Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Stavning, sex och bussbränning
9 mars, 2007, 7:32 e m
Filed under: Bonjour tristesse


Eftersom jag blivit Utmanad känner jag att det skulle vara på sin plats att krysta fram sex egendomliga/konstiga saker om mig själv. Man vill ju vara till lags, und so weiter. Nå. Hier kommen sie:

1. Jag har en märklig hobby. Kanske är jag ensam om den, kanske finns det fler som jag där ute. Den går ut på att skriva konstiga ord med mobiltelefonen för att se om Nokias stavningsprogram kan dem. Att stavningsprogrammet kunde ord som ”fultjack”, ”kissplats” och ”felbedövad” var lite otippat. Mina personliga favoriter är dock ”negeranka” och ”sockerluder”. Dock är det sällan jag får användning för dem när jag SMS:ar, men fina ord är de likafullt.
(Delar du mitt intresse? Har du kommit på några bra ord? Tveka inte att meddela mig dem!)

2. Jag och tre vänner (K, P och M förstås, who else?) har bränt en hemmagjord lådbuss på Stora Torget. Det var inte en manifestation mot kollektivtrafiken och dess lynniga busschaufförer. Bussen hade helt enkelt tjänat klart sitt syfte, och vi hade inte någon användning för den längre. Vi hivade upp den ca två meter långa, vid kvällens slut ganska slitna, konstruktionen på en busshållplats och tände efter moget övervägande på. Lågorna slickade vackert Uppsalas natthimmel och våra ansikten sken med en sällsam glans (tänker jag mig). Ja, de kan tyckas eviga men vi har dem bara till låns, lådbussarna.
Och nej, vi var inte helt nyktra.

3. Jag har ytterligare en konstig hobby. När jag har tråkigt men tillgång till datorn istället för mobilen brukar jag öppna Paint och rita färgglada djur. Många djur har det blivit. Både Fågel, fisk och mittemellan. Själv anser jag mig vara en konstnär helt i klass med Michelangelo men jag tror att den allmänna opinionen är att jag suger totalt på att rita. Hur som helst, jag infogar ett vackert bildbevis. Jag kallar den Fåglar i motljus.
Fågel i motljud

4. Jag är vansinnigt nostalgisk. Detta i kombination med att jag är lite finsk – lagd åt svårmod och grubbleri. Ur en sådan kombination kan ingenting gott komma. Låt mig ta några exempel.
När vi var på Madeira i somras drack vi alltid ett speciellt sorts té på våra soliga balkongfrukostar. Lite blev över, och vi tog med det hem. Om jag nu tar fram en sådan tépåse, de har en mycket speciell lukt, kan jag inte använda den. Jag sniffar lite på den och övermannas av någon sorts sorglig känsla av hur superfintochbra allting var då, att jag aldrig kommer komma tillbaka dit och vilken total misär livet i nuläget ter sig som i jämförelse. Tårarna är inte långt borta, och nuet känns med ens tomt på innehåll och färg.
Äsch. Det var inte bra förklarat. Jag drar ett annat exempel. Om jag går förbi min gamla högstadieskola (vilket iofs ligger i stockholm, så det händer inte så ofta) blir jag också alldeles sorgsen. Jag tänker på alla fina människor jag kände då, att jag aldrig lär få träffa dem igen, allt kul vi gjorde, allt tråkigt jag gör nu. Åååh så bra allt var på den tiden, tänker jag. Återigen kontemplerar jag all lycka jag har bakom mig och aldrig kommer att kunna återuppleva. Det är ju förjävligt, rent.
Vansinnigt nostalgisk som sagt.

5. Lyckokalsonger. Förmodligen även i högstadiet, men definitivt hela gymnasiet hade jag ett par tur-kalsonger jag var tvungen att ha när det var dags att skriva ett prov. Jag förstod att provet skulle gå åt skogen om jag inte hade dem på mig, och gjorde således allt för att kunna använda dem provdagar. Jag planerade tvättning och kalsonganvändning minutiöst. Aldrig skrev jag några prov i oturskalsonger inte.
Nu har jag kommit över det, till en del, men fortfarande finns det vissa begränsningar. Jag kan t.ex. inte skriva tentor i helvita eller helsvarta kalsonger. Det går bort, ”fetbort”.

6. Den här historien tilldrog sig för kanske två-tre år sedan. Det var en sommarkväll, fredag eller lördag, lite halvmörkt ute men inomhus var det väl upplyst. Jag ska inte gå in för mycket på detaljerna kring det hela, men hur som helst var vi i mitt residens och idkade intim-umgänge. Sex alltså, hemma hos mig. Halvvägs in i akten vändes av något skäl blicken ut genom fönstret. På taket mittemot, som inte är särskilt långt borta, visade det sig att de hade grillfest. Festen hade dock avbrutits då man upptäckt att ett ungt par (vi) hade sex i huset tvärsöver. Ett tjugotal människor stod vid räcket, vinkade åt oss och gav oss glatt sitt bifall. Jag tror att en eller två kameror blixtrade till.
Som jag minns det fann vi det för gott att fullfölja akten.
Varför inte? Hade dom sett A kunde dom lika gärna få se B. O också, för den delen.
Efteråt fick vi en applåd, något som gav akten en air av fin teaterföreställning.

Så. Det var sex konstiga saker om mig och mitt liv. Jag hoppas att ni är nöjda. Låt mig citera riddaren i Det sjunde inseglet:

 

 

 

Jag ångrar ingenting, men jag är lite trött.

 

 

 

Annonser


Vardagsterrorism!
6 mars, 2007, 9:14 e m
Filed under: Bonjour tristesse

När nöden var som störst, dvs dagen innan ÖronNäsaHals-tentan slog de till, terroristerna.
I korridorens vardagsrumsfönster har sedan urminnes tider (november) ett avocado-träd odlats. Det hade uppnått den respektabla höjden av ca 20 avocado-centimeter och blickade majestätiskt ut över teven och matbordet. Men en dag var det alltså borta. Stulet, skövlat, vem vet.
Jag känner mig kränkt. Nästan en smula skändad, tillochmed. En skyldig måste fram.
Då Uppsalas poliskår är notoriskt inkompetent valde jag att inte kontakta dem utan leda spaningarna själv. I egenskap av spaningsledare har jag två huvudspår:

1. Terrorist-spåret.
Efter 9/11 och attentatet mot Londons t-bana var det ju länge sen Ladde (Usama bin, alltså) fick till något rejält terror-dåd, så det talar ju för att han kan ha haft ett finger med i spelet. Kanske smeker hans smutsiga labbar i detta nu mitt smäckra avocado-träd. Detta är en sjuk tanke, och det bär mig emot att skriva ned den. Men inget kan förtigas om demokratin och imperialism…förlåt friheten ska segra! (Inget som misskrediterar arabländer i vart fall.)

Efter att ha följt utrikespolitiken de senaste åren har jag lärt mig att man inte behöver säkra särskilt mycket spår för att kunna hänföra både det ena och det andra till terrorism. Jag funderade på att göra som Bush, peka med hela handen och bomba ut några korridorsrum.
I Axels rum misstänker jag t.ex. att Flogsta-terroristerna har en utbildningsanläggning, och förmodligen kokar de ihop bomber inne hos Louise.
Hade jag bara haft en armé att räkna med hade jag gjort processen kort med dem. Som det är nu får spaningsarbetet fortsätta.

2. Multinationella-företags-spåret
Teorin är alltså denna:
Storföretag som McDonalds etc etc hugger ned regnskog i Brasilien för att odla käk till sina broiler-kor. Så är det. Regnskogen kryper, småbönderna blir arbetslösa och allt är allmänt jävligt. Till och med BigMac:arna, som ju är slutresultatet av all deras lömskhet, är faktiskt allmänt jävliga. (Ja, nu är jag förstås vegetarian, men jag har för mig att de var rätt slätstrukna.)
Kanske är det så att det inte fanns så mycket mer skog att hugga ned i Brasilien och att de behövde fixa nytt land på annat håll. Och vad skulle då passa bättre än mitt territorium, där jag fridsamt odlade avocado? Ja, precis, ni vet ju hur troligt det är. Otroligt troligt.

Men det här spåret är lite farligt eftersom även om det visar sig att jag har rätt kommer de onda multinationella jätteföretagen krossa mig likt en svagsint ruda då de har en massa många pengar och advokater i sin tjänst. Det är så det har blivit i världen, och nu drabbar det mig. Verkligen förjävligt, måste jag säga.

Så oavsett vilket av spåren som är det sanna insåg jag snabbt att jag låg illa till, och att det enda raka var att byta strategi. Jag vände andra kinden till och bet i det sura äpplet (som tydligen fanns på den sidan). Idag planterade jag alltså under högtidliga former en ny avocado-kärna. Må den växa i frid.
Jag planterade också två krukor Mimosa Pudica, a.k.a. Sensitiva.
Alla sanna blomsterentusiaster out there vet ju att det här är krukväxternas kung. Vad gäller alla er andra kan jag bara säga att det är en grym växt på många sätt. Nu ska jag gå och kolla om den har vuxit nåt. Trots allt har fröna varit i jorden i en dryg halvtimme.



Allt du behöver veta om öron-näsa-hals-sjukdomar
1 mars, 2007, 9:18 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Imorgon är det tenta, men jag är redo. Jag har pluggat färdigt vad gäller öron, näsor och halsar. Jag kan en hel massa om dem. Om man är lite matematisk och avrundar uppåt kan man (precis som man kan säga att 2,934 är 3) säga att jag kan allt om dem.
Så låt mig i folkbildningssyfte helt kort redogöra för dessa fascinerande små varelser:

Först har man alltså ett antal öron, oftast två, placerade runt huvudet. För en amatör kan de se ut som två små rudimentära vingar, men det är de alltså inte. De är, vilket jag tror jag nyss nämnde, öron.
Dyker man in i själva örat kan man finna både hår, vax, trumhinnor, stigbyglar, hammare och en massa annat bråte. Poängen med all detta intra-auriculära armatur är att det ska kunna bli något fel på den så att jag få något att plugga in, farbror doktorn någonting att göra och stackars patienten något att ha ont i.

Herr Näsa är ett fånigt litet organ på huvudets framsida. Tittar man under kjolen på näsan ser man inte mindre än två hål i vilka det frodas hår och ofta även en liten klick snor. Med näsan luktar man på saker runt omkring en, t.ex. på blommor, strumpor, curry och annat som luktar gott och bra. Är det så att det är själva näsan som utsänder dofter, mindre behagliga sådana dessutom, har man en bakteriell infektion i den. Det är, har vetenskapen kommit fram till, dåligt. Har man otur dör näsan, och man förvandlas till Michael Jackson.

Halsen, lägligt placerad mellan axlarna och huvudet så att inget mellanrum ska uppstå där, är mest till besvär. Den är som en autobahn för både mat som vill till magsäcken och luft som vill till lungorna, men oftast blir det fel på den. (”Stau”, som tyskarna säger när de försöker säga ”kö”. Om man ska fortsätta autobahnliknelsen alltså, vilket vid närmare eftertanke inte alls tycks lämpligt.)
När det gäller halsar kan precis allt gå fel. Man kan råka sniffa lite på ett virus och få ont i den. Eller så kan man fastna i en giljotin, och vips så går halsen av. Värst blir det om man försöker sig på att äta. Maten fastnar, jämt, och det blir problem. Annat kan fastna också:
Tant Agda sväljer sin tandprotes och får hicka (i bästa fall) och andningssvårigheter (i värsta fall). Då den cyanotiska blå färgen Agda börjar anta när hon inte längre kan andas på ett bra sätt inte alls matchar hennes gröna klänning måste man genast agera för att återställa ordningen. Förslagsvis fiskar man upp löständerna, eller eventuellt skär man ett litet hål på halsen och säger att nu Agda, nu kan du andas som folk igen.

Det var det. Som ni hör har jag stenkoll på området. Jag kan inte tänka mig att det blir några problem på tentan imorgon.