Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Hewlett gillar inte mjölk
1 februari, 2009, 9:17 e m
Filed under: Bonjour tristesse | Etiketter:

Jag har varit sjuk och hemma. I fem långa dagar. De första var klart mest spektakulära. Då hade jag feber, och allt var lite som i en dåligt regisserad David Lynch-film, inkl. märkliga drömmar (men ingen dvärg). Jag minns en speciellt. Alla människor flöt omkring i en lång lång cirkelkorridor. Det var inte så bra gjort av arkitekterna som formgivit den eftersom det innebar att den inte tog slut någonstans. För övrigt fanns det inga dörrar heller, vilket gjorde att det var svårt, omöjligt faktiskt, att ta sig ut. Dessutom var alla i halvdvala, man flöt omkring och kunde varken somna eller vakna. Det var rätt obehagligt. Sedan vaknade jag lite, men det kändes ungefär likadant då, bortsett från att jag låg insnärjd i blöta lakan istället för en cirkelkorridor.

Jag såg på en massa film. Funderade först på Bergman-tema, feber och lite ångestdrama kunde kanske vara en bra kombination. Aber nein. Så det blev Woody Allen-tema istället. (Enbart Match Point kan rekommenderas). Jag tror att han fortfarande är gift med sin 36 år yngre adoptivdotter, vilket jag iofs försöker undvika att tänka på. Men det är ändå rätt modigt av honom, på sätt och vis.
Såg förstås en del arkiv x också. Bra sjukdomsSerie. Lyckades för övrigt smitta Emma också, så nu har jag filmtittarsällskap.

All film visades på laptopen. Fina fina Hewlett Packard. På torsdagskvällen ville jag visa min tacksamhet mot den. Jag beslutade mig för att hälla ca 1 dl mjölk i Hewlett Packard, många uppskattar ju mjölk. Det visade sig vara ett på många sätt oklokt beslut. En liten stund senare började det knastra oroväckande i Hewlett Packards små högtalare. Sedan förlorade Hewlett medvetandet och föll i koma. Mjölkallergi, kan man fråga sig. Sen gick det inte att sätta gång datorn alls, men pillade man intensivt på on-knappen kunde man få högtalarna att knastra lite mer och några lampor att lysa lite. Det ingav ju hopp. Emma tog med Hewletts livlösa kropp till Alina Systems som på ett burdust manér sa att det nog skulle kosta 10 000 att återuppliva Hewlett, och att det var bättre att köpa en ny. Men icke sa Nicke, dvs jag. Vi lade Hewlett på elementet, på tork, och ett dygn senare vaknade han mirakulöst ur sitt komatösa tillstånd.
Sen hostade jag och såg på några fler filmer. Nu ska jag nog se på arkiv x. Håhåjaja. Och imorgon måste jag nog till jobbet. Usch då. Hej då.

Annonser

3 kommentarer so far
Lämna en kommentar

En mjölkdoftande Hewlett är, om inte annat, originellt. Varför följa med strömmen? Go mjölk.

Kommentar av Doktoranden

Stackars hp… sympatiserar med dig gör han. Eller hon.

Kommentar av Livskopott

Doktoranden:
Så kan man iofs tänka. Men nu blev det ju snarare så att strömmen följde med mjölken, och det blev kortslutning… :)

Livskompott:
Ja, han kanske är en medkännande typ,d en där HP. Medkännande men mjölkallergisk.

Kommentar av ordsallad




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: