Efter varje patientbesök måste man skriva journal, och i journalanteckningen ska man alltid dra till med den diagnos (inkl. diagnoskod) som stämmer bäst. När man ska hitta rätt diagnoskod (som man förstås inte har i huvudet) finns det praktiska sidor där man, förutsatt att man listat ut vilken sjukdom patienten lider av, kan söka fram diagnoskoden. Dessutom har de lagt upp länkar till sidor om behandling och sjukskrivningsriktlinjer när det finns sådana.
Typ såhär:
Det som fascinerar mig lite är att det finns sjukskrivningsriktlinjer på vissa diagnoser.
PS
Hyperosmolaritet låter tufft. Lite som en superhjälteförmåga. Något man skulle vilja ha, tror jag.
Just när den värsta abstinensen efter boken lagt sig upptäcker jag detta.
Om den gamla datorn fick lues insjuknade den nya jag köpte i fredags snabbt i en svår variant av… pseudokrupp kanske. Imorgon ska den tillbaka till affären, den rackarn. Jag lär övergå till skrivmaskin efter det, även om de ska vara svåra att surfa på.
Men är jag deppig för det? Ånej. Idag blev jag nämligen bjuden på fest av en patient. Det är livat på kardiologen. Hon skulle ha 90-årsfest senare i veckan, och blev så glad när jag sa att hon inte behövde vara kvar på avdelningen längre att jag blev utlovad ”en liten drink eller två” om jag kom förbi. Jag gillar verkligen mina tant- och gubbpatienter.Vi får väl se om jag gör en special appearance.
Finns det något som gör arbete olidligt som att nyss ha haft semester?
Dessutom har min dator dött. (Man kan fundera på vilka enorma skillz jag besitter som kan skriva en blogg ändå.) Har dessvärre inte kunnat ställa någon diagnos än, men jag lutar år att det är skabb, eller lues. Mina två favoriter.
Nu lämnar jag internet en liten stund. Hejdå.
För att kompensera för bristen på svt-backhoppning gav vi oss ut i hågadalen med långfärdsskidor.
-
Det negativa är att jag har jag sjukt ont i ljumskarna nu. Det positiva är att jag upptäckt en ny spännande muskel där som jag inte ens visste att jag hade, och ännu mindre att man kunde ha ont i. Att upptäcka en ny muskel måste rimligen se bra ut i CV:t när jag ska söka neue jobb efter AT:n.
För övrigt #1 ramlade jag ca 137 gånger eftersom skidorna var obeskrivligt hala. Hur Björn Ranelid (som med stor sannolikhet ligger bakom) saboterade mina skidor vet jag inte, men det var ändå rätt kul. Snö är mjukt.
För övrigt #2 har den översociala bananflugan tragiskt nog gått hädan.
I alla fall börjar det dåligt. Inga spänstiga backhoppartyskar (eller österrikare?) i svt att vakna till. Mein Gott! (Har dessutom ett vagt minne av att det var likadant förra året.) Annat var det i min ungdom. Håhåjaja.
Igårkväll kom jag hem efter några bortresta juldagar. Det mesta var sig likt, men rätt snabbt insåg jag att någon saknat mig. En bananfluga, som hade surrat runt en del innan jul, kom och hälsade så fort jag satt mig vid köksbordet och åt lite yoghurt. Den hälsade och patrullerade ett tag ovanför tallriken innan den med en liten piruett försvann iväg mot hallen.
Senare, när jag borstade tänderna, dök den upp igen. Det sällskapssjuka lilla livet, tänkte jag. Den hade ju varit ensam några dagar.
Till en början cirkulerade den lite på sedvanligt bananfluge-manér. Som brukligt spelade jag iskall. Har man läst veckorevyn vet man ju att man inte bör verka för ’på’ till en början. Kanske spelade jag lite för cool, kanske var det en bananfluga med instabil läggning, hur som helst fick den nog och gjorde en kamikazedykning mot vasken och hade säkerligen drunknat om jag inte snabbt och hjältemodigt räddat den.
Resten av kvällen satt den nog i en vrå och skämdes.
Idag kom den tillbaks, tyvärr suicidalare än någonsin. Först försökte den dränka sig inte mindre än två gånger i oboykoppen men blev bryskt räddad varje gång. Dödsfall på diskbänken duger ju rakt inte. Sedan ytterligare en gång i badrumsvasken och nu senast, i ett sista desperat försök, dök den rakt ned i diskhon och kraschlandade i en liten vattenpöl som samlats där. Givetvis fiskade jag upp den igen, jag börjar bli lite fäst vid den lille krabaten känner jag.
Tur att jag är så slipad på flug-HLR. Funderar dock lite på hur det ska gå när den blir ensam hemma imorgon.
Sparat under: Helg, Kulturkoftan | Etiketter: björn ranelid, djärvt burspråk
Idag, på väg för att träffa M, gick jag genom staden. Vid Götgatan tappade jag fotfästet en smula och var mycket nära att halka. Jag tittade mig omkring men ingenstans kunde jag se Björn Ranelid. Ändå känner jag mig övertygad om att Ranelid, den galten, ligger bakom även detta. Hur gör han? Jag vet inte!
Det roar mig att smäda kända författare utan att någonsin ha läst ett ord av vad de skrivit. Det får mig att känna mig folklig!
Sparat under: Helg, Kulturkoftan, zombies | Etiketter: björn ranelid, smärta!, zombier, zombies
Om jag känner efter har jag ont i vänster knä. Jag känner mig alltmer övertygad om att det är Björn Ranelid som ligger bakom. Hur gör han? Jag vet inte! VoodooBjörn.
Jag läser vidare i Stolthet och fördom och zombier också. Just nu är det väldans spännande, man anar att det är något lurt med mr Darcy. Och det kommer fler och fler zombier. Man undrar ju hur det ska sluta. Och vem ska Elisabeth gifta sig med? Elisabeth är hon med ninjaskillzen hoppas jag ni kommer ihåg från förra bloggen. Hon gifter sig säkert en sprätt misstänker jag, men förhoppningsvis inte Ranelid.
I förmiddags var jag på stan en sväng. Dumt, eftersom det är mellandagsrea. Där var folk i mängder, och jag fick zombievibbar. Mycket kött i rörelse liksom. Elisabeth hade nog huggit sig fram, men det gjorde inte jag, jag kommer ju från en fin familj med god uppfostran. Istället gick jag till kameraaffären för att köpa makroobjektivet. Men de hade stängt.
Nu ska jag se en riktigt dålig film, tror jag.
Sparat under: Kulturkoftan, zombies | Etiketter: fördom, makro, nikon, njurar, stolhet, zombies
Då jag ådragit mig ett särdeles svårt fall av skoskav har jag lagt mig i soffan för att återfå hälsan. Jag har dagdrömt lite om att vara en vråk, och så har jag läst Pride and Prejudice and Zombies.
Lämpligare julläsning får man leta efter. Just nu är det maxspännande. Elisabeth ska rida till Netherfield för att hälsa på sin syster (och mr Bingley och mr Darcy). Men ack! Hon kommer säkert att bli påhoppad av zombies på vägen har man på känn. Tur att hon har ninjaskillz.
Jag har dessutom förstått att jag nog måste köpa ett makro-objektiv också. De är visserligen ohemult dyra, men jag har hört att de ska vara bra för njurarna, och sina njurar kan man aldrig vara nog rädd om.
Nu måste jag läsa lite mer kostymzombiedrama.
Vattnet har slutat fungera. Vrider man på kranen pyser det lite, men mer action än så är det inte. Elavbrott är myspys, man tänder ljus och gömmer sig under en filt. Vattenbrist är misär.
Jag funderar på de långsiktiga konsekvenserna av vattenlösheten, och mitt skarpa intellekt inser genast hur illa det kommer att gå. Om inte vattnet kommer tillbaka inom typ 10 minuter ser jag framför mig hur det lugna bostadsområdet kommer att försjunka i total anarki, civilisationen as we know it kommer förstås att upphöra kanske en kvart senare.
Folk är ju vildar, innerst inne, det har jag sett i en zombiefilm som jag inte kommer ihåg vad den heter. Men samhället fungerade hur som helst inte så bra när nästan alla blev zombies, och de som var kvar kivades om konservburkar och fanta. Jajamensan.
Kanske att det utvecklas något slags stenålderssamhälle med tiden, med byteshandel och sånt. Jag dräper en älg eller en ekorre och byter pälsen mot pommes frittes eller något annat som är bra att ha. Kanske lite flinta. Sen äter man bär och kvistar sånt som naturen ger. I oktober är det höstblot och man offrar en galt eller några pommes som blev över, och sen i november dör man av kyla eller kanske en liten snuva. Det kommer inte bli roligt.
Problemen lär i och för sig börja redan imorgon morgon när det inte går att fixa té till frukost. Det kommer faktiskt inte att finnas mycket alls att dricka till frukost. Öl och en rätt så gammal nyponsoppa tror jag. Lätt val.
Sparat under: Arbeit, Diffusa tankar, Succé | Etiketter: apor, bananas, bananer, kirurgi
På en utbildningsdag för inte så länge sedan fick jag lära mig att kirurgi egentligen var enkelt. Det sas att det var så enkelt att man kunde dressera apor till att bli kirurger, förutsatt att man hade tillräckligt många bananer. Jag tror att det är en koppling man skulle göra gott i att undersöka lite noggrannare.
Kirurgernas expedition ligger precis bredvid medicin-expeditionen, där jag håller till om dagarna numera. En tanke har tagit form i min hjärna. Som ett vetenskapligt experiment skulle jag kunna börja lägga ut bananer i och omkring kirurgexpeditionen och se vad som händer. Sen kan jag gömma mig bakom en journalpärm och studera kirurgerna in action. Kommer de att nafsa på bananerna? (Kommer andra personalkategorier att nafsa på bananerna och förvandlas till kirurger?) Det får man se. Jag tror jag börjar imorgon. Som ni förstår kommer nästa blogg bli mycket spännande. (Håll även koll på nästa års nobelpristagare.)
(gecko gecko gecko gecko)
Jag sökte aldrig mig själv via växeln som den förra (cliffhanger-)bloggen antydde. Jag har för mig att jag istället pratade med en patient om vikten av en bra kost som en del i behandling av diabetes. Sen gick jag hem och åt 200 g marabou. Jag är allt bra rolig jag.
Jag har borrat också, länge och väl. Nog ska jag väl berätta lite mer om det? Ja, det ska jag. Ett litet hål tar ca 2 timmar att borra, med den vänliga lilla borrmaskinen ”cotech”. Inklusive långa stimulerande nedkylningspauser. Cotech går lätt varm serni.
Det är fruktansvärt tråkigt att borra. Halvvägs genom borrningen började jag fantisera om att jag kanske skulle hitta olja, det är ju sådant man kan hitta när man borrar mycket. Jag kunde blivit rik, lite som i Dallas. Den eminenta serien alltså. Fast jag hittade ingen olja, och blev inte rik. Inte ekonomiskt alltså, men själsligt blev jag oerhört berikad eftersom det finns en tavla i vardagsrummet nu. Den föreställer en ångestfylld ekorre. Ganz nice.
Hejsi hejsi!
Idag är jag arbetslös på jobbet. Jag sorterade lite gem, men är osäker på om det blev riktigt bra. Hur ska man veta om Det Rätta är att sortera dem efter storlek eller färgnyans? Eller är slumpmässiga högar jämt utspridda över skrivbordet att föredra? Det är ju pinsamt att mina 50 poäng filosofi kommer till korta när man brottas med livets stora frågor.
Jag borde släppa gemsorteringen och göra något annat. Funderar på att söka mig själv via växeln, det skulle kunna liva upp. Vi får se om jag gör slag i saken.
Måndagsmorgnarna i akutsjukvården börjar med morgonmöte, i ett rum som passande nog heter ”Katastrofrummet”. Så veckan börjar bra.
Sen, så småningom, blir det tisdag. Men riktigt så långt har vi inte kommit än.
