Institutet för Vardagsnära Upplevelser


S N U V A N 2 – Return of the Virus
25 september, 2006, 10:56 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Jag har blivit med virus, igen. En ny stam, som trollar fram mer snuva än den förra.
Jag har även en hemlig dröm. Att bli superhjälte. Och just nu känner jag att jag är närmare målet än någonsin förr. Jag känner det finns något inom mig som bultar och vill ut: Bacill-Man, på svenska översatt till ”Snormannen”.
Jag ser honom tydligt framför mig i ärtigt gröna kläder, ständig i försvar av Godhet, Vackra Kvinnor och Konservativa Familjevärderingar eller vad det nu är superhjältar känner ett behov av att beskydda. Han lufsar runt och skrällhostar så att hans fiender darrande måste hålla för öronen, och sedan kommer det slutgiltiga vapnet: han nyser på dom. Ingan kan motstå Snormannens super-nysningar. (Om du fortfarande hyser tvivel angående Snormannens omnipotens får du betänka att jag ännu inte beskrivit den fasansfulla förmåga hans namn antyder att han har…)

Men det finns också en del fakta som pekar mot att jag kanske inte är en superhjälte trots allt.
Om jag inte vaknar på ett lite extra kinky humör är det t.ex. sällan man får se mig gå omkring i trikåer, jag har inte visat prov på den uppbyggliga vanan att rädda världen stup i kvarten. Faktum är att jag inte ens har en ärkefiende som ständigt försöker motarbeta mig.

Superhjältar tycks dessutom ha ett annat utmärkande drag, nämligen att vara superbra på något användbart. Jag skulle kunna bryta mot jantelagen och säga att jag är halvbra på ganska många saker, t.ex. att nysa, men någon stor användbar talang är jag tyvärr i total avsaknad av. Dessutom finns det, det ska erkännas, en hel del jag är direkt dålig på. Jag tror att få nu levande människor har tappat ut lika många kastruller nykokt pasta i vasken som jag, jag tvivlar på att jag har många konkurrenter när det gäller förmågan att av misstag rita sig med bläckpennan i ansiktet under föreläsningar.

Alla superhjälteförmågor är dock inte helt användbara. I en serie jag såg när jag var liten förekom Video Man, en blek, lite oformlig superhjälte med en synnerligen kufisk förmåga. Hans specialare var att i form av ett VHS-band teleportera sig mellan olika videoapparater. Manusförfattarna fick verkligen anstränga sig till det yttersta för att klämma in förmågan i handlingen gång på gång, och man måste ge dom cred för att dom faktiskt lyckades. Sorgligt nog tänker jag mig att han inte är så användbar nu bland DVD-spelare och datorer. Världen kan sannerligen vara grym, till och med mot Video Man. Men nu svammlar jag. Det var min födelsedag jag tänkt skriva om. Kort, då:

Jag undvek storslaget firande på bästa sätt och firade med tenta, teater (”Snittet”) och på kvällen lite huvudvärk hemma hos Emma. Lagom. (Sedär, nu är jag tillbaks i jante-fållan igen.)
Och folk har verkligen varit hur snälla som helst. Jag tänkte skriva att jag blivit riktigt rörd, men det låter bara ironiskt eftersom det mesta annat jag skriver här tycks vara det. Men i det här fallet menar jag det verkligen.
Folk som jag aldrig trodde skulle bry sig hade köpt fina presenter (tack Peter), Tobbe+Johan+Anna hade bakat tårta dagen innan, andra undrade om jag ville hitta på något (vilket både dom och jag givetvis visste att jag inte ville), grattis-sms, kort och samtal förföljde mig. För att inte tala om en massa blogg-grattis. Tacktacktack! Att folk suttit och klurat ut nåt kul betyder faktiskt väldigt mkt mer än själva grejerna.
Men har dom dessutom köpt fina presenter så ska inte ens jag, till vardags en inbiten icke-materialist, klaga. Mamma tyckte att jag behövde en mobil som inte får krupp och självdör varannan dag, och Emma, världens snällaste finaste bästa superEmma köpte helt (eller halvt, i alla fall) överraskande en baltikum-resa som jag ju funderat en massa på tidigare. herrnixon är trots det amerikanskklingande namnet ett litet öststats-fän.

Och pappa ringde, trots allt. Vilket väl får ses som väl godkänt för att vara honom.
Och ödet skänkte mig ett nytt virus.
I kategorin mindre uppskattade presenter.

Annonser

9 kommentarer so far
Lämna en kommentar

åh lilla skrutten (du märker va att jag iller-kvickt lär mig var smickret ska sitta), sjuk igen, och med en massa bläck i ansiktet, antagligen. så typiskt.men det är ju jättebra att du snart är läkare, för du vet läkare blir aldrig sjuka. hoppas jag i alla fall, för det vore alldeles oemotståndligt jättefel.

Kommentar av Louise

Tanken var god, men jag funderar på om ”lilla skrutten” verkligen kan vara något positivt. Usch ja, snart är jag färdig. Virus vik hädan!

Kommentar av herrnixon

pruppen! bli frisk – om en vecka kanske vi åker österut?

Kommentar av emma

Österut finns det multiresistent tbc har jag hört. Räcker det inte med den jag har?

Kommentar av herrnixon

Jag är hemskt ledsen men det ligger närmare tillhands att tänka på dig i samband med den där gamla reklamen ”Kvinnor talar om att föda barn men de skulle bara veta hur det är när en man blir förkyld…” än i samband med superhjältar :-). Dessutom är det få som klär i trikåer… Krya på dig!Annika

Kommentar av Annika

Hallå, nu har jag faktiskt fått feber också! Det måste väl ändå kunna jämföras med att föda tvillingar, minst…

Kommentar av herrnixon

Hoppas att du blir bra snart, och att du låter bli och besöker min blogg. Jag har fortfarande för ont i halsen efter den senaste inhostningen.Febern stannade vid 40. Inget var kul längre…Och att fylla år när man är sjuk, hur roligt är det…

Kommentar av Antonia

Håhå. Du har också fyllt år? Jag beklagar sorgen.

Kommentar av herrnixon

Tackar. Det är precis vad det är.Sorgligt.Krya på.

Kommentar av Antonia




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: