Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Åh, vilken underbar sufflé!
11 november, 2008, 9:03 e m
Filed under: Arbeit, mat | Etiketter: ,

För några dagar sedan skrev jag en blogg. Jag publicerade den inte, jag tyckte nog inte den var så bra. Men eftersom jag har varit lat sen dess och i alla fall inte skrivit något tänkte jag straffa mig själv genom att publicera den i alla fall, fast jag inte vill. Som ett straff, ett rättmätigt för min blogglathet. Här kommer den:

Jag har ca sex minuter till mitt förfogande. En blogg ska skrivas. Jag ska skriva om min dag. Det är lite synd att jag inte hetsade fram en blogg igår istället. Gårdagen var nämligen på sätt och vis mer spännande. Produktiv var jag. Jag spelade tennis, baseball och dödade ett tjugotal zombier. Inte ett dåligt dagsverke m.a.o.. Idag har jag inte dödat några zombies. Jag har knappt spelat Wii alls.

Idag har jag däremot sett en älg. Den stod vid sidan av vägen, den såg lite smutsig ut. Min älg saknade den finess och elegans jag förväntar mig av älgar. Den tittade lite på bilen, tyckte nog det verkade roligt med bilar. Men där tog den miste. Jag undrar hur älgar blir rena när de väl blivit smutsiga. Kanske måste ny älgpäls växa ut? Ny ren päls. För de kan nog inte tvätta sig, de smutsiga älgarna utan finess. ”Titta en älg!” sa jag till Chefen, som också satt i bilen. Chefen tittade ut men såg inte älgen. Jag blev, oförklarligt nog, lite arg på älgen. Varför gömde den sig nu? Älgjäkel osv, som på så vis skämde ut mig inför Chefen. Kanske trodde Chefen att jag bara hittat på det där med älgen. Det vore ju förargligt. Jag som är så pålitlig. Och man vill ju göra ett gott intryck. Duktiga Nixon.

Mitt efterlunchenintryck var nog ännu sämre. Vi hade konferensdag. På förmiddagen hade vi haft arbetsgrupper som skulle vaska fram kloka idéer om Verksamheten. Våra diskussioner strandade tyvärr på ett tidigt stadium. Vi tänkte att vi skulle komma på något bra i slutet av lunchen och förbereda presentationen.

Där tog den bloggen slut. Jag hann visst aldrig skriva klart den, något som också kan ha varit en bidragande orsak till att jag inte publicerade den. Men jag ska skriva klart den i efterhand. Man är ju tapper liksom. Fast då vet man inte hur pålitligt det blir. Inte för att jag skulle vilja luras, men minnet i sig är opålitligt. Lurigt. Som en bilförsäljare, fast lite mer eteriskt. Man minns saker som inte hänt och glömmer sådant som gjort det. Fy bubblan. Men nu ska jag fortsätta, som sagt:

Vi tänkte att vi skulle komma på något bra i slutet av lunchen och förbereda presentationen. Men det gjorde vi inte. Jag lyckades dessutom komma lite sent, och precis när jag kommer in så säger Chefen att ”ja, Nixon, när du ändå kommer in kan du ju lika bra sätta igång och berätta om vad ni kommit fram till”. Min Quislinggrupp satt kvar på sina platser och jag fick spontanredovisa våra icke-resultat inför 130 (jag överdriver lite) överläkare. Det var pinsammare än älgen.

Där kan jag gott avsluta historien, känner jag. Den var ju strängt taget inte så intressant. Och kanske har jag dessutom hemliga motiv för att inte berätta mer. Kanske skämmer jag ut mig än mer senare under kvällen? Det får ni aldrig veta. Hah!

Nu ska jag göra en smoothie. Puss puss.