Institutet för Vardagsnära Upplevelser

Idag satt vi och pluggade intensivt på vårt vanliga café, jag P och M. Det är långt ifrån Uppsalas bästa, men vi håller hårt på den traditionen, man måste få vara konservativ på något område även i vårt ytterst progressiva sällskap.

Efter en tid, en mycket kort tid faktiskt, blev det tråkigt. Mina tankar vandrade bort. Även min hand vandrade bort, den smög då och då i hemlighet ned under bordet och nöp mina kära pluggkamrater i knäna på ett lömskt sätt. Ofta fick jag spännande reaktioner såsom förvånade utrop i falsett, ibland till och med lustiga små hämndaktioner mot mitt studiematerial – ibland till och med mot mina egna knän. Jag fortsatte med mina försåtliga knä-attacker närhelst jag kände att studieledan blev för svår.
 Jag ser varje nyp som en seger. Var dag måste man vinna dessa små fältslag mot den oformliga tristess som kallas livet. Pompidou.

Nu är det bara en inläsningsdag kvar. På tisdag är det, förhoppningsvis, dags för min sista universitetstenta någonsin. Allt om barn och de nesliga sjukdomar som drabbar dessa mycket små människor ska vi ha lärt oss. Vi är på god väg, känner jag.
Speciellt när det gäller virussjukdomarna har vi en utmärkt kunskap då vi i hög grad själva fått uppleva hur allehanda lustiga små virion byggt bo i våra halsar. För detta vill jag av hela mitt hjärta tacka alla de barn som hostat, nyst och på andra kreativa sätt duschat ned oss med virus så till den milda grad och på så vis gjort våra egna förkylningar möjliga. Tack!