Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Inte är det väl motsägelsefullt att gnälla över att folk är gnälliga, och att de av det skälet borde
26 januari, 2007, 5:51 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har fått problem. Två stycken till och med. Fortsätter det såhär kan jag börja samla, lägga dem i en liten låda, katalogisera dem, jämföra dem tillsammans med folk med samma intresse.
Förmodligen skulle jag redan nu kunna krysta fram några till, men spontant kommer jag bara att tänka på två.

Problem #1
Det första problemet handlar om en personalchef som vägrar svara i telefon.
Personalchefen har vägrat att svara i telefon under en hel vecka.
Kanske finns det andra delar av personalen som är lite bångstyrigare och kräver hennes odelade personalchefsuppmärksamhet. Kanske ordnar dessa bångstyrigare delar av personalen lömska bakhåll för sjukhusets vaktmästare i kulvertarna, kanske saboterar de kaffeautomaterna i protest mot nedskärningar, eller världsproblemen i allmänhet.
Det skulle jag ha förståelse för, i så fall. Att sabotera kaffeautomater, eller för all del att kasta gatstenar, hjälper ju faktiskt mot det mesta.

(Men med tanke på kaffekonsumtionen vore det förmodligen rationellare att helt avskaffa kaffeautomaterna och helt enkelt installera kranar för kaffe mittemellan varm- och kallvattenkranarna. En gigantisk gammal sovjetisk CentralKaffekokare kunde stå och mullra längst ned i källaren, producera någon slags trögflytande vätska med vaga, om än tillräckliga, likheter med kaffe. Det skulle klä landstinget. Om man dessutom placerade den folkilskna sköterskan från kardiologen som vaktpost utanför skulle man effektivt hindra alla framtida sabotageförsök.)

Hur som helst, personalchefen svarar inte.
Kanske tror hon att jag bits. Det gör jag förvisso, men har inga planer på att bita just henne. Personalchefen går trygg. Om hon, mot förmodan, läser det här kan hon nu känna sig lugn i förvissningen att jag inte kommer att utöva något som helst dentalt våld mot henne och helt enkelt kan lyfta luren nästa gång jag slår en pling.

Problemet är att jag måste få tag i henne innan sommar-schemat är spikat eftersom jag har på känn att jag kommer sättas på straffkommendering 1:a juni – 48:e augusti om jag inte protesterar i tid.
Att de över huvud taget vågar anställa mig är ju lite otippat, och att de skulle vilja att jag ställer till oreda hela sommaren än mer osannolikt, men jag har hört rykten om att det är så det går till. Alltså måste jag få tag i henne och avvärja sommarkrisen. Utan någon sorts ledighet skulle min psykiska stabilitet förmodligen sväva i allvarlig fara. Samt emmas goda (hrrm) humör… :)

Problem #2
Det andra problemet har jag glömt bort.
Så synd, nu när det hade passat så bra att skriva om det. Kanske kan jag därmed se mig som fri från det? Kanske bevisar det att bloggning är en underskattad terapiform? Fast om man tjuvläser folks bloggar och ser hur många som verkar vara nöjda med saker och ting får man snarare motsatt intryck. Det är faktiskt makalöst hur svårt folk har det.
Det är tydligt väldigt svårt, det klagas och gnälls. Somliga människor är arga också. Indignerade, kränkta och lite lagom bittra.

Jag förstår att folk gnäller, gör man det med lite distans kan det till och med vara rätt roligt. (Ja, inte för att jag själv någonsin gnällt eller så, jag är ständigt glad och hurtig som en manisk Martin Timell, men det händer som sagt att andra människor gör det.)

Och andra mår förstås verkligen dåligt. Jag kommer ihåg alldeles för många deprimerade människor från psykiatri-terminen. Vissa som bara mådde riktigt dåligt, andra som blivit mobbade, slagna, utnyttjade. På ett sätt vore det konstigt om de inte mådde dåligt – det är inte så lätt att le åt livet när ens pappa slog sönder hela ens värld med ett läderbälte var gång han drack för mycket. Vilket var ofta. Att man mår dåligt om man varit med om något sådant går att förstå. På sätt och vis är det ännu läskigare med folk som mår skit efter en genomsolig barndom, och det är en jäkligt märklig känsla att ha en sådan (utåt sett) ”lycklig” person framför sig som helt enkelt bara konstaterar att hon vill begå självmord och hade gjort det inte funnits folk omkring henne som hindrade henne dygnet runt.

 Det jag tror att jag försöker säga är att det naturligtvis finns en massa människor som verkligen mår dåligt. Men ibland, efter lite bloggläsande, får jag känslan att det inte är de som verkligen mår sämst som klagar högst.
Somliga klagar ohämmat över småproblem i sina liv med total brist på distans, och verkar dessutom finna en slags bitter tillfredställelse i det. Kanske nöjda i martyr-rollen och får hellre uppmärksamhet-through-gnäll än ingen uppmärksamhet alls. Verkar nästan vara skadeglada över sina egna problem.
 För tusan, skaffa sig lite perspektiv på ditt liv människa, om du utgår ifrån att livet ska vara jämnkul och problemfritt lär du bli både förvånad och besviken ett antal gånger. Lever man brukar man få en dos problem på köpet.
Får jag lust att skriva.

klaga

Fast det gör jag förstås inte. De skulle förmodligen bara ta illa upp, tycka att jag var en oförstående knöl (vilket jag för all del kan vara ibland), de skulle känna sig ännu lite mer missförstådda och utsatta och det är ju inte alls vad jag vill. Jag tänker bara att de skulle de må riktigt bra av att få lite perspektiv på sitt vardagsömkande, tänka på att det faktiskt finns en massa människor som mår riktigt dåligt, på riktigt.

(Och ja, jag förstår att allt klagande som folk ägnar sig åt inte alls är särskilt allvarligt menat. Och jag klagar inte på något sätt över det för egen del, för mig är det ju bara att låta bli att läsa gnället (vilket jag också gör). Vet inte varför det blev en lång blogg om gnällande, det var sannerligen inte meningen, min antiGnäll-rabiata inställning var nog bara en kvarleva från min anti-prat-blogg häromdagen.
Men för all del, gnäll gärna på mig om du tyckte det var tråkigt att läsa om…)

Annonser

30 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Guuuud vilket långt inlägg männ’ska! Jättejobbigt att läsa. Jag fick ont i ögonen och nu behöver jag ta mina visine ögondroppar. Men de står ju i badrummet vilket innebär att jag måste resa mig upp, (!) gå (GÅ) in i badrummet och hämta dom! Suck… Kunde du inte ha tänkt på det innan du började blogga? Uuusch, så oempatiskt av dig. Gnäll är för övrigt det värsta jag vet. Bort med alla som gnäller! Bort med alla som gnäller om gnäll, bort med alla som bloggar förresten. Lägg ner aftonbladet och släng ner mig i Sverkers fula, äckliga soptunna, tack.

Kommentar av överste G.n.ä.l.l.i.n.s.p.e.k.t.ö.r

Jag drömmer om att Sverkers soptunna ska mutera, få egna ben och ett eget liv i största allmänhet. Sen skulle den rulla/springa runt och äta upp folk, sådana som Dig, du lömska varelse. (förresten fick jag betalt från visine för det där oändliga inlägget…)/sverkers okände brotha

Kommentar av herrnixon

Du vecklade visst in dig där lite grann i gnällbältet tror jag.Sjävl anser jag att min främsta förmåga ligger i min omhuldande självömkan. Och jag lovar – jag är ännu värre i verkliga livet än i bloggen!För övrigt är jag mycket glad att tapirerna är tillbaka i bloggen. Och jag tycker ska bli jättespännande att läsa dina bloggar i sommar från ditt jobb, det har ju redan börjat så bra menar jag. Jag lovar att sitta och läsa dom högt för lillbullen medans jag ammar. Så kan h*n utveckla en rimlig portion ironi och sarkasm redan i tidig ålder. För att bli som mamma, menar jag. Din blogg blir nog en viktig kunskapsbank där.

Kommentar av Inspector G A D G E T (tadatataa tataa)

Avdelning seriöst(eftersom det finns aningen av det även i din ton):Jag har ju en massa samlingar och kurser och föreläsningar i tid och otid. Och det är jobbigt med allt gnäll. Det verkar som om det är så mycket lättare att tala om vad som är fel än att koma med idéer.Och inser att gnället är livsinnehållet för vissa. Man får en identitet. Man kan avfärda andra som sämre – alltså är man lite bättre själv.Och den som lever en skuggtillvaro, berövad på mycket tar väl vad som ges…Ungefär som min saliga mor som fann krämporna som ett sätt att få betydelse. Allt i hennes liv cirklade kring det. Men hon som så många av hennes generations kvinnor fick sina liv beskurna av konvenans och realiteterna. Hon blev oviktig tills hon började få symptom… läkarkontakter… operationer… måste ha hjälp… fick förklara varför hon inte kunde det eller det… erfor vad hänsyn var…… och dog i cancer.Är gnället den maktlöses vapen?

Kommentar av kyrksyster

okej bitska bosse nu ska vi inte va sånna… Men, att bli uppäten av Sverkers soptunna är något utav det optimala eftersom undersidan råkar vara en nödutgång som leder raka vägen in i nirvana. It’s a win-win. *high-five*

Kommentar av Inspektörn.

Perspektiv heter det. Och det får man skaffa sig om man är utan!http://blogg.aftonbla

Kommentar av Auntie Tee

* skrattar så hon ylar * Hähä. Fy fan. Morran tyckte det stod ”kasta gallstenar”. Måste vara vinet. Snyft. * torkar sej i ögonen och flinar lyckligt *

Kommentar av Morran

Jag har intagit det ni kallar etanol. Därför hoppas jag att kommentaren behandlas med mer sympati än annars.Sovjetkaffemaskinen verkar vara en lysande idé. Du verkar mer empatisk än vad du ibland utger dig för att vara. Du borde alltså arbeta inom psykiatrin. Du skulle antagligen bli en uppskattad läkare just där. Det utesluter inte en karriär inom exempelvis infektion. Du skulle antagligen bli en uppskattad läkare även där.Man måste vara snäll även om man jobbar på en vårdcentral i vilken by/ort som helst.Och nej, jag kommer inte att gnälla på gnäll. Det är därför jag har min egen blogg.

Kommentar av Malin

GADGET & Louise:Äsch, du gnäller säkert med lite distans och humor, det är jag övertygad om, så känn dig inte alltför träffat. Trots allt är du ju en positiv (om än narig, numera) bloggerska.Tapirerna tog för övrigt ett förlängt jullov, vilket de gott kunde förtjäna efter allt slit förra terminen.Ironi är sannerligen tillvarons glidmedel. Allt blir friktionsfritt med en lagom dos ironi. Det måste du verkligen lära lill-bullen… :)kyrksyster:Jag tror vi pratar om samma sorts gnäll, det du skrev om att gnället blir deras livsinnehåll, det var rätt precis vad jag försökte säga med ”Kanske nöjda i martyr-rollen och får hellre uppmärksamhet-through-gnäll än ingen uppmärksamhet alls.”Men jag misstänker också att du sett bra mycket mer av det än jag. Så… nu efterlyser jag finfina sätt att omvandla gnällister till glada livsnjutare. Det ska helt gå snabbare än fem minuter… :)Men jo, gnället kanske den maktlöses vapen. Fast jag undrar sannerligen vem han ska slåss emot…Inspektörn:High-five, inspektörn.Dock vore det ju en förlust om edert kvalitetsGnäll upphörde pga en rullande soptunna med hybris. Vid näramre eftertanke ska jag nog hindra tunnans framfart. Auntie:Sannerligen. AntiGnällism tycks vara det nya innebloggämnet. :)Morran:Det är skönt med folk som förmår roa sig själv så man slipper att på något sätt känna sig ansvarig för deras trivsel i bloggen.För övrigt verkar det som om vin kan förhöja bloggläsandet rejält, ta det till helt nya nivåer. Kanske skulle man prova en vacker dag.Malin:Hoppas etanolen smakade. Givetvis är jag full av sympati mot folk som etanolat. Utom i de fallet de gnäller över någon slags mystisk huvudvärk dagen efter. Då är jag istället sprudlande skadeglad…Tacktack förresten för resten av kommentaren (SYO-delen :) ), även om den nu skrev under inflytande av diverse rusdrycker…(jag gissar på rödvin)

Kommentar av herrnixon

hej duktiga niklas. Eftersom jag inte ska bli doktor så behöver jag inte passa tider och därför missade jag bussen och blev lika sen som sur./citronen

Kommentar av emma

Ett kvalitetsinlägg som inte ens var tråkigt att läsa ända ner!För övrigt skulle den där kaffekranen passa alldeles utmärkt i mitt kök….

Kommentar av Allica

emma:Hej sena citron. synd att busschauffören var ett sådant doktornsämne och kom till hållplatsen i tid. Annars hade du ju hunnit.Allica:Tack!Jag kanske ska tipsa regeringen om att kaffeledningar är precis vad folket behöver. Eventuellt med en Cappuccino-kran i stans lite finare distrikt, annars lär väl inte en borgerlig regering nappa…

Kommentar av herrnixon

Shit vilket långt inlägg! Jag bara kände hur du skrev så att tangenterna glödde..1. Personalchefer eller egentligen alla människor som har till uppgift att svara i telefon och hjälpa till, går sällan att nå av ngn underlig anledning. Dessutom har de oftast en telefontid som gör det omöjligt för folk med ett jobb eller ngn annan vardagssyssla att kunna ringa.2. Ehh vad var det nu igen? Just det, folk som mår dåligt, folk som klagar och gnäller. Ja vad ska man säga. Life sucks! För många har nog bloggen blivit lite av en möjlighet att visa upp sidor man annars döljer för sin omgivning, och då blir det väl lite överslag ibland. Men tyvärr mår nog folk relativt sämre idag, jmf med igår. Alltså kraven på den egna individen har ökat grymt mkt den senaste tiden och folk vet nog inte riktigt vad de ska göra med alla möjligheter, alla krav och all stress.Om man ska tänka på det här med positivt tänkande så hör det ju inte till att riktigt grotta ned sig i sin ångest, men om man kan göra det här, skriva av sig, är det kanske lättare att gå ut i livet lite mer lättad till sinnet? Eller vad tror doktorn?!

Kommentar av smillan

Veckogammal ål, *svimmar av ett skrattanfall*Ge mig syrgas, hjälp……hahaaaa

Kommentar av Vendettanbettan

smillan:1. Telefontids-grejen måste bespara dem en hel del arbete… :)2. Jo, så kan det säkert funka för vissa, och då är det ju jättebra. Det är ju egentligen inte att man använder blogggnäll som någon slags ångestventil jag är emot, snarare att man använder en massa vardagsgnäll för att få uppmärksamhet, och att det ibland går så långt att det blir någon slags roll, eller självuppfyllande profetia eller nåt. Usch, nu är jag alldeles för hungrig för att skriva något vettigt dessvärre… :)Vendettanbetta:Men prova så får du ser… veckogammal ål kan få den mest styve syndare på fall. Det närmsta jag själv har kommit är förvisso att smiska någon med rökt böckling, men vad tusan, fisk som fisk!

Kommentar av herrnixon

Kära nån, jag känner mig inte det minsta träffad, nejdå, inte ens lite, över det du skriver om att ha ett bra liv och ändå gnälla så förbannat över tammefan allt som kommer i ens väg. Nejdå, inte alls träffad ;)

Kommentar av Lottchen

Lottchen:Det står skrivet att de som klagar med ett visst mått av distans & humor icke skola känna sig träffade.Och blandar man in schkarpa iakttagelser och kloka reflektioner så är man inte ens i närheten av träffad. Så för all del, sluta genast känn dig träffad!

Kommentar av herrnixon

OK jag förstår vad du menar. Det är det lite jag menar med negativt tänkande. DET blir självuppfyllande profetia. Go o gla kexchoklad!

Kommentar av smillan

smillan:Då är vi inne på samma linje, trots allt.Överens och gla, 70% mörk choklad!

Kommentar av herrnixon

va fan göööru? plockar bort bloggar! nää nuuuu…

Kommentar av Louise

Louise:Men den var så konstig. Och tråkig. Och Intressant. (Dock fick den en väldigt rolig kommentar. om en hund.)Hmm. Skulle du bli gladare om jag satte tillbaks den?

Kommentar av herrnixon

Närå, jag är ganska gla ändå, men jag älskar att låtsas bli arg. ehe…Så himla tråkig var den väl inte, kanske inte så kul att man läste den två ggr efter varann men ändå :)

Kommentar av Louise

Louise:Alltid trevligt med lite sken-ilska!Men frågan är om den inte var just så himla tråkig.Så här tråkig är den:Alltför kända personer tycks ofta ha ovanan att skriva biografier om sig själva. Självbiografier kallas de då. Är den kända personen lite extra känd, lite extra dyslexisk eller kanske död kan han (eller hon, även om det är ovanligare) inte skriva själv. Då får någon annan göra det, någon som har god hand med pennan.Nyss kollade jag på biografier på Wikipedia, jag läste på.Man kunde sortera dem efter personens nationalitet, vilket jag gjorde. Det föreföll mig vara ett bra sätt att bringa ordning bland det stora antalet biografier. Först kom Afghaner. Hela nio afghan-biografier fanns det att läsa. En sloven. Inte en enda ekvatorialguinean. Kanske är det svårt att bli tillräckligt känd i Ekvatorial-Guinea, kanske är konkurrensen för hård. Alternativt har de inget Big Brother som kan sålla ut agnarna från vetet. Som ni förstår finns det många teorier om varför så få ekvatorialguineaner har satt spår där. Kanske är det bara blyga. Somligt får man aldrig veta.Jag höll mig ett tag, men till slut var jag tvungen att kika bland tyskarna. Ett så strävsamt folk måste ju ha frambringat en och annan stor man, eller kvinna, tänkte jag, och mycket riktigt var det så. Jag fastnar för ett namn: Bertha Krupp von Bohlen und Halbach. Jag läser hennes biografi. Man skulle kunna säga att det är min favoritbiografi på Wikipedia, kanske på hela Internet – som är så stort. Jag läser hela, med nöje. Låt mig berätta lite om Bertha, medlem i Kruppfamiljen och ägare av Kruppkoncernen:Hon föddes i Essen. Sedan står det om Kruppkoncernen och hennes Kruppska släktingar. Det är Krupp hit, Krupp dit, och så kommer hennes man Gustav in i bilden. Så kan och bör man sammanfatta det. Bertha är inte så intressant, bortsett från hennes flådiga namn.Jag är sugen på att skriva en egen biografi. Hade jag kände någon ekvatorialguniean hade det kanske blivit honom, eller henne, men det gör jag tyvärr inte. Det är över huvud taget få jag känner så väl så jag skulle kunna få ihop en biografi om dem. Jag hade tyvärr inga låtsaskompisar när jag var liten, annars hade det varit ett säkert kort. Men jag har ju god självinsikt! Ja, verkligen. Kanske kan jag skriva en om mig själv. Jag är förvisso inte särskilt känd, men jag kanske blir, och det skadar aldrig att vara ute i god tid. Fast det får bli en annan dag.Jag har tråkigt. Det hade jag när jag började skriva det här också. Till min stora sorg har det inte hjälp att skriva om biografier, jag har inte fått det roligare för det. Jag hade kul en kort stund, när jag så alla roliga tyska namn. Sedan var det inte roligt mer. Nu är det inte roligt alls.Nu vill jag ha lite roligare, tack.Har du haft roligt någon gång? Kanske kan jag göra samma sak i så fall. Har du någon bra förslag på hur måste du genast ge mig detta förslag.Alltför kända personer tycks ofta ha ovanan att skriva biografier om sig själva. Självbiografier kallas de då. Är den kända personen lite extra känd, lite extra dyslexisk eller kanske död kan han (eller hon, även om det är ovanligare) inte skriva själv. Då får någon annan göra det, någon som har god hand med pennan.Nyss kollade jag på biografier på Wikipedia, jag läste på.Man kunde sortera dem efter personens nationalitet, vilket jag gjorde. Det föreföll mig vara ett bra sätt att bringa ordning bland det stora antalet biografier. Först kom Afghaner. Hela nio afghan-biografier fanns det att läsa. En sloven. Inte en enda ekvatorialguinean. Kanske är det svårt att bli tillräckligt känd i Ekvatorial-Guinea, kanske är konkurrensen för hård. Alternativt har de inget Big Brother som kan sålla ut agnarna från vetet. Som ni förstår finns det många teorier om varför så få ekvatorialguineaner har satt spår där. Kanske är det bara blyga. Somligt får man aldrig veta.Jag höll mig ett tag, men till slut var jag tvungen att kika bland tyskarna. Ett så strävsamt folk måste ju ha frambringat en och annan stor man, eller kvinna, tänkte jag, och mycket riktigt var det så. Jag fastnar för ett namn: Bertha Krupp von Bohlen und Halbach. Jag läser hennes biografi. Man skulle kunna säga att det är min favoritbiografi på Wikipedia, kanske på hela Internet – som är så stort. Jag läser hela, med nöje. Låt mig berätta lite om Bertha, medlem i Kruppfamiljen och ägare av Kruppkoncernen:Hon föddes i Essen. Sedan står det om Kruppkoncernen och hennes Kruppska släktingar. Det är Krupp hit, Krupp dit, och så kommer hennes man Gustav in i bilden. Så kan och bör man sammanfatta det. Bertha är inte så intressant, bortsett från hennes flådiga namn.Jag är sugen på att skriva en egen biografi. Hade jag kände någon ekvatorialguniean hade det kanske blivit honom, eller henne, men det gör jag tyvärr inte. Det är över huvud taget få jag känner så väl så jag skulle kunna få ihop en biografi om dem. Jag hade tyvärr inga låtsaskompisar när jag var liten, annars hade det varit ett säkert kort. Men jag har ju god självinsikt! Ja, verkligen. Kanske kan jag skriva en om mig själv. Jag är förvisso inte särskilt känd, men jag kanske blir, och det skadar aldrig att vara ute i god tid. Fast det får bli en annan dag.Jag har tråkigt. Det hade jag när jag började skriva det här också. Till min stora sorg har det inte hjälp att skriva om biografier, jag har inte fått det roligare för det. Jag hade kul en kort stund, när jag så alla roliga tyska namn. Sedan var det inte roligt mer. Nu är det inte roligt alls.Nu vill jag ha lite roligare, tack.Har du haft roligt någon gång? Kanske kan jag göra samma sak i så fall. Har du någon bra förslag på hur måste du genast ge mig detta förslag.Det var tämligen tråkigt.

Kommentar av herrnixon

Nja, tråkigt att läsa var det inte. Det tråkiga var, för min del, att bli påmind om hur inskränkta folks attityder är…. Spekulationerna om hur det ”är” att må dåligt, om hur/varför vi ska/bör blogga…osvTeorier, som känns verklighetsfrämmande…sånt är tråkigt att läsa, så, kanske svaret på din fråga ändå blir gnäll; ja, jag tyckte det var tråkigt att läsa.

Kommentar av annalotta

Ps. Jag läste i din kommentar ovan, att för att det ska va ok att gnälla, så krävs humor och självdistans.Sorry. Såg det för sent.

Kommentar av annalotta

annalotta:Voj. Nu var det mycket kommentarer här, och om jag ska vara helt ärlig är jag inte säker på vad som var tråkigt och o-tråkigt, och vilka teorier som var för verklighetsfrämmande.

Kommentar av herrnixon

Jo, jag blev nog lite förnärmad av din uppdelning av vilka som mår dåligt ”på riktigt” och vilka som ”bara” gnäller.Och, att botemedlet, enligt dig, skulle för den senare gruppen, vara att få perspektiv på sin egen situation. (om jag tolkar dig rätt) skulle dom må bättre av att se dem som mår riktigt dåligt. På riktigt.Och här uppstår då följande delikata fundering, vilka är vi, att anse, att vi kan avgöra vem som tillhör vilken grupp?Således, (anser jag) att så länge vi inte besitter den telepatiska förmågan att se andras inre smärta, kan vi inte heller värdera ”berättigandet” till gnället!!Mitt tillägg här, är att det bara skapar skuld, när man ger sig på att jämföra olika lidanden. (min migrän gör inte mindre ont för att jag påminns om att xxx har en hjärntumör)Antagligen kom du åt en öm tå hos mig, eftersom min egen blogg innehåller många olika nivåer av gnäll…fast själv kallar jag det blogg-terapi!; )

Kommentar av annalotta

Annalotta:Det var inte meningen att förnärma någon med bloggen, fast det kanske blev en liten biverkan av det hela. Eller så är det bara ett missförstånd? Vi får se.Ska försöka förklara lite mer hur jag menade, får se hur begripligt det blir…Jag menade inte att försöka säga att någon viss person hörde till en viss kategori, bara att det finns både en sorts ”berättigat gnäll” från folk som verkligen mår dåligt eller har stora problem, och en annan sorts gnäll som är lite mer… onödigt. I det senare fallet är det är snarare en inställningsfråga, och att de som inte mår verkligt dåligt själva skulle trivas bättre själva om de, hmm, ändrade perspektiv lite. (Vilket förstås är mycket lättare sagt än gjort… :)Typ folk som tjurar över att de inte har råd med att renovera köket Och skaffa fritidsbåt och tycker vansinnigt synd om sig själva eftersom deras vänner har råd med det. Ett överdrivet exempel, men för att förtydliga vad jag menar lite. För mig får de i och för sig gnälla om precis vad de vill, men jag tror att de som inte mår alltför dåligt själva skulle må bättre av att få lite perspektiv på det som de gnäller om, vilket ju inte vore fel.(Och folk skulle vara gladare om de inte såg en problemfri tillvaro som normaltillståndet och varje motgång som något onormalt. Problem måste vara något av det normalaste som finns… )Du skriver ” Och här uppstår då följande delikata fundering, vilka är vi, att anse, att vi kan avgöra vem som tillhör vilken grupp?” och mitt svar är således att jag inte anser mig alls vara i någon position att döma någon. Visst kan man tro sig få ett hum om hur en annan människa känner och fungerar om man pratar med honom/henne, men man kan förstås aldrig veta, och ofta tror man helt säkert fel.Det är ju jäkligt svårt att veta när man faktiskt bör ställa krav på folk och när man ska visa mer förståelse och empati. Över lag tror jag nog att det behövs mycket mer förståelse och mindre men-ryck-upp-dig-då-attityd än vad det är nu, men tror nog båda alternativen kan behövas vid olika tillfällen…Och självklart gör inte någons migrän mindre ont för att någon annan har en hjärntumör. (I själva verket kan det säkert vara tvärt om ibland, någon med migrän kan (iaf för stunden) lida mycket mer än en mer harmonisk person med både hjärntumör och ett brutet lårben…)Vad som dock stör mig är den sorts människor som man ser på sjukhuset titt som tätt som säger saker i stil med ”och så har mitt barn hostat hela natten och knappt kunnat andas och det är så jobbigt för Mig för jag kan inte sova ordentligt, snart orkar Jag inte med honom mer”.Jag skriver bara om att jag tycker det finns en tendes att övergnälla lite hos en grupp som egentligen inte mår dåligt, men är man å andra sidan deprimerad på riktigt kan förstås minsta ”småsak” vara ett jättestort problem (inkl. hostiga barn…), och den personen ska man självklart inte bara säga åt att skärpa sig och göra nåt roligt, det vore ju bara grymt och otroligt oförstående.Hmm. Vet inte om mina åsikter blev så mycket klarare, och om du fortfarande har invändningar?

Kommentar av herrnixon

Skrattade gott åt den sovjetiska centralkaffekokaren. Är glad (mycket gladare än min sambo) att jag sprang på den här roliga bloggen.Vissa gnäller berättigat och vissa i onödan skriver du. Jag skulle vilja vara lite rakare och hävda att alla som gnäller gör det i onödan (om man nu kan hävda att någonting överhuvudtaget kan göras i onödan, men det är en annan lektion).Ingen, hur dåligt vederbörande än mår, mår bättre av att gnälla om det. Gnäll är som cigaretter. Det kan kännas djävligt bra en stund, men egentligen mår man bara dåligt av det. Dessutom förpestar man för omgivningen.En migrän blir inte bättre om man gnäller om den. Ej heller en hjärntumör, eller en depression. Gnället kan däremot dra dig ännu djupare i ditt elände.

Kommentar av Anton Larson

Mr Anton:Jo, på det sättet gör alla det i onödan, det håller jag helt med om. Kanske kan man se gnällandet som mer eller mindre förståeligt, men ändå oftast något som i längden tillför mer lidande, eller hur man ska säga. Och därmed dåligt, & därmed i onödan. (Om man inte mer skojGnäller, eller socialGnäller eller gör det på något annat lite mindre allvarligt menat sätt.) Fast det kan förstås uppfattas som rätt provocerande, om folk missförstår lite.Hmm. Kanske kunde man ordna fram lite KBT-buddhistkurser som lärde folk att ändra perspektiv en aning?Fast, eftersom jag inte hyser någon större tilltro till det där med fri vilja, vet jag inte riktigt om jag gillar det här i onödan-begreppet. :)(Man kan ju undra varför evolutionen sorterat fram en sån psykologisk mekanism somgnällande… :) )Ehm. Nu är jag verkligen hungrig, och virrish i huvudet.

Kommentar av herrnixon




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: