herrnixon vs. inkasso – Rond 2

herrnixon vs. inkasso – Rond 2

20 juli, 2007, 10:09 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Nu är inkasso på mig igen. Den här gången går de i Socks Internationals ledband. Du kanske undrar hur jag kommit i konakt med detta ondaste av onda företag? Det undrar jag också.

De skickar mig strumpor, varje månad och abonnemanget tycks omöjligt att säga upp. Hela situationen känns över huvud taget lite Kafka:ish; strumpbyråkratin (Socks International) krossar den lille medborgaren (mig) med sitt väldiga kundtjänstmaskineri: ”Jaså, du vill säga upp abonnemanget? Då ställer vi dig i telefonkö. Du har plats 427 i kön. Grattis. Du beräknas få tala med en telefonist 28 februari 2008. Glöm inte att vår kundtjänst är förlagd till Nepal, vilket kan synas på telefonräkningen.”

Jag får strumpa efter strumpa hem med posten. Svarta otäcka strumpor, med vedervärdigt smakfulla små rutor på. Varje dag när jag kommer hem är jag lika rädd att en bunt svarta Socks International-strumpor ska sticka upp ur brevlådan.

Men jag får inte bara strumpor, jag får räkningar av dem också. Eftersom deras psykologiska krigföring har knäckt min kampvilja totalt betalde jag deras välsaltade juli-räkning bara för att slippa bråka om det. Och nu har strump-maffian alltså mage att skicka inkasso-hot till mig. ”Vi har noterat att Ni inte betalt Er senaste stumpförsändelse”.
”Bäste strumpmogul!”, skulle jag vilja svara, ”Jag skulle hellre prenumerera på Ert lavemang med päronsmak än Era kvalitets-strumpor. Avbryt genast Er terror innan jag flippar ur på George Bush-manér och skickar mina trupper mot Er lumpna strumpfabrik .”
Fast så skriver jag naturligtvis inte. Inte för att jag innerst inne är snäll och väluppfostrad eller så, snarare för att jag inte har så mycket trupper att skicka på dem.

Vore jag lika stor som S:t Schulman (sett i antalet hängivna fans) kunde jag mönstra fram en liten fanatisk kärntrupp (”Schulman Jugend”) som på fradgatuggande Al-Qaida-vis stormade Socks International-kontoret, rev kravbreven och återupprättade min ära. Sånt kan fans vara bra till, tänker jag mig. Av någon oförklarlig anledning har jag dock inte lika många fanatiska fans (som bräker ”Genialt!!” så fort jag nyser på tangentbordet) som S:t Schulman och får således klara av situationen på annat sätt.

Idag på jobbet beslöt jag mig iaf för att ringa deras kundtjänst, igen, och göra upp en gång för alla. Jag tänkte ta dem i upptuktelse, vara lite sträng. Jag satt som vanligt i läkarrummet och där satt också min käre kollega, dr D. Han är en mycket allvarlig man och därför blir det mycket roligt när han börjar fnissa okontrollerat. När jag i telefonen, med den myndigaste röst jag kunde uppbringa, presenterade mig som ”en mycket bitter strump-prenumerant” brast det för honom och det började komma bubblade läten bortifrån hans dator. Det lät oerhört roligt, och jag kunde inte hålla mig heller. Jag börjar fnissa okontrollerat mitt i min heliga vrede och samtalet med Socks Internationals kundtjänst kommer helt av sig. När jag lugnat mig hör jag att de påstår att jag inte betalat räkningen. ”Jaså inte, nähä” säger jag lamt och lägger på.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med det här. Det här är nog mer än jag kan ta efter tidigare strump-trauman. Och det här med inkasso! Jag står på ruinens brant.
Nu ska jag dränka mina sorger i Toffifee.

59 kommentarer

59 kommentarer so far
Lämna en kommentar

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI