Filed under: Bonjour tristesse
Jag har varit ganska sjuk. 2013 blev jag opererad två gånger, var sjukskriven drygt fyra månader. Sen dess har det funnits bättre och sämre perioder förstås, men i år har det ändå varit om än inte helt bra så åtminstone stabilt bättre. Fritid och arbete och livet har, som det brukar, fortsatt.
Människor har ju en förmåga att anpassa sig till det mesta, och jag har tänkt att jag har blivit vän med livet som det ser ut nu. Jag har förstått hur det jag varit med om rent praktiskt kommer att påverka mig, tänkt färdigt på vilka saker jag har gått miste om och vilka saker jag inte kommer att kunna göra, men också, desto viktigare, tänkt på allt det som jag faktiskt kommer att kunna göra, och allt som kommer att vara som vanligt. Vilket faktiskt är det mesta.
Men så blir det sämre igen, och det känns så mycket jobbigare än jag hade föreställt mig att det skulle göra. Det är inte smärta som gör mest ont, och det är inte något av det andra kroppsliga heller. Det värsta är just oförutsägbarheten. Att inte kunna veta hur det kommer att vara om två veckor, två månader, två år. Att inte kunna se framåt och ens planera vad jag ska göra till sommaren utan att jag inom mig skakar på huvudet och tänker att alltihop känns onödigt, när jag inte har en aning om vad som kommer att fungera då. Att inte veta, men samtidigt att veta att det inte bara påverkar mig utan också dem omkring mig är otroligt frustrerande, och jag kan inte ens försöka beskriva hur trött jag är på det.
21 kommentarer so far
Lämna en kommentar
Institutet för Vardagsnära Upplevelser 
Det stora oförutsägbarheten är bajs men vi tacklar den ihop älskling, det blir mindre svart så.
Kommentar av Knyttet 23 februari, 2014 @ 12:58 e mDu är allt snäll du. Tack. :)
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:06 f mKänner med dig även om du inte skriver vad du har drabbats av. Men efter den långa sjukskrivningen verkar vara något allvarligt.
Kommentar av Antonia 23 februari, 2014 @ 1:00 e mDå idag ingen skrivs ut länge i onödan.
Jag skulle vilja säga tröstande ord men sånt är inte heller lätt.
Vi lever i ett modernt samhälle och då vill vi gärna tro att allting går att botas.
Det slår mig ganska så ofta att så är det faktiskt inte. Vi får lindring och omvård. Och hoppas att att går framåt och att man blir bättre.
Vår och höst är ju det värsta tiden och jag tror att många inte ens vet om det och oroar sig i onödan när ens symptom/er förvärras.
Hoppas att det är inte värre för dig än just så.
Dock gör inte smärtan mindre och det som är jobbigt är jobbigt. Och man får tycka det. Det underlättar också att kunna prata om det. Man bör lyfta på locket ibland så att undvika övertryck. :)
Önskar dig bättring och hoppas att jag inte trampade snett.
Tack för omtanken, inget snedtramp alls! :)
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:08 f mDet är frustrerande att leva med ovissheten. Jag är i läget att jag behöver utgå ifrån att många saker inte kommer att kunna göras de närmaste åren och även om det gör mig ledsen så är det ibland skönt att vara på det klara med att det är så. Att inte ens fundera på att organisera stora födelsedagsfester eller roliga jobbprojekt. Men lik förbannat är det frustrerande att planera in pyttesmå saker men inte veta om ens de kommer att kunna göras.
Kommentar av postdbt 23 februari, 2014 @ 2:59 e mJo, att veta är alltid skönt, då har man ngt att förhålla sig till åtminstone.
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:12 f mJag kan inte göra mer än att skicka en cyberstyrkekram.
Kommentar av Camilla 23 februari, 2014 @ 9:10 e mHehe, i så fall: cybertack! :)
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:13 f mMen men.. Vad för sjuk?
Kommentar av eksynyt 23 februari, 2014 @ 11:18 e m(Medveten om den okorrekta svenskan ja)
Hmm, samma som i när jag bodde i korridoren (tror jag nämnde det då?), fast det blev mer problem så förra året blev operation också.
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:15 f mVerkligen tråkigt! Men kom ihåg att det finns ställen du är välkommen till även med obefintligt varsel, även hela semestrar. Förhoppningsvis blir vi snart med bil igen, då kan man bli hämtad vid port.
Kommentar av Lugn. Det ordnar sig. 24 februari, 2014 @ 8:36 f mÅh, ni är så himla snälla! (Som alltid.) Och dessutom vill jag minnas att det finns ett spel-test planerat…
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:16 f mSpeltest, hurra! När när när?
Kommentar av Lugn. Det ordnar sig. 26 februari, 2014 @ 5:12 e mEn mycket komplex fråga. Hmm. Kanske nästa v?
Kommentar av ordsallad 1 mars, 2014 @ 1:41 e mKanske det kanske. M kommer ut ur den senaste tidens Katte-musikal-hets cirkus vid midnatt idag, så vi kommer att vara (aningens) mer lediga framöver än nyss.
Kommentar av Lugn. Det ordnar sig. 2 mars, 2014 @ 12:40 e mSå vitt jag kan komma ihåg är det här det första allvarliga inlägget jag läst på din blogg. det bekymrar mig. Hoppas ändå att det blir så bra det kan bli och att din sommar blir fin ändå, trots allt.
Kommentar av Calle 24 februari, 2014 @ 12:16 e mJo, jag hoppas också det. (Men jag vill ändå bestämt påpeka att jag faktiskt skriver ett allvarligt inlägg åtminstone vartannat år eller så! :) )
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 11:16 f mHej gamle cybervän,
Jag tittar nästan aldrig in på bloggen längre men i natten såg jag nu att du har det svårt. Svårt också att säga något vettigt som inte invaderar, antar, sätter fel fokus, i värsta fall förvärrar.
Nöjer mig med att säga att jag tänker på dig, för det gör jag.
Kommentar av Lottchenn 25 februari, 2014 @ 12:48 e mTror jag känt precis samma sak om jag skulle kommentera ett likande blogginlägg, så det förstår jag verkligen.
Men hur som helst: tack för (om)tanken!
PS
Kommentar av ordsallad 25 februari, 2014 @ 12:54 e mDu borde blogga oftare! :)
Du får gärna maila mig om du behöver/vill dela dina tankar.
Kommentar av kyrkis 9 mars, 2014 @ 6:02 f mDet är alldeles jättesnällt av dig.
Kommentar av ordsallad 27 mars, 2014 @ 9:46 e mFast det är kanske inte så illa som det lät i inlägget, jag är bara väldigt trött på det. Men tack!