Institutet för Vardagsnära Upplevelser


Stjärnbilder
22 augusti, 2006, 4:01 e m
Filed under: Bonjour tristesse

Förra veckan var jag lite närmare stjärnorna än vanligt. Jag satt med näsan tryckt mot fönstret i ett flygplan. Näsan blev kall, och stjärnorna lyste på den. En dryg mil närmare stjärnorna kan tyckas obetydligt när solens närmasta stjärn-polare bor 3 784 320 000 000 mil bort, men i mitt huvud svävade jag så gott som ute i rymden. Nedanför lyste hus och byar som små stjärnor och bildade tillsammans med de upplysta vägarna mellan dem en slags spegelvända stjärnbilder.

 

Visst, himlen är prickig. Men jag har aldrig förstått det här med stjärnbilder.

Idén är visserligen enkel: man tänker sig en linje mellan de slumpmässigt utplacerade ljusprickar i himlen och vips har man en figur ur den grekiska mytologin. En vagn. En drake. En björn. Två björnar till och med.

Verkligen fantastiskt.

Problemet är bara att det inte finns ens en tillstymmelse till likhet mellan den skevt kantiga figur man får fram och en nalle. Inte ens om man omfattar stora delar av björnsläktet, från brunbjörn till tvättbjörn. Inte ens om vi tar med Klas lillebror, Björn, ljusnar det.

Björn:
Björn

Inte en björn:

Inte björn

Jag har en dröm. En ljus idé. Man skulle kunna döpa om alla stjärnbilder till Snöret. Visst, det skulle kunna bli förvirrat när man ska prata om stjärnbilder, men å andra sidan ser jag inget skäl att prata så mycket om dem.
Och om man nu tvunget måste diskutera stjärnbilder skulle man kunna diffrentiera snör-idén en aning. Man kan exempelvis kalla dem saker som lilla snöret, långa snöret, sneda snöret, jättelånga snöret – den typen av namn.

 

Jag förstår för övrigt precis hur dom förvirrade idéerna om stjärnbilder uppstod. Som vanligt är de Gamla Grekerna skyldiga. Jag tänker mig följande scen på en klippa någonstans i närheten av Athen för runt 3000 år sen:
en lite nördig grek, låt oss kalla honom Papolopolupoulos, är på dejt med en riktig grekisk kalaspingla. De står tätt tillsammans med blickarna riktade upp mot en stjärnklar himmel. Det är tyst. Pinsamt tyst. Papoloupolupolous, som inte bara är lite mesig utan även mycket nervös,  har fått tunghäfta. Han vet alldeles för mycket om mytologi och alldeles för lite om dating och börjar i sin desperation svamla om stjärnor och mytologi, hans svettiga hjärna gör egendomliga kopplingar mellan stjärnornas lägen och mytologiska figurer. Kanske har han knarkat gammalt grekiskt knark också. 
Den grekiska donnan som visade sig vara både snäll och lättimponerad sväljer historierna med hull och hår och de får en trevlig stund tillsammans. Senare får de barn tillsammans, och via dem sprids irrlärorna om stjärnbilderna. De lever lyckliga i alla sina dagar. Vi andra får leva med stjärnbilder.

 

Man kan för övrigt undra varför jag skriver så mycket här på sista tiden. Igår om städning, idag stjärnbilder. Livets väsentligheter. Kanske är jag uttråkad kanske.

Annonser

14 kommentarer so far
Lämna en kommentar

Så om det gamla grekiska knarket varit lite mindre gammalt hade vi kanske inte haft några stjärnbilder? Och Papolopolupoulos hade dött ensam och gammal? Fan vad sorgligt.

Kommentar av Blackart

Stora och Lilla Snöret. :D Absolut. Funkar.

Kommentar av Sanna Katarina

Det är ju inte sorgligt, vi hade haft snören!

Kommentar av herrnixon

Men han hade ju dött gammal och ensam, DET är sorgligt.

Kommentar av Blackart

Jo, det är sorgligt. Om det inte var det han ville. Fast det ville han nog inte, jag tänker mig att det är få som önskar sig det. (Fast på sätt och vis är det väl mindre sorgligt att dö gammal än ung? I dom flesta fall.)

Kommentar av herrnixon

Jag blev en gång upprörd när jag hörde att en ”normalsvensk” (va fan e DET??) kunde identifiera i medel 2 sjärnbilder men ca 250 kändisar. Tja. Alltså, efter att ha läst ditt inlägg vet jag inte längre varför jag blev upprörd. Men jag är övertygad om att det hade mer med kändisskapets utbredning än stjärnbildernas varande att göra.

Kommentar av Louise

Det är lustigt att folk är så besatta av normalitet när normalsvensken är en sådan sorglig figur.Men det är lite hemskt. Det stämmer nog. Jag kan två stjärnbilder. Fast tveksamt om jag klarar 250 Se&hör-nunor… :)

Kommentar av herrnixon

Ja visst är det en patetiskt figur som idealiseras, men även föraktas, i den så kallade medelSvensson. Själv vill jag av någon outgrundlig anledning bli en sån medioker karaktär trots att jag aldrig för mitt liv skulle vilja umgås med mig om så fallet blev. Men det är lugnt, min terra och jag jobbar på det där, så snart vågar jag vara mig själv fullt ut… hahaha…

Kommentar av Louise

Jo, föraktas också, där har du en poäng. Folk är motsägelsefulla. Kanske är även medelsvensson en motsägelsefull filur. Genast blev han lite intressantare! Skulle du vilja umgås med dig själv som du är nu? Jag har en känsla av att jag skulle finna mig själv mycket odräglig. Eller kanske inte, men jag skulle ju inte tillföra mycket nytt direkt, närmare bestämt inget alls, och människor som inte gör det är nog rätt tråkiga. Tror jag. Men vad är en terra? Det är nog en terrier. Strävhårig.

Kommentar av herrnixon

Jo, som jag är nu är jag ändå rätt intressant, rätt oförutsägbar iaf, hehe (och vore jag bara lite ödmjuk vore jag fullkomlig höhö). Men ok, att folk står ut med mig i längden förvånar mig något, men å andra sidan umgås jag med människor som jag avgudar – för att dom är så okonventionella och wacko in the head :)) Jag älskar dom. Åh en terrier, vilken bra idé! Eftersom jag flyttat 55 mil från min TERAPUET (hehe) så låter en strävhårig terra som ett utmärkt komplement till min stackars sambo som i normala fall får deala med mina maydays…Ah, är du en odräglig typ? Underbart, fortsätt med det!!

Kommentar av Louise

Oförutsägbarhet är en dygd som bör praktiseras av alla och envar. Men kanske är det du och inte terran som var strävhårig. Jag börjar misstänka att det är så det förhåller sig.Jag skulle vilja avguda fler människor. Men när jag lär känna folk tillräckligt upptäcker jag ständigt att dom luktar lite mört, och inte alls är så magiska som man kunde tro. Men vissa håller i alla väder. Odräglig. Odräglig är nog bara förnamnet. Efternamnen är af Gyllenkvissla.MvhOdräglig af Gyllenkvissla

Kommentar av herrnixon

Åh, där är jag ändå lite av en syskonsjäl, för när jag lär känna människor lite närmare så tycker jag att dom har inihelvete för många brister för att kunna stås ut med. Men sen FINNS det ju guldkorn. Som min sambo som nu står och läser över min axel och vrålskrattar åt att ”dom luktar mört” som du så sofistikerat beskrev folket i tidigare inlägg. Hon är med andra ord en lika god malign cyniker som både du och jag.Var hälsad O du Odräglig adelsknorr Gyllenkvissla

Kommentar av Louise

Orkade inte läsa hela (jag är ärlig iaf… ) men tyckte att stärnbilden liknade en svältande Nalle Puh i gungstol.

Kommentar av Moster Tanja

Louise:Folk och fisk har mer gemensamt än nämnda folk anar. Fisken har nog haj:at, dock. (ursäkta den undermåliga ordvitsen, jag är sömnig). Och håll fast vid guldkornet, det är inte alla som förstår mörtluktens innersta natur…Moster T:Moster har blivit lat på äldre dar. Och inte kan väl en björn svälta om den har både grisar och kängurus i närheten att gnaga av?Förresten vore ”Auntie T” ett fint hiphopalterego för dig.

Kommentar av herrnixon




Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: