Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Lite gynekologi, lite Paris, mycket tåg
1 oktober, 2007, 9:40 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Två veckors exil är över. Det var Stockholm som har njutit av min närvaro. Jag njöt också en smula av trevligt folk och att semestra hemma hos mamma i två veckor. Dock har jag mest, som vanligt, ägnat mig åt förlossningar. (Och gynekologi, till Emmas stora fasa.)

Nu är jag doch tillbaka i Uppsala och dagen har tillbringats på operationsavdelningen vilket förstås innebar stor misär. Att assistera vid operationer är inte cityakutenspännande på något vis. Man får stå som en överrörlig mimartist i de mest bisarra ställningar och hålla i en liten hake vars funktion man i bästa fall kan gissa sig till. Man får nackspärr, patienten får ett organ mindre, och jag vet inte om någon blir så mycket gladare av det egentligen. (Ev. op-sköterskan som får roa sig med att väsa åt mig när jag somnar till och glömmer att flytta min lilla hake på ett adekvat sätt.) Det fina (för op-sköterskan) är att det händer tämligen ofta eftersom jag alltid börjar dagdrömma när jag står där.
Idag drömde jag om tågluffen från i somras. Den har jag ju inte skrivit så mkt om här, kom jag på. Det tänker jag nog inte göra heller, av någon anledning orkar jag inte alls skriva långa pretentiösa bloggar som på den gamla goda tiden.

Men jag kan sammanfatta den, det kan jag.
Den var 99% mkt rolig och bra. Den sista, otrevliga, procenten bestod av natttågsåkande. Fast det var nästan så eländigt så att det var komiskt redan då. Nu i efterhand är det definitivt kul. Vi åkte ett nattåg från Hamburg till Paris. Jag sov (inte) på en liten bädd vid taket i kupén. I nämnda kupé fanns också en ultrasnarkande fransk herre vars gom hade en akustik som helst klart kunde mäta sig med de flesta större konserthus. Finns det någon i västeuropa som snarkar mer så är det hans fru, en stadig sopran som sov under mig. Jag tror att någon sorts resonans uppstod när de snarkade ikapp och kupén började vibrera på ett otillbörligt sätt. KupéSkalvet (vilket förmodligen kunde mätas så långt bort som i Osnabrück av alerta seismologer) gjorde att min mobiltelefon, något bristfälligt upphängd på väggen, hoppade ned på den snarkande damen. Damen i fråga vaknade dock inte, istället grymtade hon nöjt och la sig på telefonen.
Sju timmar senare när tåget närmade sig vår station sov hon fortfarande väldigt gott. Som den rådige figur jag är hängde jag mig på ett högst schimpansliknande sätt ut från min säng och försökte få rätt på min kära mobil ur hennes säng utan att hon skulle vakna och anklaga mig för sexuellt ofredande. Detta visade sig dock vara en övermäktig uppgift eftersom telefonen inte ens var synlig. 7 timmars sömnlöshet i en dånande kupé hade inte gjort mig på mitt soligaste humör och jag funderade på hur jag bäst skulle gå till angrepp mot tanten (se bildillustration).

Attack!
Jag funderade på om även min jättestoratunga väska skulle ’råka’ falla ned på min snarkande nemesis och väcka henne, men hade inte hjärta att genomföra en så lumpen attack. Jag hade faktiskt ställt alarmet på ringning om jag mot förmodan skulle sova när vi kom fram (vilket jag inte gjorde eftersom jag låg och saknade min kära telefon) vilket jag antog skulle få liv i den gamla snarkerskan istället. Men icke.
Vid sjutiden började telefonen tjuta högt och ljudligt och alla i kupén vaknade utom den onda damen som tycktes helt immun mot all yttre påverkan. Jag klättrade ned från min takvåning och petade ilsket på tanten en stund tills hon vaknade. Pardon madame, voulez vou vara så vänlig och rulla av mon telefonique? Nej, jag läste inte franska i gymnasiet.) Efter att plirat lite på mig drog hon fram telefonen, gav den till mig och somnade om.
Som ni förstår var återföreningen ett mycket känslosamt ögonblick, och väl i Paris tog jag mycket väl hand om det lilla livet. Vi bodde på ett mycket fint hotell. Rummet hade allt, en inpyrd atmosfär, en dörr som inte riktigt gick att stänga, till och med en egen husmus. Men det är, som det heter, en annan historia.

Annonser

16 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Vi åkte till Amsterdam via Bryssel, inte till Paris… :) Du har ju minne som en skåning!

Kommentar av emma

Shit va pinsamt! Så var det ju faktiskt. Jag måste nog censurera din kommentar snart…

Kommentar av herrnixon

Men den där hemska 1%:aren blev ju en otroligt rolig historia, så i mina öron var din resa 100% lyckad :)Jag tycker du ska skriva om din tågluff! Jag skulle gladeligen läsa ett 329847923847 tecken långt inlägg om det kan ge mig drömmar för framtiden. Sitter på ett stålverk och jobbar med saker jag hatar i minst i ett år till, så alla sätt att rymma mentalt är välkomna (bloggläsande lindrar smärtan likt morfin)

Kommentar av Micke

Ja, jo, det är så jag också försöker se det.Och kanske blir det en tågluffstory också en vacker dag. Annars får du använda din digra stålverksinkomst och finansiera en egen europaresa att skriva om!(Ditt stålverk ligger inte i hofors händelsevis?)

Kommentar av herrnixon

Men hörru Gädderskan! Skriv inte sådär tråkigt om operationer. Jag ska ju vidareutbilda mig till op-syrra, men det verkar inte vara så stimulerande. Förresten, appropå stimulerande. Borde inte Stimorol (tuggummit du vet) härstamma från ordet ”stimulerande”? Synd bara att layout-killen råkade var dyslektiker, annars skulle det nog hetat StimorAl, som oral stimulering. Nu lät ju det här lite snuskigt, men det var dock ej min intention.

Kommentar av Ett herrans liv

Op-syrra må låta glassigt och visst får (och bör) man snäsa åt läkarkandidater, men ändå… har du provat??Op-assisterande är drygt, och kirurger är ännu drygare. Satsa på barnmorska istället! Det är fint att dra ut slemmiga barn. Annars kanske du funkar som marknadsförare i tuggummi-branschen?

Kommentar av herrnixon

Jag kan tänka mig att du kommer att gilla op när du slipper stå och hålla hakar med en väsande opsyrra… Jag är dock villig att hålla med om att dom väser lite för ofta!! Aldrig är dom nöjda, men jag brukar tänka att om doktorn är nöjd med att jag assisterar måste jag ju ändå göra ett bra jobb. Ska bli en sån där snäll ickeväsande opsyrra, men det blir nån gång i framtiden…

Kommentar av Zebzelon

Fast på sätt och vis förstår jag väsandet, kandidater kan nog vara lite tröttsamt i längden, speciellt om de har min patenterade förmåga att halvsova vid fel tillfälle. Så väs på, för all del! Ofta funkar ljudliga suckar och himlande med ögonen nästan lika bra.Men det är nog roligare ju mer man vet vad man sysslar med, vilket jag misstänker att både op-syrror och läkarna gör…

Kommentar av herrnixon

Ja, i min femårsplan ingår en massa resande, men det är först nån gång de sista två åren :/Nej, stålverket ligger inte i Hofors, men väl i Sandviken, bara några mil därifrån. Hofors är ett otäckt ställe som borde förbjudas.

Kommentar av Micke igen

Ajaj, men det är hårt med 5års-planer, det kanske man får räkna med… :/Hmm, kanske var det sandviken jag tänkte på, känner nämligen en som jobbar med ett dylikt arbete där i trakterna. Känner du händelsevis någon vals(?)arbetare vid namn Tobbe?

Kommentar av herrnixon

Nej, att jobba på op verkar inget lockande. Jobbigt att stå hela dagarna.Hade du inga öronproppar med dig på resan?

Kommentar av Imse Vimse

Jag hade tagit med mig ett stort antal öronproppar, och visst stoppade jag i dem. Det var nog det som hindrade mig från att få permanenta hörselskador, men någon sömn blev det inte tal om. :/Fast det där med op får jag nog ta tillbaka lite känner jag. Det kan nog vara roligt också. Och idag var det en riktigt snäll op-sköterska…

Kommentar av herrnixon

Ja, jag har kind of provat. Var med under en knäplastik-op. Det var jävligt coolt och det var då jag insåg att op-syrra vore en bra grej. Nej, barnmorska vill jag inte bli. Barn är inte min starka sida. Tuggummi däremot, inom det området regerar jag!

Kommentar av Ett herrans liv

Äsch. Ortopedi är ju mer träslöjd. Men för all del, knän är bra.Barnmorskor har inte så mycket med barn att göra med, mer mammor med väldigt stora magar som skriker av smärta och sniffar lustgas. Se det positivt, du får utlopp för din sadistiska sida!

Kommentar av herrnixon

Av alla tågincidentshistorier jag hört (vilket kan hända inte är särskilt många men ändå..) är det här definitivt den mest nervkittlande! We want more!

Kommentar av Ett herrans liv

Tågincidenter. Vänta bara. Jag ska nog kunna ljuga ihop något riktigt bra ska du se…

Kommentar av herrnixon




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: