Institutet för Vardagsnära Upplevelser


typ en måndag
3 september, 2012, 11:44 e m
Filed under: Arbeit, Succé | Etiketter: , ,

.
När man gör ST-tjänstgöring i psykiatri (vilket jag tror att den observante läsaren listat ut att jag gör) ingår det att man ska läsa in vad som kallas steg 1-utbildning i någon psykoterapiform, i mitt fall KBT. (Teoretiskt kan man även läsa mer psykodynamiskt orienterade utbildningar (Freud!) t.ex. men i psyk-kretsar är det ungefär lika inne som feodalism, så givetvis tänker jag inte själv utan följer glatt strömmen och väljer KBT.)

Utbildningen går på deltid under fyra terminer, idag var det andra dagen och det gick fruktansvärt långsamt. Vi gick igenom supergrundläggande beteendeteori om Pavlov, Skinner & co (typ ”Pavlov ringde i en klocka när han gav hundar mat, och efter ett tag räckte det med att man ringde i klockan för att de skulle dregla!”) (vilket var ungefär en tredjedel av dagens kursinnehåll).

Hur som helst, allt vi egentligen lärde oss kunde man helt seriöst ha sammanfattat på en timme (inkl. ~20 minuters finssande åt den extremt roliga bilden) (nu låter det nog som att jag överdriver igen, men det gör jag faktiskt knappt).
Fast den långsamma föreläsaren var festlig på sitt eget sätt, en behaviorist ut i fingerspetsarna. Behaviorismen (en lite mekanistisk inriktning inom tidig 1900-talspsykologi som delvis ligger till grund för B:et i KBT) är känd för diverse mer eller mindre udda beteendeexperiment på duvor, råttor (i burar) och människor, och föreläsaren berättade glatt att hon redan före tonåren gjort intressanta experiment på sina kusiner som hon var barnvakt åt, där deras upp och nedvända spjälsängar tydligen fungerat utmärkt som burar å ja ba wow och insåg att KBT är lite fränare än det mesta i psykologiväg.

Ska hur som helst bli kul, om det inte går lika långsamt som idag. Usch, jag får alltid lite dåligt samvete när jag skriver sånt här. Föreläsaren är säkert en snäll människa som inte gjort en fluga förnär (om man inte räknar de minderåriga barn hon traumatiserat med spjälsängar), och problemen kan ju faktiskt bero mer på att jag har svårt att hålla fokus när folk pratar (för) långsamt.

En annan sak jag har svårt med: att gå och lägga mig i tid. (Även om jag är väldigt skeptisk till om 00:43 verkligen kan stämma.)
God natt.
.

PS
Geocache #2 utplacerad!

PS 120904
Det dåliga samvetet eskalerade under natten och jag kände mig tvungen att göra ett litet tillägg:
Jag tror alltså att KBT är bra grejer på riktigt, och psykologer är såvitt jag sett inte alls tokigare än andra människor. (Men experimenterar möjligen mer på sin omgivning…)


8 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Först av allt så är jag glad att du väljer att bli psykiatriker. Med din människokärlek och humor tror jag att du tillför något. (Jag är seriös nu.)
Men KBT har jag ett horn i sidan till. Det är en inne-metod som tydligen ska bota alla världens sorger på tio sessioner. Billigt och snabbt! Fungerar säkert utmärkt på fobier och panikångest. Men nu är ju människan mer komplex än så.

Därför tror jag inte det är lösningen på allt. Om det nu inte bara är så att jag med psykodynamisk utbildning bara kämpar för att inte bli överflödig…

Kommentar av kyrkis

Tack!
Och ang KBT:n (det krävs förresten bortåt 12-14 sessioner för riktigt svåra saker, typ att bota en lunginflammation eller laga tvättmaskinen) så tror jag inte heller att just den behandlingsmetoden är Den Rätta i alla sammanhang. Som med de flesta behandlingar gäller det väl att veta när den fungerar, när den inte fungerar och sen att känna av när det är läge att använda den.
Sen kan jag tycka att hela evidens-diskussionen kring dynamiska terapiformer viktig, på något sätt måste man ju lista ut när man i praktiken bör använda vilket sorts terpai (eller piller för all del, jag är ju läkare ändå… :) ), och när ett annat behandlingsalternativ är att föredra. Att KBT är så inne misstänker jag beror på just att man lyckats visa vad KBT faktiskt hjälper emot (tex panikångest som du nämner), men det i sig innebär ju inte att andra terapiformer inte har nån plats. (Känns som jag nog bara säger saker som du redan vet här. :) )
(Och sen ska jag nog inte däga mer om PDT, det är jag alldeles för dåligt påläst för!)

Kommentar av ordsallad

KBT är da shit. Att det skulle vara en quick fix för enkla avgränsade problem stämmer helt enkelt inte, Kyrkis. Tyvärr har en del korta inadekvata utbildningar gjort anspråk på att kunna lära ut KBT som arbetsmetod. resultatet i arbetet blir därefter och hela KBT hamnar i vanrykte.

Kommentar av Lottchenn

KBT-diskussion!
Jag håller ju också fast vid att KBT (av adekvat utbildade terapeuter då som sagt) har effekt (även om bota kan vara ett lite för starkt verb ibland) på väldigt många av de psykiatriska problem som vi arbetar med i vården. (På gruppnivå åtm, för den enskilde patienten kan det förstås vara olika). Och ser man till de diagnoser som vi arbetar med finns det ju mycket studier som visar att KBT fungerar.
Men sen finns det väl en hel del psykiskt illabefinnande som inte låter sig fångas i de (ofta bra, men ibland snäva) (DSM-)diagnoser som används idag. Och där tänker jag mig att KBT inte alltid är da shit på samma sätt.

(Och så det gamla vanliga: en fungerande behandlingsmetod utesluter ju inte att det finns andra som också fungerar. Men i psykiatrins fall är det ju bara så att det är lite för lite forskat på vissa för att man ska veta när (eller om) de är till nytta.)

Kommentar av ordsallad

Självklart hjälper inte KBT mot allt. Jag kan bli så förvånad över att det förs fram som kritik. Som att säga att penicillin hjälper minsann inte mot stroke, så kom inte här och kom med antibiotikans värde! Inte hjälper KBT heller mot livets existentiella frågor och det gör väl strängt taget ingen psykoterapeutisk behandlingsmetod. Ska man ens bli hjälpt med det? Eller mer få stöd i att acceptera att livet är livet? Se där, till och med en KBT:are kan prata allvar ;)

För övrigt tycker jag att man ska jobba med det som funkar, kalla det sen KBT PDT eller vadsomhelst, men, och det här är ett stort men, man måste försöka visa att det funkar, dvs. forska åtminstone på utfall av behandlingen. Må vara att de intrikata processerna i en psykoterapi är svåra att identifera och forska på men utfall av behandling, enkla före-under-efter-mätningar tycker jag att man bör sträva efter att presentera. Annars hamnar vi lätt i ett ”lita på mig” som skäl till att genomgå en viss psykoterapi.

Kommentar av Lottchenn

Menade nu inte det som kritik, men det tror jag du förstod. :) Förresten finns det (enligt vår kbt-meistro) någon slags psykoterapeutisk metod som kallades existentiell terapi, men jag är skeptisk till om det finns evidens för att den heller är mer effektiv än antibiotika mot weltschmertz…

Kommentar av ordsallad

Tog det inte alls som kritik, blev fångad av diskussionen bara! Fast hade det varit kritik så hade väl det varit okej? En terapiform som sprids så snabbt som KBT ska utsättas för kritik. Jag kan emellanåt önska att den är mer saklig bara :)

Kommentar av Lottchenn

Visst hade det varit ok med kritik också! (Jag har absolut inget emot att få kritik för saker jag skriver, vill bara inte att folk ska uppleva det som att jag kritiserar dem (och det inte är det jag gör förstås). :) )

Kommentar av ordsallad




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: