Av det kan man dra slutsatsen att:
- det är långdraget och lite svettigt, men går (oftast) bra till slut
- man använder sällan sugklocka
- Ingvar Kamprad är pappan
- jag har aldrig fött barn
Snart ska jag nog på 75årsfest.
På med damaskerna!
Sparat under: Helg | Etiketter: aromterapi, homeopati, kristallhealing, reiki, zonterapi
52 mil. Så långt har jag cyklat nu, vilket motsvarar sträckan till Lilla Harrie, strax utanför Kävlinge, in the neighbourhood of Malmö. Efter en koll på valmyndighetens sida ser jag att inte mindre än 10 % är sverigedemokrater i Harrie, så på ett sätt känns det lite otäckt att jag stannat just där. Hade det inte varit mitt i natten hade jag kanske fått för mig att cykla några kilometer till, men nu får jag bli kvar i den (bruna) skånska myllan, och hoppas på att Harrie-Jugend skonar mig.
(Vad röstade jag på då, kan man undra. Valet av parti var lätt. Alla vet ju att högerpartierna äter spädbarn (samt, lite oväntat, låg bakom jordbävningen i Lissabon 1789), och att vänsterpartierna innerst inne vill sälja din själ till sovjetunionen och köpa toblerone för vinsten, så dem kan man inte rösta på. Två alternativ återstår således. Det ena ger mig ilsket kliande allergiska utslag, så jag röstade på det andra.)
Sparat under: Diffusa tankar, Helg, Succé | Etiketter: balkong, lassie, lasso, lassos, samer
Det är helg igen, vi firar med en blogg.
Veckan har varit spektakulär på alla sätt. En dag åt jag, under högtidliga former, en upp och ned-vänd svamp med ost på t.ex.. En annan dag såg jag en man på stan som såg ut som en same. En tredje dag satt det en naken man i personalrummet under några minuter.
Samer är ett märkligt folk, men mesiga. I andra länder tar förtryckta minoriteter till hårda metoder, väpnad kamp och så, men inte samerna. På sin höjd att de sitter i en tv-soffa och ondgör sig över sakernas tillstånd. Jag tycker inte att det vore orimligt att hoppas på lite hårdare tag från samerna. T.ex. kunde de fånga någon lokal kommunpolitiker i lasso.
”Har samer lassos?”, ”Heter lasso i plural lassos? Eller en lasso, flera lassie?”. Det är tre frågor jag ställer mig just nu. Det är mycket man inte vet om samer samer (och substantiv), här har uppenbarligen skolsystemet brustit. Samernas kultur har behandlats styvmoderligt, det får man säga. Men så är det väl med hårt hållna minoriteter.
Låt oss gå vidare.
Cykelnytt!
Låt oss fortsätta med senaste cykelnytt. Jag har nu cyklat 42 mil vilket, enligt kartboken, motsvarar dryga 20 cm, lika långt som sträckan från Uppsala till Karlskrona, eller om det var Karlsborg. Den som ligger i kanten på Blekinge. I min exceptionellt goda cykeltakt är jag nog i Skåne nästa helg. Jag kan knappt bärga mig. Heter det så? Märkligt uttryck. Bärga? Jag skrattar lite.
Skulle jag cykla norrut istället, mot samerna, skulle jag nå till Brunflo, lite drygt. Men ditåt skulle jag ju inte cykla.
Balkongnytt!
Jag har städat balkongen och fixat med blommorna. Jag gav dödshjälp till flertalet persiljeplantor som växte för tätt. Jag är för dödshjälp, även när det gäller persilja uppenbarligen. Ett smärre folkmord hade skett bland kanelbasilikan som jag glömt att vattna. Gräslöken däremot levde och hade hälsan.
Det är svårt att veta vad man ska odla. Rättika är aldrig fel. Persilja är fel ibland. Kanelbasilika är tydligen helt fel.
Golvet är rent också. Allt är fint.
Hejs svejs.
Sparat under: Diffusa tankar, Helg | Etiketter: 8 centimeter, kabongo, kongo, nedrans hantverkare
Hej. Här är jag igen.
Nu tänker jag att jag ska skriva en blogg. Det har hänt saker sen sist som jag skulle kunna fylla den med. En ny lägenhet, en ny arbetsplats, igår slängde jag en gammal t-shirt också. Den hade en svårbeskrivlig färg. Lite blå, men lite grön också. Med stänk av grått! Den hade ett hål på magen, och den hade förlorat passformen, vilket alltså kvalificerade den för t-shirt-eutanasi. Ja det händer verkligen stora saker, må jag säga.
Jag har en ny cykel också, den vet hur långt jag har cyklat, den har koll. Jag har cyklat 31 mil sedan jag köpte den. Det är stort, eller kanske snarare långt. Men jag är fortfarande i Uppsala, en lycklig slump. Om jag hade cyklat rakt och inte svängt så mycket hade jag kunnat vara i Kalmar istället. Det har jag kollat i en kartbok, 31 mil motsvarar 8 cm i kartboken. Hade jag valt en annan riktning hade jag varit på Ösel istället. I exotiska Estland! Det hade varit något det. Med 8 kartcentimeter kommer man långt.
Allt handlar om vad man gör med sina kartbokscentimeter. Om jag istället hade cyklat ut från sidan 134 där Uppsala ligger (5 cm bokvägen), cyklat någon millimeter på kartbokens utsida och sedan cyklat 3 cm in på sidan 188 hade jag kommit ända till M’boi i Kongo (Demokratiska republiken), 4 cm från Kabongo (i Kongo). Det är något att satsa på det.
Jädrarns (bra ord) vilken spännande återkomstblogg det här blev. Verkligen. Men bättre dåligt än bra, som man säger. Och imorgon är det schlagerfestival, och jag är övertygad om att Preussen vinner som vanligt. Puss på er.
Snart ska det flyttas och sökas AT. Och skaffas två katter. Bengalkatter naturligtvis. De ska heta Bonnie & Clyde. Jag ska dressera dem. De ska lära sig vacker tass, buss på, och de ska lära sig att smyga in hos grannarna och stjäla deras choklad åt mig. Det gäller att kombinera nytta med päls och klor (och för all del nöje). Sedan ska jag köpa en divansoffa och en persisk matta och en ny stereo. (Men först några flyttkartonger och ett köksbord.) Folk ska tvingas bära piano, där tror jag inte katterna är till mycket hjälp. Och strax är det dags för nationsöl. Det är mycket med det jordiska och jag är en upptagen drömmare osv. Men i april kommer det kanske finnas bloggtid igen.
Sparat under: Arbeit, Bonjour tristesse, Kalas, Succé | Etiketter: professor med mössa, rebell med medelålderskris
Vardagsterrorism är inget man blir rik på. Det är inte en OS-gren, och man får inga nobelpris. Men det är roligt. Allt man behöver är en kvarglömd mössa och institutionens bronsstaty av en professor.
Man uppnår storslagna resultat med enkla medel. Man uppnår dessutom att någon blir upprörd och tar ned mössan. Andra fnissar i det fördolda. Man sår split i arbetsgruppen.
Kanske är man lite ond.
Höjden av dålig humor måste vara att skratta när man blir kittlad, tänkte jag nyss.
Sen fnissade jag okontrollerat åt min rolighet – och vips hade jag överbevisat mig själv.
Det är slaskigt och jag gillar att klä mig i gummi, så jag tog stövlarna till jobbet. Nu är jag och mina blöta fötter hemma igen. Antagligen hade vadarbyxor varit ett bättre val.
Somliga gillar Extreme Sports. Höga hastigheter och adrenalin och grejer. Jag sysslar med Extreme Städ. Igår plockade jag och sorterade papper i extremt hög hastighet. Idag viker jag kläder så aldrenalinet pumpar. Man har inte roligare än man gör sig, något som husmödrar i alla tider har insett.
Trodde det hade utbrutit något slags fredsavtal mellan mitt immunförsvar och virusbosättarna, men så var det visst inte. Host host gurgel. Det blir inget Arbeit imorgon heller.
I hemlighet hoppas jag på att mitt immunförsvar ska gaska upp sig lite, kanske låta sig inspireras av Bush & Rumsfeld och helt enkelt (på bästa imperialistmanér) använda sina überlägsna lymfocyter till att röja virus så mycket de orkar. Lika bra liksom, innan virusen börjar anrika plutonium (eller fixa biologiska vapen…) eller sånt som man kan misstänka att virus gör.
Öhm. God natt.
Jag har varit sjuk och hemma. I fem långa dagar. De första var klart mest spektakulära. Då hade jag feber, och allt var lite som i en dåligt regisserad David Lynch-film, inkl. märkliga drömmar (men ingen dvärg). Jag minns en speciellt. Alla människor flöt omkring i en lång lång cirkelkorridor. Det var inte så bra gjort av arkitekterna som formgivit den eftersom det innebar att den inte tog slut någonstans. För övrigt fanns det inga dörrar heller, vilket gjorde att det var svårt, omöjligt faktiskt, att ta sig ut. Dessutom var alla i halvdvala, man flöt omkring och kunde varken somna eller vakna. Det var rätt obehagligt. Sedan vaknade jag lite, men det kändes ungefär likadant då, bortsett från att jag låg insnärjd i blöta lakan istället för en cirkelkorridor.
Jag såg på en massa film. Funderade först på Bergman-tema, feber och lite ångestdrama kunde kanske vara en bra kombination. Aber nein. Så det blev Woody Allen-tema istället. (Enbart Match Point kan rekommenderas). Jag tror att han fortfarande är gift med sin 36 år yngre adoptivdotter, vilket jag iofs försöker undvika att tänka på. Men det är ändå rätt modigt av honom, på sätt och vis.
Såg förstås en del arkiv x också. Bra sjukdomsSerie. Lyckades för övrigt smitta Emma också, så nu har jag filmtittarsällskap.
All film visades på laptopen. Fina fina Hewlett Packard. På torsdagskvällen ville jag visa min tacksamhet mot den. Jag beslutade mig för att hälla ca 1 dl mjölk i Hewlett Packard, många uppskattar ju mjölk. Det visade sig vara ett på många sätt oklokt beslut. En liten stund senare började det knastra oroväckande i Hewlett Packards små högtalare. Sedan förlorade Hewlett medvetandet och föll i koma. Mjölkallergi, kan man fråga sig. Sen gick det inte att sätta gång datorn alls, men pillade man intensivt på on-knappen kunde man få högtalarna att knastra lite mer och några lampor att lysa lite. Det ingav ju hopp. Emma tog med Hewletts livlösa kropp till Alina Systems som på ett burdust manér sa att det nog skulle kosta 10 000 att återuppliva Hewlett, och att det var bättre att köpa en ny. Men icke sa Nicke, dvs jag. Vi lade Hewlett på elementet, på tork, och ett dygn senare vaknade han mirakulöst ur sitt komatösa tillstånd.
Sen hostade jag och såg på några fler filmer. Nu ska jag nog se på arkiv x. Håhåjaja. Och imorgon måste jag nog till jobbet. Usch då. Hej då.
Sparat under: Diffusa tankar, Helg | Etiketter: ICA, konspirationsteori, kvällskurs, västhuseffekt
Har ägnat eftermiddagen åt att läsa om växthuseffekten och dess konsekvenser. Inte munter läsning. Sedan snubblar jag över några lustiga bloggar. (Klimatbluffen bl.a., googla lite på ’climate scam’ så hittar du garanterat fler.)
Tittar sedan runt bland en massa andra sidor om varför global uppvärmning är en bluff.
Tydligen finns det många skäl att vara misstänksam mot växthuseffekten. Den vetenskap som ligger bakom teorierna om en global uppvärmning orsakad av människans koldioxidutsläpp håller visst inte måttet, och det som egentligen driver dem som varnar för växthuseffekten är egentligen politiska (och forskningspolitiska) skäl, för att inte tala om att det ligger i medias intresse. Allra mest poppis verkar det vara att hävda att temperaturökningen beror enbart på naturliga variationer, ökad solinstrålning (som ju iofs påverkar i verkligheten också) m.m., och inte på människans utsläpp av koldioxid.
Känner hur jag blir lite sugen att starta en egen konspirationsblogg, men är lite osäker på vad jag ska driva för tes. Kanske ska jag avslöja sanningen om att solens UV-strålning inte alls ger ökad risk för hudcancer (nej, det är förstås inte solstrålningen, det är de ökade koldioxidnivåerna… är de inte skyldiga till växthuseffekten måste den väl vara skyldig till något). Fast jag vet inte om det är tillräckligt konspiratoriskt.
Kanske borde jag istället avslöja att hunger (och för all del även svält) egentligen inte finns, det är bara en bluff från ICA för att öka matförsäljningen. Lite på samma sätt som att man ju egentligen inte behöver el för att t.ex. lampor och datorer och sånt ska funka, som Vattenfall och elbolagen påstår…
Vi får se. Nu, efter att ha chockerat mig själv med att träna på självaste vilodagen måste jag bestämma vilken kvällskurs jag ska läsa den här terminen. Modern idéhistoria, en sociologikurs om tolerans och grejer eller något om livsfilosofi och ansvar för världen.
Och så måste jag se en film. Toodiloo!
En praktisk funktion som finns i Word men inte i verkliga livet.
Ctrl-Z
Ni kanske undrar hur det går för mig och kontorsstolen? Det går bra. Vi glider fortfarande omkring i korridorerna. Har upptäckt att man kan köra i cirklar om man tar korridorerna runt stora konferensrummet. Gissa hur många laps jag kör dagligen? Fem, ungefär. Mitt arbetsliv är så spännande numera att det skulle räcka till en hel Dilbert-strip. (Stegräknaren däremot har inte mycket att göra nu när jag åker så mycket stol.) Efter jobbet far vi till skateboardrampen och åker lite, jag och stolen. Man får inte roligare än man gör sig. Sedan rullar jag hem och lagar middag. Det är mycket med det jordiska.
Jag har märkt att man inte behöver hålla sig så strikt tills sanningen i en blogg som i verkligheten. Det skulle kunna vara befriande, tänker jag mig. Hejdå.
Idag på jobbet fick jag en present. L sa ’vänta, du ska få en present’ och så fick jag det. Förväntningarna var på topp, jag har en lång historia som gåvomottagare på jobbet. Jag har mottagit:
* En spenslig tomatplanta
* En ordbok (muta från Cipralex-företaget)
* En chokladask av paradistyp
* En bok om olika organ
* En metallbit från Thailand med mycket stark lukt
* Presentkort
Varje gång blev jag glad, som Emma på julafton. Speciellt metallsaken och tomatplantan sätter jag stort värde på. Chokladen slank ju också ned förstås.
Thaimetallen ligger i ett skåp. Tomaten bor i köket. Den är 3 meter lång, 3 millimeter tjock och slingrar sig som en orm. En blek orm med gulgröna blad på. Snart har den inkapslat hela mikrovågsugnen med slinger. Kanske har den sett boaormar på Discovery, inspirerats och avser sluka mikrovågsugnen hel. En driftig tomatplanta minsann. Ibland försöker jag säga till Emma att tomaten gjort sitt, att den inte ser frisk ut och att den dessutom är en estetisk olägenhet. Jag får visserligen lite dåligt samvete, som alltid när jag talar illa om blommor och tänker slänga ut dem, men jag känner att någon måste vara hård mot den och att denne någon i det här huset är jag. Sen säger jag som det är, att den ska ut, och Emma blir arg och så ska den inte ut längre. Tur för smaltomaten att den har en så engagerad beskyddarinna. Men jag smider planer jag. Tomaten går inte säker.
Jag kom på en sak jag måste berätta om smaltomaten. Härom veckan värpte den en liten grön tomat. När tomaten var ungefär lika stor som en (stor) ärta blev den för tung för grenen, som gick av. Nu kanske ni får en uppfattning om hur mesig tomatplantan är.
Ja, jag fick en present ja. Något riktigt fint, en stegräknare. Den är nästan som ett litet husdjur där den ömhetstörstande klamrar sig fast vid bältet. Tvångsmässigt (men plikttroget) räknar den mina steg, fast det är lågkonjunktur, den är faktiskt i stort sett arbetslös, för jag går inte så mycket. Ska jag kortare sträckor rullar jag runt på min kontorsstol och ska jag längre sträckor tar jag cykeln.
Kontorsstolar med hjul är något jag gillar. Tröskeln till mitt rum är inte så hög och jag har funderar på om jag kanske skulle börja rulla ut i väntrummet på min stol och hämta in patienter. Det vore lite arty, jag skulle göra det i konstens namn. Ett sätt att ställa frågor; om livet, om våra roller, om stolar med hjul. En exposé över människans bräckliga natur och eteriska väsen: vem är patient, vem är läkare? Och vem har den grymmaste kontorsstolen? (Underförstått är alltså att jag har den grymmaste kontorsstolen, vilket alla skulle se när jag rullade fram i den.)
