Måndagsmorgnarna i akutsjukvården börjar med morgonmöte, i ett rum som passande nog heter ”Katastrofrummet”. Så veckan börjar bra.
Sen, så småningom, blir det tisdag. Men riktigt så långt har vi inte kommit än.
Idag på röntgenronden fick vi se ett svulstigt struma som snuddade aortabågen, vilket var dagens höjdpunkt. Det är livat på medicinkliniken.
Imorgon börjar ngt viktigt, och jag har varken vett att vara förväntansfull eller nervös. Däremot lite irriterad över att jag missar en filosofiföreläsning pga introduktionsmiddagen. Jag har mina tonårsdrömmar kvar, jag vill fortfarande bli filosof. (Lyckligtvis saknar jag helt konstnärlig talang, annars skulle jag säkert vilja bli künstler också.)
Filosofer är tuffa.
Filosofer har keps. Filosofer säger kloka & intressanta saker. Konstnärer säger mindre kloka & intressanta saker, fast på ett festligare sätt. Men givetvis är filosofi att föredra.
(Filosofwannabes klistrar ihop bilder i photoshop.)
Min högra hand är betydligt kallare än den vänstra. Jag gissar på 3 grader kallare. Vad har den gjort för att förtjäna detta? Troligen slog arvsynden till hårdare på den sidan.
Sparat under: Arbeit, Diffusa tankar, Vardag var dag | Etiketter: blod, farligt, papper
”Man måste leva!”, tänker jag, och bläddrar oförskräckt en gång till. Den här gången klarade jag mig utan blodvite.
Semestern tog slut, och jag kom tillbaka till Sverige. Det är egentligen först då man får veta vad man tycker om sitt jobb, och hur semestern har varit.
Resan måste ha varit riktigt bra eftersom jobbet, som bara kändes lite småtrist och slitigt före sommaren, kändes i det närmsta olidligt när det började igen. (Kanske för att första dagen var en nattjour som med sammanlagt 0 minuters sömn inte alls var ngn mysiga mjukstart.)
Men sen tog det sig. Med ett drygt års samlat jourkomp tog jag ledigt från kliniken hela september. Nu delar jag upp tiden mellan högkvalitativ slappning, lite extraforskning och att föreläsa, (vilket jag verkligen inte gjort mycket, men ändå måste nämna eftersom det låter så flashigt).
Nu sitter jag och rullar upp och ned på mushjulet. Samtidigt rör sig bilden på skärmen upp och ned. Det kan inte vara en slump. Det känns nästan lite magiskt. I like.
Sparat under: Bonjour tristesse
Första stycket börjar med den här meningen. Författaren till det vet inte vad han ska skriva, det där därför han börjar på det här sättet. Man kan undra vad som ändå driver honom till att skriva. Har man inget att skriva kan man lika bra vara tyst, tänker han för sig själv, det finns nog med text på internet redan som det är. En gång läste han (författaren) hur många meter böcker hela internet skulle motsvara. Någon hade räknat på det. Det var många meter, och siffran lär bli inaktuell rätt snabbt. Det glädjer författaren en smula att han härmed kan bidra till att göra den inaktuell. Han tycks vara på ett lite destruktivt humör.
I andra stycket byter bloggen inriktning, om man kan säga att det hade någon sådan. Det kommer att handla om författarens cyklade kilometer sen han köpte cykel. Till folkets stora jubel avslöjas nu (pass på) att förf. (som författaren förkortar sig till) har cyklat närmare 100 mil. Det låter mycket, tänker han själv. Vad som låter ännu mer är att det tagit över två dygn att cykla så långt.
Redan i inledningen av tredje stycket blir det tydligt att den här bloggen inte kommer att ha något direkt innehåll. Så kan det vara med bloggar ibland, för att inte säga oftast. Kanske skulle det vara på sin plats med ett litet avslöjande här ändå? Ja. Snart är det dags för årets sommarturné. Det blir inte europaturné den här gången. Ni kanske får se vart det blir, eventuellt ämnar författaren chockera med en utomlandsblogg.
I det fjärde stycket, som också kommer att visa sig vara blogginläggets sista, bytte författaren plötsligt (och lite opassande) tempus. Sådana subtiliteter behövde man ibland påpeka för att somliga skulle uppmärksamma dem. För övrigt var (och är) det mycket skönt med semester. Toodiloo.
Jag har tråkigt. Jag tycker synd om mig själv. Sen tänker jag på ett roligt franskt ord, pompidou, och blir glad i cirka 15 sekunder. Sen har jag makalöst tråkigt igen.
Av det kan man dra slutsatsen att:
- det är långdraget och lite svettigt, men går (oftast) bra till slut
- man använder sällan sugklocka
- Ingvar Kamprad är pappan
- jag har aldrig fött barn
Snart ska jag nog på 75årsfest.
På med damaskerna!
Sparat under: Helg | Etiketter: aromterapi, homeopati, kristallhealing, reiki, zonterapi
52 mil. Så långt har jag cyklat nu, vilket motsvarar sträckan till Lilla Harrie, strax utanför Kävlinge, in the neighbourhood of Malmö. Efter en koll på valmyndighetens sida ser jag att inte mindre än 10 % är sverigedemokrater i Harrie, så på ett sätt känns det lite otäckt att jag stannat just där. Hade det inte varit mitt i natten hade jag kanske fått för mig att cykla några kilometer till, men nu får jag bli kvar i den (bruna) skånska myllan, och hoppas på att Harrie-Jugend skonar mig.
(Vad röstade jag på då, kan man undra. Valet av parti var lätt. Alla vet ju att högerpartierna äter spädbarn (samt, lite oväntat, låg bakom jordbävningen i Lissabon 1789), och att vänsterpartierna innerst inne vill sälja din själ till sovjetunionen och köpa toblerone för vinsten, så dem kan man inte rösta på. Två alternativ återstår således. Det ena ger mig ilsket kliande allergiska utslag, så jag röstade på det andra.)
Sparat under: Diffusa tankar, Helg, Succé | Etiketter: balkong, lassie, lasso, lassos, samer
Det är helg igen, vi firar med en blogg.
Veckan har varit spektakulär på alla sätt. En dag åt jag, under högtidliga former, en upp och ned-vänd svamp med ost på t.ex.. En annan dag såg jag en man på stan som såg ut som en same. En tredje dag satt det en naken man i personalrummet under några minuter.
Samer är ett märkligt folk, men mesiga. I andra länder tar förtryckta minoriteter till hårda metoder, väpnad kamp och så, men inte samerna. På sin höjd att de sitter i en tv-soffa och ondgör sig över sakernas tillstånd. Jag tycker inte att det vore orimligt att hoppas på lite hårdare tag från samerna. T.ex. kunde de fånga någon lokal kommunpolitiker i lasso.
”Har samer lassos?”, ”Heter lasso i plural lassos? Eller en lasso, flera lassie?”. Det är tre frågor jag ställer mig just nu. Det är mycket man inte vet om samer samer (och substantiv), här har uppenbarligen skolsystemet brustit. Samernas kultur har behandlats styvmoderligt, det får man säga. Men så är det väl med hårt hållna minoriteter.
Låt oss gå vidare.
Cykelnytt!
Låt oss fortsätta med senaste cykelnytt. Jag har nu cyklat 42 mil vilket, enligt kartboken, motsvarar dryga 20 cm, lika långt som sträckan från Uppsala till Karlskrona, eller om det var Karlsborg. Den som ligger i kanten på Blekinge. I min exceptionellt goda cykeltakt är jag nog i Skåne nästa helg. Jag kan knappt bärga mig. Heter det så? Märkligt uttryck. Bärga? Jag skrattar lite.
Skulle jag cykla norrut istället, mot samerna, skulle jag nå till Brunflo, lite drygt. Men ditåt skulle jag ju inte cykla.
Balkongnytt!
Jag har städat balkongen och fixat med blommorna. Jag gav dödshjälp till flertalet persiljeplantor som växte för tätt. Jag är för dödshjälp, även när det gäller persilja uppenbarligen. Ett smärre folkmord hade skett bland kanelbasilikan som jag glömt att vattna. Gräslöken däremot levde och hade hälsan.
Det är svårt att veta vad man ska odla. Rättika är aldrig fel. Persilja är fel ibland. Kanelbasilika är tydligen helt fel.
Golvet är rent också. Allt är fint.
Hejs svejs.
Sparat under: Diffusa tankar, Helg | Etiketter: 8 centimeter, kabongo, kongo, nedrans hantverkare
Hej. Här är jag igen.
Nu tänker jag att jag ska skriva en blogg. Det har hänt saker sen sist som jag skulle kunna fylla den med. En ny lägenhet, en ny arbetsplats, igår slängde jag en gammal t-shirt också. Den hade en svårbeskrivlig färg. Lite blå, men lite grön också. Med stänk av grått! Den hade ett hål på magen, och den hade förlorat passformen, vilket alltså kvalificerade den för t-shirt-eutanasi. Ja det händer verkligen stora saker, må jag säga.
Jag har en ny cykel också, den vet hur långt jag har cyklat, den har koll. Jag har cyklat 31 mil sedan jag köpte den. Det är stort, eller kanske snarare långt. Men jag är fortfarande i Uppsala, en lycklig slump. Om jag hade cyklat rakt och inte svängt så mycket hade jag kunnat vara i Kalmar istället. Det har jag kollat i en kartbok, 31 mil motsvarar 8 cm i kartboken. Hade jag valt en annan riktning hade jag varit på Ösel istället. I exotiska Estland! Det hade varit något det. Med 8 kartcentimeter kommer man långt.
Allt handlar om vad man gör med sina kartbokscentimeter. Om jag istället hade cyklat ut från sidan 134 där Uppsala ligger (5 cm bokvägen), cyklat någon millimeter på kartbokens utsida och sedan cyklat 3 cm in på sidan 188 hade jag kommit ända till M’boi i Kongo (Demokratiska republiken), 4 cm från Kabongo (i Kongo). Det är något att satsa på det.
Jädrarns (bra ord) vilken spännande återkomstblogg det här blev. Verkligen. Men bättre dåligt än bra, som man säger. Och imorgon är det schlagerfestival, och jag är övertygad om att Preussen vinner som vanligt. Puss på er.
Snart ska det flyttas och sökas AT. Och skaffas två katter. Bengalkatter naturligtvis. De ska heta Bonnie & Clyde. Jag ska dressera dem. De ska lära sig vacker tass, buss på, och de ska lära sig att smyga in hos grannarna och stjäla deras choklad åt mig. Det gäller att kombinera nytta med päls och klor (och för all del nöje). Sedan ska jag köpa en divansoffa och en persisk matta och en ny stereo. (Men först några flyttkartonger och ett köksbord.) Folk ska tvingas bära piano, där tror jag inte katterna är till mycket hjälp. Och strax är det dags för nationsöl. Det är mycket med det jordiska och jag är en upptagen drömmare osv. Men i april kommer det kanske finnas bloggtid igen.
