granarna och inser att jag aldrig lär få se asfalt och civilisation igen när jag plötsligt stöter på den feta ekorrens onda hantlangare: en chihuahua av plåt:

Jag inser att min sista stund är kommen. Chihuahuan är en alltför svår motståndare, men jag ger inte upp utan en fajt. Man måste tänka på den damaturgiska kurvan.
Det blir en jättespännande duell, lite som i Star Wars eller Sagan om ringen eller så. Chihuahuan gläfser på det ettriga sätt som chihuahuas gläfser och jag fräser (ungefär som en katt) vilket jag råkar vara bra på. Tillslut efter ofantliga mängder dramatik och många snygga moves från min sida besegrar jag den. Små fåglar, vitsippor, rådjur och annat som finns i naturen har samlats för att bevittna den avgörande uppgörelsen och applåderar nu vilt åt min ärorika seger. Den feta ekorren sitter förmodligen i sin gran och darrar och ångrar att han lurat dit mig. Tji fick han. Under segeryran inser jag att jag varit ungefär 100 meter från norbyvägen hela tiden, går ur skogen och sedan hem och äter segeryoghurt med segermüsli.
Nu skriver jag en blogg om det hela.

Sensmoralen, för den som inte är van vid att läsa sedelärande sagor, är alltså att man ska passa sig för feta ekorrar.
Hur som helst rekommenderar jag alla eventuella uppsalabor som läser bloggen att ge sig ut i stadsskogen på jakt efter plåt-chihuahuan. Det är nog det mest surrealistiska man kan få se i uppland these days.

Min påtvingade kavalkad av anstötlighet har uppenbarligen smetat av sig på dagens rubrik, och det är förstås bara att beklaga. Men i övrigt går väl folkuppfostrandet bra. SSFNVDMFOOSF (Svenska Sällskapet för Nykterhet Vissa Dagar men framförallt Obeveklig och Sträng Folkuppfostran) känns som en organisation i tiden, och själv har jag vetat hut en hel dag! Uppfriskande. (Jag tror dessutom att några av överläkarna gått med i SSFNVDMFOOSF i smyg, för på morgonmötet satt de och läxade upp/försökta uppfostra varandra så gott det kunde. Bittermoralismen klingande som ljuv musik i mina öron och den ansträngda stämningen kändes ytterst stärkande.)

Men åter till rubriken, hur tänkte jag? Jag tänkte på lite enkel fysiologi. Kroppen producerar en massa slaggprodukter som måste ut, och kroppen har mycket riktigt finurliga system för att göra sig av med dem. För den rumsliga renlighetens skull ska vi inte gå närmare in på systemen, men så är det.
Då tänkte jag, i min Outgrundliga Visdom™, att även själen samlar på sig en del slaggprodukter som måste ut. Gamla unkna tankar och så. Men själen bajsar inte så mycket.
Hur blir man då av med det själsliga avfallet kanske du undrar? Låt mig förklara! En del av det, har jag kommit under fund med, åker med största sannolikhet ut när man nyser. Några andra rationella skäl för något så konstigt som nysningar har jag inte kunnat komma på. Men en del blir kvar. Då mår man dåligt, kanske får man en släng av depression. Det måste ut på annat sätt. Den hemliga lösningen är att börja skriva dagbok. En tankekompost. Det ska jag göra. (Det ska alltså inte ske på bloggen utan i största hemlighet.)
Jag minns när jag skrev dagbok, för längelänge sedan. I högstadiet, var det nog. Det kändes bra det. Då var jag harmonisk. Litterär KBT. Sen slutade jag och blev den bittra folkuppfostrande stofil jag är nu.

Det känns som att jag ändå inte kan skriva 90% av det jag egentligen tänker här i bloggen eftersom för många jag känner läser det för att jag ska vilja vara alltför privat, och det mesta som har med jobbet att göra är sekretessbelagt. Andra saker, som att jag de senaste dagarna gått och gnolat på en Christer Sjögren-låt, är helt enkelt för genanta.
Den (dagboken) blir nog rolig att läsa sen också. Det kan ju vara kul att veta vad man tänkte för 20 år sen. 2028 ska jag sitta och skrocka gott.
Fast jag skriver blogg också. Då och då.

En sak till:
I förra veckan såg jag en jättefet ekorre. Jag minns den fortfarande tydligt. Den satt på en gren och skulle äta, men så tappade den sin nöt. Jag tänkte att det kanske var lika bra.
Nu: Fable.

Ah, det här blir mitt första trevande försök i folkuppfostrandets ädla konst! Eller om det mest är en ursäkt att visa upp ett osedligt skivomslag. Nåväl. Till nästa blogginlägg dyker upp kan Ni gott veta hut i största allmänhet. (Alternativt kan Ni låta bli att lyssna på Johnny Delgada och således inte låta Er befläckas som ett led i hutvetandet.)

22:30
Jag tittade precis på min blogg och skämdes en smula. Speciellt hur lågt de har skurit bilden i nederkant är synnerligen anstötligt. Jag är i vart fall en smula anstött. Moralisk uppryckning utlovas till nästa inlägg!

Det finns få saker man kan bli segare i huvudet av än nattjourer, och speciellt fredagsnätterna har särskilt seghetsframkallade kvalitéer. Är länets invånare glada och har en god mentalhygien får man till och med sova en liten stund. Jag fick inte sova en stund. Det var som sagt fredag, och förutom de vanliga diagnoserna kom polisen in med folk som druckit och ätit knark. Jag misstänker starkt att stora delar av stadens poliskår ägnade natten/morgonen åt att skjutsa in bygdens samlade snedtändningar.
Det hela var mycket moraliskt uppbyggligt (för mig), som är mindre sugen på att knarka än någonsin. Istället har jag googlat fram ”Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran”. Speciellt det där med Folkuppfostran lockar mig. Det låter som ett riktigt stofilgöra. Perfekt för mig, m.a.o.. Jag har ju länge ansett att folket behöver uppfostras, och med en så mäktig organisation bakom mig kan det inte gå fel. (Stofiler unite!) Fast det där med total nykterhet vet jag inte. Kanske kan jag bilda en utbrytarfraktion? ’Svenska Sällskapet för Nykterhet Vissa Dagar men framförallt Obeveklig och Sträng Folkuppfostran’,(i folkmun kallad SSFNVDMFOOSF). Jag tror det finns en viss potential där.

Sen blev det lördag, som det ju ofta blir efter fredagar. På lördagen sov jag, gott och länge. På kvällen tänkte jag att jag skulle uppfostra folket, men det blev tyvärr inte tid för det eftersom vi skulle till låghusen för film, prat und gemüt. Det var min tur att bestämma såväl film som tema (vi gör det i tur och ordning på stofilmanér), och det blev tüsk prettofilm (der Himmel über Berlin)  (eller das Himmel?) med bier und agurk. Den var bra, och dålig. Så kan det vara med tyska prettofilmer.

 (Dinosaurier, dessa slipade ödlor, har de mest oväntade talanger, uppenbarligen.)

På torsdagar summerar man veckan:
Veckans citat:

“Som en dinosaurie greppar jag det som är mig mest till nytta.“

Veckans grundämne: Neodym

Veckans modehändelse: på morgonmötet i tisdags kom en av överläkarna i ett par zebraramönstrade gummistövlar. Jag har en ny idol. Zebrastövlar lär f.ö. bli vårens fluga på psyk.

Veckans otäcking: maneten

Hej lilla blogg. Idag har jag verkligen inte haft tid med dig. Ibland är det mycket med det jordiska. Då prioriterar man inte bloggen. Man försummar den. Den ligger på Internet och förtvinar. Det hela kan tyckas orättvist, och så är det. Olika falla ödets lotter. Vissa bloggar har omtänksamma och engagerade hussar. Andra har sådana som jag. Du har uppenbarligen haft otur, lilla blogg.